Nämen se goförmidda mina små knallpistoler och tuggummiautomater, hur är läget med er denna ljuvligt soliga infertila lördag?
På förekommen anledning har jag börjat fundera på detta med öppenhet gentemot omgivningen. Till att börja med är det ju ingen hemlighet att jag inte har knattar, det syns ju, så på det sättet är jag helt öppen. Men när det gäller det faktum att jag gärna vill ha barn och länge har försökt få barn är jag inte lika öppen. Dels på grund av att omgivningen tyvärr ofta är illa informerad om barnlöshet och därför går och bär på en massa myter och föreställningar, som jag måste skjuta ner likt heliumballonger ideligen. POFF POFF - det blir inte mycket till samtal och lagom till att vi är på ungefär samma kunskapsnivå är frun så utmattad så det inte finns mycket tid eller plats kvar till ett känslomässigt utbyte. Utan där står jag kvar, tömd på information och tålamod, och har just lagt 20 minuter på att utbilda vederbörande i barnlöshetens vedermödor och irrvägar och samtalet har kommit att handla om faktabaserat procent hit, förklaringar dit, istället för ett genuint samtal om mående och hanterande. Oh well.
Det andra skälet till att jag inte är så öppen gentemot omgivningen är att jag... ja let´s face it..... Jag skäms. Det är en djup inre smärtsam längtan vi talar om, en oförmåga, att inte räcka till, att inte duga, och där står jag med all min otillräcklighet, skräck och förtvivlan stämplad i pannan. Åh, som jag längtar till den dagen vi får barn, inte bara för det uppenbara (föräldraskapet) utan för att jag då vitt och brett ska deklarera och berätta allt om den helvetestillvaro som barnlösheten och infertiliteten innebär. Men just nu, så orkar jag inte.
Inledningsvis var jag helt öppen. Månad efter månad, fest efter fest. Sen började jag bli rädd. Och ungefär då började det bli svårt att vara så öppen. Det blev för privat. Att bära mitt inre djupa bultande sår inte bara på insidan, utan också på utsidan. Alltför självutlämnande. Jag vill inte vara med och bidra till tystnaden kring barnlöshet men jag är det ändå, för jag orkar inte mer/annat.
Annat än denna blogg då, som blev min räddning. Allsköns skit sorg och elände har jag vräkt ut mig här och på mina sociala medier-konton. På instagram kanske särskilt, där jag bildsatt mitt liv. Anonym, för att det är skönt att få vara det. Anonym, för att bekanta inte ska få veta allt jag tänker när de säger saker eller när saker händer eller saker jag upplever, för det är inte alltid "sant" det jag tänker och känner. Ni mina små tomma frögurkor vet vad jag menar med detta, de där svarta tunga tankarna vi egentligen inte står för, den där bitterheten och avundsjukan och missunnsamheten som egentligen inte är vi. Som är en konsekvens av att själen läcker tårar och filtret är borta. Huden är tunn, så tunn och därunder finns bara smärta. Det vet vi ju. Men det vet ju inte DE!
Och därför har jag valt att vara helt anonym.
Nu har det visat sig att jag inte riktigt är det, trots allt. Två personer har lagt ihop ett och champagne och räknat ut vem jag är - och förmodligen fler än dem, även om ingen mer har sagt nåt. Det kan jag kanske inte räkna med heller. Och helt uppenbart har jag inte varit så clever i att sopa igen mina spår så mea culpa etc etc.
Men nu är jag ambivalent, förstår ni. Jag menar, det är ju verkligen inga statshemligheter detta. Och "egentligen" är det ju inget att skämmas för. Men här hade jag ju tänkt berätta om exempelvis nästa frysförsök och andra saker jag går igenom behandlingsmässigt, och nu känns det lite... Ja men lite konstigt, eftersom det innebär att vänner/bekanta till mig kommer att veta typ mitt testdatum, som inte ens min bror eller närmsta vän vet om. Och utan att jag kommer veta att vederbörande vet.
Det känns inte så lite funky. Men jag har ändå bestämt mig för att skita i det. Det är inte jag som oanmäld tassar runt i en väns privatliv - så det lella dåliga samvetet behöver ju inte jag bära på utan det kan ju de eventuella personerna bära på helt själva, och så fortsätter jag bära på den börda jag själv har att bära. Rättvist så.
Hur har ni gjort? Berättar ni för folk? Inre krets? Yttre krets? Checkar in på sjukhuset på facebook? Vad funkar bäst/sämst tycker ni?
I mitt fall vet hela inre kretsen, det vill säga familjen och ett tiotal vänner, och så ett par i semiyttre krets, säg en tio till kanske. Och så vart jag "tvungen" att involvera chefer och närmsta kollegor, då jag har en yrkesroll som innebär att jag inte med lätthet bara kan poff försvinna på sjukhus hela tiden, och jag jobbar så pass nära en del folk och har så mycket möten hela dagarna så det märks när jag är i obalans.
Vilket jag varit sen typ 2013 så det vart en nödvändighet ;)
Så berätta, hur öppna/slutna är ni? Ni kan vara helt anonyma! :P
lördag 26 september 2015
torsdag 24 september 2015
För dig som är rädd för att äggplocket gör ont!
Nu, på special request kommer det så äntligen: Inlägget frun önskar att jag själv hittat när jag desperat googlade runt i rädsla inför mitt eget. Ni behöver veta ett par saker angående mig och rädsla dessförinnan. Jag är väldigt kreativ, och har därmed god fantasi. Mina terapeuter har längst vägs gång påtalat detta som både en styrka och en svaghet. Vi nojiga ängsliga människor är inte överdrivna och svaga, vi har bara jävligt bra inlevelseförmåga och en kapacitet att tänka ut och leva oss in i tänkbara scenarier. Det gör oss illa, men är också bra. Så grunden är att detta är a good thing. Mmmkay?
Moving on...
Jag var alltså sketarädd, och föreställde mig en smärta jag inte kunde kontrollera eller avbryta, för vem fan vill efter minst fyra veckors intensiv hormonbehandling bara "pip pip aj... vi skiter i det här!"?!? Det är ju ingen människa som gör eller vill göra, därmed visste jag att jag aldrig aldrig, oavsett rädsla, obehag eller smärta, skulle avbryta ingreppet, och det var det som skrämde skiten ur mig. Priset för att avbryta skulle vara för högt.
Så läste jag och googlade och eftersom jag är en människa som älskar detaljer och fakta, så tog jag reda på ALLT som går att ta reda på om ett äggplock. Nu ska jag dela med mig till er, my fellow empty maraccas, and we are gonna make this thing endurable, together.
En del på Familjeliv.se och på andra bloggar beskriver det mest jävla överjävliga vansinniga de någonsin mött. Att det är värre än att tugga glas och skita spik, samtidigt. Fru Infertil skulle aldrig ta ifrån a fellow livmoderbärare the experience, säger de att det är så, så är det förstås så för dem, men att äggplocket skulle uppgå till sådana smärtdimensioner är mycket ovanligt, och troligen beror det på att de antingen inte fick den smärtlindring de hade behövt, eller att det skedde något under ingreppet, t ex jättejättemånga ägg som skulle plockas, eller att äggen låg till så att det var svårt för läkaren att nå dem.
Jag tänker inte och kan inte garantera er att det inte blir en smärtsam upplevelse för er, men jag kan säga att det med allra högsta sannolikhet INTE blir det! För mig, och mina tre bekanta som gjort detta, var det INTE den värsta tänkbara smärtan! Det var inte smärtsamt alls i den meningen.
Nu hade jag i och för sig "bara" fem ägg att plocka ut - det ska sägas. Har man typ 20 får man ju ligga lite längre men principen är densamma. Och ju fler ägg desto mer chanser o desto mer "värt" att göra ingreppet. Så har du fler än fem, GRATTIS!!!!!!!
Jag var så orolig så jag bad om, och fick!!, en sömntablett att ta på morgonen. Jag blev varnad att den skulle göra mig trött och dåsig hela dagen, men det gjorde mig ingenting alls. Sen bad jag om, och fick!!, morfin och lugnande intravenöst. Detta hade en enorm effekt på mig. Jag fick inget lyckorus men jag upplevde ingen smärta! Jag hade googlat som sjutton och läst att det skulle göra ont när de tvättar, att tången de för in gör ont, att bedövningen gör ont, att plocket gör ont etc etc etc. Varken tvätten eller tången eller bedövningen kändes. Ett smack. Jag lovar. Plocket på vänster sida upplevde jag att det spände lite, på höger sida spände det lite mer. Med spänna menar jag inte mer än en fis på tvären. Sen var det klart.
Råd till dig som står inför plocket: Det är din kropp, din upplevelse, du bestämmer, du behöver inte spela tuff eller modig för det ÄR du redan, med allt detta du genomgått och står inför. Den medicinska personalen har inget som helst intresse av att du ska lida eller ens uppleva det minsta lilla obehag. De önskar dig att det ska bli så bra det bara kan och de kommer göra det du ber om. Ring dem idag och fråga om de har morfin/lugnande om du vill. De ger inte för mycket om man inte ber om det, eftersom det kan leda till annat som en del tycker är jobbigt, t ex att bli "för" dåsig, snurrig, illamående etc. Jag gjorde extremt klart för personalen att jag struntar högaktningsfullt i hur hög el dåsig jag blir, hit me! Och det gjorde de och detta är sanning jag nu ska berätta för er:
DIREKT efter plocket tittade jag lyckligt på min man och sa: "Nu har jag gjort alla jobbiga element i en ivf-behandling och jag LOVAR dig, jag kommer att orka och jag kommer att vilja göra dem igen om vi måste."
Tidigare har jag sagt att jag ALDRIG gör detta igen, till min mans stora sorg och förtvivlan, för jag var så jädra rädd för äggplocket. Det är jag inte längre.
En sak som hände och som jag inte visste innan, var att jag trodde de skulle sticka en gång för varje ägg, men det gjorde de inte, det blev två stick, en på varje sida och så fångade de upp de de hittade i ett svep. Eller ja det där vet ju inte jag rent medicinskt hur det gick till, men så upplevde jag det iaf. Vänster höger klart! Repeat after me; vänster, höger, klart!
Och sen raka vägen hem, ner i en fluffig soffa, i en renstädad lägenhet, med färska blommor, det gottigaste du kan tänka dig att tugga på, panodil zapp och så en disneyfilm. Inte för att du egentligen kommer att behöva det rent fysiskt, jag tror du kommer att vara i prima form, utan för att du är helt jädra fantastisk som möter dina demoner och genomför dem! Du är en rockstjärna!
Kom ihåg: Det är lätt att vara modig när man inte är rädd...
Ps. a special shout out to ma girl LindaM som bad om Fruns speciella uppmärksamhet idag på facebook och fick det - och som gör sitt plock imorgon. Du kommer ROCKA!!!!
Moving on...
Jag var alltså sketarädd, och föreställde mig en smärta jag inte kunde kontrollera eller avbryta, för vem fan vill efter minst fyra veckors intensiv hormonbehandling bara "pip pip aj... vi skiter i det här!"?!? Det är ju ingen människa som gör eller vill göra, därmed visste jag att jag aldrig aldrig, oavsett rädsla, obehag eller smärta, skulle avbryta ingreppet, och det var det som skrämde skiten ur mig. Priset för att avbryta skulle vara för högt.
Så läste jag och googlade och eftersom jag är en människa som älskar detaljer och fakta, så tog jag reda på ALLT som går att ta reda på om ett äggplock. Nu ska jag dela med mig till er, my fellow empty maraccas, and we are gonna make this thing endurable, together.
En del på Familjeliv.se och på andra bloggar beskriver det mest jävla överjävliga vansinniga de någonsin mött. Att det är värre än att tugga glas och skita spik, samtidigt. Fru Infertil skulle aldrig ta ifrån a fellow livmoderbärare the experience, säger de att det är så, så är det förstås så för dem, men att äggplocket skulle uppgå till sådana smärtdimensioner är mycket ovanligt, och troligen beror det på att de antingen inte fick den smärtlindring de hade behövt, eller att det skedde något under ingreppet, t ex jättejättemånga ägg som skulle plockas, eller att äggen låg till så att det var svårt för läkaren att nå dem.
Jag tänker inte och kan inte garantera er att det inte blir en smärtsam upplevelse för er, men jag kan säga att det med allra högsta sannolikhet INTE blir det! För mig, och mina tre bekanta som gjort detta, var det INTE den värsta tänkbara smärtan! Det var inte smärtsamt alls i den meningen.
Nu hade jag i och för sig "bara" fem ägg att plocka ut - det ska sägas. Har man typ 20 får man ju ligga lite längre men principen är densamma. Och ju fler ägg desto mer chanser o desto mer "värt" att göra ingreppet. Så har du fler än fem, GRATTIS!!!!!!!
Jag var så orolig så jag bad om, och fick!!, en sömntablett att ta på morgonen. Jag blev varnad att den skulle göra mig trött och dåsig hela dagen, men det gjorde mig ingenting alls. Sen bad jag om, och fick!!, morfin och lugnande intravenöst. Detta hade en enorm effekt på mig. Jag fick inget lyckorus men jag upplevde ingen smärta! Jag hade googlat som sjutton och läst att det skulle göra ont när de tvättar, att tången de för in gör ont, att bedövningen gör ont, att plocket gör ont etc etc etc. Varken tvätten eller tången eller bedövningen kändes. Ett smack. Jag lovar. Plocket på vänster sida upplevde jag att det spände lite, på höger sida spände det lite mer. Med spänna menar jag inte mer än en fis på tvären. Sen var det klart.
Råd till dig som står inför plocket: Det är din kropp, din upplevelse, du bestämmer, du behöver inte spela tuff eller modig för det ÄR du redan, med allt detta du genomgått och står inför. Den medicinska personalen har inget som helst intresse av att du ska lida eller ens uppleva det minsta lilla obehag. De önskar dig att det ska bli så bra det bara kan och de kommer göra det du ber om. Ring dem idag och fråga om de har morfin/lugnande om du vill. De ger inte för mycket om man inte ber om det, eftersom det kan leda till annat som en del tycker är jobbigt, t ex att bli "för" dåsig, snurrig, illamående etc. Jag gjorde extremt klart för personalen att jag struntar högaktningsfullt i hur hög el dåsig jag blir, hit me! Och det gjorde de och detta är sanning jag nu ska berätta för er:
DIREKT efter plocket tittade jag lyckligt på min man och sa: "Nu har jag gjort alla jobbiga element i en ivf-behandling och jag LOVAR dig, jag kommer att orka och jag kommer att vilja göra dem igen om vi måste."
Tidigare har jag sagt att jag ALDRIG gör detta igen, till min mans stora sorg och förtvivlan, för jag var så jädra rädd för äggplocket. Det är jag inte längre.
En sak som hände och som jag inte visste innan, var att jag trodde de skulle sticka en gång för varje ägg, men det gjorde de inte, det blev två stick, en på varje sida och så fångade de upp de de hittade i ett svep. Eller ja det där vet ju inte jag rent medicinskt hur det gick till, men så upplevde jag det iaf. Vänster höger klart! Repeat after me; vänster, höger, klart!
Och sen raka vägen hem, ner i en fluffig soffa, i en renstädad lägenhet, med färska blommor, det gottigaste du kan tänka dig att tugga på, panodil zapp och så en disneyfilm. Inte för att du egentligen kommer att behöva det rent fysiskt, jag tror du kommer att vara i prima form, utan för att du är helt jädra fantastisk som möter dina demoner och genomför dem! Du är en rockstjärna!
Kom ihåg: Det är lätt att vara modig när man inte är rädd...
Ps. a special shout out to ma girl LindaM som bad om Fruns speciella uppmärksamhet idag på facebook och fick det - och som gör sitt plock imorgon. Du kommer ROCKA!!!!
onsdag 16 september 2015
Fru Infertil finns på facebook!
Halloj! Ni har väl inte missat att Fru Infertil finns på Facebook https://www.facebook.com/fruinfertil
Där är det riktigt gott att vara må ni tro! Där går det också att snabb-chatta med Fru Infertil, eller lämna en liten mer personlig rad på meddelanden, och då blir jag så innerligt glad så mitt lilla frysta embroy tindrar till därborta på Sahlgrenska ;) Så, hasta hasta! Vi ses där!
Där är det riktigt gott att vara må ni tro! Där går det också att snabb-chatta med Fru Infertil, eller lämna en liten mer personlig rad på meddelanden, och då blir jag så innerligt glad så mitt lilla frysta embroy tindrar till därborta på Sahlgrenska ;) Så, hasta hasta! Vi ses där!
ÄR DU OROLIG FÖR ÄGGPLOCKET?
Kära Läsare. Har du googlat dig hit för att du är orolig inför ett äggplock? Med orolig menar jag "läst alla trådar på Familjeliv och läst alla bloggar tillbaka till 2007 om äggplockssituationer så till den milda grad så jag nu recyklar trådar och upptäcker, likt Charlie i Lost, att du kretsar samma tråd för fjärde gången". Om du är den sortens oroliga person, som Fru Infertil är (jag var hemma från jobbet, mind you, inte bara dagen för äggplocket, utan en vecka INNAN, då pga en panikattack som utlöstes efter att jag gjort ett krångligt blodprov och blev helt säker på att äggplocket skulle bli tusen resor värre) - lämna isåfall en liten plinggrej här nedanför, var gärna anonym, så ska jag, av mitt hjärtas stora godhet lämna en redogörelse.
Spoiler alert: Det gick ASBRA. End spoiler.
Men - jag vill betona, jag skulle aldrig belittle, häckla eller förminska någon annans oro på grund av detta. Tvärtom. Fru Infertil tar alla era skräcker och nojor på absolut högsta allvar. Why? Because I am one of you. And worse.
Spoiler alert: Det gick ASBRA. End spoiler.
Men - jag vill betona, jag skulle aldrig belittle, häckla eller förminska någon annans oro på grund av detta. Tvärtom. Fru Infertil tar alla era skräcker och nojor på absolut högsta allvar. Why? Because I am one of you. And worse.
Mellan ett och noll
Bo Kaspers Orkester, Mellan ett och noll, har ni hört den gamla goda dängan? Den sången är the story of Fru Infertils life. Den, som soundtrack till crazy cat lady, fast om ni tar alla katterna, huttar ut dem ur lägenheten, och istället strösslar graviditetstest över hela lägenheten, DÄR har ni Fru Infertil; Crazy Test Lady. Jag har myyyyst med mina tester. Smekt dem. Klappat på dem. Längtat hem till dem. Tyckt att de VISST visar nåt och ett streck är ett plus är ett streck är ett plus SÅDETSÅ!
Fast så vet vi ju hur mycket ögon kan längta.
Särskilt idag, när det sista obönhörliga testet visade negativt.
För säkerhets skull tog jag ett till.... och.... det vaaaaaaaaaaaar...........
*drumroll*
NEGATIVT!!!!
Så är det, och jag sörjer inte ens. Jag vet inte riktigt vad jag gör. Jag dricker vin. Sneglar på snuset som jag slutade med för att jag skulle IVF:a. Klickar på Ving.se. Längtar efter att få vara en annan person, en annan jag, om så bara för ett litet tag.
Fast så vet vi ju hur mycket ögon kan längta.
Särskilt idag, när det sista obönhörliga testet visade negativt.
För säkerhets skull tog jag ett till.... och.... det vaaaaaaaaaaaar...........
*drumroll*
NEGATIVT!!!!
Så är det, och jag sörjer inte ens. Jag vet inte riktigt vad jag gör. Jag dricker vin. Sneglar på snuset som jag slutade med för att jag skulle IVF:a. Klickar på Ving.se. Längtar efter att få vara en annan person, en annan jag, om så bara för ett litet tag.
måndag 14 september 2015
Kvinnor på gränsen till sammanbrott
Om jag inte hade lidit sådant inuti hade jag nästan tyckt att detta var riktigt intressant. Hur många är vi därute? Kvinnor på gränsen till sammanbrott? Kvinnor som står 3, 2, 1 dagar ifrån himmel eller helvete, plus eller minus, livet eller dööö... nej inte döden. Något mycket värre. Icke-livet. Att inte veta. Att inte kunna börja hantera, att stå fast på tröskeln i ren desperation. Det doftar skräck om Fru Infertils kudde.
Hur många finns där? Hur klarar vi oss? Vi är superkvinnor!
Idag är första gången jag inte gått till jobbet under IVF-perioden. (Minus äggplocket förstås - vilket jag kan underlätta för alla som desperat googlar sig hit för info - gudarna ska veta att jag gjorde det - gick DÖBRA! Jag bad dem knarcha ihjäl mig, vilket de gjorde. Så, be om drugs, och lite mer drugs, mitt bästa råd!!) Anledning till att Fru Infertil är hemma idag: Jag vaknade av att jag grät. Sen skällde jag. Sen grät jag lite till. Och är arg på alla mina vänner och kollegor. De tre gruppmötena jag hade idag... nej, jag kan inte gå dit! Jag skulle få sparken! För, såhär är det:
Fru Infertil bryter ihop! Sådär filmiskt. Det är bra synd att det inte regnar faktiskt. Jag hade gjort mig snygg på en bro i regnet och sådär Helena Bergström-böla rakt ut.
FÖRBANNADE LIV!, skulle jag vråla, rakt upp mot de dånande molnen, jag skulle vända mitt ansikte mot månen och låta tårarna blandas med mitt skrik och snor. Det är nästan så jag ser det framför mig, här där jag sitter och bloggar, frenetiskt tuggande på en croissant. Livets alla ytterligheter, det är otroligt hur verkligheten överträffar dikten. I af i barnlöshetssammanhang. Oj, vad omgivningen inte vet!
(Ps, jag bildgooglade just Crying woman för att välja en representativ bild åt detta inlägg... BAHAHAHAHAHAaaaa jag tror att jag dör. Kolla själva! Alltså det där är så LÅNGT ifrån det gråtande jag pratar om så det finns ingen hejd! Det där fingråtet kan stoppa upp nåt i sin posha lilla rumpa!)
Hur många finns där? Hur klarar vi oss? Vi är superkvinnor!
Idag är första gången jag inte gått till jobbet under IVF-perioden. (Minus äggplocket förstås - vilket jag kan underlätta för alla som desperat googlar sig hit för info - gudarna ska veta att jag gjorde det - gick DÖBRA! Jag bad dem knarcha ihjäl mig, vilket de gjorde. Så, be om drugs, och lite mer drugs, mitt bästa råd!!) Anledning till att Fru Infertil är hemma idag: Jag vaknade av att jag grät. Sen skällde jag. Sen grät jag lite till. Och är arg på alla mina vänner och kollegor. De tre gruppmötena jag hade idag... nej, jag kan inte gå dit! Jag skulle få sparken! För, såhär är det:
Fru Infertil bryter ihop! Sådär filmiskt. Det är bra synd att det inte regnar faktiskt. Jag hade gjort mig snygg på en bro i regnet och sådär Helena Bergström-böla rakt ut.
FÖRBANNADE LIV!, skulle jag vråla, rakt upp mot de dånande molnen, jag skulle vända mitt ansikte mot månen och låta tårarna blandas med mitt skrik och snor. Det är nästan så jag ser det framför mig, här där jag sitter och bloggar, frenetiskt tuggande på en croissant. Livets alla ytterligheter, det är otroligt hur verkligheten överträffar dikten. I af i barnlöshetssammanhang. Oj, vad omgivningen inte vet!
(Ps, jag bildgooglade just Crying woman för att välja en representativ bild åt detta inlägg... BAHAHAHAHAHAaaaa jag tror att jag dör. Kolla själva! Alltså det där är så LÅNGT ifrån det gråtande jag pratar om så det finns ingen hejd! Det där fingråtet kan stoppa upp nåt i sin posha lilla rumpa!)
lördag 12 september 2015
I´m baaaack!
Fru Infertil is back! Sorry mitt frånfälle, jag har varit under isen, eller mer specifikt: en del av mig och mannen av mig har varit - eller ÄR - i frysen. Första IVF-behandlingen är nu avklarad, och nu är vi på ruvning! Det var helt OMÖJLIGT att blogga om denna process, jag ber så hemskt mycket om ursäkt men grejen är att det var så mycket känslor och tankar och nyheter så inte ens ett kognitivt PROFFS som Fru Infertil fick ihop alla tåtar till ett begripligt inlägg.
NU först klarar jag att sätta det som hänt på pränt...
DETTA HAR HÄNT:
Och nu väntar vi. "Ruvar" som det kallas. And I am going crazy. Men viktigast, jag har nu klarat en hel ivf-behandling. För det är jag sjukt stolt. Men ruvandet. För i HELVETE! U gotsa bes kiddsing me?! Det är vedervärdigt!!! Proggtabletterna ger pms-symptom, vilket i sin tur är sjukt lika graviditetssympom! Välkommen spända bröst, värkande livmoder, ilska från Dantes innersta krets. Och så inte veta om det tagit eller inte. This must be hell on earth. Och jag är så ensam.
Ladies, I need you.
NU först klarar jag att sätta det som hänt på pränt...
DETTA HAR HÄNT:
- 13 dagar med Suprecur (nedreglerande nässpray dubbel dos tre gånger om dagen = klimakterium)
- Ultraljud som bekräftade stendöd verksamhet i äggledarna
- 10 dagar Gonal-f injektioner i magen, en gång om dagen, 225.
- Blodprov som visade bra action på äggledarna
- Ultraljud som visade god tillväxt på äggen
- Ägglossningsspruta Otrivelle
- Äggplock - 5 ägg
- 1 ägg dog direkt
- 4 ägg injicerades med sk mikroinjektion, för det visade sig när mannen lämnade sitt prov att de simmarna var slöa. Det har inga tidigare prover visat.
- 2 av äggen befruktades.
- Bägge äggen började dela sig
- Och så på dag 2 - dagen 2, väntade vi på ett telefonsamtal som skulle komma senast kl 13, och om det INTE kommit skulle vi få åka in och sätta in ett embryo kl 15.00.
- Ingen ringde.
- Så för en vecka sen sattes ett embryo in! Det andra ligger i frysen.
- Den medicin jag tar nu är progesterontabletter, Lutinus, tre gånger per dag.
Och nu väntar vi. "Ruvar" som det kallas. And I am going crazy. Men viktigast, jag har nu klarat en hel ivf-behandling. För det är jag sjukt stolt. Men ruvandet. För i HELVETE! U gotsa bes kiddsing me?! Det är vedervärdigt!!! Proggtabletterna ger pms-symptom, vilket i sin tur är sjukt lika graviditetssympom! Välkommen spända bröst, värkande livmoder, ilska från Dantes innersta krets. Och så inte veta om det tagit eller inte. This must be hell on earth. Och jag är så ensam.
Ladies, I need you.
torsdag 19 mars 2015
Ältandet, (st)orkandet och äggutplockandet: Vad är det som gör att vi som har svårt att få barn MÅSTE upphöja varje jävla barnförsök över allt annat som pågår i våra liv?
Ibland tappar jag fotfästet helt. Varför gör jag det jag gör? Varför har jag fattat de beslut jag har fattat? Varför blev jag så fet? Varför gör det något att jag blev så fet? Har det någon betydelse alls? Vad händer om jag inte blir gravid? Detta år? Nästa år? Aldrig? Vem är jag då? Vem är vi då?
Mannen vill försöka försöka försöka och Fru Infertil hon vill... Ja, för mig hägrar horisonten och det förvånar mig att jag så snabbt testar tankarna om vad livet som barnlös kan innebära på längre sikt. Hur jag redan nu försöker tar beslut som går ut på att vi ska orka leva detta livet tills jag blir över 40 och mina friska starka ägg som vägrar bli befruktade skrumpnat och dött helt. (Fast psykologen säger att det här helt normalt.)
Att kliva ur barnträsket som vi nu har gjort har för mig inneburit ett rude awakening kan man säga. Jag ser 2014 som en dimma. Ett envetet närmst desperat träskande i samma jävla lera. ÄL, knulla, mens gråta, ÄL, knulla, mens, gråta. Hela år 2014. Och stora delar av år 2013. Och nu när 2015 inletts har det plötsligt för mig börjat bli dags att testa tankarna på ett delvis annorlunda liv, som har plats att rymma såväl liv som livlösheten.
Nu går vi ner i vikt, och försöker just nu inte få barn. Har just gått förbi min andra oförsökiga ÄL. Det känns... skönt. Och förvirrande. Jag är samma person jag alltid varit. Frugan utan kiddos. Men nu försöker jag inte få kiddos i denna sekund, vilket gör att jag nästan känner mig ovärdig. Vill jag verkligen då? Psykologen tröstar och säger "helt normalt" och "Det måste vara okej också för ofrivilligt barnlösa att också som alla andra testa tanken barn eller inte barn" Och ja, såklart. De flesta behöver aldrig drabbas av dessa avgrundsdjupa tankar, eftersom de får ett plus på ett par svajiga knullförsök. De kommer aldrig hit där vi är. Där barntanken tvingas ut och måste förpassas i ett "kanske. aldrig. någonsin". Och hur the show still must go on, och hur vi gör vad vi kan med de liv vi lever och de besked vi har eller inte har just nu.
För min del innebär det en stor fantastisk helt makalös äventyrsresa i början av november. Till ett malarialand som gravida avrådes att resa till. Men som denna fruga faktiskt KAN åka till. Ja sånt zinkadus har jag i allt elände. Vi är DINKS (double income no kids) (ej självvalt så, but still) och har alltså både tid och råd och _just_nu_ möjlighet att åka då vi _just_nu_ inte är gravida. Och _just_nu_ är det enda vi kan kontrollera just det faktum att INTE bli gravida.
VAD SKA JAG GÖRA??? Jag vill åka. Jag vill ha något fantastiskt underbart dramatiskt som jag vet med all säkerhet ska ske, som jag får njuta av, som jag kan kontrollera. Men detta krockar med barnlängtan.
Har också fått ett datum för Äggutplocket. Det stora dramatiska som allt inom IVF verkar kretsa kring. "Då plockar vi dina ägg" "När ska du plocka?" "Det är dags för äggutplock"
Fru Infertils kommande äggutlock är det tid för i vecka 33. Jag ska alltså börja med nässpray under min semester där jag tänkt vingla runt bland bögarna och draqqueensen på semesterorten på mina vingliga nya bambiben med en caprinha i handen.
Så jag ska alltså SVÄLTA SVÄLTA SVÄLTA
Sen SPRAYA SPRAYA SPRAYA
Sen SPRUTA SPRUTA SPRUTA
och sen....?????? suck....
Och så inte kunna åka på resan på grund av ett hopp, ett kanske, ett "jag vill". Min man säger vi kommer tycka det är mer värt om vi blir gravida. Ja, såklart. När en fått det en vill ha är det mer värt än allt. Det blir ens allt. I den hypotetiska framtiden där jag får ett plus skulle jag ställa in ALLT. En fyrkant med Jude Law, Matthew Mcconaughey OCH Jennifer Aniston, lätt.
(Alltså jag tror inte ni fattade signifikansen i vad jag just sa. Kolla här:)
Igår reagerade en vän med "Men du kan ju inte sluta försöka på grund av en resa".
Kan jag inte? Vad är det som gör att vi som har svårt att få barn MÅSTE upphöja varje jävla barnförsök över allt annat som pågår i våra liv? Som att det faktum att jag vill åka på resan och kan tänka mig pausa barneriet så jag faktiskt kan boka den, skulle innebära att jag vill ha barn MINDRE helt plötsligt?! El inte vill ha barn alls el inte kommer få? Är hon helt jävla dum i huvudet? Hon har ju sett vad jag har genomgått och ändå kommer den kommentaren. "Men du kan ju inte....." Så skuldbelagd jag kände mig i den stunden så det finns inte... Hon själv är ambivalent till barn och har alldeles nyligen bestämt sig för att nog börja försöka lite då och då, ett trevande försökande. Vad är det som gör att hennes försök kan vara trevande och sporadiska, men mina får inte vara det??
Jag är oförklarligt barnlös, ägglossar som en klocka och min mans sperma är top quality. Det ska gå, tids nog, är den samlade medicinska vetenskapen överens om. Jag är 33 år. Jag är inte mer fertil i augusti än i november. (Fast nog mer fertil i sommar än nu, jag är sakta men säkert på väg ner under BMI 30 vilket är magisk gräns för fetma. Målet är BMI 26.)
Samtidigt bara skär det i mig, tanken på att pausa försök till November. Vad fan, ska vi aldrig bli föräldrar, ska vi aldrig få komma dit?
Detta är Fru Infertil:
Mannen vill försöka försöka försöka och Fru Infertil hon vill... Ja, för mig hägrar horisonten och det förvånar mig att jag så snabbt testar tankarna om vad livet som barnlös kan innebära på längre sikt. Hur jag redan nu försöker tar beslut som går ut på att vi ska orka leva detta livet tills jag blir över 40 och mina friska starka ägg som vägrar bli befruktade skrumpnat och dött helt. (Fast psykologen säger att det här helt normalt.)
Att kliva ur barnträsket som vi nu har gjort har för mig inneburit ett rude awakening kan man säga. Jag ser 2014 som en dimma. Ett envetet närmst desperat träskande i samma jävla lera. ÄL, knulla, mens gråta, ÄL, knulla, mens, gråta. Hela år 2014. Och stora delar av år 2013. Och nu när 2015 inletts har det plötsligt för mig börjat bli dags att testa tankarna på ett delvis annorlunda liv, som har plats att rymma såväl liv som livlösheten.
Nu går vi ner i vikt, och försöker just nu inte få barn. Har just gått förbi min andra oförsökiga ÄL. Det känns... skönt. Och förvirrande. Jag är samma person jag alltid varit. Frugan utan kiddos. Men nu försöker jag inte få kiddos i denna sekund, vilket gör att jag nästan känner mig ovärdig. Vill jag verkligen då? Psykologen tröstar och säger "helt normalt" och "Det måste vara okej också för ofrivilligt barnlösa att också som alla andra testa tanken barn eller inte barn" Och ja, såklart. De flesta behöver aldrig drabbas av dessa avgrundsdjupa tankar, eftersom de får ett plus på ett par svajiga knullförsök. De kommer aldrig hit där vi är. Där barntanken tvingas ut och måste förpassas i ett "kanske. aldrig. någonsin". Och hur the show still must go on, och hur vi gör vad vi kan med de liv vi lever och de besked vi har eller inte har just nu.
För min del innebär det en stor fantastisk helt makalös äventyrsresa i början av november. Till ett malarialand som gravida avrådes att resa till. Men som denna fruga faktiskt KAN åka till. Ja sånt zinkadus har jag i allt elände. Vi är DINKS (double income no kids) (ej självvalt så, but still) och har alltså både tid och råd och _just_nu_ möjlighet att åka då vi _just_nu_ inte är gravida. Och _just_nu_ är det enda vi kan kontrollera just det faktum att INTE bli gravida.
VAD SKA JAG GÖRA??? Jag vill åka. Jag vill ha något fantastiskt underbart dramatiskt som jag vet med all säkerhet ska ske, som jag får njuta av, som jag kan kontrollera. Men detta krockar med barnlängtan.
Har också fått ett datum för Äggutplocket. Det stora dramatiska som allt inom IVF verkar kretsa kring. "Då plockar vi dina ägg" "När ska du plocka?" "Det är dags för äggutplock"
Fru Infertils kommande äggutlock är det tid för i vecka 33. Jag ska alltså börja med nässpray under min semester där jag tänkt vingla runt bland bögarna och draqqueensen på semesterorten på mina vingliga nya bambiben med en caprinha i handen.
Så jag ska alltså SVÄLTA SVÄLTA SVÄLTA
Sen SPRAYA SPRAYA SPRAYA
Sen SPRUTA SPRUTA SPRUTA
och sen....?????? suck....
Och så inte kunna åka på resan på grund av ett hopp, ett kanske, ett "jag vill". Min man säger vi kommer tycka det är mer värt om vi blir gravida. Ja, såklart. När en fått det en vill ha är det mer värt än allt. Det blir ens allt. I den hypotetiska framtiden där jag får ett plus skulle jag ställa in ALLT. En fyrkant med Jude Law, Matthew Mcconaughey OCH Jennifer Aniston, lätt.
(Alltså jag tror inte ni fattade signifikansen i vad jag just sa. Kolla här:)
Igår reagerade en vän med "Men du kan ju inte sluta försöka på grund av en resa".
Kan jag inte? Vad är det som gör att vi som har svårt att få barn MÅSTE upphöja varje jävla barnförsök över allt annat som pågår i våra liv? Som att det faktum att jag vill åka på resan och kan tänka mig pausa barneriet så jag faktiskt kan boka den, skulle innebära att jag vill ha barn MINDRE helt plötsligt?! El inte vill ha barn alls el inte kommer få? Är hon helt jävla dum i huvudet? Hon har ju sett vad jag har genomgått och ändå kommer den kommentaren. "Men du kan ju inte....." Så skuldbelagd jag kände mig i den stunden så det finns inte... Hon själv är ambivalent till barn och har alldeles nyligen bestämt sig för att nog börja försöka lite då och då, ett trevande försökande. Vad är det som gör att hennes försök kan vara trevande och sporadiska, men mina får inte vara det??
Jag är oförklarligt barnlös, ägglossar som en klocka och min mans sperma är top quality. Det ska gå, tids nog, är den samlade medicinska vetenskapen överens om. Jag är 33 år. Jag är inte mer fertil i augusti än i november. (Fast nog mer fertil i sommar än nu, jag är sakta men säkert på väg ner under BMI 30 vilket är magisk gräns för fetma. Målet är BMI 26.)
Samtidigt bara skär det i mig, tanken på att pausa försök till November. Vad fan, ska vi aldrig bli föräldrar, ska vi aldrig få komma dit?
Detta är Fru Infertil:
fredag 6 mars 2015
När gräset är grönast hos Fru Infertil
De senaste
åren har jag inte bara sett en efter en ploppa ur sig ”hoppsan-barn”
(ett roligt uttryck jag precis lärde mig på en IVF-blogg) till höger och vänster, nu har de börjar separera
också, de heterosexuella 30+-paren, tjoff kom två barn i rask takt och
nu är relationerna helt i kras.
Min man och jag däremot har genomgått ett under av parterapeutisk utveckling och lärt oss kommunicera om svåra tunga mörka skamliga ospännande osexiga ämnen.
Tuffa småbarnsår? För lite sömn? För lite sex? HAHAHAHAHA BRING IT OOOOOOOON säger jag, det kommer inte vara mer än en fis på tvären för oss, med tanke på det vi redan gått igenom.
Den sortens kris ett barnlöst par går igenom är relationshärdande och jag bara dånar när jag hör de gräl mina vänner med barn går igenom och vilka larviga grejer de är oense om, och hur de tvivlar på sina relationer, det är som att de själva har blivit barn när de får barn, eller var de barn redan innan? Ja inte vet jag men detta oändliga tramsiga tjafs vuxna människor emellan som jag får lyssna till, ofattbart. Vi pratar alltså om par som plötsligt får problem med, på fullaste allvar, att de inte kan enas om vems sovmorgon det är, vem som diskat mest och vem som får mest egentid. Och detta blir alltså GRÄL?!?! Helt unbelievable! (Jo, jag har läst Carin Holmbergs "Det kallas kärlek" och tusen andra varianter på temat, Fru Infertil har en magister i genusvetenskap thank u very much så detta är en expert som talar ;) Jag vet att med barnen kommer ojämställdheten in i heterosexuella relationer (eller ja, den var ju där till att börja med, men den förstärks) så jag är då rakt inte utan en strukturell förståelse av vad som pågår i dessa människors liv. What baffles me, är att de själva inte fattar det, och vad värre är, inte gör ett jädra dugg åt det, utan går rakt in i heterofällan, han börjar spela tv-spel - hon blir hans morsa (klyschan!) - de slutar kommunicera och så går de isär.)
Min bokklubb har skitit ur sig 5 barn under de fem år vi bokklubbat, och det har varit intressant att följa växande magar i takt med krympande relationer. På våra träffar får jag numera lyssna till deras tvivel, och hur de försöker övertyga sig själva närmst desperat med "eller ställer jag för höga krav? gräset är kanske inte grönare på andra sidan? Jag borde kanske nöja mig? Han är ju så snäll?"
Hur de låter det faktum att de haft sån sanslös röta så de fått barn, vara det exakt just det faktum som pajar deras relationer, det är helt beyond me.
Men men, jag tröstar mig med att när jag och min man får vårt otroligt efterlängtade barn, så är vi bägge SÅ redo, och vi står så starka. Jag funderar ALDRIG på om gräset är grönare på andra sidan. För att vara ofröbar är det en jävligt fruktsam matta, let me tell ya.
Jag vet att jag har fått Hollands alla tulpanträdgårdar, och jag ska ingenstans.
måndag 2 mars 2015
Fru Infertils alla uppdrag och utmärkelser
Ni har väl inte missat att Fru Infertil gjort ett fantastiskt och bejublat gästspel på Endometriousforum Sverige?! I fredags publicerades mitt inlägg om barnlöshet EXKLUSIVT för Endometriosforum så vill ni läsa mitt inlägg om ett ämne som är hemligt ;) så raska klackar nu raka vägen över dit och njut! Jag kan avslöja att Matt Damon är med, så bara en sån sak!
Fru Infertil gästbloggar om ofrivillig barnlöshet
Och när ni ändå är igång får ni såklart mer än gärna hjälpa till med att göra Fru Infertil ännu mer världsberömd (tror det är några i Vetlanda som ännu inte hört talas om mig, t ex?) .Vill ni jag ska gästblogga hos er, släng iväg en fråga!
En annan bra idé är att gå till Fru Infertils facebooksida och gilla och dela den facebook.com/fruinfertil. Och så finns jag på både Instagram och Twitter på fruinfertil som användarnamn och jag kan varmt rekommendera bägge kontona. På Instagram t ex får ni en sneak peak på hur Fru Infertil har belönat sig själv MONUMENTALT för att jag klarat 1 vecka på pulver, och på Twitter har jag det roligaste mellokommentarskontot i världen. Ni hör ju!
Fru Infertil gästbloggar om ofrivillig barnlöshet
Och när ni ändå är igång får ni såklart mer än gärna hjälpa till med att göra Fru Infertil ännu mer världsberömd (tror det är några i Vetlanda som ännu inte hört talas om mig, t ex?) .Vill ni jag ska gästblogga hos er, släng iväg en fråga!
En annan bra idé är att gå till Fru Infertils facebooksida och gilla och dela den facebook.com/fruinfertil. Och så finns jag på både Instagram och Twitter på fruinfertil som användarnamn och jag kan varmt rekommendera bägge kontona. På Instagram t ex får ni en sneak peak på hur Fru Infertil har belönat sig själv MONUMENTALT för att jag klarat 1 vecka på pulver, och på Twitter har jag det roligaste mellokommentarskontot i världen. Ni hör ju!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)