Vart går vi, efter tre ivf:er?

Vänner... Jag vet att jag varit tyst. Det är taskigt. Ni har klickat som aldrig förr. Aldrig förr har ett inlägg fått så mycket klick som det som legat här på toppen sen jag sa att jag skulle testa, och sen inte sa mer om saken. Förlåt. Jag har måstat hämta mig. Förstå. Och komma fram till hur jag vill göra. Det är slut. I alla fall, den här delen. I alla fall för nu.

Bloggen har varit ett enormt viktigt verktyg för mig, och bara 5 dagar efter den öppnades, i februari 2014, öppnade jag också mitt instagramkonto. Bägge platserna har lärt mig så mycket om ivf och barnlöshet, och det tillsammans med min egen historia (jag avskyr uttrycket "min resa" - this aint no fuckin joyride) har förändrat mig. I grunden. Jag är en annan nu. Jag är fortfarande fantastisk, men jag är också en annan. I ett annat ljus ser jag människor som krisar. På ett annat sätt möter jag dem. Mer vågar jag, mer orkar jag, mer vill jag, mer hoppas jag. Jag är också mer sårbar. Så mycket tröttare. Så mycket mindre naiv. Jag har sett så mycket nu. Mött mina egna gränser. Mannens gränser. Vänners gränser. Nöden har prövat och nöden har skördat och it all aint pretty, nej fy fan. Ilskan och bitterheten förtär, och den är väldigt svår att göra upp med. Jag kan inte hjälpa det, men tanken på ett fåtal personer gör att sveket bubblar i bröstet på mig. Att bli bortvald, till slut. Ställd åt sidan. Inte få vara med. Kanske välförtjänt, för gudarna ska veta att jag varit och blivit jävligt självupptagen. Men inte bara. Jag vet också, att det funnits rum för andra. Ja, det vet väl inte minst ni här, inte sant. Min kapacitet att bry mig om är enorm. Det har den alltid varit. Brysigomsamhet är min bästa och viktigaste gren. Men när den får sig en törn, har jag långt, mycket långt till att förlåta. Jag är långsint. Inte en vacker egenskap, men jag känner mig själv nu. Jag vet vem jag är, nu. Eller snarare, jag vet vem som var tvungen att komma in och ta över, för att hjälpa mig genom den här skiten. Och henne, tackar jag, även om hon inte alltid varit nåt att vara stolt över. Minns det, i det ni står i nu, när ni inte känner igen er själva, när ni blir livrädda för diskrepansen i den ni trodde att ni är och den ni faktiskt tycks vara. Ni är fortfarande den där personen, men er inre livräddare har fått träda in och ta över ett tag. Låt hen.

Barnlösheten. En kris likt inget annat jag mött. Allt präglar den. Allt färgar den. Allt sveper den med, som en obarmhärtig flodvåg sveper den in och tar allt med sig, lämnar intet oberört, skövlar och förstör. Identiteten. Framtiden. Min syn på mig själv som människa. Kvinna. Partner. Vän. Sexuell. Professionell. Det fysiska intrånget i behandlingen. Sovrumsdörren som vi tvingas ställa på vid gavel, och som omgivningen - av ren fascination och nyfikenhet - obehindrat stövlar in och ut genom med sina smutsiga stövlar. Nosar och undersöker, hur gick det nu, hur var det här, oj det var länge sen sist hörru, hur gick behandlingen, blev det nåt av det där fryset eller? Och jag, min idiot, som bjudit in, som vädjat om öppenheten, får vackert hålla sked i hand och svara på frågorna, jag som vädjat om frågor, vädjat om att de ska bry sig, vädjat om att de inte ska skamma mig genom tystnad. Jag får äta upp mina ord, och svara, på äggantal och frys och nästa behandling och huvudet på sned, guuud så jobbigt, hur MÅÅÅÅR ni egentligen, och jag nästan ser framför mig hur jag och min man är ett samtalsämne på nästa middag "Mmm vi känner ett par som inte kan få barn, herr och fru Infertil, kommer ni ihåg den, de har försökt i över TRE ÅR NU och de har gjort massa behandlingar och allt och det tar inte.. Nä fy...."

Så finns det dem som är värre att möta. De som inte stannade kvar av fascination, utan av omsorg. Vars ögon tåras med mina. De är fler. Så många fler. Jag orkar inte tänka på det ens, så ont gör det, att inte bara vara, utan veta att de vet att jag varit, så satans olycklig i så många år. Jag vill skydda dem från mig själv. Min mamma. Herregud. Kanske kan jag som ofrivilligt barnlös, paradoxalt nog bäst förstå, hur det river i min mamma, att se sin egen dotter inte kunna få bli mamma? Kanske ligger den förståelsen närmst. Jag vet, att hon vet, vad jag missar. Jag vet, att hon inget annat önskar, än att jag kunde få. Och det gör henne ordlös av tårar.

Barnlöshetskrisen går bara över av bebis, egentligen. Så är det. Det vet vi, eller hur? Det är klart det går att komma över ändå, missförstå mig rätt, en kan bearbeta och förlåta och gå vidare, och leva förstås ett helt underbart liv, så jag vill verkligen inte låtsas som att livet är över om man inte får barn, men som princip, så är boten på att vara barnlös att få barn, i all sin enkelhet. Och inget annat. Ingen hund eller resor eller hus eller fräcka jobb. En bebis. Inte för att bebis är så jävla häftigt i sig, utan för att vi vill bli föräldrar. Det handlar om vår identitet. En längtan om en upplevelse i livet, en dimension av oss själva. Djupt existensiellt. Man möter aldrig det djupa vrålet inifrån, om inte föräldraskapet tas ifrån en. Så hur skulle någon annan kunna förstå? Hur skulle någon annan kunna förstå det som mullrar från avgrunden, det som stiger upp till ytan och till slut kräver allt utrymme, allt syre? Omöjligt. Bara vi, som själva varit där, vi vet.

De flesta av oss, lyckas, till slut. De flesta av oss, blir föräldrar. Majoriteten av oss, den minoritet som utgörs av barnlösa (i Sverige är cirka 4 % procent per år av barnen som föds IVF-barn - det ger en hint om hur få vi är som går igenom detta), står där med en bebis i slutändan och många tänker på IVF som the cure. Jaha, är du barnlös, gör IVF, jag vet en som... Men visst, det är inte helt otänkbart att gå dit, eftersom IVF ju faktiskt lyckas för så många. Kan ni fatta? Som vi lidit, och så får vi lida mer av bara helvete, men sen får vi ju det där barnet! Sen är allt över! Att få komma fram, en så ohejdbar ogreppbar lycka. Min läkare har sagt, om och om igen, att IVF är en upprepningsbehandling. Hon tipsade oss till och mer om att köpa fler om denna sista inte lyckades, för det "borde gå" för oss. "Jag ska göra ert graviditetsultraljud!" var det sista hon sa till oss på vårt sista inför-möte. Färskförsök är det med högst successrate, det vill säga, det som sätts in direkt efter äggplocket och inte är från frysen. Och man behöver göra tre stycken i allafall, för att statistiken ska börja tala för ens fördel. Trettio procents chans per gång, och nej det blir inte HÖGRE chans efter tre ggr, chansen för att få en sexa på en tärning är lika hög per gång du slår den, men slår du hundra gånger, är du bound att få en sexa någon gång, statistiskt sett, är du med? Har sett SÅ mycket vilseledande statistikinfo i barnlöshetskretsar. Det är INTE högre chans på tredje behandlingen i sig, men totalt sett blir sannolikheten högre ju fler försök. Well, man ska alltså göra sina försök, och lita på sin läkare, och inte deppa ur, det är väl lite budskapet.

IVF har en total success rate på runt 70-75 procent, det är bra, men betyder också att cirka var fjärde person går ut från IVF-kliniken barnlös. Men det finns fler försök att köpa och statistik från amerikat pekar på att chansen för var enskild ivf-behandling upp till SEX STYCKEN är lika hög. Det vill säga, sex stycken äggplock. I sverige får man två eller tre äggplock beroende på landsting. Så förstås, väljer många  - som kan - att köpa fler behandlingar privat. Varför skulle man inte? Till slut börjar man resonera, att ett äggplock = en ägglossning hemma nästan, förstår ni hur jag menar? Och till slut, blir den där behandlingen inte så tuff som den var initialt. Efter min första var jag helt vild av stolthet över mig själv. Att jag klarat det. Jag kunde inte tro det. Efter min tredje kändes det som business as usual. Fjutt fjutt i näsan, sprut sprut i magen, plock plock med nålen. Hur många äääägggg blev det, spekulerade vi, som stod vi och syna travhästen i mun. Som att stå utanför sig själv. Att vara ett objekt, som ska producera. Det där med kärleksbarn... ja... Det kan man ju se på lite olika sätt. Men tanken på att göra fler behandlingar än tre, blev plötsligt en verklighet, och kändes inte lika skrämmande. Kanske är de bättre privat, än på Sahlgrenska? Men hur orka, och våga tro?


Så finns ju alternativet adoption. Vi har ända sedan vi träffades pratat om det som ett alternativ, oavsett biobarn. Vi är redan kontaktfamilj för andras barn, och för oss har det inte varit det biologiska som är det primära i föräldraskapet, även om den längtan förstås är stor, så är det föräldraskapet som är målet, inte bebisen, remember? Vi har så mycket kärlek att ge, den räcker och blir över, och jag tror innerligt att vi klarar den extra utmaning det innebär att bli adoptivföräldrar. Det är, vet vi, ett helt annat föräldraskap, som inte står att jämföra med bioföräldrar. Det kräver mer. Och, tror jag, ger mer.  Min man och jag  är the lucky ones. Vi har råd. Vi är gifta. Vi är lämpliga. Vi har förberett allt. Ja i år har vi faktiskt gjort det, parallellt med två fucking behandlingar, när jag skriver orden nu kan jag knappt tro det är sant, hur har vi orkat? Vi står i kö och tickar poäng, och vi har gått den förberedande obligatoriska föräldrakursen. Förra nyår lovade jag mig själv, minns ni, att nästa år vid den här tiden är jag antingen gravid, eller har dragit igång adoption. Och jävlaridet, jag håller mitt ord. Så vi förberedde allt i år. Steget efter föräldrakursen är medgivandeutredning. Den tar cirka 3-6 mån, och efter den är det filliklart att skicka ansökan till ett land. Vi vet alla steg nu, hur lång tid det tar, och vi har en förening och all kunskap vi behöver.


Där står vi nu.

En av tre saker har hänt.

Vi blev gravida
Vi blev inte gravida, och fortsätter med IVF privat
Vi blev inte gravida, och fortsätter med adoption



Ja, så blir det. Jag lämnar er med denna cliffhanger för nu. Alla de här tre stegen kräver nämligen lite tid, innan jag kan göra nästa uppdatering. Alla de här stegen, kan också förändras, över tid. Och tid, är vad jag behöver nu. Tid att förstå, tid att gå vidare, tid att hantera. På instagram finns facit, för dem av er som spricker av nyfikenhet. Det har  blivit en daglig ventil för mig och där har jag koll på vilka som följer mig, vilket jag inte har här. I veckan tog jag bort 25 %, cirka 100, av mina följare, och såg till att de som är kvar är sådana som verkligen är investerade i vad jag går igenom, och vet vad jag stått i, och själva stått eller står i något liknande. Ni är välkomna dit, skriv bara "bloggen" i DM till mig så släpper jag in er i värmen, och så kan vi prata vidare där. Eller vara tysta följare, det går bra också. Eller kan ni mejla mig på fruinfertil@gmail.com. Men jag vill inte fortsatt spela ut mitt inre här i denna blogg, inte när jag inte ens själv kan sätta ord på det riktigt. Dammet måste lägga sig, sikten måste klarna, sen kommer jag åter. Det kommer ett inlägg om julen, som senast, så mycket lovar jag, för julen är en väldigt väldigt väldigt speciell tid för mig, och för er, och då behöver ni Fru Infertils klokskaper, och jag behöver ert stöd, ja men se det fattar jag väl!

Fru Infertil, er favoritfru

Midsommar - fertilitetens högtid!

Mmmm, nu skallrar det i våra maraccas här, mumsfillibabba, inte sant, nu när vi firar högtiden där en jättelik penis körs ner i marken för att markera fruktsamhet och be till gudarna om en riklig skörd till hösten? Jojo, jag tackar jag, jag skulle också önska mig en riklig skörd till hösten, vore det inte så att vi haft sex typ TRE GÅNGER MAX i år. Eller något i den häraden. Fyfan banan vad barnlöshet totalt fuckar upp ens sexlust. I allafall min. Stendöd. Jag har helt givit upp hoppet att vi ska bli gravida spontant så det har iofs ingen betydelse så sett att vi slutat ha sex i princip. Sex känns för mig numera som ett misslyckande. En bekräftelse på det vi kämpar för och inte kan få. Så, sex kan dra nåt gammalt över sig. Förslagsvis mina gamla oknullade lakan. Det kommer gå över. Och är helt normalt. Säger psykologen. Men känns ju sådär halvparty, för vad fan blir det kvar av ens relation liksom? Vi som kan korka upp champagne och knulla vilt på köksgolvet vilken tisdag som helst liksom, delar nu främst vår sorg och besvikelse och längtan och rädsla, håller varandra krampaktigt i händerna och försöker då och då gaska upp något som liknar en romantisk kärleksrelation. Min man mycket mycket mer än mig. Han kommer fortfarande med blommorna, lämnar de romantiska lappar, köper vackra gåvor, skickar gulliga sms och markerar dagar i kalendern där det står HÅLL FRI - ÄLSKLINGSSÖVERRASKNING! Och så kommer den där dagen och så tas jag ut på överraskning. Men knullar, det gör vi inte.

Ärligt talat har jag gått från bad to worse det sista. Så om mitt sista inlägg inte var lågbottenmärke nog, så kommer här ett till. Jag är just hemkommen från ett dygns konferens ute i skärgården och det första som hände när jag stuckit nyckeln i dörren här hemma var att jag brast ut i en hysterisk gråt. Jag gick in med skorna på, satte mig i soffan, och bara grät rakt ut. Sen satte jag igång en tvätt och packade upp.
Så funderade jag på, varför jag blev så satans ledsen. Liksom, varför just nu? För ärligt talat, ja visst har jag mått skit, men antalet gånger jag suttit och rakt upp och ner liksom GRÅTIT i år kan man nog räkna på samma hand som antalet gånger jag knullat i år.  (Hm.... kan här finnas samband?! Låt oss explorera denna intressanta gråt/sex-hypotes i ett kommande inlägg!) Jag gråter helt enkelt väldigt sällan. Inget jag försökt undvika eller så, utan det har bara blivit så.

Men, jag började i allafall nu analysera varifrån störtgråten kom, och insåg att med på konferensresan var bland andra min väldigt gravida kollega. Hon är tre år yngre än mig, blev gravid på första försöket, förstås. Hon vet om vad jag gått igenom, och hon är verkligen sällsynt shysst i sin graviditet. Hon pratar aldrig om den direkt, håller inte på och smeker och klappar på magen i tid och otid som en del andra preggo gör, och är generellt väldigt "som vanligt". Men, idag sa vi hejdå för sommaren, och jag inser, att nästa gång vi ses har hennes bebis kommit. Hon, min juniora kollega som började försöka få barn tre år efter mig och är yngre än mig, springer om mig. "Jag vill ha barn" sa hon, och 9 månader senare, så får hon det. Medan jag sitter där på mitt satans kontor på min fina tjänst, infertil och dammigt torr som en ökenkaktus. Vinkar hej, vinkar hejdå, vinkar hej igen och där kom du med en bebis.

Och så slog det mig att min så kallade "bästa vän" föder sitt första barn vilken dag som helst. Jag säger "bästa vän" för jag kan inte riktigt se hur en bästa vän tycker att den stöttar och visar hänsyn, när den totalt lusar ner alla sociala medier på det sätt hon gjort under sin graviditet. Samma sekund hon lagt ut en bild på sin mage i motljus tillsammans med en smetig kommentar om sitt MIRAKEL, kan hon ha skrivit ett mess till mig "gumman hur måååår du, jag är så ledsen vi inte är på samma reeeeesa du och jag". Nä, jag pallar inte med, sorry, jag inser hur detta dryper av avundsjuka och bitterhet men jag måste erkänna det rakt av. Jag är så ledsen på henne och ja, jag tycker hon svikit mig och nej, jag tycker inte hon visat hänsyn eller varit nån bästa vän till mig. Längre.

Och så nummer tre på listan, imorgon är det midsommar. Och alla rundkindade barn i Svedala avlånga rike kommer utsmyckas med blomsterband och spetstossor och dansa runt den jättelika penisen som körts ner i marken, och jag är så satans utanför. Så jävla utan. FORTFARANDE!

För vet ni, det här är inte min första midsommar som barnlös. Inte min andra heller. Det här är den tredje sen vi började försöka intensivt, fjärde sen vi sa "nästa vår börjar vi" och sjunde sen vi sa "du och jag ska ha barn ihop, men vi gifter oss först" och cirka femtonde sen jag själv på allvar insåg i 20-årsålder, dvs tog ett riktigt inläst vuxet inre beslut, att jag vill bli mamma en dag. Så länge har jag väntat, och nu är mitt tålamod slut.

Förr om åren ordnade min man och jag stora fester på hans lantställe, komplett med egen stång och fest ute i ladan. Jag gjorde sånghäfte, kvinnorna band kransar och männen rev björk, ja hujedamig så passligt könsligt vi ordnat det. Sista midsommarfesten vi ordnade var samma år vi gifte oss. Nästa sommar hade vi redan hunnit bli ledsna, och varit på vårt första läkarbesök för infertilitetsutredning. Ingen bjöd oss på midsommarfest. Inte året därpå heller. Och i år, lika tyst som i den där tomma dammiga öknen jag nämnde ovan.

De är med sina familjer. Eller med sina vänner med familjer. Och min man och jag, vi är ensamma, här i vår flådiga tvårummare i hamnen, med alla våra flaskor champagne och oknullade säng.

Det är okej, jag orkar inget annat heller och har inte tagit några initiativ för att det ska vara annorlunda. Men, jag bara konstaterar, att den där störtgråten nog kom någonstans ifrån. Och jag vet, det är inte att jag inte fattar, hur satans självupptaget cyniskt bittert och jävla ohärligt detta inlägg är. Det är tamefan OVÄRDIGT att må så här och att ha den här outlooken on life. Men jag orkar inte sätta emot något just nu. Jag tror att jag ramlat ner i ett hål där jag kanske behöver få vara en liten tid. Uppskjuten sorg, uppskjuten ilska, ord jag aldrig formulerat, varken i mitt huvud eller för andra.

Min mamma var här i tre dagar nyss. Och det räckte att hon kom och vi satte oss i min soffa, och plötsligt grät jag. Tårarna bara rann och vi pratade och pratade och hon grät. "Lilla gumman så otroligt svår sits du är i... Lilla hjärtat vad ni går igenom" sa hon om och om igen. Tack och lov att jag har en mamma, tack och lov att hon vill och kan trösta mig. Det var fint, men också väldigt hemskt, att gråta tillsammans och framför henne, av samma skäl som jag inte vill gråta tillsammans med eller framför min man. Eller framför NÅGON egentligen. Och så var det så himla skumt, min mamma vet ju vad jag gråter för, hon har sex barn. Sex barn, som hon försöker föreställa sig, att hon aldrig någonsin skulle ha fått. Och där sitter jag, hennes yngsta dotter, och får  inte uppleva det hon älskade att uppleva så mycket så hon gjorde det om och om igen, MED FLIT nota bene...


Så jag gråter mig in i den här midsommaren och jag gråter mig ur den här förbannade inledningen på det här skitåret och jag önskar er alla en värdig midsommarafton. Och hörrni, krydda brännvinet med lite knull, for me, won't u? Nån måste ju få ligga i det här jävla landet.


Ps #RIVLAGEN jävla förbannade tomtar. Man kan fan bli förbannad för mindre. Ds 

Som en tung grå regnvåt filt

Ja, mina kära hjältinnor. Säg den lycka som varar. I ett par veckor fick jag segla omkring på små lätta moln. För att sedan kraschlanda. Känns ungefär som att jag gått ut i svinstian, rullat mig tre varv i leran och kaskadkräkts på mina egna skor, för att därefter gå till jobbet och hålla en föreläsning för 300 personer om vikten av att hålla sig själv fräsch. Ungefär så, känns det att vara Fru Infertil just nu.

Den stora långa bleka gråa sommaren (ja, deprimerade personer upplever inte färger lika starkt som andra, visste ni det? Och runtomkring mig är det just så... grått) sträcker ut sig framför mig. Jag har tagit långledigt. Nästan sex veckor kommer det bli. Och jag har bokat in massa resor till Europa. Både storstad och landsbygd och shopping och bad och rulla runt bland de italienska vingårdarna i Valpolicella och dricka ohemula mängder Amarone. För att jag kan. Satt just och klickade hem en resa till Paris i september med en vän. För att jag kan. Vi ska på Moulin Rouge. För att vi kan. Och inom mig, dött dött dött.

Jag orkar inte vara på instagram längre. Med ungefär tre månaders intervall förnyas mitt följarflöde. Nya ofrivilligt barnlösa tillkommer, och först väntar de på sina första ivf:er, beskriver besöken och proverna och blodproven och spolningarna och väntetiden, och jag känner igen mig och har peppat och förklarat och hejat och skrivit kommentarer så mina fingrar har blött. Som en annat orakel. Och så gör de sina ivf:er och för en del misslyckas det, och de kraschar och gråter och sörjer, och jag försöker trösta, vilket blir så futtigt och tomt och tunt med det lilla brustna hjärta-symbolen jag lämna. Och så har vi dem som lyckas direkt, och jag stämmer in i hurra-kören, och så lyckas ännu fler på sina frysförsök, och plötsligt är alla i mitt flöde gravida. För en del har bebisarna redan kommit, så länge har jag varit med i den här leken så mina fd ofrivilligt barnlösa instakompisar nu blivit helt "normala" bebisbildsspottande instagrammare. Och det är som att sitta i väntrummet hos barnmorskan varje gång jag går in på instagram. Och så känner jag mig som den största och värsta skurken i världen, när jag finner mig själv fingra på "unfollow"-knappen och slutligen trycker. Bort, bort, bort, bort. Jag orkar inte. Det betyder inte att jag överger de här personerna, eller är arg på dem, eller vill straffa dem. Det är ren självbevarelsedrift. Jag använder instagram för att få tröst. Inte för att störtdyka ner i ultraljud och bebisgosbilder. Jag orkar inte. Så nu har jag gjort en bebis&gravid-rensning på mitt instakonto för Fru Infertil. Och vet ni hur lyckad och hjärtlig och generös och välvillig och mysig man känner sig då som människa?!  Inte särskilt.

Och så mysigheten i att skriva hela ovan stycke och fortfarande stå för sig själv som människa. Bitterheten som bara pyr och river och osar i mig och om mig. Tomheten. Så tomt är det, utanför IVFbubblan, så jag längtar in igen. I någon mening. Och så skönt att vara utanför. I en annan mening.

Min ålder har aldrig bekymrat mig innan, men nu slår det mig med all kraft. Jag fyller 35 i höst. Jag har 5 fertila år kvar. BARA FEM?! Och ett halvt av dem kommer jag slösa bort nu med min jävla satans förbannade paus. Jag har dock en stor jävla rövfördel jämfört med så många andra. Ja, dels globalt förstås, men jag orkar inte gå in i den stora jämförelsen med hela jordens fattigdom etc för isf kan jag ju lägga ner mitt pipande i detta nu, utan jag menar specifikt jämfört med många andra ivf:are. Min man och jag har inga förmögenheter, ärvda pengar eller vinster, men vi har båda fina goda löner och har levt tillsammans i åtta år. Vi har alltså gott om pengar att röra oss med. För oss är det inte ett problem att köpa ett trepack ivf:er. Det skulle vi kunna göra imorgon, utan att det skulle påverka vår ekonomi det minsta. Och det är förstås en stor jävla trygghet. Jag kan alltså ivf:a mig till månen om jag vill. Tre om året, smackpangbang. Eller ja, hur länge nu läkarna vill ha mig.

Men detta faktum fyller mig både med tröst och förtvivlan. Läste en artikel som beskrev hur det i någon mån var "lättare" för ofrivilligt barnlösa innan ivf-tekniken fanns, eller åtm blev så bra som den är idag. På den tid man bara fick/kunde göra ett försök. Och gick inte det, så var det över. Chansen att få eller köpa fler, fanns inte. Och då kunde man börja sörja. Men mitt sorgearbete kommer aldrig igång. Vi får ut ägg. De befruktas och de överlever och de blir blastosar. Och jag är "bara" 35. Och inte alltför fet (även om jag gått upp nu igen sen de misslyckades + jag har slutat snusa. Är det inte det ena så är det fanimig det andra...) Säger vår läkare till oss. Och lägger till, att prognosen är god.

Men hur i helvete ska man orka lita på en god prognos, när det bara misslyckas och misslyckas och misslyckas? Hur många ivf:er ska jag orka göra? De två långa hormonbehandlingar jag redan gjort har haft en ENORM inverkan på mitt hälsotillstånd, fysiskt och mentalt. Det är en känslomässig och fysiologisk bergochdalbana utan dess like. Upp i vikt, ner i vikt. Upp i humör, ner i humör. Nästanvaragravid - stå på tröskeln till att allt ska vara över, att kanske få vakna upp ur den här jävla mardrömmen, det är så nära så vi känner doften, det sex dagar gamla friska stora fina hundracelliga embryot som överlevt allt och trotsat alla odds växer i min livmoder och jag tror, jag vågar tro, jag orkar hoppas, jag reser mig över allt. Och så. Pang. Blod. Jag blöder och krampar och värker ur mig det som kanske en gång skulle kunna varit. Och allt runtomkring är som vanligt. Och jag kan inte bryta ihop. Det går inte att falla, för det finns inget att sörja. Inget har hänt. Annat än att jag satsat allt jag hade och lite till, och ändå behövt möta ett misslyckande. Hur ofta möter vi det i våra liv? Att vi ger något allt vi har, jag menar varje tum av vårt mod, ork, hopp, och inte lyckas?

Well, consider me a failure. Jag bugar mig ödmjukt. Kryper undan in i kulisserna. Jag har givit upp. Helt släppt de vänner som inte höll måttet utan så mycket som ett hejdå, eller en förklaring, eller ett enda försök till att försonas. Jag skäms och känner mig som ett enda stort misslyckande. Jag känner mig osäker nästan hela tiden och har så svårt att höra min inre röst. Vem är jag?  Vem är den här personen som intagit mig nu? Är detta jag, nu? Psykologen säger att det är en livskris och en person på besök, som kommer lämna mig när detta är över. Att denna ledsna, bittra, kraftlösa, missunnsamma person inte kommer att vara jag för alltid. Jag försöker verkligen vara som vanligt. Igår gick jag ut och tog två glas champagne på en dyrig innergård med min chef. Där satt jag i mina guldglittriga pumps och powerjacket och diskuterade högtravande ämnen. Inom mig hörde jag bara orden "fejkfejkfejkfejkfejkfejk". Med ett eko av "meningslöst, vad spelar det för jävla roll egentligen, vad sa du nu, varför sa du så, tänk om du sa fel, varför tycker hon om dig, hon kanske inte vill sitta här med dig, ingen vill sitta här med dig, du kommer förlora alla vänner du har, de är bara kvar av artighet, du bidrar inte med någonting längre."






Jag inser att detta inlägg tangera någon slags gräns för vilka tankar och känslor jag borde dela med mig av. Det är ovanligt att människor gör det, in this day and age.  Sorg är skam och får inte luftas eller visas i vårt samhälle. Men jag vet också, alltså helt jävla förlorad är jag ju inte, att det jag nu genomgår och upplever, är en HELT FUCKING NORMAAAAL SORGEREAKTION och det finns därför ingen egentligen anledning att hetsa upp sig över det. Ingen behöver alltså skriva "men herregud, du ska inte sjukskriva dig?!?!?!" i en kommentar eller i ett mejl. Så här är det också att vara ofrivilligt barnlös och genomgå flera misslyckade ivf-behandlingar. En helt normal reaktion. Och ja, jag vill visa också den sidan. Mitt i all min styrka, mod, och from time to time galna glättighet och skarpa syrliga humor och cynism, i all min kärlek och omtanke och välvilja mot mig själv och andra, i all överlevnadsinstinkt finns också detta.

Svärtan.


Och i den, ljuset. Om en timme kommer min vän. Vi ska färdigställa Paris-bokningen, välja vilken kväll vi ska på Moulin Rouge och boka hotell. Och jag har köpt hem champagne. Jag sa att allt är grått. Grått, grått, grått. Men vet ni vad grått består av?

Svart.
Och vitt.

Mörker. Blandat med ljus.

När man känner på sig att det funkat

Så var det för mig denna gång. Insättningen blev av. Och sedan hände något helt magiskt. Helt otroligt. Min vanliga crazy inträdde aldrig. Ni vet, om ni vet, ruvar-crazy är ju i en klass för sig. Och lägg då till PMS from hell som jag vanligen har. Och hela grejen, att det är det absolut viktigaste i hela livet alla kategorier, det är den sista droppen i frysen, det är innan den långa infertila sommaren breder ut sig, det är liksom last call, alla andra, ALLA ANDRA är eller blir alldeles strax gravida. Jag har till exempel en vän som ruvar i detta nu och jag har varit så rädd att det ska funka för henne men inte för mig. Låt det funka för båda, eller ingen, har jag bett skamset inombords.

Så kom aldrig the craziness. Det kom bara fuziness. Jag tänkte helt mjuka lugna goa tankar. Ingen kort stubin. Ingen oro. Jag var glad. Jag brast ut i hjärtligt gapskratt och medan jag gjorde det, insåg jag, att jag inte skrattat hjärtligt på mycket länge. Det har tagit, tänkte vi, det måste ha tagit. Såhär bra mår jag aldrig. Det måste vara hormonnivåerna. Så jag mööööös mig igenom ruvningen. True story!! Dansade ett par steg utanför kontorsbyggnaden den där sista arbetsdagen innan jag skulle testa hemma, sjöng med i Justin Timberlakes Got this feeling in my boooooddyyyyyyy, och hann med att ringa upp mamma och "inte lova för mycket, men jag mår så BRA!"


Åååååh ni känner ju Fru Infertil vid det här laget, don't u.

Det sket sig. DET FUCKING JÄVLARÖVASPISSPATRIARKATETSJÄVLASKITPISSKOPP-sket sig. Jag är inte gravid. Har aldrig varit.

Jag har ruvat på färskförsök, jag har ruvat på frysta blastosar. Jag har ruvat hysteriskt neggig, jag har ruvat i ett fuckin The Secret-bliss, jag har slutat snusa, jag har gått ner i vikt, jag har mediterat VARJE DAG, jag har tagit en satansjävla lunchpromenad i den förbannade jävla SOLEN varje dag, jag har inte druckit en droppe alkohol, jag har sovit gott, jag har supit som ett as och varit stressad som en fiolsträng. I have done it all. Det blir ingen bebis. Min man och jag kommer vara utan. Så känns det starkare och starkare i mig nu. Jag har alltid, tills nu, trott att priset vi betalar kommer vara värt det. Att det finns en silverlining till sist, och att vi då kan säga, att jaja, det var hårt, men nu har vi DETTA. Jag följer medsystrar på instagram som lyckas på sina ivf-försök och utropar när bebben kommer KÄMPA PÅ - det var VÄRT DET.

Pft, fuck ass att det var värt det, fnyser jag då inombords, du har ju bara gjort ett enda litet larvigt korta-protokollet-försök som tog på första insättningen. Du har väl inte offrat nåt.

Tänker jag SOM EN SATANS BITTER JÄVLA HAGGA. Det vet jag ju att hon har! Hallå!! Det VET JAG! Men den här jävla skiten gör mig så satans jävla OHÄRLIG. Jag orkar inte ens längre träffa vänner med barn. Min bästa vän som är höggravid och snart föder orkar jag inte heller träffa. Hennes facebookflöde är ett veritabelt stålbad för mig, som att hon givit sig fan på att det ska göra extra ont i mig, och det har hon ju förstås inte. Hon är i sin fulla rätt att bada i sin graviditet, och det oavsett att hon vet om att hon har en bästis vars hjärta rivs och slits i tusen bitar för varje uppdatering. Hon är i sin fulla rätt, för bitterheten och sorgen och avundsjukan är inte det som styr denna värld. Det är glädjen, och de växande bebismagarna, som utgör normen, och det är dem vi anpassar oss efter. I get it. Så jag anpassar mig, och har dolt hennes flöde, och alla andra bebiskryddade flöden. Men jag går sönder för varje gång jag måste göra det, och önskar så, att mina systrar kunnat vara solidariska med mig i min sorg. Men de har sprungit ut på det prunkande blomsterbeströdda fältet, armarna rakt upp i luften med ett glädjetjut, och de hjular på ängen och flätar varandras hår och strör smultron på strån och skrattar och flamsar.

Jag står kvar ensam i skogsbrynet. I skuggan bland de mörka höga skrämmande träden. Jag ser dem där ute på ängen, och då och då vänder de sig om och vinkar till mig, ibland kommer rentav någon närmre mig, slår sig ner på gräset 20 meter från skogskanten och pratar en stund, eller skickar över ett pappersflygplan med orden "Jag tänker på dig, hoppas du snart kan komma hit och hänga med oss!", men det sker mer och mer sällan. Till slut har de glömt mig helt.


Så känns det att vara ofrivilligt barnlös. Så gick det till när en av de mest positiva älskande kärleksfulla generösa roliga varma personerna jag känner (u know who!!) blev ett litet muttrande skogstroll som bor under mossa och sten.




Vi pausar nu. Vi vet inte vad vi ska göra riktigt, men någon ny ivf varken orkar eller hinner vi med innan sommaren, och jag tror inte att jag orkar det efter sommaren heller, eller i höst. Jag kan inte göra tre så tuffa hormonbehandlingar inom loppet av ett år, och jag klarar det definitivt inte känslomässigt heller. Så. Jag tror inte vi gör någon mer ivf under detta år, utan det får isf blir 2017.

Men om vi inte gör ivf, vad gör vi då? Smärtan i att pausa är nästan obärbar, eftersom det också innebär att vi ska gå dag för dag för dag, utan att göra ett enda jävla dugg för att komma närmare det enda vi drömmer om och längtar efter, medan vi bägge, och då särskilt jag, bara blir äldre. Jag riktigt kan höra hur mina ägg skrumpnar och dör. I höst fyller jag 35.

Vid det här laget längtar jag inte ens efter en bebis. Den där jävla skitungen, fy fan vad hen ska få höra att hen lever  - som jag kallar mitt eventuella framtida barn. Nu vill jag bara ut ur det här helvetet, kosta vad det kosta vill. Kosta acceptera barnlöshet, om det så måste kosta. Men för att komma dit måste jag vara mentalt stark, och jag är stark som en geting i september.


Ps  - Ni är ungefär 500 personer som kommer hit och läser varje inlägg. Hej hej på er alla! Det kan hända att jag inte uppdaterar på ett tag. Eller gör jag det varje dag. Jag vet inte just nu. Men to be sure, det finns ett litet formulär högst upp till höger där du kan lämna din epost så får du ett mejl när jag uppdaterat. Jag ser inte adresserna.

It aint over until the Red Lady sings....

....and sung, she has......

Ja, nu är det över. Som i ett trollslag är det plötsligt avgjort, färdigt, klart och avslutat. Mensen kom igång igår kväll, och jag blev mest lättad. Ja, ni vet ju, ni som varit i denna sits, hur det är. Det är svårt att förklara för er utanför. Hur man kan vara såååå otroligt svag, stark, känslosam, rationell, kall, hård, arg, glad, hoppfull, panisk - samtidigt. Jag googlade mammakläder, räknade ut bf, bokade in att jag skulle gå på föräldraledighet med start i jul, ungefär samtidigt som jag föll ner i det svartaste av mörkaste hål och bosatte mig på botten av en brunn, samtidigt som jag väste och fräste och var arg på allt och alla. Jag befann mig i ett tillfälligt utbrändhetstillstånd. Slutade sova, tappade ord, kunde inte tänka rakt längre.

Men, IVF-processer har också en barmhärtig sida. De fördröjer den förlamande sorgen. Den kommer först en tid efteråt, i mitt fall cirka en vecka. Jag tycker mig nämligen veta hur det funkar nu, med fyra misslyckade insättningar i bagaget, och jag har sett mönstret. När mensen väl kommer för mig är det aldrig en överraskning. Det är en besvikelse, men också ett efterlängtat avslut på något jag redan har vetat. Ni utanför kanske tror att vi sitter och tokbölar på toaletten när mensen kommer. En del gör säkert det, men jag tror majoriteten är som jag. Vi gråter inte när mensen kommer. Det blir för smärtsamt då, vi går snarare in i chock tror jag. Sen gråter vi (och med gråter menar jag inte fysiska tårar, utan mer den förlamande sorgen som måste ut) vid otippade tillfällen. Efter våra vänners gravidmagbilder på facebook. Efter vi berättat för våra mammor att ivf:en inte funkade i ett kallt sms: "Mens igår, Kram" (stod det iaf i mitt till min mor. Orkade inte mer). Efter vi kommit hem från en tuff arbetsdag. Eller före vi går in till en. Jag har själv gråtit på en parkbänk utanför kontoret vid flera tillfällen, det har plötsligt överraskat mig och jag har måst sätta mig för att hämta mig.

Sån är min sorg. Attacksorg. Vid-dåliga-tillfällen-sorg. Den är aldrig när den "borde" vara, eller när omgivningen tror att den är. Den smyger sig på, som när en liten lucka uppenbarat sig. En väg in. PANG säger det. Det händer sällan, men det händer aldrig när det mest uppenbart borde vara.

Som nu.

Det händer inte nu. Den röda tanten har sjungit sin starkaste sopran,  och jag... jag är mest... avstängd.

Hopp, avundsjuka och statistik

Goderafton mina trumslagare och hovrensare! Hur har ni det i julstöket? Nu lackar det verkligen, inte sant? Den här frugan har just satt upp julgranen, med bittra grymtningar som jag fick dölja för maken mellan glöggsipparna, medan vi lyssnade på It's the most wonderful time of the year... Vilket normalt sett är min favoritjulsång, för ja, det har varit the most wonderful time of the year för mig. Nu däremot, är det the most crappy time of the year för mig. Det är i termer av blöta strumpor i stövlarna, meets bad hair day meets månadskortet på bussen har gått ut och du upptäckte det först när du gick på och vakterna kliver på på nästa station. Ungefär så, bara så att ni ska få ett grepp om det. Om det var lite vagt, inledningsvis. Om det kanske inte har gått fram, att Fru Infertil numera är The Grinch och Uncle Scrooge combined.

Senaste dagarna har julmyset dessutom nåt helt nya höjder, då jag fått flera gravidbesked. Två av mina absolut närmsta vänner blev spontangravida. Hoppsansa så det blev. Och nej, jag är inte missunnsam gentemot dem. Jag är förbannad för att det inte gäller mig. Det är fullt möjligt att ha dessa två känslor samtidigt. Men se det räckte inte. Och så har jag ju haft alla mina triljarders bekanta jag hänger med på Instagram. Och där har graviditetsbeskeden nu börjat dugga tätt, och det som i början var mysiga främlingar att följa och finna kraft och tröst i, har nu blivit som vilken random preggobildström som helst. Magar och ultraljud. De slutar kommentera på mina bilder, jag slutar kommentera på deras, för vi tillhör olika världar. De har lämnat mitt land, och gått in i preggolandet. Med ALL RÄTT så tro nu inte för ett ögonblick att jag tycker att någon av dem har gjort fel, men se jag vände mig till infertilitetsgänget för att finna likasinnade. Inte för att följa med folk på ultraljud och sockstickande och föräldraberättande. I så fall hade jag ju kunnat signa upp på tidningen Mama eller Vi Föräldrar and be done with it.

Furthermore, i början av hösten teamade jag upp med ytterligare två kompisar som jag kände sen innan, som också gjorde IVF. Ingen bor i min stad, men vi hade intensiv facebookkontakt om allt. Hur går det med sprutorna, hur mår ni, när är äggplock, etc etc. Det var så otroligt skönt att ha den kontakten så ni anar inte. Någon som förstod. Som jag dessutom kände. Och för mitt stilla sinne tänkte jag, att enligt statistiken ska i alla fall en av oss bli gravida här på första rundan. Då kan de andra två trösta varandra. Har vi tur kanske alla tre blir pregg, varför inte, vi är alla friska och fina och unga. Har vi riktig otur så blir två av oss gravida, och stackars stackars STACKARS den tredje, hur ska det gå för den?

Jo, jag kan nu berätta hur det blev för den tredje. Proudly introducing.....



Tadaaaaa! Fru Infertil!


Jopp, de andra två blev gravida på sina första IVF-försök. Jag sumpade inte bara första, utan även frysförsöket. Och ja, jag vet att det inte var jag personligen som sumpade det, det var inte mitt fel, men döm av min förvåning när jag insåg, att jag nu inte bara är en person som är DJUPT avundsjuk på människor som blir gravida spontant, jag är nu också klädsamt ASAVUNDSJUK på dem som kirrar det på första IVF-försöket. Som om de inte gått genom helvetets eldar för att komma dit. Det VET jag ju att de har. Men inte desto mindre har jag nu alltså nått dit så jag är avundsjuk och tycker att de inte vet vad lidande innebär, för de har minsann inte en sumpad IVF i bagaget.....


Ååååååh, barnlöshet, du gör mig så satans OHÄRLIG!!


Men, nu ska jag alltså komma till poängen - ursäkta att det tar sådan tid, glöggen gör mig lite splittrad - och det är att när jag berättar för andra om de här vännerna och instagrammarna som blir gravida på sina IVF:er så säger folk, och detta är i princip helt utan undantag:

MEN GUD SÅ BRA- DÅ MÅSTE DU VÄL ÄNDÅ KÄNNA HOPP NU DÅÅÅÅÅÅ?!?!?!?





Öh. Nä. Alltså, JAG blir ju inte mer gravid för att de blev gravida. Vänta, måste kolla efter i lella magen, hoohooooo lilla bebis - är du däääär? Ne. Det var du inte.

Jag har aldrig varit under föreställningen att IVF aldrig funkar, så att nu när jag sett att det funkar för någon annan andas ut och tänker att det därför kommer funka för mig också. Det verkar dock andra göra. "Ahaaa det GÅR att bli gravid med IVF, ja men DÅ måste ju Fru Infertil bli glad!!"

 Jag har redan högt förtroende för behandlingen. Det funkar för ca 30 %. Gott så. Jag känner till statistiken - och jag vet också (damn you education!!) att det inte funkar som att för varje försök jag gör så ökar det chanserna, för mig, att jag ska lyckas. Det är som att slå en tärning. Du kommer troligen slå en sexa tids nog, men för det finns inga garantier. Sannolikheten är låg, men du kan slå allt utom sexor livet ut. It happens. Shit happens. Det troligaste är att jag kommer att lyckas och bli gravid genom behandlingen, helt klart, men andras success rates varken ökar eller sänker just MINA chanser, så därför varken ökar det eller sänker mitt hopp baserat hur det går för andra.

Men ändå är det som att jag förväntas ta de här lyckade berättelserna som en slag försäkran för egen del, och det förstår jag inte riktigt varför jag ska göra. Det kommer inte som en överraskning för mig att människor blir gravida genom IVF. Men det hjälper verkligen inte mig att bli gravid. Det hjälper dem att slippa vara i den här pissiga sitsen och bless them för det, herregud vad jag inte önskar någon detta, allra minst mina vänner.  Så sjukt glad och lättad över att de slipper vara i skiten, ASFÖRBANNAD för att jag är i skiten. Och det tänker jag faktiskt förbehålla mig rätten att vara.

Jag är inget optimistiskt mysigt bundle of joy inför detta med IVF-behandling. I am so sorry and I hate to burst your bubble om du kom hit i en förväntan av en person som sitter i startgropen och gungar och peppar och slår sig på knäna och NU JÄVLAR SKA DET GÅ!!!

Jag orkar inte damma upp den energin, för jag står inte inför ett lopp där jag ska tävla mot någon annan. Jag är en människa i en djup livskris, som är stolt över att jag gick upp i morse, och än mer stolt över granen som står där och tindrar mot mig och över att jag gick till jobbet igår och dagen innan det och året innan det och att jag kommer gå dit imorgon också. Jag är stolt över att jag peppar och följer och stärker så många vänner och bekanta i deras kamp för att bli gravida, och jag önskar mig så innerligt detsamma tillbaka, och är så tacksam för att jag får just det på den här bloggen. Av er. Ni är guld värda. Ni får hemskt gärna känna hopp för mig. Jag känner hopp för er. Men vet att när ni lyckas, så vill jag inte ha kommentaren att nu kommer det lyckas för dig också. Vi vet inte om det kommer lyckas för mig. Och jag vill gärna bli tagen på allvar i den ovetskapen. Få vara en stund i den osäkerheten och rädslan. Kanske vore det bättre om jag mörkade den tanken, duckade den, låtsades som att den inte fanns. Jag hade troligen mått bättre då. Men mer gravid, det hade jag inte varit.

Känna efter lite extra...

GODERAFTON  mitt i adventsstöket mina små slocknade juleljus och utbrända stjärngossar. Hur har ni det i julstöket? Börjat fira ännu? X-mas-time är normalt Fru Infertils favorithögtid, men sedan barnlösheten trädde ikraft har julhatet eskalerat. Proudly introducing....:

Yeah, that´s me! 

Men, on a different note (om vi lämnar hela juldiskussionen vs barnlöshet bakom oss, vilket vi ska för det är ämne för ett senare blogginlägg, stay tuned); nu är Fru Infertil mitt i smeten inne i FETWW: the Fabulously Extraordinary Two Week Wait!Och det är verkligen så härligt som ni just nu tänker er. (För er som är helt nya in i min blogg - och det vet jag att ni är med tanke på den ständigt ökande besöksströmmen - two week wait är tiden efter ägglossning och fram till förväntad mens, vilket är nästan exakt 14 dagar för de flesta livmoderbärare. Inte alltid och inte för alla, men typ alltid kommer mensen 14 dagar efter ägglossning, och därmed är de där två veckorna asjobbiga för oss att vänta ut när det gäller om vi har blivit gravida eller inte... Vi känner efter... lite... om en säer.....)

 "Åh, spände det inte till lite där?" "Mådde jag inte lite ovanligt illa nu efter morgonmaratonet med kaffe och snus och tom mage?" (I know u won´t judge...)  "Är det inte lite tidigt för mensvärk?"


Se för JO det är det! Det ÄR lite tidigt för mensvärk, men det är också helt omöjligt och framför allt ONÖDIGT att dra några växlar på det. För många är de månader som jag har känt mensvärk för tidigt. Extra spända bröst, lite mer illamående på bussen än vanligt, extra sur, extra glad.... Jag är som en pizza på lokala haket; EXTRA ALLT!

Och jag vet ju allt detta. Eder Fru Infertil är en utbildad högintelligent kvinna, som vet bättre än att BRYTA SIG IN I (ok this is not a proud moment) ett Clearblue Digital. Och ändå gjorde jag det. Jag har läst om, och i hemlighet hånat, galningarna på Familjeliv som bryter sig in i det digitala testet och börjar tolka streck.... Jag rev till och med upp ett litet sår på fingret i all min desperata iver... Ja, jag erkänner allt för er, intet döljer jag, för jag har intet att dölja. Bara mitt stora värkande bultande sår inuti, som är lika vackert och ömtåligt, som det är patetiskt och dumt. Jag vet. Tack vare mina tio tusen timmar i terapi kan jag se alla nyanser i detta, och jag kan och vill också erkänna all min litenhet för er, eftersom jag vet att någon av er kommer att läsa detta, och känna dig bara yttepyttelite mindre ensam.

So there. Fru Infertil känner efter. Tittar efter. Lite extra. Känner efter. Lite mer. Och jag förlåter och förbannar och accepterar och skäms över mig själv i samma sekund som jag gör det. Liksom jag gör med er. För ni har väl varit där, har ni inte? Varje månad, samma sak, för en oförklarligt ofrivilligt barnlös i en heterosexuell relation med en friskförklarad spermiebärare. Vi tror, och vi hoppas, för det KAN gå. SKA kunna gå. Även om vi vet, att hade det skullat gå, så hade det ju redan gått, så hindrar det inte det mest dyrbara lilla juleljuset av dem alla. Det pyrande tynande hoppet inombords.

Glad sista november, mina små hjärtan. Vi ses i december, och vi tar oss igenom det, tillsammans. <3

Kvinnor på gränsen till sammanbrott

Om jag inte hade lidit sådant inuti hade jag nästan tyckt att detta var riktigt intressant. Hur många är vi därute? Kvinnor på gränsen till sammanbrott? Kvinnor som står 3, 2, 1 dagar ifrån himmel eller helvete, plus eller minus, livet eller dööö... nej inte döden. Något mycket värre. Icke-livet. Att inte veta. Att inte kunna börja hantera, att stå fast på tröskeln i ren desperation. Det doftar skräck om Fru Infertils kudde.

Hur många finns där? Hur klarar vi oss? Vi är superkvinnor!

Idag är första gången jag inte gått till jobbet under IVF-perioden. (Minus äggplocket förstås - vilket jag kan underlätta för alla som desperat googlar sig hit för info - gudarna ska veta att jag gjorde det - gick DÖBRA! Jag bad dem knarcha ihjäl mig, vilket de gjorde. Så, be om drugs, och lite mer drugs, mitt bästa råd!!)  Anledning till att Fru Infertil är hemma idag: Jag vaknade av att jag grät. Sen skällde jag. Sen grät jag lite till. Och är arg på alla mina vänner och kollegor. De tre gruppmötena jag hade idag... nej, jag kan inte gå dit! Jag skulle få sparken! För, såhär är det:

Fru Infertil bryter ihop! Sådär filmiskt. Det är bra synd att det inte regnar faktiskt. Jag hade gjort mig snygg på en bro i regnet och sådär Helena Bergström-böla rakt ut.

FÖRBANNADE LIV!, skulle jag vråla, rakt upp mot de dånande molnen, jag skulle vända mitt ansikte mot månen och låta tårarna blandas med mitt skrik och snor. Det är nästan så jag ser det framför mig, här där jag sitter och bloggar, frenetiskt tuggande på en croissant. Livets alla ytterligheter, det är otroligt hur verkligheten överträffar dikten. I af i barnlöshetssammanhang. Oj, vad omgivningen inte vet!


(Ps, jag bildgooglade just Crying woman för att välja en representativ bild åt detta inlägg... BAHAHAHAHAHAaaaa jag tror att jag dör. Kolla själva! Alltså det där är så LÅNGT ifrån det gråtande jag pratar om så det finns ingen hejd! Det där fingråtet kan stoppa upp nåt i sin posha lilla rumpa!)