Hur öppna är ni med er barnlöshet?

Nämen se goförmidda mina små knallpistoler och tuggummiautomater, hur är läget med er denna ljuvligt soliga infertila lördag? 

På förekommen anledning har jag börjat fundera på detta med öppenhet gentemot omgivningen. Till att börja med är det ju ingen hemlighet att jag inte har knattar, det syns ju, så på det sättet är jag helt öppen. Men när det gäller det faktum att jag gärna vill ha barn och länge har försökt få barn är jag inte lika öppen. Dels på grund av att omgivningen tyvärr ofta är illa informerad om barnlöshet och därför går och bär på en massa myter och föreställningar, som jag måste skjuta ner likt heliumballonger ideligen. POFF POFF - det blir inte mycket till samtal och lagom till att vi är på ungefär samma kunskapsnivå är frun så utmattad så det inte finns mycket tid eller plats kvar till ett känslomässigt utbyte. Utan där står jag kvar, tömd på information och tålamod, och har just lagt 20 minuter på att utbilda vederbörande i barnlöshetens vedermödor och irrvägar och samtalet har kommit att handla om faktabaserat procent hit, förklaringar dit, istället för ett genuint samtal om mående och hanterande. Oh well.

Det andra skälet till att jag inte är så öppen gentemot omgivningen är att jag... ja let´s face it..... Jag skäms. Det är en djup inre smärtsam längtan vi talar om, en oförmåga, att inte räcka till, att inte duga, och där står jag med all min otillräcklighet, skräck och förtvivlan stämplad i pannan. Åh, som jag längtar till den dagen vi får barn, inte bara för det uppenbara (föräldraskapet) utan för att jag då vitt och brett ska deklarera och berätta allt om den helvetestillvaro som barnlösheten och infertiliteten innebär. Men just nu, så orkar jag inte.

Inledningsvis var jag helt öppen. Månad efter månad, fest efter fest. Sen började jag bli rädd. Och ungefär då började det bli svårt att vara så öppen. Det blev för privat. Att bära mitt inre djupa bultande sår inte bara på insidan, utan också på utsidan. Alltför självutlämnande. Jag vill inte vara med och bidra till tystnaden kring barnlöshet men jag är det ändå, för jag orkar inte mer/annat.

Annat än denna blogg då, som blev min räddning. Allsköns skit sorg och elände har jag vräkt ut mig här och på mina sociala medier-konton. På instagram kanske särskilt, där jag bildsatt mitt liv. Anonym, för att det är skönt att få vara det. Anonym, för att bekanta inte ska få veta allt jag tänker när de säger saker eller när saker händer eller saker jag upplever, för det är inte alltid "sant" det jag tänker och känner. Ni mina små tomma frögurkor vet vad jag menar med detta, de där svarta tunga tankarna vi egentligen inte står för, den där bitterheten och avundsjukan och missunnsamheten som egentligen inte är vi. Som är en konsekvens av att själen läcker tårar och filtret är borta. Huden är tunn, så tunn och därunder finns bara smärta. Det vet vi ju. Men det vet ju inte DE!

Och därför har jag valt att vara helt anonym.

Nu har det visat sig att jag inte riktigt är det, trots allt. Två personer har lagt ihop ett och champagne och räknat ut vem jag är - och förmodligen fler än dem, även om ingen mer har sagt nåt. Det kan jag kanske inte räkna med heller. Och helt uppenbart har jag inte varit så clever i att sopa igen mina spår så mea culpa etc etc.

Men nu är jag ambivalent, förstår ni. Jag menar, det är ju verkligen inga statshemligheter detta. Och "egentligen" är det ju inget att skämmas för. Men här hade jag ju tänkt berätta om exempelvis nästa frysförsök och andra saker jag går igenom behandlingsmässigt, och nu känns det lite... Ja men lite konstigt, eftersom det innebär att vänner/bekanta till mig kommer att veta typ mitt testdatum, som inte ens min bror eller närmsta vän vet om. Och utan att jag kommer veta att vederbörande vet.

Det känns inte så lite funky. Men jag har ändå bestämt mig för att skita i det. Det är inte jag som oanmäld tassar runt i en väns privatliv - så det lella dåliga samvetet behöver ju inte jag bära på utan det kan ju de eventuella personerna bära på helt själva, och så fortsätter jag bära på den börda jag själv har att bära. Rättvist så.

Hur har ni gjort? Berättar ni för folk? Inre krets? Yttre krets? Checkar in på sjukhuset på facebook? Vad funkar bäst/sämst tycker ni?

I mitt fall vet hela inre kretsen, det vill säga familjen och ett tiotal vänner, och så ett par i semiyttre krets, säg en tio till kanske. Och så vart jag "tvungen" att involvera chefer och närmsta kollegor, då jag har en yrkesroll som innebär att jag inte med lätthet bara kan poff försvinna på sjukhus hela tiden, och jag jobbar så pass nära en del folk och har så mycket möten hela dagarna så det märks när jag är i obalans.

Vilket jag varit sen typ 2013 så det vart en nödvändighet ;)

Så berätta, hur öppna/slutna är ni? Ni kan vara helt anonyma! :P

För dig som är rädd för att äggplocket gör ont!

Nu, på special request kommer det så äntligen: Inlägget frun önskar att jag själv hittat när jag desperat googlade runt i rädsla inför mitt eget. Ni behöver veta ett par saker angående mig och rädsla dessförinnan. Jag är väldigt kreativ, och har därmed god fantasi. Mina terapeuter har längst vägs gång påtalat detta som både en styrka och en svaghet. Vi nojiga ängsliga människor är inte överdrivna och svaga, vi har bara jävligt bra inlevelseförmåga och en kapacitet att tänka ut och leva oss in i tänkbara scenarier. Det gör oss illa, men är också bra. Så grunden är att detta är a good thing. Mmmkay? 

Moving on...

Jag var alltså sketarädd, och föreställde mig en smärta jag inte kunde kontrollera eller avbryta, för vem fan vill efter minst fyra veckors intensiv hormonbehandling bara "pip pip aj... vi skiter i det här!"?!? Det är ju ingen människa som gör eller vill göra, därmed visste jag att jag aldrig aldrig, oavsett rädsla, obehag eller smärta, skulle avbryta ingreppet, och det var det som skrämde skiten ur mig. Priset för att avbryta skulle vara för högt. 

Så läste jag och googlade och eftersom jag är en människa som älskar detaljer och fakta, så tog jag reda på ALLT som går att ta reda på om ett äggplock. Nu ska jag dela med mig till er, my fellow empty maraccas, and we are gonna make this thing endurable, together. 

En del på Familjeliv.se och på andra bloggar beskriver det mest jävla överjävliga vansinniga de någonsin mött. Att det är värre än att tugga glas och skita spik, samtidigt.  Fru Infertil skulle aldrig ta ifrån a fellow livmoderbärare the experience, säger de att det är så, så är det förstås så för dem, men  att äggplocket skulle uppgå till sådana smärtdimensioner är mycket ovanligt, och troligen beror det på att de antingen inte fick den smärtlindring de hade behövt, eller att det skedde något under ingreppet, t ex jättejättemånga ägg som skulle plockas, eller att äggen låg till så att det var svårt för läkaren att nå dem. 

Jag tänker inte och kan inte garantera er att det inte blir en smärtsam upplevelse för er, men jag kan säga att det med allra högsta sannolikhet INTE blir det! För mig, och mina tre bekanta som gjort detta, var det INTE den värsta tänkbara smärtan! Det var inte smärtsamt alls i den meningen. 

Nu hade jag i och för sig "bara" fem ägg att plocka ut - det ska sägas. Har man typ 20 får man ju ligga lite längre men principen är densamma. Och ju fler ägg desto mer chanser o desto mer "värt" att göra ingreppet. Så har du fler än fem, GRATTIS!!!!!!! 

 Jag var så orolig så jag bad om, och fick!!, en sömntablett att ta på morgonen. Jag blev varnad att den skulle göra mig trött och dåsig hela dagen, men det gjorde mig ingenting alls. Sen bad jag om, och fick!!, morfin och lugnande intravenöst. Detta hade en enorm effekt på mig. Jag fick inget lyckorus men jag upplevde ingen smärta! Jag hade googlat som sjutton och läst att det skulle göra ont när de tvättar, att tången de för in gör ont, att bedövningen gör ont, att plocket gör ont etc etc etc. Varken tvätten eller tången eller bedövningen kändes. Ett smack. Jag lovar. Plocket på vänster sida upplevde jag att det spände lite, på höger sida spände det lite mer. Med spänna menar jag inte mer än en fis på tvären. Sen var det klart. 

Råd till dig som står inför plocket:  Det är din kropp, din upplevelse, du bestämmer, du behöver inte spela tuff eller modig för det ÄR du redan, med allt detta du genomgått och står inför. Den medicinska personalen har inget som helst intresse av att du ska lida eller ens uppleva det minsta lilla obehag. De önskar dig att det ska bli så bra det bara kan och de kommer göra det du ber om. Ring dem idag och fråga om de har morfin/lugnande om du vill. De ger inte för mycket om man inte ber om det, eftersom det kan leda till annat som en del tycker är jobbigt, t ex att bli "för" dåsig, snurrig, illamående etc. Jag gjorde extremt klart för personalen att jag struntar högaktningsfullt i hur hög el dåsig jag blir, hit me! Och det gjorde de och detta är sanning jag nu ska berätta för er: 

DIREKT efter plocket tittade jag lyckligt på min man och sa: "Nu har jag gjort alla jobbiga element i en ivf-behandling och jag LOVAR dig, jag kommer att orka och jag kommer att vilja göra dem igen om vi måste."

Tidigare har jag sagt att jag ALDRIG gör detta igen, till min mans stora sorg och förtvivlan, för jag var så jädra rädd för äggplocket. Det är jag inte längre. 

En sak som hände och som jag inte visste innan, var att jag trodde de skulle sticka en gång för varje ägg, men det gjorde de inte, det blev två stick, en på varje sida och så fångade de upp de de hittade i ett svep. Eller ja det där vet ju inte jag rent medicinskt hur det gick till, men så upplevde jag det iaf. Vänster höger klart! Repeat after me; vänster, höger, klart! 

Och sen raka vägen hem, ner i en fluffig soffa, i en renstädad lägenhet, med färska blommor, det gottigaste du kan tänka dig att tugga på, panodil zapp och så en disneyfilm. Inte för att du egentligen kommer att behöva det rent fysiskt, jag tror du kommer att vara i prima form, utan för att du är helt jädra fantastisk som möter dina demoner och genomför dem! Du är en rockstjärna! 

Kom ihåg: Det är lätt att vara modig när man inte är rädd...


Ps. a special shout out to ma girl LindaM som bad om Fruns speciella uppmärksamhet idag på facebook och fick det - och som gör sitt plock imorgon. Du kommer ROCKA!!!! 

Fru Infertil finns på facebook!

Halloj! Ni har väl inte missat att Fru Infertil finns på Facebook https://www.facebook.com/fruinfertil 
Där är det riktigt gott att vara må ni tro! Där går det också att snabb-chatta med Fru Infertil, eller lämna en liten mer personlig rad på meddelanden, och då blir jag så innerligt glad så mitt lilla frysta embroy tindrar till därborta på Sahlgrenska ;) Så, hasta hasta! Vi ses där!

ÄR DU OROLIG FÖR ÄGGPLOCKET?

Kära Läsare. Har du googlat dig hit för att du är orolig inför ett äggplock? Med orolig menar jag "läst alla trådar på Familjeliv och läst alla bloggar tillbaka till 2007 om äggplockssituationer så till den milda grad så jag nu recyklar trådar och upptäcker, likt Charlie i Lost, att du kretsar samma tråd för fjärde gången". Om du är den sortens oroliga person, som Fru Infertil är (jag var hemma från jobbet, mind you, inte bara dagen för äggplocket, utan en vecka INNAN, då pga en panikattack som utlöstes efter att jag gjort ett krångligt blodprov och blev helt säker på att äggplocket skulle bli tusen resor värre) - lämna isåfall en liten plinggrej här nedanför, var gärna anonym, så ska jag, av mitt hjärtas stora godhet lämna en redogörelse.

Spoiler alert: Det gick ASBRA. End spoiler.

Men - jag vill betona, jag skulle aldrig belittle, häckla eller förminska någon annans oro på grund av detta. Tvärtom. Fru Infertil tar alla era skräcker och nojor på absolut högsta allvar. Why? Because I am one of you. And worse. 

Mellan ett och noll

Bo Kaspers Orkester, Mellan ett och noll, har ni hört den gamla goda dängan? Den sången är the story of Fru Infertils life. Den, som soundtrack till crazy cat lady, fast om ni tar alla katterna, huttar ut dem ur lägenheten, och istället strösslar graviditetstest över hela lägenheten, DÄR har ni Fru Infertil; Crazy Test Lady. Jag har myyyyst med mina tester. Smekt dem. Klappat på dem. Längtat hem till dem. Tyckt att de VISST visar nåt och ett streck är ett plus är ett streck är ett plus SÅDETSÅ!

Fast så vet vi ju hur mycket ögon kan längta.

Särskilt idag, när det sista obönhörliga testet visade negativt.

För säkerhets skull tog jag ett till.... och.... det vaaaaaaaaaaaar...........


*drumroll*












NEGATIVT!!!!


Så är det, och jag sörjer inte ens. Jag vet inte riktigt vad jag gör. Jag dricker vin. Sneglar på snuset som jag slutade med för att jag skulle IVF:a. Klickar på Ving.se. Längtar efter att få vara en annan person, en annan jag, om så bara för ett litet tag.

Kvinnor på gränsen till sammanbrott

Om jag inte hade lidit sådant inuti hade jag nästan tyckt att detta var riktigt intressant. Hur många är vi därute? Kvinnor på gränsen till sammanbrott? Kvinnor som står 3, 2, 1 dagar ifrån himmel eller helvete, plus eller minus, livet eller dööö... nej inte döden. Något mycket värre. Icke-livet. Att inte veta. Att inte kunna börja hantera, att stå fast på tröskeln i ren desperation. Det doftar skräck om Fru Infertils kudde.

Hur många finns där? Hur klarar vi oss? Vi är superkvinnor!

Idag är första gången jag inte gått till jobbet under IVF-perioden. (Minus äggplocket förstås - vilket jag kan underlätta för alla som desperat googlar sig hit för info - gudarna ska veta att jag gjorde det - gick DÖBRA! Jag bad dem knarcha ihjäl mig, vilket de gjorde. Så, be om drugs, och lite mer drugs, mitt bästa råd!!)  Anledning till att Fru Infertil är hemma idag: Jag vaknade av att jag grät. Sen skällde jag. Sen grät jag lite till. Och är arg på alla mina vänner och kollegor. De tre gruppmötena jag hade idag... nej, jag kan inte gå dit! Jag skulle få sparken! För, såhär är det:

Fru Infertil bryter ihop! Sådär filmiskt. Det är bra synd att det inte regnar faktiskt. Jag hade gjort mig snygg på en bro i regnet och sådär Helena Bergström-böla rakt ut.

FÖRBANNADE LIV!, skulle jag vråla, rakt upp mot de dånande molnen, jag skulle vända mitt ansikte mot månen och låta tårarna blandas med mitt skrik och snor. Det är nästan så jag ser det framför mig, här där jag sitter och bloggar, frenetiskt tuggande på en croissant. Livets alla ytterligheter, det är otroligt hur verkligheten överträffar dikten. I af i barnlöshetssammanhang. Oj, vad omgivningen inte vet!


(Ps, jag bildgooglade just Crying woman för att välja en representativ bild åt detta inlägg... BAHAHAHAHAHAaaaa jag tror att jag dör. Kolla själva! Alltså det där är så LÅNGT ifrån det gråtande jag pratar om så det finns ingen hejd! Det där fingråtet kan stoppa upp nåt i sin posha lilla rumpa!)

I´m baaaack!

Fru Infertil is back! Sorry mitt frånfälle, jag har varit under isen, eller mer specifikt:  en del av mig och mannen av mig har varit - eller ÄR - i frysen. Första IVF-behandlingen är nu avklarad, och nu är vi på ruvning! Det var helt OMÖJLIGT att blogga om denna process, jag ber så hemskt mycket om ursäkt men grejen är att det var så mycket känslor och tankar och nyheter så inte ens ett kognitivt PROFFS som Fru Infertil fick ihop alla tåtar till ett begripligt inlägg.

NU först klarar jag att sätta det som hänt på pränt...

 DETTA HAR HÄNT:

• 13 dagar med Suprecur (nedreglerande nässpray dubbel dos tre gånger om dagen = klimakterium)
• Ultraljud som bekräftade stendöd verksamhet i äggledarna
• 10 dagar Gonal-f injektioner i magen, en gång om dagen, 225. 
• Blodprov som visade bra action på äggledarna
• Ultraljud som visade god tillväxt på äggen 
• Ägglossningsspruta Otrivelle
• Äggplock - 5 ägg
• 1 ägg dog direkt
• 4 ägg injicerades med sk mikroinjektion, för det visade sig när mannen lämnade sitt prov att de simmarna var slöa. Det har inga tidigare prover visat.
• 2 av äggen befruktades.
• Bägge äggen började dela sig
• Och så på dag 2 - dagen 2, väntade vi på ett telefonsamtal som skulle komma senast kl 13, och om det INTE kommit skulle vi få åka in och sätta in ett embryo kl 15.00.
• Ingen ringde.
• Så för en vecka sen sattes ett embryo in! Det andra ligger i frysen.
• Den medicin jag tar nu är progesterontabletter, Lutinus, tre gånger per dag. 

Och nu väntar vi. "Ruvar" som det kallas. And I am going crazy. Men viktigast, jag har nu klarat en hel ivf-behandling. För det är jag sjukt stolt.  Men ruvandet. För i HELVETE! U gotsa bes kiddsing me?! Det är vedervärdigt!!! Proggtabletterna ger pms-symptom, vilket i sin tur är sjukt lika graviditetssympom! Välkommen spända bröst, värkande livmoder, ilska från Dantes innersta krets. Och så inte veta om det tagit eller inte. This must be hell on earth.  Och jag är så ensam.

Ladies, I need you.