Om jag inte hade lidit sådant inuti hade jag nästan tyckt att detta var riktigt intressant. Hur många är vi därute? Kvinnor på gränsen till sammanbrott? Kvinnor som står 3, 2, 1 dagar ifrån himmel eller helvete, plus eller minus, livet eller dööö... nej inte döden. Något mycket värre. Icke-livet. Att inte veta. Att inte kunna börja hantera, att stå fast på tröskeln i ren desperation. Det doftar skräck om Fru Infertils kudde.
Hur många finns där? Hur klarar vi oss? Vi är superkvinnor!
Idag är första gången jag inte gått till jobbet under IVF-perioden. (Minus äggplocket förstås - vilket jag kan underlätta för alla som desperat googlar sig hit för info - gudarna ska veta att jag gjorde det - gick DÖBRA! Jag bad dem knarcha ihjäl mig, vilket de gjorde. Så, be om drugs, och lite mer drugs, mitt bästa råd!!) Anledning till att Fru Infertil är hemma idag: Jag vaknade av att jag grät. Sen skällde jag. Sen grät jag lite till. Och är arg på alla mina vänner och kollegor. De tre gruppmötena jag hade idag... nej, jag kan inte gå dit! Jag skulle få sparken! För, såhär är det:
Fru Infertil bryter ihop! Sådär filmiskt. Det är bra synd att det inte regnar faktiskt. Jag hade gjort mig snygg på en bro i regnet och sådär Helena Bergström-böla rakt ut.
FÖRBANNADE LIV!, skulle jag vråla, rakt upp mot de dånande molnen, jag skulle vända mitt ansikte mot månen och låta tårarna blandas med mitt skrik och snor. Det är nästan så jag ser det framför mig, här där jag sitter och bloggar, frenetiskt tuggande på en croissant. Livets alla ytterligheter, det är otroligt hur verkligheten överträffar dikten. I af i barnlöshetssammanhang. Oj, vad omgivningen inte vet!
(Ps, jag bildgooglade just Crying woman för att välja en representativ bild åt detta inlägg... BAHAHAHAHAHAaaaa jag tror att jag dör. Kolla själva! Alltså det där är så LÅNGT ifrån det gråtande jag pratar om så det finns ingen hejd! Det där fingråtet kan stoppa upp nåt i sin posha lilla rumpa!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar