När man känner på sig att det funkat

Så var det för mig denna gång. Insättningen blev av. Och sedan hände något helt magiskt. Helt otroligt. Min vanliga crazy inträdde aldrig. Ni vet, om ni vet, ruvar-crazy är ju i en klass för sig. Och lägg då till PMS from hell som jag vanligen har. Och hela grejen, att det är det absolut viktigaste i hela livet alla kategorier, det är den sista droppen i frysen, det är innan den långa infertila sommaren breder ut sig, det är liksom last call, alla andra, ALLA ANDRA är eller blir alldeles strax gravida. Jag har till exempel en vän som ruvar i detta nu och jag har varit så rädd att det ska funka för henne men inte för mig. Låt det funka för båda, eller ingen, har jag bett skamset inombords.

Så kom aldrig the craziness. Det kom bara fuziness. Jag tänkte helt mjuka lugna goa tankar. Ingen kort stubin. Ingen oro. Jag var glad. Jag brast ut i hjärtligt gapskratt och medan jag gjorde det, insåg jag, att jag inte skrattat hjärtligt på mycket länge. Det har tagit, tänkte vi, det måste ha tagit. Såhär bra mår jag aldrig. Det måste vara hormonnivåerna. Så jag mööööös mig igenom ruvningen. True story!! Dansade ett par steg utanför kontorsbyggnaden den där sista arbetsdagen innan jag skulle testa hemma, sjöng med i Justin Timberlakes Got this feeling in my boooooddyyyyyyy, och hann med att ringa upp mamma och "inte lova för mycket, men jag mår så BRA!"


Åååååh ni känner ju Fru Infertil vid det här laget, don't u.

Det sket sig. DET FUCKING JÄVLARÖVASPISSPATRIARKATETSJÄVLASKITPISSKOPP-sket sig. Jag är inte gravid. Har aldrig varit.

Jag har ruvat på färskförsök, jag har ruvat på frysta blastosar. Jag har ruvat hysteriskt neggig, jag har ruvat i ett fuckin The Secret-bliss, jag har slutat snusa, jag har gått ner i vikt, jag har mediterat VARJE DAG, jag har tagit en satansjävla lunchpromenad i den förbannade jävla SOLEN varje dag, jag har inte druckit en droppe alkohol, jag har sovit gott, jag har supit som ett as och varit stressad som en fiolsträng. I have done it all. Det blir ingen bebis. Min man och jag kommer vara utan. Så känns det starkare och starkare i mig nu. Jag har alltid, tills nu, trott att priset vi betalar kommer vara värt det. Att det finns en silverlining till sist, och att vi då kan säga, att jaja, det var hårt, men nu har vi DETTA. Jag följer medsystrar på instagram som lyckas på sina ivf-försök och utropar när bebben kommer KÄMPA PÅ - det var VÄRT DET.

Pft, fuck ass att det var värt det, fnyser jag då inombords, du har ju bara gjort ett enda litet larvigt korta-protokollet-försök som tog på första insättningen. Du har väl inte offrat nåt.

Tänker jag SOM EN SATANS BITTER JÄVLA HAGGA. Det vet jag ju att hon har! Hallå!! Det VET JAG! Men den här jävla skiten gör mig så satans jävla OHÄRLIG. Jag orkar inte ens längre träffa vänner med barn. Min bästa vän som är höggravid och snart föder orkar jag inte heller träffa. Hennes facebookflöde är ett veritabelt stålbad för mig, som att hon givit sig fan på att det ska göra extra ont i mig, och det har hon ju förstås inte. Hon är i sin fulla rätt att bada i sin graviditet, och det oavsett att hon vet om att hon har en bästis vars hjärta rivs och slits i tusen bitar för varje uppdatering. Hon är i sin fulla rätt, för bitterheten och sorgen och avundsjukan är inte det som styr denna värld. Det är glädjen, och de växande bebismagarna, som utgör normen, och det är dem vi anpassar oss efter. I get it. Så jag anpassar mig, och har dolt hennes flöde, och alla andra bebiskryddade flöden. Men jag går sönder för varje gång jag måste göra det, och önskar så, att mina systrar kunnat vara solidariska med mig i min sorg. Men de har sprungit ut på det prunkande blomsterbeströdda fältet, armarna rakt upp i luften med ett glädjetjut, och de hjular på ängen och flätar varandras hår och strör smultron på strån och skrattar och flamsar.

Jag står kvar ensam i skogsbrynet. I skuggan bland de mörka höga skrämmande träden. Jag ser dem där ute på ängen, och då och då vänder de sig om och vinkar till mig, ibland kommer rentav någon närmre mig, slår sig ner på gräset 20 meter från skogskanten och pratar en stund, eller skickar över ett pappersflygplan med orden "Jag tänker på dig, hoppas du snart kan komma hit och hänga med oss!", men det sker mer och mer sällan. Till slut har de glömt mig helt.


Så känns det att vara ofrivilligt barnlös. Så gick det till när en av de mest positiva älskande kärleksfulla generösa roliga varma personerna jag känner (u know who!!) blev ett litet muttrande skogstroll som bor under mossa och sten.




Vi pausar nu. Vi vet inte vad vi ska göra riktigt, men någon ny ivf varken orkar eller hinner vi med innan sommaren, och jag tror inte att jag orkar det efter sommaren heller, eller i höst. Jag kan inte göra tre så tuffa hormonbehandlingar inom loppet av ett år, och jag klarar det definitivt inte känslomässigt heller. Så. Jag tror inte vi gör någon mer ivf under detta år, utan det får isf blir 2017.

Men om vi inte gör ivf, vad gör vi då? Smärtan i att pausa är nästan obärbar, eftersom det också innebär att vi ska gå dag för dag för dag, utan att göra ett enda jävla dugg för att komma närmare det enda vi drömmer om och längtar efter, medan vi bägge, och då särskilt jag, bara blir äldre. Jag riktigt kan höra hur mina ägg skrumpnar och dör. I höst fyller jag 35.

Vid det här laget längtar jag inte ens efter en bebis. Den där jävla skitungen, fy fan vad hen ska få höra att hen lever  - som jag kallar mitt eventuella framtida barn. Nu vill jag bara ut ur det här helvetet, kosta vad det kosta vill. Kosta acceptera barnlöshet, om det så måste kosta. Men för att komma dit måste jag vara mentalt stark, och jag är stark som en geting i september.


Ps  - Ni är ungefär 500 personer som kommer hit och läser varje inlägg. Hej hej på er alla! Det kan hända att jag inte uppdaterar på ett tag. Eller gör jag det varje dag. Jag vet inte just nu. Men to be sure, det finns ett litet formulär högst upp till höger där du kan lämna din epost så får du ett mejl när jag uppdaterat. Jag ser inte adresserna.

Keeping it the fuck together

Detta är det sjukaste av allt i IVF-processen tror jag. Det svåraste att förklara för omgivningen. Pappret med "Samtycke till att befruktat ägg får föras in i makes/registrerad partners/sambos kropp" som ligger signerat framför mig och som vi ska ta med till kliniken. Telefonsamtalet som man bara får om de har ställt in embryoåterföringen. Fram till en timme innan kan de ringa, så jag måste duscha, göra mig i ordning och ladda för att bli PUPO idag (Pregnant Until Proven Otherwise) - och samtidigt ladda för att jag mycket väl får vända hem igen. Opregnerad. O-allt. För då är allt över. Inga embabysar i frysen. Ingen ivf nästa månad. Bara ett långt NU som sträcker ut sig framför mig. Tomt.

Samtidigt som jag ser en graviditet framför mig. Helgen jag ska berätta för familjen. Datum för beräknad födelse. Hur min man ska bygga om sminkbordet till skötbord i badrummet. Mammakläder på Zalando. Allt det där händer, inom mig, exakt samtidig. Livmodern krampar redan. Jag är skengravid, och har inte ens haft sex och vet att min livmoder är tom, så ekande tom. 

Kanske får jag chansen på allt detta, idag. Kanske får jag det inte. Jag är nästan lika rädd för båda, för att jag vet att båda alternativen utsätter mig för en enorm potentiell sorg. Ett av dem, ger mig en liten liten strimma chans till något annat. Och den vetskapen gör nästan mest ont av allt. Att veta att det KAN gå. Att veta att jag måste gå till jobbet imorgon. Fungera som vanligt. Fastän hela världen, helt oavsett utfall, kommer att helt ha ställts upp och ner innan denna dag är slut. Så ska jag ta bussen till jobbet. Boka möten. Gå på bio. Ringa mamma.

Fungera.

Det är ett jävla mirakel att någon av oss i denna situation faktiskt fungerar. Att vi gör detta, parallellt med allt annat, med livet som flyter på. "Ska du verkligen jobba, ska du inte sjukskriva dig, guuud så jobbigt det låter!!" säger folk till mig ibland. Vänner, kollegor, chefer.

Min motfråga är (som jag dock inte uttalar) - Jovisst, hur länge ska jag sjukskriva mig tycker du, och från när? Från i september när jag gjorde min första ivf? Fram till säg... om fyra år när jag kanske fått ett barn? Eller i en vecka? Vilken vecka ska det vara? Vilken vecka är mest akut, tycker du?

För det är det som är så jäkla knäppt. Det är ALLTID akut, och ALDRIG akut. Klart, dagen för vårt missfall var inget party, det ska jag villigt medge. Fast jag gick till jobbet ändå. Godmorgon godmiddag godkväll. Detta är mitt liv. Jag ser inga andra alternativ.

Men just idag, just idag är jag hemma. Att få samtalet för inställt frys är för mig det värsta alla kategorier. Det är som att du gjort alla förberedelser för ett maraton, du har tränat i ett år, alla fester du sagt nej till, alla tidiga regniga morgnar, allt du uppoffrat, och du står i startgropen, spänner musklerna, du kan känna doften av guldet, du är så nära...  och så kommer nån fram till dig plötsligt och bara "Du... du får inte starta. Åk hem". Och du, som ett levande frågetecken,  varför, varfööööör?????

"Ja du... bara därför. Helt enkelt. Otur. Off you go. Bättre lycka nästa gång!" Och du reser dig ur startblocket, sneglar på dem runt dig medan de rusar iväg mot sina drömmars mål, leenden på deras läppar, de fick men inte du, och du går skamset förbi publiken, fylld av människor som blingar sina medaljer framför dig, någon ropar "Jag sprang förra året, det var skitjobbigt, du ska vara glad att du slapp" En annan blinkar åt dig "Bättre lycka nästa gång" och en tredje "Jag vann första gången jag sprang... Du kanske... du kanske tränat för hårt helt enkelt?" och så den fjärde ger dig rådet "Spring varannan dag istället för varje, det gjorde jag och då fick jag starta". Und so weiter....

Ungefär så kanske känslan kan beskrivas.

Så här sitter jag nu. I startgroparna. Kaffekoppen. Snuset (nikotinfritt numera). Samtyckeslappen. Kaffekopp. Snus. Samtycke. Kaffekopp. Snus. Samtycke.


Keeping it the fuck together.

Professionell och ofrivilligt barnlös

Ja, nu har det hänt. Efter tre år som ttc, där egentligen de två senaste åren varit tuffa, och det senaste året varit riktigt PISSRÖVSUGSKITJÄVLABANANRUMPA-jobbigt, har det nu äntligen också börjat sippra ut på allvar i min yrkesroll. Jahapp, där satt den. Som jag har hållt emot. Som jag funnit både styrka och stolthet i att jag inte bara skött mitt jobb, jag har roddat det exemplariskt. Jag har utvecklats. Nått nya nivåer. Pressat mig. Och gjort det med ett leende, mitt i brinnande barnlöshetskris och misslyckade behandlingar.

I skymundan har jag dock rakt inte gjort det. NEHEJ, se frugan har tagit ansvar för min egen livskris och informerat mina chefer såväl som närmaste kollegor om min situation. Först berättade jag just innan sommarsemestern inför i höstas då vi skulle göra vår första ivf. "Bara så ni vet, den här skitsituationen är jag nu i, och om inget drastiskt sker över sommaren, (läs: Frugan blir preggo) så kommer jag inleda en ivf-behandling i höst". Reaktionen, inför de tre personer jag berättade för (varav en redan visste) blev lite trevande och halvstöttande, men ändå helt ok. Så gick sommaren, och det stod klart, det BLIR en behandling. Jag sammankallade dem igen, nu med ytterligare en person i gruppen och sade åt dem att nu är det igång, det blev en behandling, det kan hända att det blir flera här framöver, jag vet helt enkelt inte. Reaktionen hos dem som redan visste blev bättre än första gången, nu vågade de ställa fler frågor. "Är du... blir man... är du... ledsen?" frågade min chef. "Ja, som ofrivilligt barnlös är man väldigt ledsen."
En annan slog ihop sina händer och gnuggade dem och utbrast "Men gud är du redan igång med behandling, men så SPÄNNANDE!" Han fick sig en avhyvling som hette duga, på temat det är ungefär lika "spännande" som en strålgiftsbehandling. 

Så gick behandlingens gång och jag stod inför Minus. Jag mejlade hela gruppen och berättade faktumet för dem. Fick beklagande svar från de flesta, och sen inträdde Den Stora Tystnaden.

Ingen sa nånsin nåt igen. Tills jag själv tog upp det dagarna före jul, då det stod klart att jag skulle behöva göra en behandling till, dvs jag fick mens. Den gången grät jag. Tårarna bara rann. Det kom oväntat, under en helt vanlig morgonavstämning med mina chefer, och plötsligt sa jag som det var. De stöttade. Gå hem tidigt, kom sent. Sa de. Och det gjorde jag året ut, sen gjorde jag min behandling och återigen var vi där. Den Stora Tystnaden.

Där har vi varit, tills nu. Jag har gjort ytterligare ett frysförsök sen jag misslyckades med julbehandlingen, men den sa jag inget om till någon. Jag har aldrig mörkat eller duckat att jag har det tufft. I februari ställde jag in en veckas tjänsteresa till New York med motiveringen att jag inte orkade just nu givet min privata situation. Helt öppen. Ganska ofta tycker jag att jag relaterar till det när vi utbyter artigheter om våra privatliv "Nä jag åker inte till svärföräldrarna nu, med tanke på hur min energinivå är nu behöver jag vila" eller andra uttalanden där jag på ett tydligt sätt relaterat till att jag har det astufft, även om jag inte sagt något om varken missfall eller misslyckade behandlingar eller hur jobbigt det är att jobba med flera gravida i min grupp just nu. Jag har berättat för dem att jag, precis som majoriteten av ofrivilligt barnlösa, kämpar mot en mild depression, som säkert periodvis är allt annat än mild, men den är mild som allra minst liksom. Den ligger där som en våt filt, och dränerar mig. Jag har också sagt att man GÄRNA får ställa frågor, att jag gärna svarar på dem. Och så har jag sagt, att jag vill inte att ni bedömer mig som svag, eller börjar tassa på tå runt mig, eller börjar tro att jag inte klarar med på grund av detta. Jag vill gärna vara på jobbet och få känna mig stark, kompetent och duglig, eftersom jag känner mig så misslyckad som människa och kvinniska specifikt, och att det är jobbigt för mig att vara för privat och småprata med kollegor ibland, och att jag därför BARA jobbar på jobbet. Äter lunch vid skrivbordet, tar inga pauser, börjar sju, slutar 18.  Och jag har i sanning briljerat.

Men utan ett pris, det har det inte varit. Min psykolog har sagt till mig, om och om igen, att det kan vara nog så bra strategi att gömma sig i jobb, men jag måste komma ihåg att jag inte går på helfart, och jag ska planera som att jag hade en förkylning ungefär. "Hur hade du planerat om du gick på 80% av din kapacitet?" frågar hon mig ibland.

Först på senare tid har jag lyssnat på rådet, och jag har börjat avboka/säga nej till tjänsteresor, då de ofta tar oerhört mycket energi. Resan i sig, att man förlorar så mkt kontorstid, att det ofta är nya situationer och nya människor och mingel etc, som tar sjukt mkt energi av nån som redan är låg. Därför har jag dragit ner väldigt mycket på resor, och också privata sådana, t ex över helger och annat. Jag behöver få vara hemma och putsa min fasad emellan tuffa arbetsveckor/sociala sammanhang. Så att jag oftast kan Rise Like a Phoenix dagen efter.

Men idag tog det slut. Idag skulle vi vara på ledningskonferens i två hela dagar. Och bara umgåslärakännagrävaivarandrasinremotivationer. Nej, det orkar jag inte. Jag kan inte svara på frågan vad som driver mig. För två veckor sen genomgick jag mitt senaste missfall av fyra det senaste året (känslomässigt missfall i och med misslyckad behandling) och jag gör nästa försök nu på torsdag. Jag måste vara stark, i balans. Jag får inte drälla ut den lilla energi jag har kvar nu. Det finns inte utrymme till det.

Så efter mycket våndor, ställde jag in dagens övningar genom att ringa min personalchef och berätta om att jag inte kommer samt varför. Jag är med imorgon då vi ska hålla på med verksamhetsplanering, men dagens gruppövningar kan jag inte vara med på. Jag är i obalans och såna situationer är då väldigt utmattande. Att både öppna upp sig själv, och lyssna på andra, är mer än jag klarar just nu. Så jag gick emot min självbild som Professionell Yrkeskvinna Extravaganza och ställde in.

Bara för att minuten efter få ett telefonsamtal av min andra chef som var i chock. Hade inte EN ANING om att jag mår såhär dåligt. VARFÖR har jag inte sagt nåt, hen har verkligen inte FÖRSTÅTT detta och det har ju verkat som att jag inte VILL prata om det.


Det blev... inget bra samtal. Jag gick i totalförsvar. Och jag mår just nu sämre än innan jag ställde in. Bara för att jag inte uppdaterat eller uppdaterar vänner och kollegor på varje månads mensdag, eller varje nästa datum för behandling, så tycker inte jag att jag stängt dörren till hur jag mår. Alla som behöver veta, vet att jag är i behandlingar. Jag fattar inte hur det kan komma som en yrkesmässig chock för ledarna på min arbetsplats att jag mår som en utsketen katt, utifrån att jag informerat om min livssituation, vid flera tillfällen på eget initiativ (ingen av dem har bett om ett samtal eller en avstämning) bevisligen är jag inte gravid och har därför inte undkommit den, och jag tänker, att lite eget jävla ansvar kan man faktiskt ta. Även om det är jobbigt att göra det, så kan man trösta sig med, att man har det iaf inte jobbigare än den som sitter i skiten.

• Hur är det nu?
• Jag vet att du har en tuff situation, behöver du något stöd från mig, finns något jag kan göra för att underlätta för dig? 
• Är det något du vill prata om så finns jag här

Ovan? Oh well, bara tre väldigt enkla sätt för att bryta Den Stora Tystnaden. Helt gratis och från mitt hjärtas stora godhet. 

Så. Där rämnade den. Min sista bastion. Nu är jag definitivt till 110 % i en livskris. Nu sipprade det ut och igenom min fasad, min borg av trygghet, den enda plats jag hittills varit Lyckad (tm) och Framgångsrik. Det känns som att mitt liv är ett korthus där alla delar bara rämnar. Jag tycker att jag har bett om stöd och hjälp, så många gånger och på så många sätt, alla "viktiga" (och en hel del oviktiga) runt mig vet att jag går igenom den här skiten, men ändå är det som att jag landar på samma ställe hela tiden.

Jag verkar så stark, de har inte fattat, de visste inte, de trodde, det har verkat som... Och jag fattar ingenting. Jag drunknade för länge sedan och har geggat runt i en lerig botten, har de inte sett det? Vad tittar de på/med? undrar jag då? Har de hört orden, utan att lyssna? Jag väntar mig ingen Stålmannen som ska lyfta mig ur detta. Jag fattar att det inte går. Men om jag nu ändå berättat vad jag går igenom - är det så konstigt att det till slut får en konsekvens? Det måste synas någonstans, in the end, och jag ser hellre att det syns idag och att jag inte åker till jobbet, än att jag inte orkar göra återföringen på torsdag. Eller inte orkar gå ur sängen alls på fredag. Där måste min prioritering ligga. I framtiden.

Hur gör ni på jobbet? Hur är era chefer och kollegor? Har det förändrats över tid? Har ni förändrats över tid? Borde jag byta strategi? Eller dömer jag mig själv för hårt? Jag är uppriktigt intresserad (men ömtålig, så thread gently....)

På Himalayas höjder bland Alpackafåren

Fy fan vad det suger RÖVRUMPA att vara barnlös. Alltså, det når ju helt episka proportioner detta! Jag fattar inte varför inte varenda ofrivilligt barnlös inte har ett f-ing TV-TEAM efter sig, inklusive ett forskarlag som gör deltagande observationer och följeforskning i ett. De inre konflikterna får Freud att vända sig i sin soffa och tokböla ner i kudden av bitterhet för att han inte inkluderat barnlösa i sin forskning. Penis-avund?! Bft. Snarare penis overload. Fan vet om man nånsin kommer bounce back till ett normalt förhållningssätt till snoppar generellt och mannens stolthet specifikt. Alltså jag får nervösa ryckningar när han kommer ur duschen och snabeln svajar munternt när han vandrar genom lägenheten. Aaaaah! Där ÄR den! Måste jag göra nåt med den nu? Vilken cykeldag är jag på? 

Så jävla absurt och en helt egen liten twist i barnlöshetsträsket som jag inte förutspått eller annat skulle bli en grej, liksom. Jag menar det stora svarta mörka hemska är ju en grej, men att inte kunna titta på min mans snopp utan att få ticks är ju lite speciellt, minst sagt.

En annan grej som är helt bananas i det här livet är den här kontrollen som man försöker skapa, i ett läge där man egentligen inte har någon kontroll alls. Du är helt i händerna kroppens förutsättningar i kombination med klinikens öppet-tider och kötider, och där i det snäva utrymmet försöker du ändå navigera, skapa en känsla av kontroll, bestämma när det ena och det andra ska genomföras. Det vill säga, när nästa försök ska ske. Och i det, kommer nästa härliga twist of barnlöshet - du börjar på fullt allvar reda i kalendern utifrån premissen "När skulle det passa bäst att få ett missfall?" Kanske inte med den uttalade tanken, men helt klart med förutsättningen att när står jag bäst rustad inför att få ett minus? När blir fallet som lägst? Kan jag ta ett slutet av maj-minus när jag ska på möhippa, eller passar kanske ett midsommarminus bättre? Eller hur vore det med ett litet muntert "kicka igång hösten med ett minus efter en hel sommar av nerver, längtan, väntan och oro"- vore inte det nåt att berätta för barnbarnen? För ett plus är ju liksom alltid välkommet, that goes without saying.

Min psykolog sa till mig nu sist, när jag försökte reda ut om jag ska göra mitt sista stackars frysförsök nu, om en månad, i augusti eller typ... finns i sjön liksom: "Alla tillfällen passar bra för ett plus. Inget tillfälle är bra för ett minus". Det har hon förstås jävligt rätt i och utifrån det har jag kommit till slutsatsen att vi kör på. Vi rockar så det ryker.

Då kom nästa inre konflikt, är det inte det ena tankemonstret man måste ha ihjäl så är det fanimig det andra. Och här kommer ett inte så litet tankemönster. Proudly presenting: DEN STORA SKULDEN. Subtitle: Tjejen som umgicks med Alpackafåren på Himalayas höjder.

Jag har varit inne och nosat på det här förut, skulden som kommer med barnlöshet och alla remedys alla ska provas hela tiden. Jag vet tjejer som äter typ 14 kosttillskott om dagen, inte har tittat på socker eller produkter med E-ämnen eller ens andats på en ananas veckan före mens men tokäter veckan efter ägglossning (yes, it is true...do not get me started), går regelbundet på akupunktur, inte rör alkohol och börjar varje dag med att kliva upp på en bergstopp och göra yoga i gryningen med alpackafåren bräkande i bakgrunden. Typ så. Eller nej, jag vet inga tjejer som gör så. Men jag vet att vi ALLA brottas med den tankemodellen. Att vi kanske borde.

Och sen förra försöket misslyckades hade jag en sån bild av mig själv i huvudet. Jag såg mig själv i mjuka flygiga tyger i jordnära färger, barfota tassandes utmed strandkanten, stirrandes mot horisonten, smekandes min livmoder med ett harmoniskt hemlighetsfullt leende, efter att jag druckit morgonens brygd av spenat och ingefära, komplett med en liten örtkvist på toppen. Typ så skulle jag leva månaden fram till nästa försök. Jag skulle inte röra en droppe alkohol, jag skulle meditera, jag skulle äta nyttigt och yoga tre dagar i veckan.

Vill ni veta hur det blev? Det fattar ni redan va? Jag har mulat in chips och annat mög helt ohejdat och druckit vin som om det inte fanns en morgondag. Jag har mediterat två ggr under extrem stress där jag öppnade ögonen var tredje minut för att jag fick för mig att nån stod på balkongen och tittade på mig (tvångstankar much?) och så har jag varit på yoga en gång då jag stukade tån när jag vi skulle värma upp fotvalven. Hrm.

Och imorse, efter en mycket blöt och oplanerad jobbafterwork, hände det plötsligt. Tror ni inte att ägglossningshelvetesstickan SLOG OM imorse eller?! På dag 12. Jag är inte REEEEDOOOOO grät jag. Jag är inte VÄRDIG! Jag är inte FÄRDIG! Jag är tjock och ohälsosam och har inte mediterat på en klippa och embryot kommer VÄNDA I DÖRREN till min oharmoniska vinmarinerade livmoder.

Så startade jag denna fredag. Sen ringde jag mamma och grät i en timme om att jag inte förtjänar att bli mamma. Sen ringde jag min bästa vän och tog ett djupt andetag för att göra detsamma, men jag hann knappt två minuter in i min berättelse innan hon avbröt mig, och totalt avfärdade mig, med ett ohejdat spontant GAPFLABB.

Det var så förlösande och det kanske låter taskigt, men det var det inte. Det var oerhört kärleksfullt. Jag är så djupt nere i träsket nu, så deprimerad och utmattad, så inne i bubblan, så jag ser inte klart längre. Hon garvade och gratulerade mig till en blöt kväll och tyckte att det lät som ett mycket sunt val, given the circumstanses, att leva på och göra så gott jag kan för att koppla av, i en så hårt pressad situation som jag är i. Hon påminde mig att folk blir gravida under de mest fruktansvärda omständigheter. Och med sin knivskarpa analys och tunga konstaterade hon, att det är ju bara att återigen gratulera de starka normer som omger moderskap och kvinnlighet och vad en Riktig Kvinna och Öm Moder (TM) ska leva  upp till, apropå att bara äta spenat i en vecka och FÖRTJÄNA sin graviditet, försaka allt och leva asketiskt och uppoffrande så att en till slut kan välsignas med detta mirakel. Det är en norm, Fru Infertil, påminde hon mig. Inte sanning. LEV PÅ! Hon är själv barnlös, by her own choice, och har mött så mycket föreställningar och normer kring det, och det är märkligt egentligen hur hon som inte vill ha barn, har blivit mitt bästa och närmsta stöd.


Så, med det sagt, here we fucking go again. Jag har ringt kliniken och bokat tid för återföring av mitt sista lella frysbebbe. Jag har gjort två färska återföringar och en frys. En frys blev inställd, så rent mentalt känns det som att jag gjort fyra ivf-försök. På cirka åtta månader. Ja, jag är trött. Och tog mig just ett glas vin. Så tänk på Fru Infertil när ni får dåligt samvete för att ni inte lever som Jon Kabat-Zinn och Yoga-Girl. Var som Fru Infertil. Wining, Whining, and Dining will solve this crizis too.

It aint over until the Red Lady sings....

....and sung, she has......

Ja, nu är det över. Som i ett trollslag är det plötsligt avgjort, färdigt, klart och avslutat. Mensen kom igång igår kväll, och jag blev mest lättad. Ja, ni vet ju, ni som varit i denna sits, hur det är. Det är svårt att förklara för er utanför. Hur man kan vara såååå otroligt svag, stark, känslosam, rationell, kall, hård, arg, glad, hoppfull, panisk - samtidigt. Jag googlade mammakläder, räknade ut bf, bokade in att jag skulle gå på föräldraledighet med start i jul, ungefär samtidigt som jag föll ner i det svartaste av mörkaste hål och bosatte mig på botten av en brunn, samtidigt som jag väste och fräste och var arg på allt och alla. Jag befann mig i ett tillfälligt utbrändhetstillstånd. Slutade sova, tappade ord, kunde inte tänka rakt längre.

Men, IVF-processer har också en barmhärtig sida. De fördröjer den förlamande sorgen. Den kommer först en tid efteråt, i mitt fall cirka en vecka. Jag tycker mig nämligen veta hur det funkar nu, med fyra misslyckade insättningar i bagaget, och jag har sett mönstret. När mensen väl kommer för mig är det aldrig en överraskning. Det är en besvikelse, men också ett efterlängtat avslut på något jag redan har vetat. Ni utanför kanske tror att vi sitter och tokbölar på toaletten när mensen kommer. En del gör säkert det, men jag tror majoriteten är som jag. Vi gråter inte när mensen kommer. Det blir för smärtsamt då, vi går snarare in i chock tror jag. Sen gråter vi (och med gråter menar jag inte fysiska tårar, utan mer den förlamande sorgen som måste ut) vid otippade tillfällen. Efter våra vänners gravidmagbilder på facebook. Efter vi berättat för våra mammor att ivf:en inte funkade i ett kallt sms: "Mens igår, Kram" (stod det iaf i mitt till min mor. Orkade inte mer). Efter vi kommit hem från en tuff arbetsdag. Eller före vi går in till en. Jag har själv gråtit på en parkbänk utanför kontoret vid flera tillfällen, det har plötsligt överraskat mig och jag har måst sätta mig för att hämta mig.

Sån är min sorg. Attacksorg. Vid-dåliga-tillfällen-sorg. Den är aldrig när den "borde" vara, eller när omgivningen tror att den är. Den smyger sig på, som när en liten lucka uppenbarat sig. En väg in. PANG säger det. Det händer sällan, men det händer aldrig när det mest uppenbart borde vara.

Som nu.

Det händer inte nu. Den röda tanten har sjungit sin starkaste sopran,  och jag... jag är mest... avstängd.

Det ser mörkt ut... Eller ja.... Vitt :(

Näe. Det mesta pekar på att det inte funkade. Minus, minus, minus och idag är det två dagar kvar till bim. Sju dagar sen återföring av femdagars. Jag googlar mig blå på berättelser om tidiga minus som blivit plus men.... Ja, även om självbedrägerinerven är stark, och även om det är tidigt, är jag beredd att kasta in  handduken nu. 

Hur känns det? som att jag är ett enda stort misslyckande. Att jag var dum som trodde det skulle gå, räknade veckor framåt o planerade hur familjen skulle få veta på middagen i juni... 

Jag känner mig så arg och less, blåst av livet, tåg efter tåg rullar förbi och här står jag. Jag brukar vara bra på att leta efter the silver lining. I början var fördelarna många och ojoj så bra jag var på att komma på skäl till att det var bra att bebis dröjde nåt år eller två: min man och jag stärktes i vår relation, blev mer erfarna, kunde avancera i karriären, resa, "passa på" med massa middagar o dyra inköp o sånt vi aldrig skulle göra med barn.... 

De där goda skälen kan dra åt helsicke. Jag skiter i mitt jobb, vill inte på en enda weekendresa till, äta en enda lyxig middag till eller vända mitt inre ut och in framför min man. Orkar inte säga t mamma en enda gång till att nu är det frysförsök/ivf. Se hoppet tändas i hennes ögon, vänners ögon, svärföräldrarnas ögon. De senare har inga barnbarn alls. Jag orkar inte ens träffa dem mer. 

Jag är så otroligt in i själen ledsen. Det är en så stor och allomfattande allt genomgripande sorg.