De senaste
åren har jag inte bara sett en efter en ploppa ur sig ”hoppsan-barn”
(ett roligt uttryck jag precis lärde mig på en IVF-blogg) till höger och vänster, nu har de börjar separera
också, de heterosexuella 30+-paren, tjoff kom två barn i rask takt och
nu är relationerna helt i kras.
Min man och jag däremot har genomgått ett under av parterapeutisk utveckling och lärt oss kommunicera om svåra tunga mörka skamliga ospännande osexiga ämnen.
Tuffa småbarnsår? För lite sömn? För lite sex? HAHAHAHAHA BRING IT OOOOOOOON säger jag, det kommer inte vara mer än en fis på tvären för oss, med tanke på det vi redan gått igenom.
Den sortens kris ett barnlöst par går igenom är relationshärdande och jag bara dånar när jag hör de gräl mina vänner med barn går igenom och vilka larviga grejer de är oense om, och hur de tvivlar på sina relationer, det är som att de själva har blivit barn när de får barn, eller var de barn redan innan? Ja inte vet jag men detta oändliga tramsiga tjafs vuxna människor emellan som jag får lyssna till, ofattbart. Vi pratar alltså om par som plötsligt får problem med, på fullaste allvar, att de inte kan enas om vems sovmorgon det är, vem som diskat mest och vem som får mest egentid. Och detta blir alltså GRÄL?!?! Helt unbelievable! (Jo, jag har läst Carin Holmbergs "Det kallas kärlek" och tusen andra varianter på temat, Fru Infertil har en magister i genusvetenskap thank u very much så detta är en expert som talar ;) Jag vet att med barnen kommer ojämställdheten in i heterosexuella relationer (eller ja, den var ju där till att börja med, men den förstärks) så jag är då rakt inte utan en strukturell förståelse av vad som pågår i dessa människors liv. What baffles me, är att de själva inte fattar det, och vad värre är, inte gör ett jädra dugg åt det, utan går rakt in i heterofällan, han börjar spela tv-spel - hon blir hans morsa (klyschan!) - de slutar kommunicera och så går de isär.)
Min bokklubb har skitit ur sig 5 barn under de fem år vi bokklubbat, och det har varit intressant att följa växande magar i takt med krympande relationer. På våra träffar får jag numera lyssna till deras tvivel, och hur de försöker övertyga sig själva närmst desperat med "eller ställer jag för höga krav? gräset är kanske inte grönare på andra sidan? Jag borde kanske nöja mig? Han är ju så snäll?"
Hur de låter det faktum att de haft sån sanslös röta så de fått barn, vara det exakt just det faktum som pajar deras relationer, det är helt beyond me.
Men men, jag tröstar mig med att när jag och min man får vårt otroligt efterlängtade barn, så är vi bägge SÅ redo, och vi står så starka. Jag funderar ALDRIG på om gräset är grönare på andra sidan. För att vara ofröbar är det en jävligt fruktsam matta, let me tell ya.
Jag vet att jag har fått Hollands alla tulpanträdgårdar, och jag ska ingenstans.
