Detta är i sanning den mest magiska tid jag upplevt, alla kategorier. Det finns inte ord att beskriva det med, men ändå vill jag försöka. Vill spara, vill förklara, vill för alltid veta hur det kändes när det väl blev, jag som spenderat flera år i den här bloggen på att försöka sätta ord på hur evinnerligt eländigt det känns, när det inte blir. Jag har skrivit om hur det är att vara gravid efter IVF, och jag tror att min graviditet på många vis skiljer sig från andras, eftersom jag i sanning vet, hur det är att tro att man aldrig någonsin ska få... Dessutom är jag präglad av vad jag närmst kan beskriva som posttraumatisk stress, en kris som snurrade runt mellan chock och sorg, chock och sorg, i flera år, som aldrig fick gå till bearbetning och som därför bearbetas nu, med den växande magen. Jag är mentalt svag, och starkare än någonsin, på samma gång. Så, det är klart att denna graviditet inte varit rosenskimrande, i termer av hur mycket och tidigt jag vågat njuta och tro, och hur mycket sårade känslor och ärr och sår och varbölder som liksom skavt på hälen under tiden, minnen som gör så ont, tid och relationer jag förlorat. Allt denna kris krävt; det finns det starka vittnesmål om i den här bloggen, på mitt instagram och på många många fler ttc-forum.
Ensam är jag inte, även om barnlöshetskrisen, att faktiskt möta, på riktigt, att kanske aldrig någonsin få bli förälder, den sortens existensiella ensamhet, liknar inget jag mött, och nu när jag stirrat i dess fula ansikte så länge, vill jag säga några helt oredigerade ord om hur det är att ha sluppit besten. Jag säger inte vunnit, eller besegrat, och jag har svårt för uttrycket "I beat infertility's stupid ass" och motsvarande, ungefär som uttrycken "besegrade cancer"/"vann över cancern". Anledningen är att det är så individuellt fokuserat, alla de som inte vinner över cancern då, är det att betrakta som en personlig förlust? Har de som blir fria från cancer gjort något annat, bättre, än dem som inte gör det? Nej, det anser inte jag, och därför uttrycker jag mig inte i termer av att jag personligen har besegrat eller vunnit över infertiliteten. Det mildrar iofs inte det faktum att jag är SATANS STOLT över mig själv. Men det är en annan sak, än att jag faktiskt till slut hade rövens jävla röta. Så är det med det. Och med den brasklappen, u know how I love my brasklapps, går jag vidare till ett ohemult vältrande i graviditetsbliss. För att spara, för att minnas, för att dela. Är du inte i den formen idag, eller i år, eller någonsin; sluta läs nu. Med kärlek /Fru Infertil
Den mest magiska tid
Det första jag gör när jag vaknar är att ställa mig upp och se mig i spegeln. Där är den. Magen. Klotrund. Vacker. Så vacker. På mig. Som en helt naturlig förlängning av mig själv. Jag tycker inte ens den är särskilt stor. Jag inser att den inte är så stor som den ska bli, och att mycket kommer hända nu sista tio veckorna (!!!!!!!!!!!), men inte desto mindre är det en 31-veckorsmagge, och jag tycker den knappt märks, eller känns. Så van vid den, fast den är helt ny. Så naturligt att bära den, fast den kommit till på ett i vissa ögon "onaturligt" vis.
Varenda morgon när jag åker med bussen till jobbet, börjar tårarna trilla. Glädjetårar. Jag lyssnar på min spellista på Spotify. Nya låtar, till en ny tid. Nu lyssnar jag oftast på min nya spellista "Välkommen Satans Jävla Skitunge" som jag ska ha på förlossningen. Jag visualiserar hur det ska bli att möta min son, till Queens "Under pressure", Salt n Pepas "Push it" och Queen Latifas: "Mama's good to you".
Flera gånger om dagen, ja kanske i timmen, i minuten?, tänker jag på att jag är gravid. "Tänk att vi blev gravida" är nog den mening som hörs oftast i det Infertilska hemmet numera. Vi är så jävla lyckliga min man och jag. Han har alltid varit en omhändertagande typ, och vår relation är i mycket baserat på det faktum att jag är bra på att ta emot, och han är bra på att ge. En oslagbar kombo, inte sant. Och detta menar jag verkligen, alla är verkligen inte bra på att ge, men alla är inte bra på att ta emot heller. Jag har en helt oslagbar talang i att ta emot. Try me ;)
Mannen har verkligen visat helt nya nivåer av att ta hand om under våra svåra år, men jag vill verkligen betona, att det var INGENTING, mot hur han har tagit hand om mig sen vi blev gravida. Den självklara omtanke han har om mig slår allt jag varit med om, någonsin. Han curlar mig, går framför, röjer undan saker i min väg så jag aldrig ens behöver möta dem, det är småsaker, och stora saker, och saker mittemellan. Det är "åh gud vad VACKER du är!!!" säkert 20 gånger om dagen, eller varianter, att jag är sexig, eller titta på magen, eller så söt, eller hur kan du vara så fin?! Och det är lappar i kylen på smörpaketet "jag älskar dig" och det är överraskningshämtning på jobbet en regnig dag, och det är favoritsaker i skafferiet hela tiden, framlagda myskläder, ärenden han gör åt mig, RUBBET. Jag fattar inte hur han gör det, han måste spendera halva sin tid med att fundera ut vad han kan göra just nu för att underlätta för sin fru. Men jädrar så bra han gör det och oj vad jag märker det och oj vad jag njuter. Det är underbart. Allt jag vill och behöver, ger han mig. Även det, jag inte ens själv tänkt ut.
Vi ska vara föräldralediga tillsammans i höst. Vi har förberett ekonomin, bor kvar billigt, skalar inte upp boendet, utan skalar istället upp tiden vi är med vår son, tillsammans. Trångt, vi tre, i lilla tvåan. I can't wait. Båda ska jobba lite deltid, men resten är vi tillsammans. Det var aldrig ens en diskussion, folk jag berättar för ser lite chockade ut, va båda, hur kom ni fram till det? Well... hur kunde vi inte komma fram till det, tänker jag.
Jag längtar tills jag får möta min son, samtidigt som jag inte vill att den här tiden ska ta slut Jag surfar barnkläder och mammakläder samtidigt. Vill fortfarande klicka hem söta mammaklänningar, fast jag vet, att tiden för mammakläder snart, så snart är slut. Men jag vill inte att den ska ta slut. Jag vill gå här med min vackra mage för alltid. Känna förändringarna i min kropp, se den förändras i spegeln. Stor. Tung. Fogarna värker och jag som redan varit rund är nu rundare, ja som barbamamma ser jag ut, på ett ungefär. Så jävla häftigt. Smärtan är häftig till och med, ja hur knäpp är jag, jag vet, men det är på nåt vis skönt när det gör ont i höfterna, när det gör ont vid blygdbenet och musklerna och ligamenten kring magen stramar. När jag inte riktigt kommer upp ur soffan utan måste pusta och stånka. Jag överdriver det, hjälp mig upp älskling, piper jag, fast jag orkar själv. Det är bara så underbart att få en hjälpande hand av min man, för att jag är gravid. Jag kissar hela tiden, och skrattar jättemycket åt det. HAHA nu får du stanna igen, jag måste kissa, tjuter jag förtjust i bilfärder. Och även mina mörkaste jobbigaste stunder, njuter jag av, på ett märkligt vis. När jobbpressen fullständigt tagit slut på mig och min numera begränsade mentala kapacitet och fysiska energi, när jag rasar hem och nästan gråter av trötthet, hör jag en röst som är lite glad ändå, jag är gravidtrött, trött för att jag är gravid, måste vila för att jag är gravid, säger rösten till mig, vaggar mig till ro, så jag somnar i soffan, med min man pysslande i köket, han brukar preppa all mat och vänta med att steka eller göra nåt annat som låter, tills jag vaknat, och då kör han igång med full fart, och middagen ställs fram framför mig inom tio minuter.
Jag är så jävla jävla gravid, här hemma. Inte med andra. Jag pratar inte om graviditeten, går jättefort med flit, fortare än jag orkar, när jag går med kollegor på lunch. Är som att jag liksom vill vara aloooof ice queen med alla andra, men här hemma, drar jag på i full skala.
Det är en så magisk tid. Hur sätter man ord på den? Jag har försökt. Jag älskar det. Jag älskar det, älskar det, älskar det, och det enda molnet på min så blå himmel, är att jag med största sannolikhet aldrig får uppleva det igen. Det får mig att njuta än mer. Det vackraste, vackraste, vackraste jag upplevt. Jag blir fortfarande enormt provocerad av folk som "klagar" på sin graviditet, eller värre, sina barn. Det har inte gått över än, det gör säkert det med tiden, en dag sitter väl jag och gnäller och pustar och stånkar över sömnlösa nätter och griniga ungar. Helt säkert så. Men inte nu. Nu, tycker jag bara att jag vunnit den högsta vinsten en människa kan uppnå, och in i min djupaste själ, i lilla lilla rummet längst inne, det rum som i höstas klämde ur sig den jobbigaste text jag skrivit "Brev till mitt ofödda barn" ur den platsen vill jag säga
Oj. Herregud. Den platsen hade inga ord. På riktigt. Den kan inte formulera något om detta. Mer än det som står ovan. Det rummet var helt tyst. Väntade i stum förundran. Det är nog inte färdigt än, som sonen jag bär, väntar det, på att bli redo.
