Om de ringer...

Om de ringer, så ringer de för att säga att det inte blir någon embryotransfer idag.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag inte ska ruva.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag inte ska ta ett graviditetstest om två veckor, ett graviditetstest som hade cirka 30 procent chans att faktiskt visa plus.
Om de ringer, så ringer de för att säga att mina chanser på denna första IVF-behandling är slut.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag nu... ja, vad? Vad ska jag tänka, känna, göra, om det inte fungerade denna gång? All oro, alla tårar, alla sprutor i magen, all huvudvärk, alla sömnlösa nätter, alla känslor av panik, frustration och vanmakt, allt det jag genomgått de två år som lett fram till detta ögonblick och allt som jag satsade, av hela min kropp och min själ, för att kunna sätta in ett embryo, och nu ett till.

Om de ringer, så ringer de innan klockan 12 idag.

Och det finns inte ett enda dugg jag kan göra.

Photocred due to: http://quynh-vy.deviantart.com/art/Waiting-for-your-call-136801544 

För er som väntar.....

Nu sitter ni spänt vid era datorer va? Tuggar naglarna frenetiskt, kollar e-posten var tredje minut, sveper av dammet från fönsterbrädan i en slags desperat "nä men jag gör VISST nåt och sitter inte alls och väntar på besked"-insats? Hohooo joooo det vet jag nog allt att ni gör. Men då kan Fru Infertil härmed STOLT meddela att den runda cirkeln nu har börjat sjunga! 

Det var en nagelbitare in i det sista, ska jag be att få tala om. Denna morgons sticka visade negativt (liksom senaste veckan har gjort, och de kiss-stickor en kan ta på daglig basis som visar ett streck som ska bli lite starkare och starkare, dvs inte den stora glada cirkeln-sorten, har bara visat extremt låga utfall) vilket kändes helt apart för mig, eftersom hela min kropp sa det motsatta. Framåt eftermiddagen började det dessutom bli pinsamt tydligt att jag egentligen hade ägglossning. How u know, undrar ni? Well here goes, svarar jag, och TMI (too much information) är faktiskt inte mitt problem, det är ert, för dem som inte vill ha det kan sluta läsa ungefär N.U.

Ett av de första tecknen på att kroppen håller på att ägglossa är att det sticker till och molar litegrann runt äggledartrakten. Det känner nog de flesta ovulerande livmoderbärare igen. Men sen då? Jo sen kommer flytningtricket. Det blir mer och mer påtagligt eftersom det helt ändrar färg och form. I slutändan är det i princip a sure sign, eftersom ägglossningssekret är klistrigt och trådigt och väldigt distinkt. Men så har vi ju också det mer angenäma tecknet, om vi ska lämna sekretet bakom oss, vilket vi definitivt ska så moving on; en blir faktiskt lite småpilsk. För denna fruga är den där pilskheten rätt udda att uppleva, och kanske kan fler infertila stämma in i denna kör. Kroppen vill gänga, sinnet vill bara hänga. Det är en paradox. Så, jag har alltså varit och blivit pilskare och pilskare. Idag var det 14 dagar sen mens, och alltså den ultimata "min kropp är en klocka"-dagen. Men bara en tom rund ring på Clearblue imorse?! Nåväl, med det beskedet gav vi oss ut på dagens upplevelser. Fram till att jag började känna mig yr och febrig och ville åka hem. "Usch, jag håller nog på att bli sjuk" gnällde jag, tills jag insåg att det måste varit en febertopp, som ju också är ett klassiskt ÄL-tecken.

Så, åkte hem och...*drumroll*... kissade på en sticka kan ni tänka!! Eller ja, på och på, i en mugg (ett säkert tecken på att du är infertil by the way; du kissar oftare i en mugg än i toaskålen ;)) och tog inte bara ett utan två prover. Ett med den gladagubben och ett som indikerar starkare färg än teststrecket, dvs ett prov där ögonmåttet ska avgöra graden. Glada gubben ville inte sjunga, men se det ville teststickan som visade två starka fina streck. Panik! Am I, or am I not ovulating?!?!

Och ja, nu hör jag, om jag får lov att inflika en passus, att ni hånar Fru Infertil. Iaf ni som aldrig upplevt detta själva. Det är ok att ni gör det... eller näe, det är förresten inte okej, ska ni vara på min blogg så får ni faktiskt respektera mina upplevelser... Men jag fattar ändå att en och annan kan tänka att va fan, du tog ett ÄL-test imorse, leave it be u crazy, hur viktigt kan det vara?!

Jag fattar att ni tänker så, och det gjorde även jag innan och kommer kanske göra efter,  men här och nu, i detta nu, finns INGET viktigare än ägglossning och att ägglossningen upptäcks av mig i sekunden den infaller eftersom jag ska sätta in ett f-ing EMBRYO i min kropp, så känns det faktiskt ganska viktigt... Därmed var det ett enormt anti-klimax att min kropp skrek "Eeeeeeg is in da hooouuuuuuse!!!!" men min Clearblue-sticka sa: "Ne. Ne det är det inte. Icke, sa jag, icke!" Och teststickan sa: "Mjaemjomjä!?" Om jag bara släppt det hela och tagit ett test imorgon som sa ÄL, men fast det egentligen var idag, så hade jag ju missat en dag!

Min man tyckte inte det var ett stort problem. Jag är inte orolig, påtalade han. Det kommer imorgon, sa han. Det visar ju att det är på g, tyckte han. Vi kollar imorgon bitti, menade han.

Pfft.


Vänta, vi tar det igen.


PFFFT!!! 

Så kunde jag bara inte ha det. Så jag gjorde färskurin-testet istället, på nästa första möjliga kissnödiga känsla efter föregående test fast det egentligen ska gå fyra timmar emellan etc etc etc...  och så lade jag triumferande fram testet på köksbordet (med skyddshylsa, jag är väl ingen äckel-maja!).

Nu avslöjade jag ju redan i ingressen vad resultatet blev, men ni ser väl, ni inser ju nu, hur OLIIIIIIIDLIGT spännande det var och ni kan nog bara ana med vilken EMFAS jag triumferande ryade rakt ut i luften:

JAG SA JU DET! JAG VISSTE JU DET! JAG KÄNNER MIN KROPP!!

Indeed I do! :D

Nu har jag ringt till kliniken och berättat de gladeliga nyheterna. Efter många om och men och en otroligt spännande rysare på slutet så ägglossar frun änteligen. Och snart, snart, snartsnartsnartSNART, går vi in i nästa fas. Nu har min kropp gjort sitt.

 Nu, lelle lelle gullige snödroppe, är det din tur...

Månadens mensfest!

För något år sedan lanserade jag idén om en mensfest för min man. Eftersom det alltid är en sån sjuuuuk jävla sorg när mensen kommer, ville jag försöka koppla den till något positivt. Så, låt oss ha ett party, deklarerade jag! Mensen är här, HURRAAAA!

Det funkade, sådär. Årets mest patetiska party, skulle jag tillstå, där vi satt och försökte le mot varandra mellan tårarna mitt i en brakmiddag och hetsköpt fesljummen akutkyld champagne.

Hur i helsicke ska en förhålla sig till det där egentligen? Hur gör ni?

För tre veckor sedan fick bekräftat att IVF:en inte fungerat och slutade med Lutinus. (Lutinus är det progesteron ivf:are pillar upp vaginalt 2-3 ggr om dagen. I en normal cykel tillverkar kroppen eget progg, det är det hormon vissa av oss är överkänsliga mot och blir PMS-bitches-from-hell (HAND UPPRÄCKT!! ;)), och det är progget som förbered kroppen för en graviditet. När den sen märker att det inte bidde en bebis kör den ut skiten i ett härligt mensflow. Mvh Dr Infertil)   Samma kväll började blödningen.

Det var svårt för mig att veta vart jag är i cykeln och när allt skulle komma igång igen eftersom förra cykeln vart så stimulerad, men jag började med ÄL-stickor (ägglossningsstickor - ps, kolla in min Oumbärliga ordlista för de ofröbara, om det blir för mycket mumbojumbo här!) och detekterade LH-ökningen dag 12 efter blödningen startat. Det vanligaste är att mensen kommer 14 dagar efter ÄL, även om små variationer finns, så jag räknade ut att min nästa mens skulle komma som nu på tisdag.

Det gjorde den inte. Den kom med buller och bång igår kväll under min och min mans härliga datenight. Bara sådär, som på ett litet härligt surprisebesök, HAR NI FEST UTAN MIG?!?! Nä men se så kan vi ju inte ha det...

Så, med det vart den här månadens förhoppningar och drömmar redan över, som på the wink of an eye, och jag kan stolt räkna ihop föregående cykel till nätta 23 dagar. Det är all time low, så jag antar att kroppen fick sig en liten knäpp efter alla hormoner.

Men så det POSITIVA då? Eftersom vi infertila är proffs på att se the silver lining är det väl klart att det finns något att fira också? Jajedå. Nu är det dags för FET, Frozen Embryo Transfer. Vi fick två embryon av IVF:en. Ett som sattes in direkt, och så ett som ligger och väntar på oss i frysen.

Nu börjar alltså jakten på ägglossningsstickan igen, och vid nästa utslag kommer vi få genomlida det härliga upptiningsväntandet... Mmmm ni förstår det är ingen HEJD på spänningsmomenten i IVF:er! Det är underlag för vilken actionrulle som helst!

Såhär, när jag får utslag på stickan ska jag ringa kliniken som då bereder akuttid för mig för isättning av det tre dagar senare. Embryot är 2 dagar i frysen, och ska sättas in i min kropp tre dagar efter ägglossningen, så vi hamnar i fas, lilla Snödroppen och jag. MEN, här kommer det riiiiktigt mumsiga förstår ni, de märker bara om embryot överlevt upptiningen SAMMA DAG, av naturliga skäl.

Om det INTE klarat upptiningen så ringer de mig, med cirka två timmars varsel.  Om det klarat upptiningen, så ringer inte telefonen alls, och jag kan åka dit. Så, jag ska återgå till tonårens dagar, ni vet när en satt vid telefonen och testade om den verkligen funkade, bad en vän ringa för att se om det gick fram, i väntan på att det där spanet skulle ringa och dejta en. Fast omvänt då. Jag ska vänta på en telefon som med förhoppning INTE ringer. Och sen ska jag inleda tvåveckorsväntan till graviditetstestet, vilket gjorde mig HELT crazybananas sistgång. Och om det inte fungerar.... så är det back to ruta ett och börja om med en ny IVF-behandling. Nummer två av de tre vi får.

Så, det är vad månadens mensfest innebär för mig. Vad innebär den för er?

ÄR DU OROLIG FÖR ÄGGPLOCKET?

Kära Läsare. Har du googlat dig hit för att du är orolig inför ett äggplock? Med orolig menar jag "läst alla trådar på Familjeliv och läst alla bloggar tillbaka till 2007 om äggplockssituationer så till den milda grad så jag nu recyklar trådar och upptäcker, likt Charlie i Lost, att du kretsar samma tråd för fjärde gången". Om du är den sortens oroliga person, som Fru Infertil är (jag var hemma från jobbet, mind you, inte bara dagen för äggplocket, utan en vecka INNAN, då pga en panikattack som utlöstes efter att jag gjort ett krångligt blodprov och blev helt säker på att äggplocket skulle bli tusen resor värre) - lämna isåfall en liten plinggrej här nedanför, var gärna anonym, så ska jag, av mitt hjärtas stora godhet lämna en redogörelse.

Spoiler alert: Det gick ASBRA. End spoiler.

Men - jag vill betona, jag skulle aldrig belittle, häckla eller förminska någon annans oro på grund av detta. Tvärtom. Fru Infertil tar alla era skräcker och nojor på absolut högsta allvar. Why? Because I am one of you. And worse. 

Mellan ett och noll

Bo Kaspers Orkester, Mellan ett och noll, har ni hört den gamla goda dängan? Den sången är the story of Fru Infertils life. Den, som soundtrack till crazy cat lady, fast om ni tar alla katterna, huttar ut dem ur lägenheten, och istället strösslar graviditetstest över hela lägenheten, DÄR har ni Fru Infertil; Crazy Test Lady. Jag har myyyyst med mina tester. Smekt dem. Klappat på dem. Längtat hem till dem. Tyckt att de VISST visar nåt och ett streck är ett plus är ett streck är ett plus SÅDETSÅ!

Fast så vet vi ju hur mycket ögon kan längta.

Särskilt idag, när det sista obönhörliga testet visade negativt.

För säkerhets skull tog jag ett till.... och.... det vaaaaaaaaaaaar...........


*drumroll*












NEGATIVT!!!!


Så är det, och jag sörjer inte ens. Jag vet inte riktigt vad jag gör. Jag dricker vin. Sneglar på snuset som jag slutade med för att jag skulle IVF:a. Klickar på Ving.se. Längtar efter att få vara en annan person, en annan jag, om så bara för ett litet tag.