Vart går vi, efter tre ivf:er?

Vänner... Jag vet att jag varit tyst. Det är taskigt. Ni har klickat som aldrig förr. Aldrig förr har ett inlägg fått så mycket klick som det som legat här på toppen sen jag sa att jag skulle testa, och sen inte sa mer om saken. Förlåt. Jag har måstat hämta mig. Förstå. Och komma fram till hur jag vill göra. Det är slut. I alla fall, den här delen. I alla fall för nu.

Bloggen har varit ett enormt viktigt verktyg för mig, och bara 5 dagar efter den öppnades, i februari 2014, öppnade jag också mitt instagramkonto. Bägge platserna har lärt mig så mycket om ivf och barnlöshet, och det tillsammans med min egen historia (jag avskyr uttrycket "min resa" - this aint no fuckin joyride) har förändrat mig. I grunden. Jag är en annan nu. Jag är fortfarande fantastisk, men jag är också en annan. I ett annat ljus ser jag människor som krisar. På ett annat sätt möter jag dem. Mer vågar jag, mer orkar jag, mer vill jag, mer hoppas jag. Jag är också mer sårbar. Så mycket tröttare. Så mycket mindre naiv. Jag har sett så mycket nu. Mött mina egna gränser. Mannens gränser. Vänners gränser. Nöden har prövat och nöden har skördat och it all aint pretty, nej fy fan. Ilskan och bitterheten förtär, och den är väldigt svår att göra upp med. Jag kan inte hjälpa det, men tanken på ett fåtal personer gör att sveket bubblar i bröstet på mig. Att bli bortvald, till slut. Ställd åt sidan. Inte få vara med. Kanske välförtjänt, för gudarna ska veta att jag varit och blivit jävligt självupptagen. Men inte bara. Jag vet också, att det funnits rum för andra. Ja, det vet väl inte minst ni här, inte sant. Min kapacitet att bry mig om är enorm. Det har den alltid varit. Brysigomsamhet är min bästa och viktigaste gren. Men när den får sig en törn, har jag långt, mycket långt till att förlåta. Jag är långsint. Inte en vacker egenskap, men jag känner mig själv nu. Jag vet vem jag är, nu. Eller snarare, jag vet vem som var tvungen att komma in och ta över, för att hjälpa mig genom den här skiten. Och henne, tackar jag, även om hon inte alltid varit nåt att vara stolt över. Minns det, i det ni står i nu, när ni inte känner igen er själva, när ni blir livrädda för diskrepansen i den ni trodde att ni är och den ni faktiskt tycks vara. Ni är fortfarande den där personen, men er inre livräddare har fått träda in och ta över ett tag. Låt hen.

Barnlösheten. En kris likt inget annat jag mött. Allt präglar den. Allt färgar den. Allt sveper den med, som en obarmhärtig flodvåg sveper den in och tar allt med sig, lämnar intet oberört, skövlar och förstör. Identiteten. Framtiden. Min syn på mig själv som människa. Kvinna. Partner. Vän. Sexuell. Professionell. Det fysiska intrånget i behandlingen. Sovrumsdörren som vi tvingas ställa på vid gavel, och som omgivningen - av ren fascination och nyfikenhet - obehindrat stövlar in och ut genom med sina smutsiga stövlar. Nosar och undersöker, hur gick det nu, hur var det här, oj det var länge sen sist hörru, hur gick behandlingen, blev det nåt av det där fryset eller? Och jag, min idiot, som bjudit in, som vädjat om öppenheten, får vackert hålla sked i hand och svara på frågorna, jag som vädjat om frågor, vädjat om att de ska bry sig, vädjat om att de inte ska skamma mig genom tystnad. Jag får äta upp mina ord, och svara, på äggantal och frys och nästa behandling och huvudet på sned, guuud så jobbigt, hur MÅÅÅÅR ni egentligen, och jag nästan ser framför mig hur jag och min man är ett samtalsämne på nästa middag "Mmm vi känner ett par som inte kan få barn, herr och fru Infertil, kommer ni ihåg den, de har försökt i över TRE ÅR NU och de har gjort massa behandlingar och allt och det tar inte.. Nä fy...."

Så finns det dem som är värre att möta. De som inte stannade kvar av fascination, utan av omsorg. Vars ögon tåras med mina. De är fler. Så många fler. Jag orkar inte tänka på det ens, så ont gör det, att inte bara vara, utan veta att de vet att jag varit, så satans olycklig i så många år. Jag vill skydda dem från mig själv. Min mamma. Herregud. Kanske kan jag som ofrivilligt barnlös, paradoxalt nog bäst förstå, hur det river i min mamma, att se sin egen dotter inte kunna få bli mamma? Kanske ligger den förståelsen närmst. Jag vet, att hon vet, vad jag missar. Jag vet, att hon inget annat önskar, än att jag kunde få. Och det gör henne ordlös av tårar.

Barnlöshetskrisen går bara över av bebis, egentligen. Så är det. Det vet vi, eller hur? Det är klart det går att komma över ändå, missförstå mig rätt, en kan bearbeta och förlåta och gå vidare, och leva förstås ett helt underbart liv, så jag vill verkligen inte låtsas som att livet är över om man inte får barn, men som princip, så är boten på att vara barnlös att få barn, i all sin enkelhet. Och inget annat. Ingen hund eller resor eller hus eller fräcka jobb. En bebis. Inte för att bebis är så jävla häftigt i sig, utan för att vi vill bli föräldrar. Det handlar om vår identitet. En längtan om en upplevelse i livet, en dimension av oss själva. Djupt existensiellt. Man möter aldrig det djupa vrålet inifrån, om inte föräldraskapet tas ifrån en. Så hur skulle någon annan kunna förstå? Hur skulle någon annan kunna förstå det som mullrar från avgrunden, det som stiger upp till ytan och till slut kräver allt utrymme, allt syre? Omöjligt. Bara vi, som själva varit där, vi vet.

De flesta av oss, lyckas, till slut. De flesta av oss, blir föräldrar. Majoriteten av oss, den minoritet som utgörs av barnlösa (i Sverige är cirka 4 % procent per år av barnen som föds IVF-barn - det ger en hint om hur få vi är som går igenom detta), står där med en bebis i slutändan och många tänker på IVF som the cure. Jaha, är du barnlös, gör IVF, jag vet en som... Men visst, det är inte helt otänkbart att gå dit, eftersom IVF ju faktiskt lyckas för så många. Kan ni fatta? Som vi lidit, och så får vi lida mer av bara helvete, men sen får vi ju det där barnet! Sen är allt över! Att få komma fram, en så ohejdbar ogreppbar lycka. Min läkare har sagt, om och om igen, att IVF är en upprepningsbehandling. Hon tipsade oss till och mer om att köpa fler om denna sista inte lyckades, för det "borde gå" för oss. "Jag ska göra ert graviditetsultraljud!" var det sista hon sa till oss på vårt sista inför-möte. Färskförsök är det med högst successrate, det vill säga, det som sätts in direkt efter äggplocket och inte är från frysen. Och man behöver göra tre stycken i allafall, för att statistiken ska börja tala för ens fördel. Trettio procents chans per gång, och nej det blir inte HÖGRE chans efter tre ggr, chansen för att få en sexa på en tärning är lika hög per gång du slår den, men slår du hundra gånger, är du bound att få en sexa någon gång, statistiskt sett, är du med? Har sett SÅ mycket vilseledande statistikinfo i barnlöshetskretsar. Det är INTE högre chans på tredje behandlingen i sig, men totalt sett blir sannolikheten högre ju fler försök. Well, man ska alltså göra sina försök, och lita på sin läkare, och inte deppa ur, det är väl lite budskapet.

IVF har en total success rate på runt 70-75 procent, det är bra, men betyder också att cirka var fjärde person går ut från IVF-kliniken barnlös. Men det finns fler försök att köpa och statistik från amerikat pekar på att chansen för var enskild ivf-behandling upp till SEX STYCKEN är lika hög. Det vill säga, sex stycken äggplock. I sverige får man två eller tre äggplock beroende på landsting. Så förstås, väljer många  - som kan - att köpa fler behandlingar privat. Varför skulle man inte? Till slut börjar man resonera, att ett äggplock = en ägglossning hemma nästan, förstår ni hur jag menar? Och till slut, blir den där behandlingen inte så tuff som den var initialt. Efter min första var jag helt vild av stolthet över mig själv. Att jag klarat det. Jag kunde inte tro det. Efter min tredje kändes det som business as usual. Fjutt fjutt i näsan, sprut sprut i magen, plock plock med nålen. Hur många äääägggg blev det, spekulerade vi, som stod vi och syna travhästen i mun. Som att stå utanför sig själv. Att vara ett objekt, som ska producera. Det där med kärleksbarn... ja... Det kan man ju se på lite olika sätt. Men tanken på att göra fler behandlingar än tre, blev plötsligt en verklighet, och kändes inte lika skrämmande. Kanske är de bättre privat, än på Sahlgrenska? Men hur orka, och våga tro?


Så finns ju alternativet adoption. Vi har ända sedan vi träffades pratat om det som ett alternativ, oavsett biobarn. Vi är redan kontaktfamilj för andras barn, och för oss har det inte varit det biologiska som är det primära i föräldraskapet, även om den längtan förstås är stor, så är det föräldraskapet som är målet, inte bebisen, remember? Vi har så mycket kärlek att ge, den räcker och blir över, och jag tror innerligt att vi klarar den extra utmaning det innebär att bli adoptivföräldrar. Det är, vet vi, ett helt annat föräldraskap, som inte står att jämföra med bioföräldrar. Det kräver mer. Och, tror jag, ger mer.  Min man och jag  är the lucky ones. Vi har råd. Vi är gifta. Vi är lämpliga. Vi har förberett allt. Ja i år har vi faktiskt gjort det, parallellt med två fucking behandlingar, när jag skriver orden nu kan jag knappt tro det är sant, hur har vi orkat? Vi står i kö och tickar poäng, och vi har gått den förberedande obligatoriska föräldrakursen. Förra nyår lovade jag mig själv, minns ni, att nästa år vid den här tiden är jag antingen gravid, eller har dragit igång adoption. Och jävlaridet, jag håller mitt ord. Så vi förberedde allt i år. Steget efter föräldrakursen är medgivandeutredning. Den tar cirka 3-6 mån, och efter den är det filliklart att skicka ansökan till ett land. Vi vet alla steg nu, hur lång tid det tar, och vi har en förening och all kunskap vi behöver.


Där står vi nu.

En av tre saker har hänt.

Vi blev gravida
Vi blev inte gravida, och fortsätter med IVF privat
Vi blev inte gravida, och fortsätter med adoption



Ja, så blir det. Jag lämnar er med denna cliffhanger för nu. Alla de här tre stegen kräver nämligen lite tid, innan jag kan göra nästa uppdatering. Alla de här stegen, kan också förändras, över tid. Och tid, är vad jag behöver nu. Tid att förstå, tid att gå vidare, tid att hantera. På instagram finns facit, för dem av er som spricker av nyfikenhet. Det har  blivit en daglig ventil för mig och där har jag koll på vilka som följer mig, vilket jag inte har här. I veckan tog jag bort 25 %, cirka 100, av mina följare, och såg till att de som är kvar är sådana som verkligen är investerade i vad jag går igenom, och vet vad jag stått i, och själva stått eller står i något liknande. Ni är välkomna dit, skriv bara "bloggen" i DM till mig så släpper jag in er i värmen, och så kan vi prata vidare där. Eller vara tysta följare, det går bra också. Eller kan ni mejla mig på fruinfertil@gmail.com. Men jag vill inte fortsatt spela ut mitt inre här i denna blogg, inte när jag inte ens själv kan sätta ord på det riktigt. Dammet måste lägga sig, sikten måste klarna, sen kommer jag åter. Det kommer ett inlägg om julen, som senast, så mycket lovar jag, för julen är en väldigt väldigt väldigt speciell tid för mig, och för er, och då behöver ni Fru Infertils klokskaper, och jag behöver ert stöd, ja men se det fattar jag väl!

Fru Infertil, er favoritfru

IVF-skola: Läskiga Lutinus!

Så har turen kommit till ett av de sista inläggen i denna min IVF-skola! Sorgsamt, va? Nu är sannerligen tiden att börja be om önskeinlägg om ni har några teman ni saknar eller inte tycker att jag utrett tillräckligt tydligt, för tiden börjar ta slut! 

På min egen lista står att jag ska skriva

• detta inlägg om Lutinus (som jag ju gör nu, as we speak, så att säga :)), 
• ett inlägg om alla remedys och tips om hur man ska leva, äta, göra, träna/inte träna etc och hur batshitcrazy man blir när man ivf:ar/ruvar, 
• ett inlägg om att tolka tecken under ruvning 
• och så finalen, ett inlägg om graviditetstest/"tjuvtesta"(HATE that phrase!!!)

... och sen är det tänkt att snippsnappsnut, sen är IVF-skole-sagan slut.

Det känns på något vis som att jag samtidigt håller på att göra ett bokslut i den här bloggen... Jag har ju en idé om att skriva en bok och har gjort min innehållsförteckning och skriver också dessa inlägg med planen att de ska bli beståndsdelar till boken, samt har sparat ner ALLA inlägg jag skrivit i denna blogg till en gigantisk wordfil. Det ni. Men jag vet inte, kanske är det för att jag snart har bloggat mig rakt igenom tre hela ivf-behandlingar långa protokollet, frysförsök und alles. Kanske är det för att jag snart inte har mer att säga om detta. Kanske är det för att jag inte vågar tänka tanken om vilka slags inlägg det blir, om graviditetstestet visar minus. Kanske är det för att jag liksom inte ser någon framtid ens, efter testet. Det är som att tiden tar slut därefter. Det måste bli plus, något annat finns inte. Prognosen för frysta embryon ser dålig ut, så det är inget jag räknar med, jag får besked imorgon... Vilket jag eventuellt skippar, vet inte om det gör mig gott att ta det beskedet mitt under ruvning...

Hursomhelst, nu ska vi inte dröja oss längre i Fru Infertils navel, även om jag vet att det är ett ställe vi alla ÄLSKAR att vara i, utan nu ska vi istället kasta oss RAKT UT i Läskiga Lutinus-landet!


Läskiga Lutinus är alltså en liten rackare som består av 100 PROCENT PROGESTERON och som förs in vaginalt i kroppen tre gånger om dagen. Mjaja, men vad är det för jobbigt med progesteron då?? (näsvis röst) piper en och annan oinsatt. Näe, inget särskilt speciellt jobbigt alls.. Det är bara en DUNDERKUR AV PMS-HORMON THANK YOUR  NARROW ASS VERY MUCH!

Såhär säger Fass om VANLIGA biverkningar från Lutinus:

• Huvudvärk
  
• Spänd buk (svullen buk)
  
• Buksmärta
  
• Illamående
  
• Livmoderkramper
  

"Vi har bara kul nästan jämt, nästan jämt!" (*sjunger studentvisa*) Jag har strukit under de biverkningar jag själv känner av ovan. Skojsigt nog så är ju just illamående, förutom att vara jobbigt, också preggsymtom numero uno vilket ju gör det hela extra skojsigt. Spänd buk/svullen buk och buksmärta har jag tyvärr episka proportioner av, dagen efter äggplocket (dvs dagen efter jag börjat med hästkuren av Lutinus) svällde magen upp till en tunna, som jag sagt innan, och gjorde hemskt ont. Jag var helt återställd igår, på lördagen, dvs jag hade ont i tre dagar/nätter i streck.  Jag blev löjligt glad igår när jag mådde bra, helt sjukt hur mycket smärta tar över hela psyket... Och jag behöver ju liksom den lilla lilla energi jag har över till att överleva dagen efter fem veckor intensiv hormonkur inklusive två mycket smärtsamma ingrepp (scratching också, remember?) Så, magont kan dra nåt gammalt av sig. Exempelvis mina gamla oknullade lakan.

Men, vad är då detta elände till för? Jo, i normalfallet tar man Lutinus efter äggplock eftersom kroppen inte vet om att den har ägglossat eftersom ägglossningen tvingades fram av Oemotståndliga Ovitrelle, minns ni? så måste man tillföra progesteron som annars produceras normalt i livmoderbärares cykler efter ägglossning. Progesteron förbereder kroppen för graviditet och får den att tro att den är gravid, varje månad, tills den kommer på att den inte är det, och straffar bäraren genom att dra sig samman tiotusen smärtsamma gånger och klämma ur sig slemhinnan som väntat på ett embryo. Så går det till, månad ut och månad in, minns vi från våra biologilektioner i åttan, right? (Har aldrig fattat det där fullt ut förräns nu 0_o De borde ta in en IVF:are för att förklara kvinnans månatliga cykel!) Så, vi tillför alltså progget själva, och det i en kropp som fortfarande är helt hög på Ovitrelle i cirka 10 dagar efter sprutan togs. Det är en härlig cocktail, som man går och väntar på graviditetstest i.

Så här ser kalaset ut:

Den vita pinnen används för att föra upp Lutinus på plats, man drar ut den lilla plutten längst ned, sätter fast tabletten, för in den, och så trycker man på lilla plutten, så ramlar Lutinus ur.

Lutinus är en smetig kletig liten gegga som renderar att man mitt i all annan värdighet, behöver gå med trosskydd 24/7... Jag tror vi stannar där, let's not paint you a too vivid picture... Ooops, too late.. ;)

Nu vet ni allt ni inte visste att ni inte ville veta om Lutinus.

 - Fru Infertil, alltid till er IVF-tjänst.

It is done! Äggplock avklarat!

Marvel must have forgot a superhero and gaddamit grrrl, it's me! Jag har nu gjort mitt tredje och sista plock på Sahlgrenska! HUR COOL ÄR INTE JAG?! Jag tror inte att jag känner någon som är så fräck som jag helt enkelt.

Ni kan ju enkelt döma av det faktum att jag redan är här och skriver, att det gick briljant. Briljant så tillvida att det inte var överjävligt jobbigt som mitt förra plock var. Plock nummer 1 gick hur bra som helst och jag tror att jag kom undan med blotta förskräckelsen, gång nummer 2 var sen tyvärr alltså jättejobbigt, och flera har de timmar varit då jag analyserat varför det blev så. Primärskälet tror jag är att de inte riktigt lyssnade och väntade in mig på plock 2. Smärta är en sak, men när folk bara gör på utan att prata med en eller kolla så man är med, och som dessutom rätt vad det är kommer med en jävla lustgasmask i nyllet på en som man bara hyperventilerar/skriker rakt in i, för man är skräckslagen, och ingen väntar in att den ska hinna värka eller man ska hinna vänja sig. Sist gång blev jag så förbannad på barnmorskan som skötte drogerna och sa till mig ANDAS! ANDAS I MASKEN sjutusen ggr sistgång, så jag slet av mig masken enkom för att kunna säga till henne att det är väl förfanimig en mänsklig reaktion att andas, jag har ju inte SLUTAT direkt?!?! Men hyperventileringen kunde jag inte göra något åt. Nej fy fan. Jag har faktiskt inte skrivit om plock två här så ingående för jag vill inte skrämma någon. Men plock 3 kan jag ju berätta om, och hejaheja så bra det gick :) Alla visste att jag var dörädd, så alla tog sig tid med mig. Och med "ta sig tid" vill jag ändå betona att hela klabbet var över på 17 min, från att jag kom in i rummet och pratade med labbteknikern till att jag gick ut på mina egna ben igen. Så det behöver INTE ta längre tid att vänta in sina patienter, hör ni det nu vårdpersonalen? Jag fattar att det är era jobb, men att typ köra in det lugnande INNAN man kör upp en grov jävla bedövningsspruta upp i underlivet på en svullen skräckslagen ivf:are - det är väl inte för mycket begärt?!


Denna gång var det inte för mycket begärt. Alla i rummet (tre stycken -fyra med min outstanding man) skötte sig EXEMPLARISKT! Till och med arga läkaren som jag egentligen inte gillar (han gjorde min förra frysåterföring och log inte mot mig en enda gång... ) tyckte jag gjorde ett utmärkt jobb. Han satt snällt nere vid mitt blottade sköte och väntade på att Linda skulle skjuta in först lugnande, sen morfin, sen lustgas så jag fick ta det innan det börjat göra ont (weee, what a ride!!!!) och SEN säger hon till läkaren, att du, NU kan du börja! Först efter hon sett i mina tokdrogade ögon att det var okej.

OK; sen är ju inte ett äggplock smärtfritt. Klart jag gapade lite. Vid bedövningssprutorna (de gör ont)  samt vid några av punkteringarna på vänster sida. På höger sida måste min äggstock sitta bra till, för där kände jag INTE ALLS när han tog blåsorna. Coolt va?


Jag är SÅ stolt över mig själv!!!

Här kommer lite bilder från dagen:


Först ut min harmoniska kaffekopp med tända ljus imorse kl 06.30. Bredvid ligger vårt behandlingsprotokoll, jag ville säkerställa så vi inte missat något. På lappen står till exempel att man inte får äta något sen midnatt dagen innan och bara får dricka klara drycker på morgonen, samt att man inte får ha några smycken på händerna under plocket.

Här nedan är den obligatoriska sängbilden till vänster, med en skymt av sexy operation outfit (jag var lite småhög på Stesolid när jag tog den) och en bild på hur sängarna ser ut på Sahlgrenskas äggplocksavdelning. Ja, man delar alltså rum och får dra små skynken mellan sig. Här ligger man innan man plockas, då de till exempel sätter en kateter i armen för att få in the good stuff under plocket, samt vilar och fikar efteråt. Den första sängen var min, för vi kom först idag :)

Och så slutligen, en supermysig brunch som min man ordnade till mig när jag kom hem!

Personalen var i chock över att jag kunde åka hem så snabbt med tanke på hur mycket drugs jag fått i mig, jag var hemma redan kl 10 i morse och plockades alltså 08.30-09.00 :) Däremellan hann jag vila, fika (man måste vänta 15 min innan man får äta), kissa (också obligatoriskt innan man får åka hem), klä på mig och ha ett möte med barnmorskan om vad som händer nu....

För ja, vad hände nu, eller sen?  Efter brunchen la jag mig tillrätta i soffan hemma och började titta på en lagom dålig äventyrs/ungdomsfilm - det hör till. Denna gång blev det Narnia och jag somnade som en stock! Det är vila hela dagen som gäller, jag småblöder lite vilket är rätt onajs men inte farligt, och jag har lite molande ont som mensvärk och vaggar fram lite som en gammal gubbe typ, men annars är jag helt ok. Jag har också redan dragit in ytterligare en hormoncocktail, det är som sagt ingen hejd på härligheterna i IVF: Lutinus, en leten geleklump typ som man kör upp i underlivet. Mmmmmm.... Dessutom består Lutinus av 100 % pms-hormon progesteron. MMMM!!! Praise the Lord!

Nu möter mina äggisar spermisarna från min man. Eftersom vi gör ICSI möts de en och en, mannens absolut bästa spermier väljs ut och möter mina ägg. Om två dagar får vi komma in igen och göra en återföring. HÖGST TROLIGAST alltså, om inte alla dör, men så får man ju inte ens tänka. Klart vi ska få tillbaka! Fram till dess ska jag fortsätta ta Lutinus, vilket jag också gör sedan hela ruvningsperioden ut.

Denna IVF börjar alltså behandlingsmässigt gå mot sitt slut. På torsdag får jag tillbaka, och på måndag får jag veta om jag fick några till frysen. Och så om cirka två veckor från nu, får jag förstås veta, det viktigaste av allt....

Vill ni veta mer hur jag har det bakom kulisserna rekommenderar jag att ni joinar de 400+ som följer mig på instagram. :)

Tack för allt ert stöd och pepp! Nu ska jag återgå till soffläge!

IVF-skola: Oemotståndliga Ovitrelle och äggplocket närmar sig

Vi har kommit till den dagen, så långt har vi kommit mina vänner, så att jag ÄNTLIGEN sitter här på min enda medicinfria dag i hela cykeln, dvs minst 6 veckor. Det känns som att skolka!

En IVF-behandling är så skum, för den går i vågor. Först händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. SEN HÄNDER NÄSSPRAY!!! Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. SEN HÄNDER BLODPROV/INJEKTIONER/ULTRALJUD/BESKED OM ANTAL/BESKED OM DATUM/SISTA SPRUTAN/ SISTA NÄSSPRAYEN/OVITRELLE/ÄGGPLOCK/LUTINUS/ÅTERFÖRING/RUVNING.
Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer ingetSen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget..... Inget, förutom KÄNNA EFTER PÅ BRÖSTEN VAR TREDJE MINUT, ANALYSERA FLYTNINGAR OCH GO OUT OF ONES FUCKING MIND. Och, not to forget: PEEING ON TEN THOUSANDS PREGNANCY TESTS.

Typ så kan man beskriva en IVF-behandling om man vill. Varsågoda alla kliniker där ute!

Men, nu är jag alltså inne i den nästsista fetstilta svängen och tog sista dosen nässpray igår vilket var en jävla treat ska jag säga efter att ha tagit den varje dag tre gånger om dagen i fyra veckor! Det är ett tag, eller hur. Och så tog jag ju sista Gonal-f i lördagskväll, det skrev jag ju om här. Och det slog mig också att jag mått betydligt bättre denna helg än förra. Men no wonder! Jag har halverat nässprayen och tokat upp östradiolnivåerna, tro fan att jag mår bättre!!! I någon mening borde jag må sämre, för jag är egentligen rätt nere över mina "futtiga" sju äggblåsor. Ja, jag veeet, det är fler än noll. Och definitivt on the "safe side" för återföring. Men on the little low side för att fylla frysen med härliga chanser, eftersom knappt en tredjedel av embryona vill bli blastocyster. I snitt. Men, det går inte att kontrollera det, och på det sättet är det mycket skönare efter besked än före. Det blir vad det blir, och morgon checkar jag och min man in på Sahlgrenska för att genomföra mitt tredje plock. Så är det.


Men hallihallå, jag glömmer mig! Jag måste ju säga ett par korta ord ändå i min IVF-skola som nu alltså nått Oemotståndliga Ovitrelle!

Oemotståndliga Ovitrelle ser ut, och fungerar, precis som en Gonal-f, med skillnad på ett par saker: Färgen, Ovitrelle är läckert bajsturkos, medan Gonal-f är livräddningsröd. Och det andra som skiljer är att Ovitrelle är matad med prick 250 enheter, och den ska man ta, oavsett vad man heter eller hur många folliklar som är på g. Sprutt in med hela sketen. Det tredje som skiljer är att Ovitrelle därför inte har några andra siffror än max i sitt lilla snurrfönster som vi väl minns från Gonalen, ni vet där man ser vilken dos man ska ta? Där finns bara en massa snedstreck på Ovitrelle, ända tills du tickat upp i taket då den vackert visar sin fulla potential, 250 units GODDAMMIT! Slutligen kommer en väldigt viktig skillnad, där Gonal-f ska tas inom rätt timme på nåt vis (och det finns säkert lite svängrum här) så ska Ovitrelle tas på fucking MINUTEN de ber om. Det finns säkert nån liten grad för svängning här, på minutnivå, men inte mycket. Man plockas EXAKT 36 timmar senare. Eller okej, inleder plock. Och är utplockad 36 timmar och 12 minuter senare, typ. Plocket går ju fasansfullt fort, egentligen.

Så snurrivutta upp till 250, enheter, och ta sprutan på samma sätt som du har tagit dina tidigare Gonal-f, och du är golden! Biverkningar då? Ja, Ovitrelle ger tyvärr också biverkningar, det slapp vi inte undan. Det är lite olika för alla, men för mig får jag asont i brösten och det sitter tyvärr i större delen av ruvningen sedan, vilket ju också gör att IVF:ares favoritsysselsättning "Tolka Tuttarna" blir en lite märklig sysselsättning för mig. Det andra Ovitrelle gör är, och nu måste ni verkligen hålla er för skratt för denna är verkligen helt BRILJANT, det är en sadistisk liten jävel in IVF-HELL som tänkt ut den här skiten, moahahahahaha: Ovitrelle ger positiva graviditetstest!! Phhhhhfffffhahahahahahahah! I upp till tio dagar ger Ovitrelle alltså utslag, så tidigare testare göre sig icke besvär, och dessutom om man har väntat sina 10 dagar blir man ju ändå helt dumihuvudet dag 11 och dag 12 och bara HJÄLP VAD TROR NI KAN DET VARA OVITRELLEN SOM GER PLUS FORTFARANDE ELLER ÄR JAG GRAVID HJÄÄÄÄÄLP?!?! Om jag fått en tia för varje gång jag sett den uppdateringen på instagram så hade jag kunnat betala nästa ivfrunda privat utan problem!

Det är en märklig känsla att ta den sista sprutan. Den är så definitiv. There is no turning back. Nu släpper dem. Och jag måste lägga mig i den där stolen imorgon bitti, pumpas upp till taket med pedalen och till himlen med morfinet - I SINCERELY HOPE!!!, och bara genomföra skiten.

Mannen då, vad ska han göra? Jo han får äran att framföra vår snygga Audi A6 (hans 40-årskris...) hela vägen till Sahlgrenska, lulla ner en våning under plocket och runka i en burk. Det är hans insatser imorgon. Spermierna ska egentligen blandas med mina ägg, men just vi har fått göra ICSI eftersom mannens spermier av outgrundlig anledningar har varit prima skinka vid alla andra tillfällen än mitt första äggplock. Då var de såpass kassa så de helt oplanerat fick svänga om till mikroinjektion medelst ICSI. Det innebär att de plockar ut en enskild spermie med en nål, och för in den i ett av mina ägg. Detta resulterade till exempel i att vi vid förra plocket fick 10 befruktade ägg av 10 möjliga, vilket är sjukt bra. Och alla levde dag 2. Dag fem fanns bara 2 kvar dock... så funkar det, alla embisar vill inte leva på.

Hursomhelst, mannen ska alltså lämna in sina spermier till ICSI på tisdag morgon och så ska alla mina ägg, som jag då hoppas är MINST sju (alla äggblåsor har inte ägg i sig! Jag vet såna som haft 14 äggblåsor och varit döglada, men bara fått ut två ägg själva plockdagen. U never know, IVF is a very exciting actionrulle som jag sagt hela tiden, inte sant?!) få en leten spermie i sig och så ska de läggas i ett värmeskåp och så får jag återse en av dem på torsdag eftermiddag, som då får sätta bo i min scratchade livmoder. The Itchy and Scatchy show kommer alldeles snart att inledas!

Det är imorgon det. Men först, händer inget. Idag händer bokstavligen talat, inget.

Delmål: BLODPROV

Nämen se godkväller mina små nyfnikna livmodersgluttare! Här blir det utdelning för er som är inne och kollar till mig OFTA, för se POFF så har det hänt nåt i IVF-stimmet och nu är en sådan gång!

Sist vi hördes hade jag precis initierat stimuleringen med Gonal-f, och det funkar som så vet ni att de vill att man ska hålla på med det i några dagar, och sen ska man komma in på blodprov. Eller låt mig rätta mig, alla kliniker och landsting gör olika, en del vill att man kommer på VUL (vaginalt ultraljud, dvs som ett vanligt ultraljud fast vaginalt, dvs med en mojäng, dvs.... not so comfy), en del vill att man kommer på blodprov, en del gör både och och den del gör två av samma. Här på Sahlgrenska blir det först blodprov, sedan VUL, ofta dagen eller två dagar efter blodprovet. Det man kollar med blodprovet är hur höga nivåer av Östradiol man har i blodet, vilket är det äggtillväxtstimulerande hormon som man skjuter i sig. Det man sedan vill kolla på det vaginala ultraljudet är antal och storlek på äggblåsor, så man vet när man ska plocka dem.

Mitt blodprov imorse var vid 08-tiden, och sen ska jag ringa på eftermiddagen för att få resultat, vilket jag gjorde. Då har en doktor (alltid olika, nu var det dr Ali, nämensehurra, honom träffade jag ju en gång 2014!!) kollat på ens värden och ordinerat ev förändring i dosen. Min dos gick ner från 250 till 225, och jag ska komma in på ultraljud imorgon.

Jag är SÅ NERVÖS för imorgon! I mitt liv är ivf:en just nu som värsta actionrullen. Jag fattar att det ser rätt odramatiskt ut från utsidan, jaha, ett blodprov, jaha, ett gynbesök. Men nej, det är liv eller död. Det är antal ägg, antal chanser. Varje gång jag gör nåt på sjukhuset är också en risk för att få veta att något inte funkat. Så varje delmål kommer alltid med en väldig suck av lättnad efteråt, även om den största sucken av lättnad är efter ett framgångsrikt äggplock. Och den ultimata sucken av lättnad vet vi ju alla vad den är... Men herregud, det finns väl inte en ivf:are i världen som orkar hålla på och fantisera om potentiell graviditet, nej hujedamig, här är det hormonnivåer och ANTAL ÄGGBLÅSOR som gäller.

Imorgon får jag, och även ni om ni är snälla och make some noise down below dvs i kommentarsfältet, u know how I like my back scratched :P, veta hur många äggblåsor jag har, och hur stora de är. Och förstås. När äggplocket blir.

Ik.

Fru Infertils IVF-skola del 5: Goa Gonal-f (och om hur det är att göra sin sista IVF)

Yessss, nu är det alltså dags för detta efterlängtade inlägg om Gonal-f som jag utlovat. Gonal-f har en syster som heter Menopur (liksom nässprayet Suprecur har en syster som heter Synarela) så det kan hända att en del av er injicerar en annan medicin, eller en kombination, men Gonal-f är hursomhelst ett mycket vanligt stim-medel i ivf-behandlingar.

Gonal-f levereras i en ask med en förifylld injektionspenna och en sjuhelsickes massa nålhattar.

Det första en ska göra är att ställa in dosen. Den har du fått av din läkare, dvs hur mycket du ska skjuta in. Sprutan har 900 enheter totalt. Min dos är 250 enheter. Maxdos man får ta är 450 enheter. Dosen räknas ut beroende på din ålder och äggstocksreserv, och i någon mening vill man ju ha så låg dos som man kan komma undan med eftersom det aldrig är bra att köra in mer än nödvändigt. Min första IVF hade jag 175 enheter och då fick jag "bara" fem ägg. Gången efter ökade de till 250 och då fick jag ut 11 ägg. Men nota bene, det går INTE att tjata sig till en högre dos och tro att behandlingen blir bättre då. Läkarna vet, och första gången måste de testa och se hur just du reagerar, så gråt inte över låg Gonal-f dos är mitt budskap!

I allafall, för att ställa in dosen så finns ett liiiiitet litet fönster där man ser en siffra. Den står på 0 när inget är ifyllt. Vrid på det röda vredet till höger. Då "tickar" sprutan medan siffrorna valsar runt i lella lella fönstret. I mitt fall tickade det alltså upp hela vägen till 250.

 

 OK, din spruta är nu laddad. Dags att sätta på kruthatten. Då tar man sig en liten nålhatt, river av skyddshölset (men låter den gröna plastmojängen sitta kvar) och skruvar på hatten i änden av pennan. Den fastnar med ett litet behagligt klick.

Voila! Nu är det dags att sticka sig! Slå ett öga på injektionspennan och make sure att det inte är några stora luftbubblor i vätskan. Små bubblor är ingen fara, men en stor blobb ska man pressa ur luften för. Det har aldrig hänt mig att det varit stora bubblor i. Tvätta av området först, nyp tag i magfettet, en rekommendation är snett nedanför naveln och våga ta tag i fettet om du har nåt och dra ut det litegrann, så kan du sätta sprutan i den spända huden. Variera vänster och höger varannan dag, så du inte sticker dig i samma område. En del tycker bäst om att stå upp men jag sitter alltid ned.

Att sätta sprutan är alltid lite nervöst tycker jag. DET GÖR INTE ONT. Faktum är att det inte känns alls. Men mentalt är det ju en jävla resa förstås att köra in en nål i sin egen kropp och injicera sig med nåt skumt jävla ämne, klart det är, och även om det är tredje gången för mig nu så har jag inte vant mig. (Det KAN göra ont, om du träffar en nerv, då kan det svida lite.)

Hursomhelst, när du kör in nålen behöver du köra en liten vals:

1. håll injektionspennan så att det lilla fönstret med siffran tittar på dig
2. för in nålen hela vägen
3. håll tummen på injektionsknappen och tryck LÅNGSAMT ut, siffrorna kommer börja snurra neråt mot 0 i takt med att vätskan pressas ut
4. när det står 0 i rutan, räkna till 10. Håll fortfarande tummen nedtryckt, dvs släpp inte trycket
5. för ut nålen, med tummen fortfarande nedpressad. Klart!

Så, hur ser då denna big and scary needle ut?
Well, Fru Infertil gör er aldrig besvikna, här kommer den med referensobjekt!

Well I beg your f-ing pardon att flaskan är tom numera, don't judge me!  ;)


Injektioner tar man en gång om dagen, ofta på kvällen runt 21. Du väljer tidpunkt själv. De flesta tar injektioner mellan 8-12 dagar beroende på hur äggen mår. Jag ska på blodprov nu på onsdag morgon för att se hur mycket Östradiol jag har i blodet. Jag tror att jag sedan får göra ultraljud antingen torsdag eller fredag för att kolla hur mycket de har vuxit. Sistgång fick jag justera ner dosen efter blodprovet eftersom jag hade farligt höga värden av Östradiol, så kanske händer det denna gång också. Å andra sidan har jag gått upp i vikt denna vända.

Om IVF 3  - sista gången

Ja, denna jävla vikt och IVF-hets. Jag pallar inte. Det är en evig kamp detta, och på ett lite allvarliga tema så är verkligen denna min tredje ivf så jävla mycket jobbigare än de tidigare. Jag gråter ofta, är helt sjukt nere och arg och rädd och ledsen, vill inte göra nåt och har tappat allt hopp. Jag vet att det är helt normalt, jag går hos psykologen på repro som stöttar mig, men det är fanimig helt ovärdigt att må såhär. Jag vet inte vem jag själv är längre. Ännu mer udda blir det av en av Gonal-fs biverkningar.

Om jag var en torr öken nyss, så är jag sedan jag satte första sprutan en löpande jävla kissemurra numera. MJAO! Hela kroppen skriker DO ME DO ME DO ME! Hjärnan väser "kan nån lyfta den här gråa våta filten så jag kan plocka ut huvudet ur min egen röv" och hjärtat har flytt till andra sidan årsskiftet och lämnade en lapp med orden "Vi ses höggravida i april, annars inte alls. See ya!!"

Så är det, och värre ändå, och det går inte ens riktigt att sätta ord på det. Jag hade tänkt skriva ett inlägg och förklara hur och varför denna sista IVF känns annorlunda, men det går inte riktigt. Behandlingen är ju same same, och det är ju en sak, men det är inte behandlingen i sig som är tuff, även om det förstås inte är en lek att vara i klimakteriet och överproppad med äggstimulerande samtidigt (för ni ska ju inte tro för en sekund att man får släppa sin bästa vän sura Suprecur, ICKE!). Men det är inte behandlingen som tär, utan den existensiella livskrisen.

Allt det där jag kämpat så hårt för att dölja ända sedan det här helvetet började för över 3 år sedan, allt jag förnekat, förträngt och förljugit i hopp om att jag aldrig nånsin ska behöva hantera, ni vet det där ni som gör ivf första eller andra gången tycker att ni nosar på men sen släpper som en het potatis,,,, mmmm ni vet DEN lella härliga geggamojjan av ångest, den går inte att sopa under mattan längre. Den är mitt köksgolv. Jag vadar i den på daglig basis. Den låter sig inte bli lämnad ohanterad längre, för det som tidigare var ett scary potentiellt framtidsscenario, är nu mitt nu.

Det kan mycket väl bli så, att jag inte blir gravid. Någonsin. PÅ RIKTIGT. Alltså, på riktigt. Jag har börjat släppa in den tanken nu, på allvar. Inte kanske eventuellt oj va scary jag backar ur från den här tanken nu. Utan BAM. Rakt i hjärtat. Där står jag och svajar nu.

Det enda jag med säkerhet vet, är att det blir bättre. Eller nej, rättelse. Det kommer bli lite värre först. Ruvningen är babianrumpa. Men efter ruvningen, även om det är negativt då och noll i frysen, så kommer jag paradoxalt nog må bättre då än nu. Så funkar hjärnan, så funkar kris- och sorgbearbetning. Med fokus på "bearbetning". Man kan inte hantera förrän man har nåt att hantera. Och just nu har jag inget att hantera, bara den tunna tunna tråden mellan allt och inget, död och liv, hopp och förtvivlan, där jag nu står. Och allt, vadfanbeskesomhelst, är bättre än detta.

Och det är därför det är så jävla tungt att IVF:a. Själen, hjärtat, anden, vad ni nu vill kalla det, kan nämligen inte hjälpa det. Den laddar för seger. Den putsar sina fjädrar, dammar ur boan ur byrålådan och gör sig redo. För aldrig någonsin är man närmre, än när någon sätter in ett befruktat fint embryo i ens kropp, ett embryo som redan visat att den vill och kan växa, den har delat sig fint flera gånger, och nu ska den bara göra det där lilla sista. Hänga sig fast. Och det är precis vad jag gör. Hänger mig fast, om så på en skör skör tråd, med ögonen hårt stängda, hänger jag mig fast i relingen på det här stormbrutna skeppet på virvlande hav.


Än slank hon hit, och än slank hon dit.....

Topp 10 saker du INTE ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän

Repost: Mitt mest lästa inlägg:

Det är många som inte vet vad de ska säga, alls, till sina vänner, familj och bekanta som inte kan få barn. Jag är helt hundra på att många känner och tänker efter en hel del först och verkligen inte vill såra, och de flesta är förstås jättegott stöd till sina vänner och skulle aldrig drömma om att klämma ur sig nedan grodor. Den här texten  går igenom det jobbigaste vi som ofrivilligt barnlösa får höra.
Är du själv ofrivilligt barnlös känner du kanske igen dig, och känner du någon som är så kan du se det som en guide för dig som är rädd att helt klampa i klaveret!

Obs - samtligt på denna lista har jag själv upplevt den gäller mig och min man som ofrivilligt oförklarligt barnlösa, och ja, av nära och kära, så det är inte alls bara klantiga plumpa främlingar som får ur sig dumheter. Det där vanliga "när ska ni ha barn då?" som många verkar tro är det dummaste vi ofrivilligt barnlösa får höra är faktiskt väldigt långt nere på listan. Tvärtom - det vore uppfriskande om någon vågade fråga det - den stora tystnaden som omger oss ofrivilligt barnlösa är a pain in the butt. När folk slutar fråga och frågorna bara susar rakt över huvudet på en på fester - DÅ är en fan illa ute - lost case... Oh well, mer om det nedan, ingen anledning till oro - nu kör vi igång meeeeeeed:

Fru Infertils speciella toppen-botten-lista på 10 saker du inte ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän!

1. Ni tror inte att ni vill för mycket? Jag vet ett par som bara slappnade aaaaaaav och tänkte på annat och då blev de gravida!!!
Här vet jag inte riktigt vart jag ska börja, för här är det så mycket som är så jobbigt på en gång, men denna kommentar eller varianter på denna är mer regel än undantag när jag berättar att vi inte fått barn fast vi försökt (länge). Jag har förstått att många faktiskt TROR att det förhåller sig på detta vis, att nån slags överdriven vilja till barn skulle paja själva barnagörandet (eh? how???) men jag orkar inte ens gå in på detaljerna eller det helt omedicinska ovetenskapliga totalt helt motbevisade ärkepuckade i detta. Jag bara nöjer mig med att konstatera att, om vi vill för mycket, om du verkligen verkligen tror att denna kommentar är hjälpsam, och att ett minskande av vår barnalängtan skulle på nåt magiskt vis ordna saker och ting - HUR tror du att ett barnlängtande par ska kunna klara att MINSKA sin längtan? Som att be en benlös att bara tänka lite mindre på att den inte har ben, så kan den nog säkert snart börja gå?!? Det går inte! Vi kan inte vilja mindre.

2. Jag tycker det är viktigt att tänka positivt! Att liksom tänka att det kommer att gå!
Denna variant är en riktig goding, särskilt som det inte är omöjligt att få höra denna i samma mening som den föregående. Dvs - sluta tänka på att ni vill ha barn OCH tänk jättepositivt att ni kommer få barn -samtidigt! 0_o Öh....
Hade vi inte haft förmågan att tänka "positivt" kring vår barnlöshet så hade vi alla legat i fosterställning och grinat ungefär mest hela tiden. Kanske har du märkt att din ofrivilligt barnlösa vän ändå lever livet? Vi går upp och går till jobbet, vi åker på semestrar, vi ordnar middagar och fester, vi skrattar åt andras skämt, vi engagerar oss i fritidsaktiviteter, vi engagerar oss i våra vänners och familjs problem och berättelser om sina liv, vi älskar våra partners om vi har några och försöker hålla ihop våra relationer, och ja, vi knullar i regel mer än de flesta du känner, oftast på fucking beställning men ibland av lust, och detta mitt under brinnande AKUT PÅGÅENDE LIVSKRIS.
Tänk positivt? Really? We are the inventors of tänka positivt. Vi daskar Tänk positivts RUMPA! Du borde komma till oss för att få råd om hur man tänker positivt, inte vara den som ger oss  råd om hur vi ska tänka! Dessutom; varför är det så svårt att bara låta oss få vara ledsna och oroliga? Att faktiskt ta in att detta är något som är sjukt jobbigt? Bara visa oss den respekten, det räcker.

3. Jag vet en som...
"Jag vet en som hade en infektion när han var fyra och sen försökte han och hans tjej få barn i typ, ja kan det ha varit tolv år kanske eller ja typ jättelänge och han iallafall när de gick till doktorn då visade det sig att han haft en inflammation eller ja infektion eller ja vad kan det ha varit när han var liten eller om det var senare eller ja jag vet inte men han, han fick i alla fall liksom typ helt vanliga antibiotika av doktorn och då pang blev de med barn direkt och nu har de sex barn, du tror inte att det är din Peter har?"
Suck. Alltså, jag orkar inte med detta. Illa lyssnade till halvt nedärvda skrönor om diverse lätta medicinska tillstånd som ordnar allt, den där superlätta lösningen på ett jättestort nästintill olösligt problem som vi barnlösa, och den samlade medicinska vetenskapen runt oss, magiskt har MISSAT, men som du har stenkoll på, så pass bra koll så du ändå tar och berättar det för oss, om än lite diffust i detaljerna för du minns inte exakt men så noga är det kanske inte? Näe, det handlar bara om ungefär det jobbigaste vi vet, och att ständigt påminnas om att vi inte ska vila i de utredningar vi gjort eller de besked vi fått av våra läkare, utan det finns alltid annat och mer därute, den där enkla lösningen, pillret, som vi bara missat, det är så utmattande. Varianter på detta temat är; hon bara slutade med kaffe, de började bägge äta zink och folsyra, han slutade med boxershorts, han började med boxershorts, de hade glömt kolla om hon verkligen hade ägg (??), etc, etc, etc.

4.Har ni provat att....? 
Är du infertilitetsläkare? Har du sju års utbildning och tio års praktisk erfarenhet i ofrivilllig barnlöshet? Har du forskat i frågan?  If not, then do try to keep this one to your self för den är faktiskt helt sjukt irriterande, och inte så lite kränkande.  "Har du provat såna där ägglossningstest?" "Visste du att ägglossningen egentligen är på dag typ 12 och att man därför kan bli gravid redan dag 9 och alltså inte aaaaallllllssss är säker period veckan efter mens som jaaaag trodde?"
Rest assured: Är det någon som kan något om hur man gör barn - så är det ofrivilligt barnlösa. Vi kan varje detalj, vi kan menscykeln utantill och livmoderhalssekretet on the backs of our hands, vi har stenkoll på varje liten hormonell skiftning i kroppen och ja - vi har faktiskt hört talas om ägglossningstest kan du tänka!  If it's out there, we've tried it.
Snälla, tro inte att vi inte fått barn för att vi inte vet hur man gör bebis!

5. För mig gick det på första försöket! / Jag är fertil som en frögurka! Jag behöver bara titta på en man/kvinna så....
Alltså. Stop. Just...... stop. Don't do it. OK?

6. Hur många gånger ni försökt då?... Ja men dååååsåååå!
Den här kommer ofta i kombination med ovanstående och den brukar tillhöra personer som själva sedan bildar sig en uppfattning utifrån det eventuella svaret på exakt hur ledsna/oroliga vi har rätt att vara. Jag har inte kommit fram till det exakta antalet gånger där vi har rätt att börja tycka att det känns oroligt, men satsen "Frågeställarens antal försök innan hen blev gravid gånger antalet försök frågeställaren själv tycker låter outhärdligt upphöjt till antal vinglas frågeställaren druckit" brukar vara en bra måttstock.


7. Passa på och njuuuuut! När barnen kommer, så kommer ni inte att kunna sova eller ens bajsa i fred!
Detta är en annan favorit som jag brukar kalla Livsnjutarförnekaren. Detta uttalas av personer som jag tror genomgår någon slags spontan hjärnsyntax-error. Det är nästan så jag hör nåt pysa till där inne i hjärnan, som att något mycket litet, men mycket viktigt, självantände, bara vid blotta uppenbarelsen av att jag är ofrivilligt barnlös. Pft!! säger det, och sen kommer de goda råden i en rask takt. Det första som sker är att personen går in i total förnekelse å mina vägnar. Jag kommer få barn VILKEN SEKUND SOM HELST! Det har kanske REDAN HÄNT????!!!!! Sen går personen rakt in i sin egen ångest (får jag förmoda?) over the life that is lost och projiceringen är ett fullbordat faktum, och nu är det dags att jag, i personens ställe, kramar de sista ljuva dropparna ur livet i en slags panisk Life As U Know It Will Be Over Tomorrow-mani.
Det finns ingen hejd på hur mycket jag måste sova, bajsa, dricka varmt kaffe, knulla (eh jupp.. am on it?!?), dricka champagne.... Och as much as I verkligen hate to burst your bubble, men snälla, sluta med detta omedelbart, för ni har verkligen fått it all wrong!
Vi ofrivilligt barnlösa vet att vi inte kommer få sova eller bajsa i fred när barnen kommer. Vi vet att vi kan, i teorin i alla fall, dricka champagne och ta tjänstledigt för att åka jorden runt och knulla mitt på dan för att andan faller på, men sådär fungerar det inte i verkligheten. I verkligheten VILL vi inget hellre än att bli störda när vi bajsar, vi är sjukt trötta på all frihet och alla pengar och allt vi kan göra, vi har gjort upp med att livet kommer att förändras och vi längtar efter den förändringen. Sorry to hear att du längtar tillbaka, inte tycker du njöt tillräckligt innan, eller vilka sorger det nu är du bearbetar, men processa inte ut din ångest på människor i akut sorg.
Det finns ingen champagne i världen som gottgör det, snarare smakar den mer och mer fadd för varje månad som går, varje flaska som öppnas efter minuset är ett faktum, vi kan varken lura oss själva eller varandra längre, vi ser hur vår älskades ögon tåras medan vi skålar för friheten som ingen av oss längre njuter av. Inte på riktigt, inte ända in, för inuti oss, allra längst in, är vi SCARED SHITLESS!!

8. Men boka in en långresa! Ett riktigt äventyr! Så får ni nåt annat att tänka på! Och det kan ju inte vi som har barn göra!!
Och de där reeeeesorna vi ska företa oss då, ja jädrar i min lilla låda vad det ska resas och weekendas och upplevas och upptäckas... För ofrivilligt barnlösa är livet ett evigt månadsräknande framåt. Vi lever ständigt nio månader framåt i tanken. "Kan vi göra det, eller ligger jag på förlossningen då?" är en HÖGST FREKVENT och dessutom REELL tanke, eftersom vi varje månad möter en liten chans att det faktiskt kan bli så. I början går ju inte en människa och tänker så, men efter x antal minus är det omöjligt att inte börja. Så vi vet inte om vi kan göra den där långresan då, om vi föder då, är höggravida då, injicerar oss själva med hormoner då, eller är djupt deprimerade då. Vi lever livet i tvåveckors-cykler. Två veckor fram till ÄL (ägglossning) och sen två veckor fram till BIM (beräknad icke-mens.... Bahahahaha). Och sen börjar det om. Varje månad. The Circle of Life. Eller snarare; The Circle of the hope for Life.

Nej. Vi kan inte passa på att resa. Vi är stolta över att vi dök upp på den här middagen vi sitter på med dig. Respektera det, och var här och nu med oss, i sorgen och oron - tvinga oss inte att dessutom orka med att njuta mitt i allt, att finna the silver lining - det är bara grymt.

9..... Men GUD SÅ SKÖNT att ni har HAMNAT I IVF-kö!! DET är ju ändå något att fira. GRATTIS OCH HURRRAAAAA!!
Detta tillämpas förstås endast på de som faktiskt har kommit fram i IVF-kön och här måste jag inflika att jag förväntar mig inte att alla i ens omgivning ska kunna allt om (in)fertilitet och olika behandlingar och processer - men graden av totalt okunskap och ibland rena ignorans som en del personer uppvisar (inte sällan kombinerat med den självutnämnda läkaren där ovan som ska ha oss till att dricka tre baljor grönt te innan läggdags för det funkade för personens sysslings vän, vilket gör det ännu konstigare) är ta mig fasiken ibland oförlåtlig. Du har kanske hamnat här i den här bloggen för att du har en ofrivilligt barnlös vän och faktiskt vill ha råd om hur agera? Förutom "finns nära, våga fråga hur det är och lyssna sen på svaret"-rådet (som tillämpas på alla oavsett kris så det kan du ta med dig och lägga i fickan för alla framtida eventuella kriser i din närhet) så har jag ett råd till. Kolla upp, liiite. Bara lite. Jag har fått höra så sjukt många GRATTIS TILL IVF-KÖN! så jag blir helt matt. Men så här är det med IVF - varsågod här kommer

Fru Infertils IVF For Dummies

1. Vi är i denna situation för att inget annat funkat. Det är en medicinsk behandling en får för att en har ett tillstånd, infertilitet, som vi har rätt att få behandling emot. Det är vi förstås sjukt tacksamma för att vi får, men situationen i sig, IVF-situationen, har föranletts av lidande.

2. IVF är en grymt tuff behandling, psykiskt såväl som fysiskt, där kvinnan ska injicera sig själv med sprutor i magen och hormonera typ ihjälp kroppen. Du behöver inte veta detaljerna men vet att det är en asjobbig och smärtsam behandling som tar lång tid, inbegriper i allt i ens liv ooooooooooch (här kommer grädden på moset):

3. IVF-behandlingar har en successrate (till framfött barn) på ungefär 20-25 % per försök (beroende på massa faktorer, vikt, ålder etc så detta med en nypa salt).  IVF:en kan förstås lyckas så att en graviditet uppnås, men sen tillkommer exakt SAMMA process som för alla andra, med allt vad det innebär med missfallsrisker etc. IVF är alltså INTE en garanti på något sätt - utan ETT sätt att behandla infertila när allt annat misslyckats, a rat's ass chance. Bara det.

Många jag berättar för att jag ska göra IVF pustar ut, som att puuuuuh faran är över, HURRA!! Det gör mig ledsen. Jag är rädd och orolig inför denna behandling, hur det ska kännas och hur det ska gå, om det ska gå, alls. Trösta mig. GRATULERA MIG INTE!

10. ................... Får jag be om störsssssstaaaaa mööööööööööjligaaaaaaaaa..............tysssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssst...............................................................................................................nnnnnnaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad

Och här kommer den. The worst of the worst. Ihjältigandet. Vännerna som slutar höra av sig. Samtalsämnet ingen berör. Pestsmittan. De som sluter sig i sina skal och sina nyfödda gosbebisar som överfaller oss på avstånd på instagram, facebook, och i våra brevlådor varje jul, där barnakullen med blondrufsiga små charmtroll utökas år för år, och de som en gång var våra vänner får inte ur sig något annat på kortet än God Jul och Gott Nytt År, undertecknat med alla namn i familjen. Detta gör absolut ondast. Jag tar punkterna 1-9 ovan varje dag i veckan, tio gånger om dagen, före jag tar den här tystnaden. Jag har fått höra så många gånger, när jag själv hört av mig och oombedd uppdaterat personen på hur jag har det och hur det går att "Jag har tänkt på dig SÅ många gånger men inte VELAT FRÅGA för jag visste inte hur du skulle ta det. Men jag tänker på dig HELA TIDEN."
Alltså med största möjliga tydlighet vill jag få detta sagt:

Fru Infertil undanber sig VÄNLIGT men BESTÄMT alla former av "omtanke" som går ut på att jag lämnas helt ensam i det svåraste jag gått igenom. Jag förstår att det inte är lätt att veta vad en ska säga, därav satte jag av mitt hjärtas stora godhet ihop denna lista som hjälp på vägen, men att välja att absolut inte längre säga ett smackelismacksmack om någonting alls? Och sen skylla sin egen feghet och självupptagenhet i den egna bebislyckan på att det egentligen är av omtanke?! Näe, den tar jag inte. Jag förstår att ni har egna liv, jag förstår att det drar ner humöret och tar emot att mitt i allt bebismys höra av sig till den där besvärliga vännen som hamnade utanför allt och jag förstår att ni tycker om mig och inte vet vad ni ska säga.

Så säg det!

Säg: "Jag vet inte vad jag ska säga". 
Exakt just precis det och bara det.  För vi vet att du inte vet vad du ska säga, och det är HELT OKEJ, vi förväntar oss inga stordåd, vi förväntar oss bara att slippa ovanstående RAPPAKALJA.

Repeat after me:
Tack för att du berättar detta för mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Finns det något du behöver eller vill att jag ska göra för dig?


The End.

Score board: Så här gick min IVF-behandling

Wells, alla vet ju redan att det sket sig i slutändan så i termer av manusförfattare kanske det inte är Fru Infertils nästa jobb så att säga. Men jag tänker ändå berätta, i detalj, hur denna IVF-behandling gick. Det gör jag för att jag vet att ni är många här som läser och som står inför era IVF:er och som undrar över olika steg, allt känns så himla abstrakt när man läser och kanske även ni som följt mig på Instagram (välkomna ni som inte hittat dit! Sök på fruinfertil!!) undrar lite över hur allt hängde ihop.

Så här kommer mitt behandlingschema inklusive utfall.

25 dec: Start nässpray Suprecur, 2 sprut 3 gånger om dagen (denna runda blev jag enormt deprimerad. Om det beror på Suprecuren eller mörkret eller allmänna läget vet jag inte, men jag hade fler än en dag då jag bara inte kunde resa mig ur soffan. Jag åt och hatade.)
13 jan: Start injektioner i magen, Gonal-f 250 iU. Suprecur dosen halveras.
18 jan: Blodprov kl 08:00
18 jan: Telesamtal med kliniken för resultat, dos Gonal-f trappas ned, först 200 iU (pga mkt höga nivåer Östradiol samt inkallelse för ultraljud redan morgon efter
19 jan: Ultraljud för att kolla äggblåsor. 8 äggblåsor i vettig storlek, några små på g. Dos ytterligare nedtrappad till endast 150 iU gonal-f.
23 jan: Slutar tar nässpray efter lunch, tar ägglossningssprutan Ovitrelle kl 21:30.
24 jan: Medicinfri dag. OH THE JOY!! (Bästa dagen i hela cykeln enligt mig :))
25 jan: Äggplocksdagen. Incheckn kl 07:30. Tog en lugnande på morgonen, gav ej effekt. Mycket smärtsamt plock.
27 jan: Återföring kl 14.00. Här fick vi besked att de tömt 11 äggblåsor. 10 av dessa innehöll friska stora fina ägg och ALLA TIO blev befruktade. Ett tvådagarsembryo återförs, samtliga resterande sätts på sk långtidsodling för att bli blastocyster (fem-sex-dagar gamla.) (På min förra IVF fick vi ut fem ägg, fyra överlevde men bara två blev befruktade). Embryologen och läkaren myser över vår goda äggkvalité denna gång, de menar att vi har tio väldigt fina embryon på gång och att prognosen ser god ut.
Jag börjar med Lutinus, progesteron som förs upp vaginalt tre gånger om dagen, tills vidare.
28 jan: Jag är enormt svullen. Magen gör fruktansvärt ont och står ut som en tunna. Sjukskriver mig i fem dagar totalt. (Det är ingen komplikation visar det sig, iaf inte i termer av överstimulering, utan det är en helt "normal" stressreaktion. Magkatarr, eller annat jävulskap, jag vet inte, men jag blir helt däckad, sover inte på nätterna och mår fruktansvärt dåligt.)
1 feb: Brevet från kliniken kommer med besked om hur många embryon som klarat sig till frysen. Av våra 9 fantastiska fina underbara chanser har 2 stycken frysts in. Mannen jublade. Jag grät. Han är a glass is half full kindofguy... Jag är VART FAN TOG MINA ANDRA SJU ROCKING FUCKING EMBRYOS VÄGEN?!!?-kindagirl....
8 feb: Ovitrelle har officiellt gått ur kroppen. Kan ge falskt positivt. Efter denna dag kan vi lita på eventuella positiva besked på graviditetstester.
10 feb: Jag får indikation på teststickan att något är på... En svagsvagsvag strimma... Fyra dagar kvar till beräknad mens, som alltså infaller två veckor efter äggplocket.
11 feb: Strimman är kvar. Jag tar ett digitalt test som säger Inte gravid.
12 feb: Strimman är kvar. Jag tar ett digitalt test som säger Inte gravid.
13 feb: Strimman är kvar. Jag tar ett digitalt test som säger GRAVID.
14 feb: Dagen D, självaste bimdagen - jag tar ett digitalt test som säger INTE Gravid.
17 feb: Officiell testdag. Detta är dagen då kliniken vill veta mitt resultat. Jag ringer och berättar och får då veta att embryot de satte in var av absolut högsta kvalité. Och att de två som är i frysen är så bra som de kan bli. Och jag får ett datum för nästa återföring av ett fryst embryo. Det kallas för att göra ett FET (Frozen Embryo Transfer).  FET får man göra tidigast sex veckor senare, dvs jag måste ha en helt ren cykel däremellan, och sen vid ägglossning ringer jag och säger hej hej, och fem dagar efter det får jag sätta in mitt fem dagar gamla embryo.

Så funkar det, typ. Huruvida vi verkligen ska göra återföringen om fem-sex veckor återstår att se. Jag behöver en paus. Kanske längre än sex veckor. Och just ja, en annan komplikation, jag gick upp fem kilo på två veckor. Sen gick jag ner dem på cirka en vecka och nu väger jag som jag gjorde innan jag började behandlingen. Men det var verkligen helt sjukt att se mig själv ballonga upp på det där sättet, jag som SLITIT mig ner i vikt för att få så bra chanser som möjligt.

Men nu vet ni. Sådär kan det se ut på ett ungefär. I IVF-sammanhang tror jag att jag är rätt "normal". Jag har inga funna fel, jag är i en hyfsat fertil ålder (34 år) och jag reagerar bra på mediciner och annat. Så, är du typ som jag, så kan du ställa in dig på typ ovan. Fast förutom mitt minus då. Det hoppas jag av hela mitt sargade hjärta, att du slipper. <3

Fru Infertils speciella toppen-botten-lista: 10 sakerna som är värst med att IVF:a!

Äntligen är den här, for your eyes only, Fru Infertils speciella toppen-botten-lista! :D  Jag listar här de 10 sakerna som är värst med att IVF:a, i mitt tycke alltså. Kriterierna är stress/press-relaterat/smärtrelaterat/symptomrelaterat. Med på listan är inte det uppenbara; ett eventuellt negativt besked eller missfall/motsv. Det är förstås absolut värst av allt, alla kategorier. Denna lista handlar om de medicinska aspekterna i en utredning/IVF-behandling. Håll till godo, here goes:

1. Att ruva
2. Äggplock
3. Vänta på besked om utfall av ägg (kvalitet, frysbarhet, antal) 
4. Spolning av äggledarna
5. Blodprov
6. Nässpray  
7. Lutinus (eller motsvarande vaginalt progesteron)
8. Östrogensprutor
9. Ägglossningsspruta
10. Återföring 

Hur ser DIN lista ut?

Behind the scenes i det mest privata...

Mmm snasksnaskig rubbe va? ;) Här kommer en dagsfärsk inblick i den där lådan som somliga alltid nosar i när de är på besök hos andra.... Så här ser en ivf:ares badrumslåda ut, på ett ungefär! Kan du pricka alla ingredienser?  Ett poäng per rätt! :)

Om de ringer...

Om de ringer, så ringer de för att säga att det inte blir någon embryotransfer idag.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag inte ska ruva.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag inte ska ta ett graviditetstest om två veckor, ett graviditetstest som hade cirka 30 procent chans att faktiskt visa plus.
Om de ringer, så ringer de för att säga att mina chanser på denna första IVF-behandling är slut.
Om de ringer, så ringer de för att säga att jag nu... ja, vad? Vad ska jag tänka, känna, göra, om det inte fungerade denna gång? All oro, alla tårar, alla sprutor i magen, all huvudvärk, alla sömnlösa nätter, alla känslor av panik, frustration och vanmakt, allt det jag genomgått de två år som lett fram till detta ögonblick och allt som jag satsade, av hela min kropp och min själ, för att kunna sätta in ett embryo, och nu ett till.

Om de ringer, så ringer de innan klockan 12 idag.

Och det finns inte ett enda dugg jag kan göra.

Photocred due to: http://quynh-vy.deviantart.com/art/Waiting-for-your-call-136801544 

Life on a (pee) stick

Detta är mitt liv just nu. Kom igen ägglocka, ring, time is running OUT! Jag väntar på ägglossning så att jag kan sätta in min lilla tvådagars snödroppe som väntar i frysen på Kvinnokliniken. Och allra allra helst hade jag ju sluppit göra det en arbetsdag eftersom det förstås finns annat i livet för oss infertila och eftersom det ganska ofta inte samarbetar med våra kroppar och LH-nivåer. Det är det jag letar efter nu. LH-stegring som det heter. Och varje morgon kissar jag på en jävla pinne, sitter i spänd förväntan och letar efter en ring med två prickar och en böjd banan under. Ett jäkla smiley face. Och är det inget smiley face så är det bara en tom ring. Tomt. Så jädra förnedrande, denna jakt på en uttryckssymbol som passar sig bättre för toddlers. How about en helt enkel indikator som säger JA eller NEJ? Vad säger ni om det, kiss-sticke-utvecklare?!

Men hur som så har nyllet ännu inte brustit ut i ett brett leende vilket betyder att jag idag missade chansen att göra återinförseln nu till helgen. Det kommer att bli i nästa vecka. Det viktigaste är ju egentligen att det ska bli av, ALLS, förstås, men det funkar inte att leva på det sättet. Att vara tacksam för att jag ens har chansen, att anything goes och inget annat spelar någon roll. Så fungerar det inte. Infertila har liv som alla andra och i just mitt liv ligger alldeles för mycket viktiga jobbgrejer i starten på nästa vecka, som jag verkligen inte har lust att sjukskriva mig från. Dels för att jag vill vara med, dels för att jag kommer få ett helsicke efteråt för att ta igen det, då nya tider som måste bokas. Det är ledningsgruppsmöte och planeringsdag för hela gruppen på ett konferenscenter. Jag hinner inte ut dit och tillbaka för införseln. Så, helst skulle jag ju nu se att det blir på onsdag i nästa vecka, men då kommer en annan aspekt in.... Jag vill göra detta NU! Jag orkar inte vänta! Tålamodet hos infertila är iofs på toddlers-nivå, come to think of it, så den där smiley face kanske inte är så dumt anpassad ändå...

Så, mitt liv på en kisspinne. Det bidde inget idag heller, så imorgon går jag upp, kissar på en pinne, letar efter en smiley face, och försöker sedan att gå till jobbet med värdigheten i behåll.

UPPDATERAD: Oumbärlig ordlista för de ofröbara

Vänner! Låt oss bryta utanförskapet inom vår tappra barnlösa skara! Låt oss överbrygga gränser, jag minns hur det var när jag som nybakad obakbar ugn först började söka mig till mer information och andra som visste bättre, och då kom jag att springa på så himla många ord och förkortningar och begrepp som jag inte förstod. Och då kände jag mig ju jääälans dum och skam och skuld har vi ju nog av - am I right, ladies, gents and hens? Plus, det är säkert någon här och googlar och nosar för att den har en ofröbar vän eller släkting och då kan det vara bra att veta i vilken värd den infertila befinner sig och vad orden betyder, om och när de kommer ur en strid ström. Fast oftast håller vi nog de här orden för oss själva, skulle jag tro. Oh well,

Fru Infertil ska nu av mitt hjärtas stora godhet och visdom sätta samman en en ordlista! Nominera gärna in fler ord och RÄTTA MIG om jag har fel. I know this is sensitive areas.... Men jag tänker ta mig an dem som jag tar mig an det mesta här i livet, med en nypa humor, en skopa mod och ett helt lass med kärlek.

Att försöka få barn

TTC / TTC1 
TTC är engelska för Trying to conceive och är också en vanlig tagg på instagram där många av oss hänger.  TTC1 betyder att det är första barnet som vi kämpar för, TTC2 står för vad som också kallas sekundär barnlöshet, dvs ettan kom, men tvåan dröjer.  TTC är ett helt community online kan en säga, och vi kallas också för ttcsisters (i de fall vi identifierar oss med kvinnligt kön).

BIM samt BIM +1, +2, + 3 /  3 osv...
BIM står för Beräknad Icke-Mens och är en viktig dag i infertilitetskretsar eftersom det står för den dagen då mensen är beräknad och när graviditetstest visar i princip 100 % garanterat vilket resultat det blivit denna månad. BIM +3 betyder att det är tre dagar sen mensen skulle ha kommit, BIM -3 betyder att det är tre dagar kvar tills mensen är beräknad.  För oss ofröbara kretsar mycket i våra liv kring den här dagen och vi frågar ofta varandra vilken BIM-dag som ett plus borde ha visats, om det var ett plus, och ofta knarkar vi lyckohistorier på Familjeliv.se av typen "Jag visade minus varje dag fram till BIM + 21, dååå kom pluset och nu har jag både en knoll och en tott här i min famn". Såna där historier gör oss riiiiktigt glada för då kan vi hålla hoppet uppe, om än så bara ett litet tag till. Även om vi vet, att ett plus skulle med största sannolikhet dyka upp på BIM-dagen, eller mycket nära därefter.

ÄL
I barnlöshetsfloran är ÄL också ett oerhört viktigt ord, det står för Ägglossning och är alltså den tid i månaden vi har chans att få till en riktig lyckoträff.  Att hålla koll på ÄL, när det är på ingång, när det pågår, är såklart sjukt viktigt, och till vår hjälp har vi ägglossningsstickor som en kan kissa på hemma, temperaturmätningar samt att det går att hålla koll på flytningarnas konsistens (yes, u heard me... Det är bara att börja känna efter....). En del känner det förstås också på den ökade lusten, men med åren brukar den tyna bort och till slut står vi där (iaf vi som försöker spontant i en heterosexuell relation) och har sex två gånger i månaden. 1 dag innan ÄL och på ÄL-dagen. Typ. Oh, the joys of infertility....

LH 
LH står för luteiniserande hormon och är det hormon som mäts när kroppen ägglossar. Det kallas ibland för LH-stegring och är det hormon som mäts med dessa stickor vi kissar på i tid och otid.

Lutealfas
Står för tiden mellan ÄL och BIM

Att utredas

AMH
Under en infertilitetsutredning kollas ofta AMH-nivåerna, och det är det hormon som kollar kvinnans äggreserv. AMH sjunker med tiden, till slut går vi in i klimakteriet.  

POS (prematur ovarialsvikt, ibland felaktigt kallat för tidigt klimaterium) yttrar sig i utebliven menstruation. Ibland kan detta rättas till, ibland inte, beroende på orsak. 

Att genomgå en infertilitetsbehandling

FL
Fertilitetsläkare - det behöver såna som oss :)

IVF
IVF-behandling är nog den mest välkända behandlingen mot infertilitet, även om många går igenom insemineringar före dess. Det har lite att göra med vad infertiliteten beror på, parets kön etc. Men IVF är alltså In Vitro Fertilization, populärt kallat provrörsbefruktning, eller provrörsbarn, vilket åtminstone jag tycker är inte så lite nedlåtande. Där tycker vi ju alla olika förstås, men för egen del tycker jag det är viktigt att poängtera att befruktningen må ske utanför kroppen, men själva bebben bakas ju i kroppen, efter befruktningsögonblicket startar nämligen samma process som om befruktningen skett inuti kroppen. IVF-behandling går det att googla på om en är nyfiken på hur det går till, eller läsa vidare här nedan så kommer nog typ alla delar med :)

CD
Cykeldag, eller Cykle day, håller IVF.are koll på ska ni tro. Det är dödsviktigt för oss, eftersom en IVF-behandling sätter en inte igång hur som helst, och det är heller inte samma för alla. Det är olika saker ofta som ska hända på lite olika cykeldagar. Ibland ska vi börja med nässpray, ibland med sprutor, ibland ska vi börja leta efter ägglossning, ibland ska vi ta graviditetstest.

Kort och långt protokoll
Vi är ju alla olika, som sagt, och därför behöver vi olika sorters behandlingar. Sammanfattningsvis kan en säga att en IVF-behandling tar, i teorin, sex veckor. Let me break it down for you, uterus carriers:

2 veckor nässpray (Suprecur t ex, tas ofta 1 gång i vardera näsborre, 2 gånger om dagen)
2 veckor injektioner (Gonal F eller Menopur t ex, tas 1 gång om dagen), simultant med nässpray (ofta halverad dos)
2 veckor väntan på BIM och graviditetstest (under denna period tas ett progesteron för att förbereda kroppen för graviditet - kallas ibland "proggisar" (Lutinus, t ex) och tas 2-3 gånger dagligen vaginalt.

Så summa summarum är detta alltså det långa protokollet, som ofta sätter igång på cirka CD 20, beroende på hur lång menscykel en normalt sett har, de vill sätta igång detta efter din vanliga ägglossning, för att stänga av kroppen ordentligt inför nästa. Detta kallas nedreglering.  Du börjar alltså med nässpray och stänger av kroppen, innan du går vidare till fas 2, då du börjar med injektioner och sätter igång äggproduktionen, detta kallas också stimulering - medan du ännu har kvar nässprayet för att se till att kroppen inte får för sig att fyra av de där äggen i förtid. För sen kommer nämligen the main event, givet att allt gått som det ska och som en smäck, vilket det typ aldrig har, kroppar är kroppar och gör olika, så ofta får en stanna längre på nässprayet, eller längre på sprutorna, eller avbryta hela mankemanget för äggen blev alldeles för många (kallas också för att du är lättstim, dvs lättstimulerad, motsatsen är svårstim, dvs svårstimulerad) - the main event är alltså när vi tar själva ägglossningssprutan: Otrivelle. Det är en superdos som fyrar av äggen och som ger en väldigt exakt respons och måste tas på ett exakt klockslag, så att de sedan kan plocka ut äggen på exakt rätt tidpunkt.

Det korta protokollet är precis som det långa, minus den inledande nässprayen. Ibland går en nämligen rakt på injektionerna. Det har att göra med lite olika saker, till exempel din menscykel (om den är väldigt kort till exempel).

ÄP
ÄP står för äggplock, eller ägguttag, och i IVF-kretsar blir det där en ganska vanlig term att slänga sig med. "När ska du plockas?" "När har du plocket?" "På mitt första plock..." etc. Det chockade mig en del i början men nu svänger jag mig vant med detta ord och tycker det låter rätt coolt. Äggplocket sker efter att kvinnan stimulerats med de hormoner som nämnts ovan, som gör att äggen tokväxer och mognar typ samtidigt, så att vi i den bästa av världar får flera ägg att befrukta i det beryktade provröret = fler chanser.

ICSI
Mikroinjektion eller intracytoplasmatisk spermainjection (ICSI) är en injektion av spermien direkt in i ägget, vilket används då mannens spermier har låg sannolikhet att själva kunna penetrera ägget. Det är alltså business as usual med IVF-behandling, men en annan teknik tillämpas för att befrukta ägget. Vid en ordinarie IVF släpps spermier och ägg ihop och så sker the magic den vägen. Så ICSI är alltså a different kind of magic...


ET
ET betyder embryotransfer och är det som sker, i den bästa av världar (det får en reda på oftast samma dag som återförseln skall ske), efter två alternativt fem dagar i "provröret" då embryot visar sig hyfsat suget på att fortsätta dela sig. Detta kallas också "färsk återföring", till skillnad från nedan frysta återföring. Oavsett om det gått två eller fem dagar sker återinförseln på samma sätt. Embryot förs in i livmodern med en liten plastkateter, och efter detta ögonblick är kvinnan alltså gravid. Eller potentiellt gravid. (Vad vi ruvare (läs nedan) gillar att kalla PUPO; Pregnant Until Proven Otherwise hehe)  Det som ska hända nu är att embryot ska fästa. Gör det inte det, så kommer mensen som ett brev på posten cirka 12 dagar senare. Och där går vi i spänd väntan på vår BIM som ser likadan ut på ett sådant här IVF-försök som i "vanliga" fall....

FET
Det är inte alltid IVF-en lyckas, ve och fasa, men har en tur får en ju ut många ägg på sitt äggplock, och som dessutom blir befruktade. Om de blir det, går det att frysa in dem. "Har två i frysen" kan du stöta på här och där. Det är faktiskt ganska ovanligt (eller ja 50/50) att en får embryon att frysa in i verkligheten, men när en googlar runt verkar det som att det är supervanligt att ha frysen sprängfylld med härliga små embryon att klicka in i kroppen vid första bästa ögonblick. Det är alltså embryon som fryses in nota bene, inte bara ett ägg. FET står för Frozen Embryo Transfer och är precis som ET, fast det ska tinas upp först. (Och klara upptiningen - vilket de inte alltid gör :()


RD Ruva/Ruvning 
Så, IVF-behandlingen är klar, äggplocket kirrat och befruktningen har skett och vi har gjort vårt ET. Då kan en tycka att det är dags att pusta ut. Najje. Tyvärr inte. Nu börjar ruvningen. Folk talar om detta på olika sätt, Fru Infertil tyckte det var HEMSKT, andra tycker det är mysigt och här finns lika många olika känslor som det finns människor och inget är rätt eller fel. Ruvningen är alltså tiden då vi väntar på att embryot ska fästa och en graviditet ska utveckla sig. Dvs egentligen exakt samma tid som spontanförsökande människor har mellan ägglossningen och fram tills mensen har kommit. En känner efter, undrar och väntar... I dessa fall VET vi dock med 100 % säkerhet att det sattes in ett embryo, och det vet en ju normalt sett inte. Så börjar the agonizing wait, i vissa kretsar kallad The 2 Week Wait och taggen 2WW kan stå för Second World War eller 2 week wait, beroende på hur en ser det... RD står för Ruvardag och är det sätt vi mäter och håller koll på hur långt in i ruvningen vi är. RD12 betyder att det är 12 dagar sen vi gjorde vårt ET eller FET (nu börjar ni hänga med, inte sant? :)) och att det är BIM -2 ungefär. I en normal värld hade vi nämligen haft mens 14 dagar efter ägglossning - ser lite olika ut beroende på cykel men oftast är det faktiskt 14 dagar. Graviditetstestet brukar en i IVF-sammanhang ta först 3-5 dagar efter BIM, och detta för att vara helt säker på resultatet. Ruvare beter sig dock lite olika, en del testar varje dag, en del testar inte alls för mensen hinner komma, etc.

UL
Står för ultraljudsundersökning och detta är vi som ivf:ar väldigt vana vid. Vi gör det typ hela tiden: för att kolla så att nässprayet funkat och att vi gått in i "klimakteriet", för att kolla så att sprutbehandlingen kickat igång vår äggproduktion ordentligt, för att räkna äggen, eller för att räkna......

Follikel/Folliklar
.... om en så vill. En follikel är den äggblåsa som innehåller äggen. I bästa fall. Det händer att de är tomma, och det märker en inte förrän en gör själva äggplocket.

IVF:process in conclusion: 
Du kan alltså under en IVF ha behandlat dig med nässpray och gått in i klimakteriet (och gjort UL för att bekräfta detta), sprutat dig i magen så att äggen börjar växa till sig (och gjort blodprov och UL för att bekräfta detta), vid ett UL bekräftas ha 9 folliklar, men bara 7 som mäter över 20 mm i diameter (vilket är kravet för hur stort ägget ska vara för att de ska plocka det/använda det vid IVF). Så får du ta en ägglossningsspruta 2 dagar innan ditt ÄP för att säga till äggen att nu är det baske mig dags att lätta,  och sen när du väl fått ut de 7 äggen ur dina 9 folliklar vid ditt ÄP, kan det hända att endast 5 a dem blir befruktade, och så på dag 2 har bara 2 fortsatt dela sig. Och i så fall är det ett av dessa embryon som blir en så kallad färsk återföring och den andra fryses in för en senare FET. Lite så, går det till. På en höft alltså.  Men du kan lika gärna få 20 folliklar, 20 ägg, 20 embryon och hela frysen full av nya försök. Om du är på en privat klinik, that is. I Landsting får du 1 färsk återföring och max 3 frysta, per IVF-behandling.

VUL
Står för vaginalt ultraljud och sker genom en liten scanner som förs upp i vaginan. Detta görs oftast för att upptäcka graviditeter (eller missfall :(.....) väldigt tidigt, fram till cirka vecka 7-8.

När det skiter sig....

MF
Usch, så är det så mycket hemskt som kan hända också. Vad vi utsätter oss för!! MF står för missfall och det vet vi väl alla vad det är? Risken är lika hög för IVF:are/infertila som för alla andra. Klart det kan finnas högre risker pga sjukdomstillstånd och annat, men som generell princip - ingen går säker. Så efter vi gjort våra eventuella IVF:behandlingar börjar samma sketoro som för alla andra. Ska jag klara mig till vecka 12, 20, 40 - efter jag gått igenom years of hell för att ens få chansen att börja oroa mig? Mmmm...

MA
MA står för Missed abortion och är ett missfall som kroppen inte upptäckt och det kan därför ta en tid innan det märks.

Utomkvedshavandeskap är när ett befruktat ägg fastnar i äggledaren.  Ett befruktat ägg som fastnat utanför livmodern kan inte utvecklas. Du behöver oftast opereras eller få läkemedel, även om ägget ibland sköljs bort i ett missfall.

FLER??
You like this? Vad har jag missat? Låt mig veta, och förklara gärna också!!

Månadens mensfest!

För något år sedan lanserade jag idén om en mensfest för min man. Eftersom det alltid är en sån sjuuuuk jävla sorg när mensen kommer, ville jag försöka koppla den till något positivt. Så, låt oss ha ett party, deklarerade jag! Mensen är här, HURRAAAA!

Det funkade, sådär. Årets mest patetiska party, skulle jag tillstå, där vi satt och försökte le mot varandra mellan tårarna mitt i en brakmiddag och hetsköpt fesljummen akutkyld champagne.

Hur i helsicke ska en förhålla sig till det där egentligen? Hur gör ni?

För tre veckor sedan fick bekräftat att IVF:en inte fungerat och slutade med Lutinus. (Lutinus är det progesteron ivf:are pillar upp vaginalt 2-3 ggr om dagen. I en normal cykel tillverkar kroppen eget progg, det är det hormon vissa av oss är överkänsliga mot och blir PMS-bitches-from-hell (HAND UPPRÄCKT!! ;)), och det är progget som förbered kroppen för en graviditet. När den sen märker att det inte bidde en bebis kör den ut skiten i ett härligt mensflow. Mvh Dr Infertil)   Samma kväll började blödningen.

Det var svårt för mig att veta vart jag är i cykeln och när allt skulle komma igång igen eftersom förra cykeln vart så stimulerad, men jag började med ÄL-stickor (ägglossningsstickor - ps, kolla in min Oumbärliga ordlista för de ofröbara, om det blir för mycket mumbojumbo här!) och detekterade LH-ökningen dag 12 efter blödningen startat. Det vanligaste är att mensen kommer 14 dagar efter ÄL, även om små variationer finns, så jag räknade ut att min nästa mens skulle komma som nu på tisdag.

Det gjorde den inte. Den kom med buller och bång igår kväll under min och min mans härliga datenight. Bara sådär, som på ett litet härligt surprisebesök, HAR NI FEST UTAN MIG?!?! Nä men se så kan vi ju inte ha det...

Så, med det vart den här månadens förhoppningar och drömmar redan över, som på the wink of an eye, och jag kan stolt räkna ihop föregående cykel till nätta 23 dagar. Det är all time low, så jag antar att kroppen fick sig en liten knäpp efter alla hormoner.

Men så det POSITIVA då? Eftersom vi infertila är proffs på att se the silver lining är det väl klart att det finns något att fira också? Jajedå. Nu är det dags för FET, Frozen Embryo Transfer. Vi fick två embryon av IVF:en. Ett som sattes in direkt, och så ett som ligger och väntar på oss i frysen.

Nu börjar alltså jakten på ägglossningsstickan igen, och vid nästa utslag kommer vi få genomlida det härliga upptiningsväntandet... Mmmm ni förstår det är ingen HEJD på spänningsmomenten i IVF:er! Det är underlag för vilken actionrulle som helst!

Såhär, när jag får utslag på stickan ska jag ringa kliniken som då bereder akuttid för mig för isättning av det tre dagar senare. Embryot är 2 dagar i frysen, och ska sättas in i min kropp tre dagar efter ägglossningen, så vi hamnar i fas, lilla Snödroppen och jag. MEN, här kommer det riiiiktigt mumsiga förstår ni, de märker bara om embryot överlevt upptiningen SAMMA DAG, av naturliga skäl.

Om det INTE klarat upptiningen så ringer de mig, med cirka två timmars varsel.  Om det klarat upptiningen, så ringer inte telefonen alls, och jag kan åka dit. Så, jag ska återgå till tonårens dagar, ni vet när en satt vid telefonen och testade om den verkligen funkade, bad en vän ringa för att se om det gick fram, i väntan på att det där spanet skulle ringa och dejta en. Fast omvänt då. Jag ska vänta på en telefon som med förhoppning INTE ringer. Och sen ska jag inleda tvåveckorsväntan till graviditetstestet, vilket gjorde mig HELT crazybananas sistgång. Och om det inte fungerar.... så är det back to ruta ett och börja om med en ny IVF-behandling. Nummer två av de tre vi får.

Så, det är vad månadens mensfest innebär för mig. Vad innebär den för er?

För dig som är rädd för att äggplocket gör ont!

Nu, på special request kommer det så äntligen: Inlägget frun önskar att jag själv hittat när jag desperat googlade runt i rädsla inför mitt eget. Ni behöver veta ett par saker angående mig och rädsla dessförinnan. Jag är väldigt kreativ, och har därmed god fantasi. Mina terapeuter har längst vägs gång påtalat detta som både en styrka och en svaghet. Vi nojiga ängsliga människor är inte överdrivna och svaga, vi har bara jävligt bra inlevelseförmåga och en kapacitet att tänka ut och leva oss in i tänkbara scenarier. Det gör oss illa, men är också bra. Så grunden är att detta är a good thing. Mmmkay? 

Moving on...

Jag var alltså sketarädd, och föreställde mig en smärta jag inte kunde kontrollera eller avbryta, för vem fan vill efter minst fyra veckors intensiv hormonbehandling bara "pip pip aj... vi skiter i det här!"?!? Det är ju ingen människa som gör eller vill göra, därmed visste jag att jag aldrig aldrig, oavsett rädsla, obehag eller smärta, skulle avbryta ingreppet, och det var det som skrämde skiten ur mig. Priset för att avbryta skulle vara för högt. 

Så läste jag och googlade och eftersom jag är en människa som älskar detaljer och fakta, så tog jag reda på ALLT som går att ta reda på om ett äggplock. Nu ska jag dela med mig till er, my fellow empty maraccas, and we are gonna make this thing endurable, together. 

En del på Familjeliv.se och på andra bloggar beskriver det mest jävla överjävliga vansinniga de någonsin mött. Att det är värre än att tugga glas och skita spik, samtidigt.  Fru Infertil skulle aldrig ta ifrån a fellow livmoderbärare the experience, säger de att det är så, så är det förstås så för dem, men  att äggplocket skulle uppgå till sådana smärtdimensioner är mycket ovanligt, och troligen beror det på att de antingen inte fick den smärtlindring de hade behövt, eller att det skedde något under ingreppet, t ex jättejättemånga ägg som skulle plockas, eller att äggen låg till så att det var svårt för läkaren att nå dem. 

Jag tänker inte och kan inte garantera er att det inte blir en smärtsam upplevelse för er, men jag kan säga att det med allra högsta sannolikhet INTE blir det! För mig, och mina tre bekanta som gjort detta, var det INTE den värsta tänkbara smärtan! Det var inte smärtsamt alls i den meningen. 

Nu hade jag i och för sig "bara" fem ägg att plocka ut - det ska sägas. Har man typ 20 får man ju ligga lite längre men principen är densamma. Och ju fler ägg desto mer chanser o desto mer "värt" att göra ingreppet. Så har du fler än fem, GRATTIS!!!!!!! 

 Jag var så orolig så jag bad om, och fick!!, en sömntablett att ta på morgonen. Jag blev varnad att den skulle göra mig trött och dåsig hela dagen, men det gjorde mig ingenting alls. Sen bad jag om, och fick!!, morfin och lugnande intravenöst. Detta hade en enorm effekt på mig. Jag fick inget lyckorus men jag upplevde ingen smärta! Jag hade googlat som sjutton och läst att det skulle göra ont när de tvättar, att tången de för in gör ont, att bedövningen gör ont, att plocket gör ont etc etc etc. Varken tvätten eller tången eller bedövningen kändes. Ett smack. Jag lovar. Plocket på vänster sida upplevde jag att det spände lite, på höger sida spände det lite mer. Med spänna menar jag inte mer än en fis på tvären. Sen var det klart. 

Råd till dig som står inför plocket:  Det är din kropp, din upplevelse, du bestämmer, du behöver inte spela tuff eller modig för det ÄR du redan, med allt detta du genomgått och står inför. Den medicinska personalen har inget som helst intresse av att du ska lida eller ens uppleva det minsta lilla obehag. De önskar dig att det ska bli så bra det bara kan och de kommer göra det du ber om. Ring dem idag och fråga om de har morfin/lugnande om du vill. De ger inte för mycket om man inte ber om det, eftersom det kan leda till annat som en del tycker är jobbigt, t ex att bli "för" dåsig, snurrig, illamående etc. Jag gjorde extremt klart för personalen att jag struntar högaktningsfullt i hur hög el dåsig jag blir, hit me! Och det gjorde de och detta är sanning jag nu ska berätta för er: 

DIREKT efter plocket tittade jag lyckligt på min man och sa: "Nu har jag gjort alla jobbiga element i en ivf-behandling och jag LOVAR dig, jag kommer att orka och jag kommer att vilja göra dem igen om vi måste."

Tidigare har jag sagt att jag ALDRIG gör detta igen, till min mans stora sorg och förtvivlan, för jag var så jädra rädd för äggplocket. Det är jag inte längre. 

En sak som hände och som jag inte visste innan, var att jag trodde de skulle sticka en gång för varje ägg, men det gjorde de inte, det blev två stick, en på varje sida och så fångade de upp de de hittade i ett svep. Eller ja det där vet ju inte jag rent medicinskt hur det gick till, men så upplevde jag det iaf. Vänster höger klart! Repeat after me; vänster, höger, klart! 

Och sen raka vägen hem, ner i en fluffig soffa, i en renstädad lägenhet, med färska blommor, det gottigaste du kan tänka dig att tugga på, panodil zapp och så en disneyfilm. Inte för att du egentligen kommer att behöva det rent fysiskt, jag tror du kommer att vara i prima form, utan för att du är helt jädra fantastisk som möter dina demoner och genomför dem! Du är en rockstjärna! 

Kom ihåg: Det är lätt att vara modig när man inte är rädd...


Ps. a special shout out to ma girl LindaM som bad om Fruns speciella uppmärksamhet idag på facebook och fick det - och som gör sitt plock imorgon. Du kommer ROCKA!!!!