torsdag 19 mars 2015

Ältandet, (st)orkandet och äggutplockandet: Vad är det som gör att vi som har svårt att få barn MÅSTE upphöja varje jävla barnförsök över allt annat som pågår i våra liv?

Ibland tappar jag fotfästet helt. Varför gör jag det jag gör? Varför har jag fattat de beslut jag har fattat?  Varför blev jag så fet? Varför gör det något att jag blev så fet? Har det någon betydelse alls? Vad händer om jag inte blir gravid? Detta år? Nästa år? Aldrig? Vem är jag då? Vem är vi då?
Mannen vill försöka försöka försöka och Fru Infertil hon vill... Ja, för mig hägrar horisonten och det förvånar mig att jag så snabbt testar tankarna om vad livet som barnlös kan innebära på längre sikt. Hur jag redan nu försöker tar beslut som går ut på att vi ska orka leva detta livet tills jag blir över 40 och mina friska starka ägg som vägrar bli befruktade skrumpnat och dött helt. (Fast psykologen säger att det här helt normalt.)

Att kliva ur barnträsket som vi nu har gjort har för mig inneburit ett rude awakening kan man säga. Jag ser 2014 som en dimma. Ett envetet närmst desperat träskande i samma jävla lera. ÄL, knulla, mens gråta, ÄL, knulla, mens, gråta. Hela år 2014. Och stora delar av år 2013. Och nu när 2015 inletts har det plötsligt för mig börjat bli dags att testa tankarna på ett delvis annorlunda liv, som har plats att rymma såväl liv som livlösheten.

Nu går vi ner i vikt, och försöker just nu inte få barn. Har just gått förbi min andra oförsökiga ÄL. Det känns... skönt. Och förvirrande. Jag är samma person jag alltid varit. Frugan utan kiddos. Men nu försöker jag inte få kiddos i denna sekund, vilket gör att jag nästan känner mig ovärdig. Vill jag verkligen då? Psykologen tröstar och säger "helt normalt" och "Det måste vara okej också för ofrivilligt barnlösa att också som alla andra testa tanken barn eller inte barn" Och ja, såklart. De flesta behöver aldrig drabbas av dessa avgrundsdjupa tankar, eftersom de får ett plus på ett par svajiga knullförsök. De kommer aldrig hit där vi är. Där barntanken tvingas ut och måste förpassas i ett "kanske. aldrig. någonsin". Och hur the show still must go on, och hur vi gör vad vi kan med de liv vi lever och de besked vi har eller inte har just nu.

För min del innebär det en stor fantastisk helt makalös äventyrsresa i början av november. Till ett malarialand som gravida avrådes att resa till. Men som denna fruga faktiskt KAN åka till. Ja sånt zinkadus har jag i allt elände. Vi är DINKS (double income no kids) (ej självvalt så, but still) och har alltså både tid och råd och _just_nu_ möjlighet att åka då vi _just_nu_ inte är gravida. Och _just_nu_ är det enda vi kan kontrollera just det faktum att INTE bli gravida.

VAD SKA JAG GÖRA??? Jag vill åka. Jag vill ha något fantastiskt underbart dramatiskt som jag vet med all säkerhet ska ske, som jag får njuta av, som jag kan kontrollera. Men detta krockar med barnlängtan.

Har också fått ett datum för Äggutplocket. Det stora dramatiska som allt inom IVF verkar kretsa kring. "Då plockar vi dina ägg" "När ska du plocka?" "Det är dags för äggutplock"

Fru Infertils kommande äggutlock är det tid för i vecka 33. Jag ska alltså börja med nässpray under min semester där jag tänkt vingla runt bland bögarna och draqqueensen på semesterorten på mina vingliga nya bambiben med en caprinha i handen.

Så jag ska alltså SVÄLTA SVÄLTA SVÄLTA

Sen SPRAYA SPRAYA SPRAYA

Sen SPRUTA SPRUTA SPRUTA

och sen....?????? suck....

Och så inte kunna åka på resan på grund av ett hopp, ett kanske, ett "jag vill". Min man säger vi kommer tycka det är mer värt om vi blir gravida. Ja, såklart. När en fått det en vill ha är det mer värt än allt. Det blir ens allt. I den hypotetiska framtiden där jag får ett plus skulle jag ställa in ALLT. En fyrkant med Jude Law, Matthew Mcconaughey OCH Jennifer Aniston, lätt.

(Alltså jag tror inte ni fattade signifikansen i vad jag just sa. Kolla här:)


Igår reagerade en vän med "Men du kan ju inte sluta försöka på grund av en resa".

Kan jag inte? Vad är det som gör att vi som har svårt att få barn MÅSTE upphöja varje jävla barnförsök över allt annat som pågår i våra liv? Som att det faktum att jag vill åka på resan och kan tänka mig pausa barneriet så jag faktiskt kan boka den, skulle innebära att jag vill ha barn MINDRE helt plötsligt?! El inte vill ha barn alls el inte kommer få? Är hon helt jävla dum i huvudet? Hon har ju sett vad jag har genomgått  och ändå kommer den kommentaren. "Men du kan ju inte....." Så skuldbelagd jag kände mig i den stunden så det finns inte... Hon själv är ambivalent till barn och har alldeles nyligen bestämt sig för att nog börja försöka lite då och då, ett trevande försökande. Vad är det som gör att hennes försök kan vara trevande och sporadiska, men mina får inte vara det??

Jag är oförklarligt barnlös, ägglossar som en klocka och min mans sperma är top quality.  Det ska gå, tids nog, är den samlade medicinska vetenskapen överens om. Jag är 33 år. Jag är inte mer fertil i augusti än i november. (Fast nog mer fertil i sommar än nu, jag är sakta men säkert på väg ner under BMI 30 vilket är magisk gräns för fetma. Målet är BMI 26.)

Samtidigt bara skär det i mig, tanken på att pausa försök till November. Vad fan, ska vi aldrig bli föräldrar, ska vi aldrig få komma dit?


Detta är Fru Infertil:





2 kommentarer:

  1. Älskar din blogg. Speciellt inlägget med punkterna om vad man inte ska säga till ofrivilligt barnlösa.

    SvaraRadera
  2. Har läst igenom din blogg nu och ville bara säga tack! Tack för att du delar med dig, det har i alla fall fått mig att känna mig lite mindre ensam. Jag har aldrig varit någon höjdare på att prata om mina känslor (tyvärr) så all min längtan och all min hopplöshet jag känt, har jag känt ensam. Så kanske det är för alla?

    SvaraRadera