IVF-skola: Oemotståndliga Ovitrelle och äggplocket närmar sig

Vi har kommit till den dagen, så långt har vi kommit mina vänner, så att jag ÄNTLIGEN sitter här på min enda medicinfria dag i hela cykeln, dvs minst 6 veckor. Det känns som att skolka!

En IVF-behandling är så skum, för den går i vågor. Först händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. SEN HÄNDER NÄSSPRAY!!! Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. SEN HÄNDER BLODPROV/INJEKTIONER/ULTRALJUD/BESKED OM ANTAL/BESKED OM DATUM/SISTA SPRUTAN/ SISTA NÄSSPRAYEN/OVITRELLE/ÄGGPLOCK/LUTINUS/ÅTERFÖRING/RUVNING.
Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer ingetSen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget..... Inget, förutom KÄNNA EFTER PÅ BRÖSTEN VAR TREDJE MINUT, ANALYSERA FLYTNINGAR OCH GO OUT OF ONES FUCKING MIND. Och, not to forget: PEEING ON TEN THOUSANDS PREGNANCY TESTS.

Typ så kan man beskriva en IVF-behandling om man vill. Varsågoda alla kliniker där ute!

Men, nu är jag alltså inne i den nästsista fetstilta svängen och tog sista dosen nässpray igår vilket var en jävla treat ska jag säga efter att ha tagit den varje dag tre gånger om dagen i fyra veckor! Det är ett tag, eller hur. Och så tog jag ju sista Gonal-f i lördagskväll, det skrev jag ju om här. Och det slog mig också att jag mått betydligt bättre denna helg än förra. Men no wonder! Jag har halverat nässprayen och tokat upp östradiolnivåerna, tro fan att jag mår bättre!!! I någon mening borde jag må sämre, för jag är egentligen rätt nere över mina "futtiga" sju äggblåsor. Ja, jag veeet, det är fler än noll. Och definitivt on the "safe side" för återföring. Men on the little low side för att fylla frysen med härliga chanser, eftersom knappt en tredjedel av embryona vill bli blastocyster. I snitt. Men, det går inte att kontrollera det, och på det sättet är det mycket skönare efter besked än före. Det blir vad det blir, och morgon checkar jag och min man in på Sahlgrenska för att genomföra mitt tredje plock. Så är det.


Men hallihallå, jag glömmer mig! Jag måste ju säga ett par korta ord ändå i min IVF-skola som nu alltså nått Oemotståndliga Ovitrelle!

Oemotståndliga Ovitrelle ser ut, och fungerar, precis som en Gonal-f, med skillnad på ett par saker: Färgen, Ovitrelle är läckert bajsturkos, medan Gonal-f är livräddningsröd. Och det andra som skiljer är att Ovitrelle är matad med prick 250 enheter, och den ska man ta, oavsett vad man heter eller hur många folliklar som är på g. Sprutt in med hela sketen. Det tredje som skiljer är att Ovitrelle därför inte har några andra siffror än max i sitt lilla snurrfönster som vi väl minns från Gonalen, ni vet där man ser vilken dos man ska ta? Där finns bara en massa snedstreck på Ovitrelle, ända tills du tickat upp i taket då den vackert visar sin fulla potential, 250 units GODDAMMIT! Slutligen kommer en väldigt viktig skillnad, där Gonal-f ska tas inom rätt timme på nåt vis (och det finns säkert lite svängrum här) så ska Ovitrelle tas på fucking MINUTEN de ber om. Det finns säkert nån liten grad för svängning här, på minutnivå, men inte mycket. Man plockas EXAKT 36 timmar senare. Eller okej, inleder plock. Och är utplockad 36 timmar och 12 minuter senare, typ. Plocket går ju fasansfullt fort, egentligen.

Så snurrivutta upp till 250, enheter, och ta sprutan på samma sätt som du har tagit dina tidigare Gonal-f, och du är golden! Biverkningar då? Ja, Ovitrelle ger tyvärr också biverkningar, det slapp vi inte undan. Det är lite olika för alla, men för mig får jag asont i brösten och det sitter tyvärr i större delen av ruvningen sedan, vilket ju också gör att IVF:ares favoritsysselsättning "Tolka Tuttarna" blir en lite märklig sysselsättning för mig. Det andra Ovitrelle gör är, och nu måste ni verkligen hålla er för skratt för denna är verkligen helt BRILJANT, det är en sadistisk liten jävel in IVF-HELL som tänkt ut den här skiten, moahahahahaha: Ovitrelle ger positiva graviditetstest!! Phhhhhfffffhahahahahahahah! I upp till tio dagar ger Ovitrelle alltså utslag, så tidigare testare göre sig icke besvär, och dessutom om man har väntat sina 10 dagar blir man ju ändå helt dumihuvudet dag 11 och dag 12 och bara HJÄLP VAD TROR NI KAN DET VARA OVITRELLEN SOM GER PLUS FORTFARANDE ELLER ÄR JAG GRAVID HJÄÄÄÄÄLP?!?! Om jag fått en tia för varje gång jag sett den uppdateringen på instagram så hade jag kunnat betala nästa ivfrunda privat utan problem!

Det är en märklig känsla att ta den sista sprutan. Den är så definitiv. There is no turning back. Nu släpper dem. Och jag måste lägga mig i den där stolen imorgon bitti, pumpas upp till taket med pedalen och till himlen med morfinet - I SINCERELY HOPE!!!, och bara genomföra skiten.

Mannen då, vad ska han göra? Jo han får äran att framföra vår snygga Audi A6 (hans 40-årskris...) hela vägen till Sahlgrenska, lulla ner en våning under plocket och runka i en burk. Det är hans insatser imorgon. Spermierna ska egentligen blandas med mina ägg, men just vi har fått göra ICSI eftersom mannens spermier av outgrundlig anledningar har varit prima skinka vid alla andra tillfällen än mitt första äggplock. Då var de såpass kassa så de helt oplanerat fick svänga om till mikroinjektion medelst ICSI. Det innebär att de plockar ut en enskild spermie med en nål, och för in den i ett av mina ägg. Detta resulterade till exempel i att vi vid förra plocket fick 10 befruktade ägg av 10 möjliga, vilket är sjukt bra. Och alla levde dag 2. Dag fem fanns bara 2 kvar dock... så funkar det, alla embisar vill inte leva på.

Hursomhelst, mannen ska alltså lämna in sina spermier till ICSI på tisdag morgon och så ska alla mina ägg, som jag då hoppas är MINST sju (alla äggblåsor har inte ägg i sig! Jag vet såna som haft 14 äggblåsor och varit döglada, men bara fått ut två ägg själva plockdagen. U never know, IVF is a very exciting actionrulle som jag sagt hela tiden, inte sant?!) få en leten spermie i sig och så ska de läggas i ett värmeskåp och så får jag återse en av dem på torsdag eftermiddag, som då får sätta bo i min scratchade livmoder. The Itchy and Scatchy show kommer alldeles snart att inledas!

Det är imorgon det. Men först, händer inget. Idag händer bokstavligen talat, inget.

Min sista Gonal-f, ett par ord om jämställdhet, och ett injektionsschema för er!

Det känns konstigt att skriva. För jag vet ju inte om det är sant. Men det är sant för nu i alla fall, och jag har alltså tagit min SISTA spruta Gonal-f. Inte min sista spruta i denna IVF; jag har avfyrningscocktailen kvar att spruta in ikväll, remember, but still, den sista äggtillväxtstimulerande sprutan är tagen!

Can I get an Amen?

Så, ska vi då ta och sammanfatta mina biverkningar och allmänna mående på denna hormoncocktail?

Låt oss köra en kort recap

• 7 oktober - start Suprecur nässpray tre gånger om dagen två fjutt per gång = totalt 6 doser om dagen.
• 21 oktober - start Gonal-f injektioner en gång om dagen, dos 250. Nässpraydosen halveras
• 29 oktober - sista dosen Gonal-f tas, dvs totalt 9 tillfällen. (Tidigare IVF:er har jag tagit 10 tillfällen, men å andra sidan en lägre dos, så den berömda summan av den här vidriga kardemumman blir säkert typ samma.)

De biverkningar jag då vill åberopa är

1. ångest/depression/nedstämdhet/humörsvängningar/sömnstörningar som primär bieffekt - the struggle has been real!!!
2. huvudvärk kommer på andra plats
3. magkatarr/ont i magen som en jobbig trea
4. möjligen mild mild andfåddhet och illamående stundtals, bara så jag kunnat ana och egentligen inte lidit av, men jag har märkt det.

Så ska man ju ha i åtanke att jag tagit Suprecur även under hela Gonal-f-doseringen, så vad som är vad vet vi ju inte.

Men, nu är alltså den delen av min tredje IVF-behandlingen över. No more Gonal-f. Men jag tänkte bjucka er på en liten treat. Dels så att ni kan ooooha och aaaaha och känner avundsjuka på att jag krattat hem en så särdeles skön man, som tar det ansvar han kan som medbehandlare i denna skit. Jag menar, jag skulle aldrig för mitt liv säga att det är "VI" som gör hormonbehandlingen. I live and breath jämställdhet men COME ON, detta är i min kropp och min kropp only och det är JAG som gör hormonbehandlingen. Så är det med den saken, och eftersom jag är totalt uppröten i den här skiten får han ta ansvar för allt annat som han kan ta ansvar för, dvs han sköter allt hushållsarbete (jag menar, det allt!), han sköter också att ta fram och förbereda all medicinering för mig. I övrigt sköter jag medicinbiten, jag är tex den som har all kontakt med Sahlgrenska, kanske säger sig självt, men hos oss tar vi inte det för givet utan vi uttalar det som en reell insats jag faktiskt gör, precis som vi uttalar min mans insats att hålla koll på all matlagning, till exempel. Det är också en insats i vår IVF.

But, and it's a big butt, han gör ju för sjuttonsjävlar också en ivf-behandling, det vill säga all känslomässig investering, all hopp och oro är ju lika stort hos honom, även om han inte har det som levd fysisk verklighet så är det klart att också han är med i alla twists and turns i behandlingen, och han vill ju ha bebis lika mycket som jag, minst! Därför är vi väldigt noga med att båda två behöver känslomässigt stöd, och vi behöver det på lite olika sätt. Ett problem är t ex denna klassiker, jag vill överhuvudtaget inte bli petad på för min kropp är som en fiolsträng och känns redan helt invaderad, jag vill däremot prataprataprata.... Mannen min, vill bara gosagosakramasgosakramas, och helst inte säga ett enda ord om detta om han fick välja. Match made in fucking IVF-hell! Tack och lov är ju perioden ganska kort, även om den känns som en evighet på insidan, så tar hela konkarongen sex veckor från start till plus/minus. Det är något att minnas när det känns som värst. Det är snart slut. OCH, vi har bestämt att mitt ord gäller. Vad jag behöver och vill, är det som är normen hos oss, för det är jag som fysiskt ska klara av detta, ON TOP OFF att jag mentalt ska klara det. Och det, tycker vi är jämställdhet. Man måste ju utgå från de olika belastningarna/förutsättningarna och titta på dem, inte bara stirra sig blind på en total som ska delas lika.

Med det sagt, här är en grej som min man har kokat ihop och tagit ansvar för, för att underlätta ivf-livet för sin fru, och oh my det har verkligen hjälpt! När man tar sina injektioner krävs ofta a bit of matematik, jag har inte nämnt det innan men det kan ni säkert räkna ut att om jag tar 250 och 250 och 250 och 250 ur en 900-enhetsspruta så kommer det inte add upp... Då och då måste man ta två sprutor. Och det är inte det lättaste i världen att helt stressad och rädd hålla på att räkna ut det, det är som att man får ivf-gröt i hjärnan och inte kan lösa en enkel ekvation. Så min man har ställt upp nedan i excel så att jag kan följa på pricken:

Ser ni så fint han har fixat? Och så går han in och justerar när dosen justeras. Ovan är ett par dagar gammal så där har han ännu inte justerat att min dos sänktes till 200 den 29:e, men ni fattar poängen, eller hur? Där kan jag alltså enkelt utläsa när jag ska öppna en ny spruta och vilken dos det ska vara. Som ni ser har jag behövt ta två sprutor vid två tillfällen.

Så det där var lite inspo om du som läser är en partner och inte vet hur du kan hjälpa till, utöver att ta hand om ALLT där hemma plus inse att det inte är du som utgör tolkningsföreträdet (the fact that I got married is a mystery to me?!? Ser ni hur självisk och kallhjärtad jag är?!?). Du kan göra ett schema likt ovan, till exempel, och det behöver ju inte vara i Excel utan kan vara ett fint papper som på kylen, eller en påminnelse i den gemensamma kalendern som poppar upp med inställd dos, eller vad sjutton som helst. Gör som Herr Infertil, använd er fantasi. (Och ja, han är som ett barn. Ballonger?!?!?!?)

Lycka till!

Delmål: ULTRALJUD (och nu vet vi hur många blåsisar frugan har!)

Alltså ni är ju bara för GÖLLIGA! Tack vare det rungande bifallet på föregående inlägg så uppdaterar jag DIREKT.

Idag var jag på mitt SISTA ultraljud på Sahlgrenska!!
 - Vi ses aldrig igen då, sa jag till doktorn innan jag gick.
 - Joho! sa hon. Jag ska göra ditt graviditetsultraljud!

Jag fnös bara till av ren och skär Eh, aint never gonna happen, men kände att jag blev glad ändå.

Nå, hur många folliklar hade du då??? undrar ni förstås helt hysteriskt nu.

Well, låt mig säga som såhär:

Och såhär:

Eller varför inte, såhär:

Man kan också uttrycka sig på detta viset:

Eller  lite mer romantiskt och skirt, på detta vis:

 Denna senare bild var faktiskt rätt udda, för förstår ni, de första bilderna skickade jag till min man för att skoja till det om vår skörd, och då svarade han med kakbilden. Jag fnissade till av den, och googlade snabbt rätt på min första referens som dök upp i huvudet på denna vår associationslek: sju sorters blommor under kudden på midsommar! Jag fick massor med träffar på (googlade på "sju sorters blommor") och valde den jag tyckte såg vackrast ut. Klickar på "spara som", sparar ner till datorn, och går till Messengerfönstret jag hade öppet med min man och väljer fotosymbolen. Precis när jag ska klicka på Skicka, så poppar det upp en bild från min man i chatten. Gissa vilken. Alltså, exakt vilken. På pricken. Så, med det vet vi nu vad vi har att göra med. Sju små vackra sommarblommor som har chansen att komma och hälsa på oss sommaren 2017.

Angående min fortsatta medicinering

 Hoppsan, jag glömde mig! There is more, förstås. Igår efter blodprovet sänktes min dos från 250 till 225 enheter. Jag ska nu ta 225 enheter ikväll torsdag samt imorgon fredag. På lördag sänker jag den lite ytterligare till 200. Och då är de lagom färdigbakade äggena för sen på söndag kväll tar jag the big fire off Ovitrelle, som gör att de akutmognar och lossar exakt 36 timmar senare, där jag ligger på äggplocket. Den fiffiga kan nu räkna ut min äggplocksdag och kan alltså börja förbereda champagnebudet.

Delmål: BLODPROV

Nämen se godkväller mina små nyfnikna livmodersgluttare! Här blir det utdelning för er som är inne och kollar till mig OFTA, för se POFF så har det hänt nåt i IVF-stimmet och nu är en sådan gång!

Sist vi hördes hade jag precis initierat stimuleringen med Gonal-f, och det funkar som så vet ni att de vill att man ska hålla på med det i några dagar, och sen ska man komma in på blodprov. Eller låt mig rätta mig, alla kliniker och landsting gör olika, en del vill att man kommer på VUL (vaginalt ultraljud, dvs som ett vanligt ultraljud fast vaginalt, dvs med en mojäng, dvs.... not so comfy), en del vill att man kommer på blodprov, en del gör både och och den del gör två av samma. Här på Sahlgrenska blir det först blodprov, sedan VUL, ofta dagen eller två dagar efter blodprovet. Det man kollar med blodprovet är hur höga nivåer av Östradiol man har i blodet, vilket är det äggtillväxtstimulerande hormon som man skjuter i sig. Det man sedan vill kolla på det vaginala ultraljudet är antal och storlek på äggblåsor, så man vet när man ska plocka dem.

Mitt blodprov imorse var vid 08-tiden, och sen ska jag ringa på eftermiddagen för att få resultat, vilket jag gjorde. Då har en doktor (alltid olika, nu var det dr Ali, nämensehurra, honom träffade jag ju en gång 2014!!) kollat på ens värden och ordinerat ev förändring i dosen. Min dos gick ner från 250 till 225, och jag ska komma in på ultraljud imorgon.

Jag är SÅ NERVÖS för imorgon! I mitt liv är ivf:en just nu som värsta actionrullen. Jag fattar att det ser rätt odramatiskt ut från utsidan, jaha, ett blodprov, jaha, ett gynbesök. Men nej, det är liv eller död. Det är antal ägg, antal chanser. Varje gång jag gör nåt på sjukhuset är också en risk för att få veta att något inte funkat. Så varje delmål kommer alltid med en väldig suck av lättnad efteråt, även om den största sucken av lättnad är efter ett framgångsrikt äggplock. Och den ultimata sucken av lättnad vet vi ju alla vad den är... Men herregud, det finns väl inte en ivf:are i världen som orkar hålla på och fantisera om potentiell graviditet, nej hujedamig, här är det hormonnivåer och ANTAL ÄGGBLÅSOR som gäller.

Imorgon får jag, och även ni om ni är snälla och make some noise down below dvs i kommentarsfältet, u know how I like my back scratched :P, veta hur många äggblåsor jag har, och hur stora de är. Och förstås. När äggplocket blir.

Ik.

Fru Infertils IVF-skola del 5: Goa Gonal-f (och om hur det är att göra sin sista IVF)

Yessss, nu är det alltså dags för detta efterlängtade inlägg om Gonal-f som jag utlovat. Gonal-f har en syster som heter Menopur (liksom nässprayet Suprecur har en syster som heter Synarela) så det kan hända att en del av er injicerar en annan medicin, eller en kombination, men Gonal-f är hursomhelst ett mycket vanligt stim-medel i ivf-behandlingar.

Gonal-f levereras i en ask med en förifylld injektionspenna och en sjuhelsickes massa nålhattar.

Det första en ska göra är att ställa in dosen. Den har du fått av din läkare, dvs hur mycket du ska skjuta in. Sprutan har 900 enheter totalt. Min dos är 250 enheter. Maxdos man får ta är 450 enheter. Dosen räknas ut beroende på din ålder och äggstocksreserv, och i någon mening vill man ju ha så låg dos som man kan komma undan med eftersom det aldrig är bra att köra in mer än nödvändigt. Min första IVF hade jag 175 enheter och då fick jag "bara" fem ägg. Gången efter ökade de till 250 och då fick jag ut 11 ägg. Men nota bene, det går INTE att tjata sig till en högre dos och tro att behandlingen blir bättre då. Läkarna vet, och första gången måste de testa och se hur just du reagerar, så gråt inte över låg Gonal-f dos är mitt budskap!

I allafall, för att ställa in dosen så finns ett liiiiitet litet fönster där man ser en siffra. Den står på 0 när inget är ifyllt. Vrid på det röda vredet till höger. Då "tickar" sprutan medan siffrorna valsar runt i lella lella fönstret. I mitt fall tickade det alltså upp hela vägen till 250.

 

 OK, din spruta är nu laddad. Dags att sätta på kruthatten. Då tar man sig en liten nålhatt, river av skyddshölset (men låter den gröna plastmojängen sitta kvar) och skruvar på hatten i änden av pennan. Den fastnar med ett litet behagligt klick.

Voila! Nu är det dags att sticka sig! Slå ett öga på injektionspennan och make sure att det inte är några stora luftbubblor i vätskan. Små bubblor är ingen fara, men en stor blobb ska man pressa ur luften för. Det har aldrig hänt mig att det varit stora bubblor i. Tvätta av området först, nyp tag i magfettet, en rekommendation är snett nedanför naveln och våga ta tag i fettet om du har nåt och dra ut det litegrann, så kan du sätta sprutan i den spända huden. Variera vänster och höger varannan dag, så du inte sticker dig i samma område. En del tycker bäst om att stå upp men jag sitter alltid ned.

Att sätta sprutan är alltid lite nervöst tycker jag. DET GÖR INTE ONT. Faktum är att det inte känns alls. Men mentalt är det ju en jävla resa förstås att köra in en nål i sin egen kropp och injicera sig med nåt skumt jävla ämne, klart det är, och även om det är tredje gången för mig nu så har jag inte vant mig. (Det KAN göra ont, om du träffar en nerv, då kan det svida lite.)

Hursomhelst, när du kör in nålen behöver du köra en liten vals:

1. håll injektionspennan så att det lilla fönstret med siffran tittar på dig
2. för in nålen hela vägen
3. håll tummen på injektionsknappen och tryck LÅNGSAMT ut, siffrorna kommer börja snurra neråt mot 0 i takt med att vätskan pressas ut
4. när det står 0 i rutan, räkna till 10. Håll fortfarande tummen nedtryckt, dvs släpp inte trycket
5. för ut nålen, med tummen fortfarande nedpressad. Klart!

Så, hur ser då denna big and scary needle ut?
Well, Fru Infertil gör er aldrig besvikna, här kommer den med referensobjekt!

Well I beg your f-ing pardon att flaskan är tom numera, don't judge me!  ;)


Injektioner tar man en gång om dagen, ofta på kvällen runt 21. Du väljer tidpunkt själv. De flesta tar injektioner mellan 8-12 dagar beroende på hur äggen mår. Jag ska på blodprov nu på onsdag morgon för att se hur mycket Östradiol jag har i blodet. Jag tror att jag sedan får göra ultraljud antingen torsdag eller fredag för att kolla hur mycket de har vuxit. Sistgång fick jag justera ner dosen efter blodprovet eftersom jag hade farligt höga värden av Östradiol, så kanske händer det denna gång också. Å andra sidan har jag gått upp i vikt denna vända.

Om IVF 3  - sista gången

Ja, denna jävla vikt och IVF-hets. Jag pallar inte. Det är en evig kamp detta, och på ett lite allvarliga tema så är verkligen denna min tredje ivf så jävla mycket jobbigare än de tidigare. Jag gråter ofta, är helt sjukt nere och arg och rädd och ledsen, vill inte göra nåt och har tappat allt hopp. Jag vet att det är helt normalt, jag går hos psykologen på repro som stöttar mig, men det är fanimig helt ovärdigt att må såhär. Jag vet inte vem jag själv är längre. Ännu mer udda blir det av en av Gonal-fs biverkningar.

Om jag var en torr öken nyss, så är jag sedan jag satte första sprutan en löpande jävla kissemurra numera. MJAO! Hela kroppen skriker DO ME DO ME DO ME! Hjärnan väser "kan nån lyfta den här gråa våta filten så jag kan plocka ut huvudet ur min egen röv" och hjärtat har flytt till andra sidan årsskiftet och lämnade en lapp med orden "Vi ses höggravida i april, annars inte alls. See ya!!"

Så är det, och värre ändå, och det går inte ens riktigt att sätta ord på det. Jag hade tänkt skriva ett inlägg och förklara hur och varför denna sista IVF känns annorlunda, men det går inte riktigt. Behandlingen är ju same same, och det är ju en sak, men det är inte behandlingen i sig som är tuff, även om det förstås inte är en lek att vara i klimakteriet och överproppad med äggstimulerande samtidigt (för ni ska ju inte tro för en sekund att man får släppa sin bästa vän sura Suprecur, ICKE!). Men det är inte behandlingen som tär, utan den existensiella livskrisen.

Allt det där jag kämpat så hårt för att dölja ända sedan det här helvetet började för över 3 år sedan, allt jag förnekat, förträngt och förljugit i hopp om att jag aldrig nånsin ska behöva hantera, ni vet det där ni som gör ivf första eller andra gången tycker att ni nosar på men sen släpper som en het potatis,,,, mmmm ni vet DEN lella härliga geggamojjan av ångest, den går inte att sopa under mattan längre. Den är mitt köksgolv. Jag vadar i den på daglig basis. Den låter sig inte bli lämnad ohanterad längre, för det som tidigare var ett scary potentiellt framtidsscenario, är nu mitt nu.

Det kan mycket väl bli så, att jag inte blir gravid. Någonsin. PÅ RIKTIGT. Alltså, på riktigt. Jag har börjat släppa in den tanken nu, på allvar. Inte kanske eventuellt oj va scary jag backar ur från den här tanken nu. Utan BAM. Rakt i hjärtat. Där står jag och svajar nu.

Det enda jag med säkerhet vet, är att det blir bättre. Eller nej, rättelse. Det kommer bli lite värre först. Ruvningen är babianrumpa. Men efter ruvningen, även om det är negativt då och noll i frysen, så kommer jag paradoxalt nog må bättre då än nu. Så funkar hjärnan, så funkar kris- och sorgbearbetning. Med fokus på "bearbetning". Man kan inte hantera förrän man har nåt att hantera. Och just nu har jag inget att hantera, bara den tunna tunna tråden mellan allt och inget, död och liv, hopp och förtvivlan, där jag nu står. Och allt, vadfanbeskesomhelst, är bättre än detta.

Och det är därför det är så jävla tungt att IVF:a. Själen, hjärtat, anden, vad ni nu vill kalla det, kan nämligen inte hjälpa det. Den laddar för seger. Den putsar sina fjädrar, dammar ur boan ur byrålådan och gör sig redo. För aldrig någonsin är man närmre, än när någon sätter in ett befruktat fint embryo i ens kropp, ett embryo som redan visat att den vill och kan växa, den har delat sig fint flera gånger, och nu ska den bara göra det där lilla sista. Hänga sig fast. Och det är precis vad jag gör. Hänger mig fast, om så på en skör skör tråd, med ögonen hårt stängda, hänger jag mig fast i relingen på det här stormbrutna skeppet på virvlande hav.


Än slank hon hit, och än slank hon dit.....

Officiell klimakteriekärring inställer sig!

Woop woop! Morgonens arla blodprov på Sahlgrenskas reproduktionsenhet bekräftade det vi alla redan visste; Fru Infertil är en redig klimakteriekärring!! :D :D :D

Skämt åsido, nedregleringen har alltså fungerat alldeles utmärkt, JAG ÄR I KLIMAKTERIET - dvs all äggproduktion har totalt avstannat - vilket betyder att jag nu för tredje gången går raka spåret vidare i behandlingen in i nästa fas; Äggtillverkningen. Vi ska spruttla på dem som bara satan.

MEN, den påbörjas först imorgon, så stay tuned för ett ingående inlägg om injektioner i magen med hormonmedicinen Gonal-f! 

IVF ur min mans perspektiv: Att göra "smärtfria" undersökningar

Då var det dags igen. Dags att dra igång vår sista behandling. Vår sista behandling.

Vår.

Eller?

Jag är ioförsig inte direkt superdeltagande. Eller är jag det.

- Jooo klart du äär! Älskling du är en jätteviktig del i detta!

 - Ok. Jaaa ja ok jo klart jag älskling. Älskling klart jag är en jätteviktig del i den här delen av vår behandling. Vår.

Jojo för det va ju MIG dom precis bad att ta en liten undersökning….  Om det varit det, hur hade dialogen sett ut då?

- Gör ingreppet ont? (Hade ju jag helt rimligt frågat…)

- Vad menar du? Vill du inte ha barn? Vill du verkligen HA barn? Är du verkligen lämplig som pappa när du ställer en sådan fråga? När man blir pappa behöver du kunna utstå alla varianter av smärta och självkontroll. Det måste du väl förstå!?

 - Va? Vem jag? Joo jag tror det. Jag är ganska övertygad om att jag faktiskt kunna vara just det… Men, vaddå gör det väldigt ont?

 - Neeej nej….  En del patienter beskriver ett milt obehag…..  det kan kännas som en lätt pungspark bara.
 - En pungspark?? 0_0

 - Tjatar du inte lite väl mycket nu?

 -  Är det bara en liten lätt pungspark, eller ja du vet en sån där ganska jobbig?

 - En lätt skulle jag säga att som flesta beskriver det som.

 - Ah ja alltså många beskriver denna del av behandlingen som lätta pungsparkar?

 - Du kanske skulle sluta gnälla.

Jaaja ok ja men då lägger jag mig här och särar på benen. Så du duktiga superläkare veeerkligen kommer åt. Tacksamt lägger jag mig här.  För man vill ju liksom inte vara en dålig pappa…eller typ kanske-nångång-pappa…


För att få känna mig lite värdig i denna del så har ni såklart lite goa hållare och kalla instrument som gör att ni verkligen kan komma åt och få till den där jättebraiga behandlingen som jag bara investerat 2 år av mitt liv för att bli en del av. Gräv bara lite i skrevet. Och en liten lätt pungspark och förnedrande undersökningar kan man ju stå ut med. Efter 2 år bör man ju stå ut med det lilla extra…. Om man nu VERKLIGEN vill ha en bäbis.


Eller?


Vafan.


Fan vad jag hatar det här.


Men min fru är fantamig den mest fantastiska, smartaste, starkaste, vackraste och mest fantastiska oavsett hur vi tar oss igenom detta jävliga fucking skit. Oavsett älskling. Du är så jävla bäst.


Oavsett.




[Den här texten är skriven av min man, proudly introducing the world's greatest husband!!! "Oavsett" är ingraverat i våra vigselringar, utifrån  "Come what may". ]

Över halva tiden på Suprecur and I don't wanna poke my self with a rusty spoon in the eye any longer

Sådärja! Det gick ju snabbt och smidigt! *NOT*
Det tog alltså ungefär över halva tiden på Suprecurperioden innan min kropp justerade in sig till dessa nivåer. Idag är dag 9 på kuren. Den värsta depressionsmattan har nu blåst över. Missförstå mig rätt, det är fortfarande mörkt och trött och sömnstörningar och lågt på energi, men det är inte det där stora svarta meningslösa längre. Jag har inte haft några svettningar heller, snarare får jag stora "frysningar", börjar plötsligt huttra och får gåshud över hela kroppen. Vet inte om det är en biverkning eller bara oktober... :P

Nu är det de sista skälvande dagarna innan mens, och jag kissar på graviditetsstickor som en besatt, och förnedrar mig där jag vänder på prover i dagsljus i fönstret, tar kort med mobilen, lyser med ficklampa.

Åh, IVF, Förnedring äro ditt namn!

Det bara är så, det går inte att stå emot. Och förstås ser jag alla nyanser av spökstreck på mina stickor. Det hör till. Den förestående mensen bultar i bröst och livmoder och bör anlända imorgon, om den inte blir ett par dagar försenad av Suprecuren. Det ska bli skönt när den kommer, för först då kan jag på allvar ställa mig in på nästa fas i behandlingen. Det är detta som är så himla svårt att förklara för en utomstående, även om jag många gånger försökt förklara för IVF-first-timers att det där "nä men jag tycker faktiskt inte det är så jobbigt" troligen snart kommer att vändas till ett hysteriskt utbrott när första sprutan sätts, eller när första VUL:et är gjort. Det bara är så, först när man kommit till nästa steg eller nästa nivå, inser man hur man har hållt andan, och hur rädd man har varit, och då kommer det. Så jag har haft många förvånade damer på Instagram som inte förstått varifrån känsloutbrottet på sprutdag1 kommer ifrån. Jag vet :) Jag gör detta för tredje gången nu, så jag är fan som en gammal bitter ivf-hagga vid det här laget.

Just nu är jag alltså fortfarande in denial mentalt. Min kropp tror att den är gravid, ända tills mensen kommer. Då kommer min kropp och därmed min hjärna fatta att jag faktiskt gör IVF och ska ta en massa sprutor, och inom kort göra ett satans äggplock och sen göra den överjävliga ruvningen.

Men det om det, först då. Just nu njuter jag av att den värsta depressionen har gått över, att det är lördag och att jag idag ska orka träffa en vän på stan. Tänker dricka ohemula mängder Chablis och beställa in en redig räkmacka, och försöka mitt bästa att låtsas att allt är som det ska. 

IVF-skola del 4: Biverkningar Suprecur

Åh, so it begins... Mmmmmyyyyssss. I förra inlägget beskrev jag de initiala biverkningarna från Suprecur men det var tydligen bara en försmak av vad som komma skulle, efter fem dagar på Suprecur. Ja, för nu kom den. DEPRESSIONEN.

Den är så jävla lömsk, för den nästlar sig in och tar över allt. Som en grå filt lägger den sig, och inte vart som helst, utan över självkänslan. Sense of self worth. Sense of purpose. Sense of... point. Liksom.

Jag känner mig fullkomligt meningslös. Jag gör inget särskilt bra. Jag är den sämsta frun, vännen, kvinnan,  jag tränar inte, jag äter inte nyttigt, jag yogar inte i soluppgången, jag har inte förtjänat att bli mamma men det var väl tur för jag kommer ju ändå aldrig bli det, jag har sumpat alla mina chanser och allt är över och vart fan har jag gjort av de senaste tre fyra åren av mitt liv, lika bra jag skiljer mig, mitt äktenskap är livlöst och dött och handlar bara om bebis, och jag är en så jävla dålig vän så ingen vill vara med mig längre och dessutom är jag satans dålig på mitt jobb. Och har ont i brösten. Och sover dåligt. Och second guessar precis varenda grej jag gör. Jag ringer ingen längre för vem fan vill umgås med mig.... 


Exhausting. Completely exhausting. Jag vet att det är hormonerna men det hjälper inte. Det rullar in och tar över allt. Så jag åker hem från jobbet, tar på mg pyjamasen och binge-tittar på Netflix. Vad annat kan jag göra? This too shall pass. Men Suprecur kan som fan helvetes dra åt samma helvete som den här barnlösheten kan göra. Där kan de mysa ihop, spawns of Satan.


(Ps, väckte mig själv av ytterligare en mardröm. Jag bodde i ett kvarter där det fanns en galen granne, en ung kvinna som gav sig på personer helt random på nätterna och hade ihjäl dem med kniv och slag. På dagstid var det dock safe, så när mannen och jag skulle på bio men vände halvvägs för att jag behövde byta skor (som drottningen!) och passa på att kissa, så tänkte vi att det skulle vara lugnt. Han väntade utanför, och där jag satt i bästans ro och kissilurade gled dörren upp. Och där stod hon, med en kniv. Fullt redo att attackera mig. Som sagt, den som gillar analyser kan ju dra igång om hen vill, but this one goes without saying...Nähe? Scared of a threat while peeing, are we? A little bit afraid of the bathroom, really? *trött och ironisk smiley*)

Den sista mensen innan IVF (och någonsin? eller iaf på 8 mån?)

Ladies, gents and hens and everybody in between or somewhere else, nu har jag gått två hela dagar och en tredjedel av min Suprecurdos som jag ska gå i totalt 13 dagar innan jag sätter in ett hormon till (om allt går som det ska). Frågan är, har jag fått några biverkningar? Hur mår man efter ett par dagar på Suprecur?

Well, det som gör det lite lurigt att svara på är att Suprecur sätts in på cykeldag 20. Alla som någonsin försökt få barn längre än en kvart vet vad det är för slags tid i månaden. Eh jupp, nåra dar sådär efter ÄL och någon vecka lite sisådär före BIM. Och inte vilken BIM som helst.

DEN MEST ÖDESMÄTTADE BIM EN NÅGONSIN KAN HA.

But why? Jo, det är den sista definitiva spiken i kistan att vi inte blev gravida, och att vi måste göra IVF. Men VET du inte redan att du måste göra IVF Fru Infertil? Hur PANTAD är du? HALLÅ senaste ÅRETS INJEKTIONER ANROPAR, har du liksom inte märkt att du måste IVF:a din jävla kratta?

Jo. Det har jag märkt. Och nej. Det tänker jag inte acceptera. Eller snarare, min livmoder tänker inte acceptera det. Min biologiska klocka. Min reproduktiva drift. Den säger FIRE AWAY DÄR GICK ETT ÄGG, ÄR DU REDO ATT BLI PREGGERS KROPPEN WOOOHOOOOO????? en gång i månaden. Och hela kroppen tar sats, och brösten värker och livmodern krampar och allt, precis allt, går ut på att ja, kanske, kanske gick det denna månad. Varför skulle det inte? Särskilt månaden innan IVF.

Jag har haft ganska få fulgråt på toalettstolen när mensen har kommit. Jag tror att många utifrån tror att vi gråter mycket på toaletten när mensen kommer, vi infertila, och jag vet inte hur det är med er men för egen del brukar det vara skönt när den väl kommer för då är jag redan ett sånt satans nervvrak och har konstaterat tio tusen gånger i soffan till min man "jag tror inte det gick denna månad. Jag känner det. Det gick inte". Så, mens blir bara ett kvitto på det jag redan vet. Men det hindrar inte anspänningen inför.

Den sista mensen innan IVF nummer 1 minns jag väl. Det var nästan som att den lamslog mig. Jag stängde av. Men sen kom den där satans extrachansen som ett brev på posten. Jag hade inte räknat med den och kände inte till den. Ägglossningen där några dagar innan man börjar på Suprecur. Den är valid. Den är med i matchen.

Så, där är jag nu. Två-tre dagar in på Suprecur är jag nu alltså på cykeldag 22 och bimsisådär 7 dagar bort. Så först ska jag nu klara den sista klättringen mot BIM, som för att skoja till det lite alltid blir sen av Suprecur. Hormonet skjuter fram den några dagar. Så jag ska liksom gå några dagar över tiden, spexigt va?

Så, vilka biverkningar ger Suprecur såhär tidigt in i behandlingen? Well, på listan står bröstömhet bland annat, check. Men det har jag ju VARJE månad innan mens, check. Och det är också ett tidigt gravidtecken, check.

DET ÄR LIKSOM INGEN HEJD PÅ HÄRLIGHETERNA NÄR MAN IVF:ar!!

Men, om vi alltså bortser från att det mesta man känner också kan kännas en helt vanlig månad och kan bero på annat, så vill jag ändå så ärligt jag kan sammanfatta vad jag känner i min kropp/sinne just nu oavsett orsak liksom. Jag har ju lovat att ni ska få följa med i denna IVF.

Så, jag känner:

• ömma bröst
• livmoderkramper/det drar lite grann. Först idag mer värkliknande kramp, tidigare dagar mer... "plingande" (hittar inget bra ord! Inte ont men ändå att det känns liksom)
• sömnstörningar; vaknade tre ggr natten till igår och supertidigt idag
• mardröm, imorse väckte jag mig själv av att jag drömde att jag var på en konferens och tappade bort mig och inte hittade till salen där vi var, jag fick en hänvisning att "ta den hissen ner två våningar" och vi var redan på entréplan. Jag gick in i världens minsta hiss. Den hade bara en enda knapp och inga siffror eller liksom skala utan bara en knapp och jag tryckte på den. Dörren stängdes. Den började gå neråt. Jag fick ingen indikation på vart den skulle, inga siffror som sken upp och räknade ner, och den stannade aldrig. Den bara fortsatte och fortsatte neråt. Det fanns ingen nödknapp upptäckte jag då, jag hade ingen täckning på mobilen, ingen visste vart jag var och det fanns tiotusen hissar i byggnaden och jag var längst bort längst ner och hissen bara åkte, och åkte, och åkte...... :( Den som gillar drömtolkning kan ju sätta igång en analys...
• jättehungrig
•  stressad i mitt sinne och vill bara hålla det upptaget och liksom stänga av det av jobb och/eller binge watching av RuPauls Dragrace (världens bästa IVF-serie!!), vill bara logga in på jobbmejlen och jobba, gick in på vårt instagram och följde nya konton, kommer på jobbidéer och mejlar till mig själv för jag vill inte skicka ut saker till kollegor på helgen, är el bosso o såna signaler får man ju inte sända till folk att man sitter o jobbar hela tiden. 
• nedstämd och låg på social energi, ställer in de aktiviteter jag har, vill inte prata med nån utom min man och min mamma och knappt henne. Snäser av folk och har inget tålamod. 

Det var dagsrapporten det! Jag återkommer om det sker någon förändring! 

Fru Infertils IVF-skola del 3: Sura Suprecur

Först ut i Fru Infertils fördjupning i IVF-mediciner är Suprecur! Det är det långa protokollets verkliga strethäst och också det som faktiskt skiljer det långa från det korta. Man kan överlag säga att de båda protokollen är exakt likadana, men 14 dagar INNAN de som kör kort protokoll drar igång, har vi gamla IVF-veteraner redan harvat på med tunga hormoner under de två veckorna. Detta har renderat den väldigt charmiga egenskapen att jag ofta känt mig AVIS på dem med kort protokoll! 0_o Haha, ja, jag vet, det är URDUMT, men det är omöjligt att hindra såna tankar.

Varför en del får det långa och en del det korta vet jag faktiskt inte. En del kliniker har kort som standard, en del har långt som standard. Jag tror att det långa primärt körs för dem som inte har asmycket äggreserv samt har en ganska lång cykel, så att man ska hinna få kontroll på verksamheten och gro fram en bra äggskörd i lugn och ro, medan de som kryllar av ägg kan sprojta på lite kvickare. Men, det är bara min egensnickrade hemmateori. Nån IVF-räv i kommentarsfältet vet säkert bättre :)

Nu ska vi lära oss lite mer om Suprecur. Eller, som jag gillar att kalla det: Sura Svettiga Skallebankiga Suprecur - eftersom det är de vanligaste biverkningarna. Det Suprecur gör är att det stänger av äggproduktionen totalt, det vill säga det försätter kroppen i klimakteriet i raketfart. Detta innebär att dess biverkningar liknar klimakteriets. Låt oss hämta en lista från FASS:

Vanliga biverkningar (kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare)

• Viktökning eller viktminskning
  
• Hjärtklappning
  
• Huvudvärk, dåsighet, yrsel, trötthet
  
• Lukt- och smakförändring
  
• Illamående, kräkningar, diarré, förstoppning, smärta i magen
  
• Torr hud, akne, hudutslag
  
• Ökad eller minskad huvudbehåring
  
• Smärta i ryggen, armar, ben och leder, muskelstelhet i axel
  
• Värmekänsla i huden, svettningar
  
• Irritation av nässlemhinnan, näsblod
  
• Menstruationsliknande blödning, torrhet i slidan, underlivsflytningar, äggstockscystor (sjuklig blåsbildning i äggstock), bröstömhet, förändring av bröstens storlek, smärta vid samlag
  
• Sömnrubbningar, minskad sexlust, nervositet, humörförändringar, depression (vid långtidsanvändning).
  

Mysigt va? Observera särskilt, upp till EN AV TIO ANVÄNDARE! Det är alltså rätt troligt att du får minst en av de här biverkningarna. Jag har strukit under dem jag någon gång känt av. Svettning har faktiskt bara typ hänt en gång, och det var mycket milt. Det primära besväret jag får är huvudvärk och humörförändringar. Men det senare har man ju liksom överlag pga den mycket pressade livssituationen. Men huvudvärken är faktiskt påtaglig, ibland dunkar det rejält som att jag slagit i huvudet. Men det kommer främst på slutet av behandlingen.

För mig är den värsta biverkningen mental. Försök sätta er in i den fruktansvärda inre konflikt en person som inget hellre vill är att vara Fertile As Fuck, som vill bli med BARN, förstå konflikten som uppstår när jag medvetet och mycket påtagligt STÄNGER AV hela verksamheten. Jag vet varför jag gör det och jag vet att jag ska spruttla på den som bara satan här om två veckor, men rent mentalt är det jättejobbigt. Jag känner mig som en öken inombords. Torr och ofruktbar. Meningslös.... Så känns det. Så deppigheten blir förstärkt av att jag är mer infertil än någonsin. Inte ett enda jävla äggsatan så långt ögat kan nå.

Så, hur ser då medicinen ut? Är den svår att hantera? Nej, inte ett smackelismack svårt! Man kan göra en hel del på formgivningssidan, as usual, eftersom den inte ser så läcker ut att ha i handväskan. Tänk om nån kunde utforma ett lite pimpat fodral till den åtminstone. Satt ett läppglans i andra änden och en spegel på sidan.

Den kan förvaras i rumstemperatur men får inte bli varmare än typ 25 grader, så ta inte med den till stranden på solsemestern. Den levereras i en förpackningar med två förpackningar i sig. Man får alltså bryta upp den ena och ta ut alla små beståndsdelar, som ser mer komplicerade ut vid första anblicken än vad de är. Man tar av locket på den bruna burken och skruvar fast själva sprutmojängen och sätter på hylsan som skydd. Klart. Sen får man ett litet rör man kan förvara sprojlet i om man vill, som ni ser på den nedre bilden här. Det första man ska göra när man fått ihop den är att spruta några gånger i luften för att få igång pumpen. Gör det under en lampa, typ köksfläkten, så ser du när den kommit igång. Här är en bild på nässprayet inklusive referensobjekt:

Och här har ni nässprayet i all sin prakt med sitt plaströr. Längst ned har jag satt en gummisnodd. Och varför det dårå? Jo, jag är så himla smart serru så det är mitt fool proof system för att hålla koll på när jag tagit dosen, och också ett jättebra sätt att inkludera partner i nässprayet eftersom hen kan se om dosen är tagen eller inte. När jag tagit morgondosen sitter bandet längst ned. När jag tagit lunchdosen drar jag upp den till mitten. Och sen när jag tagit kvällssprutet så drar jag upp den längst upp. Så an man fråga sig vilken jävla jubelidiot som behöver ett system för att komma ihåg om hon sprutat eller inte, det borde man väl minnas tycker väl ni??  Men att göra en sak tre gånger om dagen i fyra veckor, det blir till slut en rutin och dagarna är ju rätt lika varandra så rätt ofta kunde jag komma tillbaka från lunchrummet och bara... hm... tog jag, eller tog jag inte? And believe u me, denna bad boy är fan inget du vill ta dubbel dos av, av misstag. 0_o

Så, från mig till er; Fru Infertils Fool Proof hållakollpå-nässpray-system! Briljant, i all sin enkelhet.

Så, det jag just nu är i färd med att göra är att sätta min kropp i klimakteriet, FÖR TREDJE GÅNGEN inom loppet av ett år och några månader.

Nästa del i medicinskolan kommer att handla om Goa Gonal-f, men det först om några veckor. Nu ska jag köra på med nässpray här i två veckor. Nästa checkpoint i IVF-protokollet är ett blodprov den 20 oktober!

IVF-skola del 2: MEDICINERNA

Godkväll mina underbara små tomma maraccas! Hur måååår ni denna afton? Här rusar vi på i helt otillbörlig rask takt med nummer 2 i Fru Infertilsdag IVF-skola! (Ja, jag ser att ni inte hänger med i allt läsande, ni får komma ikapp, ta helgen ledigt!! ;)) 

Nu när vi har introducerat protokollet så är det dags för MEDICINERNA! 

Återigen, detta är alltså LÅNGA PROTOKOLLET på en "normal" person. 

Här nedan följer en bild på medicinskörden för en ivf:ande person. Detta är alltså vad en ivf:ande person kör in i sin kropp inom loppet av sex veckor och alla av dem är enormt personlighetsförändrande och invasive på en människas kropp. 

För att allt ska bli så verkligt som möjligt har jag tagit en bild på alla mina mediciner i ett svep, tillsammans med den enda rimliga jämförelsepunkten för att man ska förstå storleken på ett ting.

Det ni ser på denna bild är:

Sura Svettiga Skallebankiga Suprecur

Nässpray som vi tar dubbel dos av tre gånger om dagen, och därefter en gång om dagen, i totalt fyra veckor. Suprecur hämmar äggtillväxt och försätter kroppen i klimakteriet.

Goa Gonal-f

Sen kommer Goa Gonal-f som är äggtillväxtstimulerande och som vi alltså tar en gång om dagen tillsammans med att vi kör vidare med nässprayet för att se till att inte äggen fyras av plötsligt. 

Oemotståndliga Ovitrelle

Ovitrelle är en drottning, a queen, en solitär, och henne tar vi efter alla blodprov och ultraljud på pricken 36 timmar innan äggplocket. Hon fyrar av alla ägg!

Läskiga Lutinus

Lutinus har kanske fått ett oförtjänt rykte, men come on!! Detta är alltså ett pms-hormon (progesteron) som vi kör upp rakt upp i underlivet 2-3 ggr om dagen (KLADDIGT!!) för att få kroppen att fatta att en ägglossat. FUCK OFF säger jag, men detta är alltså vad som krävs efter ett äggplock. 

Där har ni det. Detta är alla hormoner en ivf:are kör upp i sin kropp under loppet av sex veckor.

(Under IVF rekommenderar jag LCHF: Lite Champagne Hjälper Faktiskt!!!!)

Fru Infertils IVF-skola DEL 1: PROTOKOLLET

IGoderafton mina kulisskrypande kissemissar! Jag har förstått att ni alla är sugna på att få följa med i IVF:ens förlovade värld utifrån det rungande bifallet i kommentarerna på mitt förra inlägg, och denna fruga är minsann inte sen på att oblige! Så, härmed förklarar jag Fru Infertils IVF-skola ÖPPNAD!

DEL 1: PROTOKOLLET

I denna första del ska vi fördjupa oss i själva IVF-protokollet. Eller, planeringen om man så vill. De ser olika ut på alla kliniker, det ni här ska få se är protokollet från Sahlgrenska samt för det långa protokollet. Det ni här ska få se är dessutom min EGEN PRIVATA PLANERING för min andra (och senaste) IVF- behandling som genomfördes i julas/januari 2016.  Bara att bläddra i den och ta foton på den fick mig att känna mig ledsen just nu, vilket förvånade mig lite grann. Var oförberedd på att det skulle kännas så mycket. Sidorna är söndertrasade och kladdade i och bläddrade i. Datumen och bockarna i kanten är fyllda med så mycket hopp och drömmar. Varje steg framåt var ett steg närmare bebisen. Trodde vi. Då hade vi två hela behandlingar och alla möjligheter framför oss. Nu har vi bara en behandling kvar och merparten av chanserna bakom oss. Det är skillnad. Buhu ;´(
Med det sagt, så går vi vidare.

 Bilden ovan, sida 1 berättar om när jag hade min mens. 20 dagar efter det ska jag börja med nässpray. Det är det som står under Nedreglering. CD är kort för cykeldag. (Imorgon är för övrigt min CD 20 i denna cykel, dvs jag börjar med nedreglerande nässpray.) Jag kommer att göra ett separat inlägg om alla medicinerna man tar i IVF-skola dag för dag del 2 som kommer imorgon. Nu kör vi bara själva planeringen.

Som ni ser tog vi inget blodprov av östradiol i den behandlingen, det är överstruket. Det är lika olika hur man gör med det, denna gång på IVF3 ska vi faktiskt ta ett extra blodprov där.

Sida 2 så ser ni att besök med barnmorska och läkare är satt i parentes. Eftersom detta var min andra behandling gjorde jag en så kallad "telefonstart". Jag visste ju redan hur man gör med alla sprutor så jag fick planeringen hemskickad på posten och satt i ett telefonsamtal med barnmorska och gick igenom.

Sen kommer det RIKTIGT KLUDDIGA som gav mig rejäl PANIK första gången jag såg det. De måste ju kunna koppla in en pedagog som kan illustrera det där bättre? Jag känner en kickass grafisk formgivare och jag har tänkt be henne göra en illustration av hela planeringen enligt en tidsaxel i min bok, en planering man faktiskt FATTAR. Men nu är det alltså såhär det ser ut på Sahlgrenska och just nu fattar jag ju den helt utantill och har inte ens FYLLT I datumen på min tredje planering som kom med posten härom veckan. Jag har lagt in den i ett skåp bara. Business as usual. Men om jag ska förklara ovan så är det ni ser ett hormonschema. Man startar med hormoninjektionerna efter cirka 2 veckor på nedreglering.

Horisontell axel är dagar, där har jag fyllt i med datum.
Vertikal axel är olika hormoner eller ingrepp. Som ni ser gick jag på Suprecur - gulmarkerat  (vilket är nässprayen och som för att krångla till det står LÄNGST NED på listan, fast man tar det först och där anges att man ska ta 1 sprut 3 gånger om dagen. I själva verket har man redan tagit 2 sprut 3 ggr om dagen i två veckor, men här ändras det alltså till 1 sprut bara. Vilket tog mig en evighet att räkna ut. Sen tog jag Gonal-F, vilket alltså är det stimulerande hormonet som tas en gång om dagen medelst injektion i magen. Ni ser just min dos, 250 enheter. Alla får olika, och en del tar hormonet Menopur också/istället, etc. Men jag är lite school book example och de flesta gör lite som jag. Fast kanske inte så mkt hormon då, jag är ju numera så jävla GAMMAL så man får fan sprojta igång äggen om man ska få nåra. Suck. Moving on.

På stimuleringsdag nr 6 ser ni att jag antecknat ett blodprov med en stjärna på morgonen. De kollar hur mycket Östradiol man har i kroppen, och bevisligen hade mina nivåer skyrocketed, för ni ser att jag strukit över min dos och ändrat den från 250 till 200 och dagen efter ner till 150. För höga nivåer riskerar överstimulering, och det vill vi INTE. Ni ser också att de satte in ett ultraljud redan morgonen efter blodprovet. Normalt väntar man lite, men de ville kolla pga mitt höga blodprov. Så, sänkt dos, och vi bestämmer ett datum för ÄGGPLOCK. Stimuleringsdag 11 tar jag alltså en annan sorts spruta, Ovitrelle, (jag har skrivit ÄL-spruta längst ned) och den fyrar av äggen så de lossnar ganska exakt 36 timmar senare. Dag 12 är medicinfri och dag 13 blev det alltså äggplock, som ni ser har jag skrivit ÄP längst ned. Dag 15, dvs 2 dagar efter äggen plockats ut, är det sedan dags för återföring.

Gick det för snabbt? För krångligt? No need to worry, man får ett papper till förstår ni, stay tuned, här nedan får ni veta lite mer detaljer om Ovitrelle och ägguttaget på sida 3 i planeringen!

Som ni ser här ovan drar det också igång ett FJÄRDE hormon här i leken, hittills har vi ju bara pillat i oss nedreglerande Suprecur, äggstimulerande Gonal-f, och äggavfyrande Ovitrelle. Nu trodde vi ju att vi skulle få koppla av efter allt detta, nej nej nej, nu börjas det med Lutinus, som progesteron. Kroppen vet inte att den har ägglossat så man måste tillföra detta hormon som kroppen normalt producerar efter ägglossning, och som hjälper embryot att må bra, och som ger en pms-symptom (vilket är skälet till om man aldrig vet om man är preggo eller bara en bitch eller gudförbjude, både och ;)) I ivf är det ingen hejd på härligheterna, här tillför vi en DUNDERKUR av detta helvetiska hormon. Samtidigt som........_

TADA: Vi för tillbaka ett embryo! Sida fyra i planeringen är också den sista. Här får vi detaljerna för embryoåterföring samt officiell testdag, som jag krattat ner i marginalen.

Snipp snapp snut, här är IVF-sagan slut!


(Ps, om du inte vet vad du ska skriva, men väldigt gärna vill skriva något för att acknowledge den stora insats och prestation jag gjort i detta inlägg, så går det bra att skriva I FUCKING LOVE YOU FRU INFERTIL i kommetarsfältet nedan. Seså. Copy paste!) 

IVF dag för dag!

Oy! Jag har en idé som jag vill kolla med er. Alltså, den handlar ju rätt mycket om vilka ni är som är här och läser, och vart ni står i era egna processer.

Jag har en tanke om att blogga dag för dag under ivf 3. Jag har förstått att flera av er har använt mitt inlägg där jag sammanfattar min andra ivf-behandling   för att få insikt i hur en ivf-behandling går till i praktiken, och att flera av er också har visat den för era partners, thank u very much! Och nu såhär i efterhand inser jag hur jävla lite jag visste i förhand. Jag läste på och trodde jag förstod allt det stod om att först gör man si och sen gör man så, men jag minns också vilken jävla fågelholk jag var första gången jag fick hem mitt ivf-protokoll. Har ni sett ett sånt förresten? Tre sidor långt papper med massa information och tabeller och kryssrutor och telefonnummer, jistanes! Jag blev skitnervös. Nu har jag ett sånt protokoll framför mig för tredje gången och det är business as usual, gäsp gäsp. Konstigt hur snabbt man vänjer sig, och hur snabbt askomplicerade grejer känns helt bekanta.

Jag minns också hur mycket liksom EXTRAMATERIAL en ivf innefattar, som man aldrig kan googla sig till hur mycket man än försöker. Lappen om samtycke - den är rätt udda, eller hur? (Och så är det svårt att få till en samtyckeslag i sexualbrott och män kan förgripa sig på medvetslösa tjejer men när det gäller ivf är det fan ordning på torpet, båda måste skriva på halleduda hullej. Ps -jag tycker det är rimligt med samtycke. i båda fallen. ds) Och så är det pappret som handlar om att okeja att de forskar på ens bortkastade embisar, minns ni den lella lappen? Väntan på att få se om embisarna ens blivit befruktade hade jag ingen aning om innan, än mindre väntan till om man får sätta in eller inte vid färskt eller fryst (eller ens skillnaden på färskt eller fryst, bara det var en vetenskap innan och nu svänger jag mig vant med blasto hit och kvalitet på celler dit) Så himla många ställningstaganden man står inför som det inte går att googla fram! Bara en sån sak som hur en ivf-spruta ser ut! Vet ni det? Vill ni veta det?

För nu har jag alltså en idé om att jag ska blogga i princip varje dag under ivf 3 och förklara och kanske rentav lägga upp bilder på alla såna här grejer som är så abstrakta. BUT; (and it's a big but(t)!) då kommer vi till frågan om hur många av er som är liksom vana ivf-rävar och redan kan detta på ett rinnande vatten, och hur många som lurkar i kulisserna och kanske står inför en behandling? Nästan alla som kommenterar här är ju vana i matchen, men det kanske inte är hela sanningen? Ni som aldrig lämnar en rad (vilket är HELT OKEJ)  - kan ni tänka er att lämna en rad nu, och då ge mig informationen: JA; jag vill gärna läsa varje liten DETALJ om din tredje ivf frugan! Alt NEJ; du skriver mycket mer spännande när du blottlägger hela ert dammiga sexliv, DET tycker jag är kvalitetsTV! *hämtar popcornen*(Jag tror inte jag klarar både skriva om ivf:en dag för dag och andra längre teman liksom, ni vet (???) hur det är när man ivf:ar, det upptar liksom ALLT o normalt är det svårt att ens sätta ord på det man gör och hur det känns, vilket är skälet till att jag aldrig gjort det innan utan bara fått ihop det i efterhand.)

Begin:

Risp rasp fillibombombom fillbombombom fillibombombom. RISP RASP

Nähe mina fellow infertile. Det där rekommenderar jag inte någon att prova hemma. Eller på sjukhus ;)

Äsch, okej, jag överdriver, jag har en talang för drama. Det handlar alltså om endometrial biopsi eller i detta fall endometrial scratching vilket är exakt samma sak, förutom att i fall två slänger de vävnadsprovet som de tagit. Endometrial scratching är en metod som många kliniker i Danmark, Tyskland och USA bland annat använder som standard. Hypotesen är att en lite uppretad livmoderslemhinna är en bättre miljö för ett litet embaby att fästa i, så därför går man in med en liten rispa och retar upp na lite. Innan man sätter in embaby alltså. Metoden har i många studier visat på superbra resultat, men ingen av dem är vetenskapligt vederlagda. Antingen innefattar de för få studieobjekt, eller har de inte haft kontrollgrupp, eller har inte studieobjekten haft samma förutsättningar. Etc. Så, man VET alltså inte. Men nu har det gått så långt så nu körs en rejäl internationell studie med typ 1000 objekt, varav yours truly är en thank you very much ser ni hur jag bidrar till vetenskapen!?, och här är Sahlgrenska med, tillsammans med sjukhus i Australien, mfl. Jag har redan värvat två till studien genom denna blogg dessutom hurra hurra! (Don't blame me if u don't like the ingrepp, u are on your own kiddos.)

Så de kör alltså en studie, och där fick jag vara med för jag passar in på kriterierna som de undersöker (alla får inte vara med utan man måste uppfylla de parametrar de ställt upp. Och nej, Stockholm är inte med i studien. Vi har redan kollat!) Man gör ingreppet cykeln innan ivf-behandling alternativt ivf-försök (dvs en återföring). I mitt fall inför min tredje ivf-behandling, som alltså börjar snart!

För er som är lite kväsimaggade går det bra att sluta läsa nu, för here comes the details. Er fruga lämnar inget osagt eller dolt, här kör vi med öppna kort och vaginor! 

Ingreppet går till som så att de späntar upp underlivet med den där mysiga typ TVING-MAN eller vad det är, för att komma åt och se ordentligt. För er gamla invanda ivf-haggor är ju det business as usual, det är dem de använder när de gör äggplock och återföring och egentligen gör den inte ont. Den är mer obehaglig, tycker jag. Sen för de in en leten gummikateter, och också den känner vi ivfveteraner igen, den används också vid transfer, och på mig har den aldrig känts. Denna scratching-kateter ska dock vara något grövre och stelare än den mjuka goa embabyslangen. Och sen, om jag fattade det rätt, drar de in en liten kratta i katetern så de kan rispa på insidan av slemhinnan litegrann och sen drar de ut och slänger kalaset. Klart. Ska ta typ 2 min. En del uppger smärta när katetern förs in men rivningen inuti ska typ inte kännas, om det känns så känns det som mensvärk. Sa de. Och så ordinerade de två panodil en timme innan ingreppet och man kan äta och dricka och jobba som vanligt den dagen. Easy peasy.



Haha. HOHOHAHAHAHA. Well well.

När jag kommer dit informerar jag om att jag har en låg smärttröskel. Eller jag vet inte, det kanske jag inte har? Men faktum är iaf att så fort de säger "förenat med milt obehag" så skriker jag i högan jävla sky så jag antar att det betyder att jag inte klarar smärta så bra. Även om det uttalandet har börjat reta mig det sista. Tänk om det faktiskt är så att det bara gör ONT AS FUCK det de gör på mig? Och givet det, så har jag väl en satans HÖG smärttröskel med tanke på att jag utsätter mig för det om och om igen, och LIGGER KVAR utan smärtmildrande medan det gör asont. Right?!

Oh well, jag sa iaf att jag brukar få jätteont vid t ex spolningen (minns ni den lilla mystrippen? way back when jag gjorde utredningen så spolar de ju kontrastvätska ut i äggledarna och spänner upp en jävla gummiboll inne i livmodern. Det skulle ju "mola lite" hette det då. Pfff. Jävla as. Det gjorde förbannat ont på mig och jag skrek rakt ut) och att jag därför redan nu undrar om de har starkare smärtstillande än de två larviga panodil jag petat i mig.

 - Nej nej nej, försäkrade doktorn, detta kommer inte göra ont. Se, vi för in en kateter här (målar på den lilla löjliga livmoderslappblocket som ligger framför henne på skrivbordet alltid redo) och så repar vi lite här. Katetern är samma som på transfer bara lite grövre.

Ahapp. Ok. Ja men då kör vi. Och det gjorde vi.

Försök ett medelst kateter: Fru Infertil blir överrumplad och gapar AJ rakt ut.
Försök två medelst kateter: Fru Infertil skriker Aaaaaahaaa
aahhaaaaa medan ryggen spänns i en båge.

Här pausar vi. Doktorn och sköterskan lugnar och klappar. Och min MAN förstås haha halleduda honom hade jag glömt, ja se han var där också hahaha (apropå att vi glömmer att våra män också går igenom detta apropå förra inlägget och era kommentarer - jag återkommer till det!!)
Vid det här laget börjar jag svettas. Det är ju en mänsklig reaktion att svettas vid rädsla.

Så aviserar doktorn att hon ska försöka igen, men att min livmodertapp ligger i lite taskig vinkel för närvarande, så sköterskan kör ner en knytnäve på livmodern för att pressa den rätt (parentes: Här frågar jag: hjälper det om jag är kissnödig? JA svarar båda då. JA MEN JAG TÖMDE JU PRECIS BLÅSAN I ERT JÄVLA GRAVIDITETSTEST PRECIS INNAN!! suck... (Och parentes i parentesen: jag skojade lite om det där testet, som var negativt kan ni tänka, att det var ju för jävla väl, annars hade du och jag behövt ta ett långt obekvämt samtal ikväll älskling, och då fnissades det lite awkward i rummet. hashtag #oursexlifeisdead hashtag #jaja) slut på både parentes och parentes i parentesen - hänger ni med?) vilket låter värre än vad det var för hon hade en mjuk varm hand. Sen kom dock något som inte var mjukt och varmt.

Tången.

Yep. Doktorn ska alltså dra min livmodertapp i en mer smickrande vinkel för att få in kateterhelvetet och hämtar en tång och börjar dra. Detta gör väldigt, väldigt ont. Jag frågar om de kan ge mig nåt mer, lugnande, smärtstillande, VIN?!?!

De är jävligt ovilliga till att ge mig nåt vilket jag inte fattar, vad är egenvärdet i att jag ska ligga där och ha så jävla ont? Jag menar, jag är verkligen inte för att droga i tid och otid men nu hade vi ju redan försökt en stund på två panodil och jag var ju skräckslagen och i uppenbar distress, och vid det här laget hade adrenalinet börjat kicka in, vilket orsakade att jag skakade okontrollerat i hela kroppen. Jag gjorde andningsövningar för att lugna kroppen och fick en filt över mig och fick ta ner benen för att lugna ner mig, vilket egentligen bara stressade mig mer. Det hade gått 30 min och vi var inte ett smack närmare scratching, vi hade inte ens fått in förbannad kateter så nu skulle det bli Tång + Kateter + Risp. Vi var LÄNGRE ifrån succé.

De ger mig. Ett stolpiller.

Värdigheten. Åh. Värdigheten.

Vi försöker igen med tången men jag gapar för lika full hals ändå, och nu får jag vila igen inför vårt tredje försök. Sköterskan går och förbereder en bedövningsspruta som doktorn lovar använda om försök tre med att dra tappen på plats gör för ont. Jag är desperat och  gråter och skrattar om vartannat vid det här laget. Försöker förstå varför det gör så ont och ber doktorn skippa jävla tången och bara köra in kateterhelvetet då. Hellre att det gör JÄTTEONT en gång, är ni med mig, och sen klart, istället för jävla tångdra hit och dit och sen ont. Men då förklarar hon att hon inte kan göra det, det är nåt med att katetern stöter i min livmodervägg och inte kommer "runt hörnet" där den ska rispa. :(

Så, upp med benen, jag ber min man ställa sig och göra fula grimaser, och ärligt talat alla dagar i veckan gör han jordens skojigaste fulaste grimaser men detta var de SÄMSTA fula grimaser jag sett honom göra haha, han såg lika skräckslagen ut som jag. Men jag ville liksom bara få en rejäl distraction for ma brain.

Men se här, bönhörd. Doktorn ändrar sig. Vet du, vi tar bedövning, säger hon.  Och så sätter hon sprutan. Och again, ni som gjort äggplock.. Ni vet... Att stickas fyra ggr runt livmodertappen med en spruta är ingen lek. Jag skrek rakt ut fyra ggr, men sen var det över. Och då var det som att... ja det känns nästan helt patetiskt i efter hand. För doktorn bara VIPS in med katetern och RISP och så ut och så var det klart! Det tog TIO SEKUNDER! Och jävla rispet kändes inte alls, och där var jag ju inte bedövad ens!

Så, in totales, handlade detta om att min livmodertapp var dels sluten och arg (detta var innan ÄL) och att min livmoder hade en liten oturlig vinkel just då. Det var egentligen bara det som krånglade till det. Så själva ingreppet i sig är egentligen smärtfritt i princip - det var ju inte skönt när hon satte in katetern men det var ju att hon inte kom runt väggen där inne som skapade smärtan. Det som ställde till det för mig var allt jävla kringarrangemang. Det är fan samma sak när jag gör äggplock, för då får de aldrig in den där jävla kanylen för morfinet, så när jag väl ska plockas har jag redan legat och svettats på en brits i trettio min med grävmärken i bägge armveck.

Suck. Jag är inte gjord för såna här grejer :( Jag tar inte smärta bra. Eller gör jag det, men skiten gör satans ont. Doktorn gjorde bedömningen att jag inte tar smärta bra, för hon läste in i min journal "Patienten har låg smärttröskel punkt. Rekommenderar morfin före nästa äggplock punkt"

FINALLY!! Success! Jag har ju försökt säga detta inför varje plock på mina inför-samtal med sköterskor men de ger mig bara en lugnande och säger "ja du ska få morfin". Jag vet att jag ska få morfin men jag är tålig som en elefant, ge det till min tidigt för effekten blir fördröjd. Sist låg jag hög som en drake i vilorummet efter sjävla äggplocket. Under plocket var jag smärtsamt medveten om allt. "Morfin är beroendeframkallande drog"-MY ASS

(Ok, skojar, jag tar drogberoende på allvar, förlåt.)


Det om det, snipp snapp snut, nu är den här lilla damen skrapad och klar! Jag blödde under ingreppet men det var från bedövningssprutan och sen blödde jag lite gammalt blod i två dagar till, alltså inget färskt, och ja vi får ha sex direkt (as if ... ;)) Jag har ägglossning imorgon eller i övermorgon så vi ska ändå försöka en sista gång för sen drar nästa ivf igång. En sista skälvande chans har vi på oss. Inte något jag egentligen tror på, men klart, lite intressant nu efter scratchingen. Eftersom vi alltid får många fina starka embryon så tycks det ju vara implantationen det stupar på. Och jag har nu en alldeles nyretad fin slemhinna för lelle embisen att grotta ner sig i. Mommys bled and screamed for you before you were even a clog of cells.

Så, kan livet som ofrivilligt barnlös också vara. Bortsett allt annat, så gör vi smärtsamma ingrepp i hopp om att få till det som andra får till på en flarra rödvin och en dålig rulle.