Vad är väl en sommar?

I onsdags träffade jag inte bara en sköterska när det gällde att komma igång med viktminskningen på Förnedringsenheten på Sahlgrenska. Jag fick även tillfälle att träffa en dietist, och hon kommer att kopplas in igen i slutet på svältperioden (ja, det är alltså ren svält jag givit mig in på, låt mig vara helt tydlig med det - inget magiskt trolleri med den här bantningen, bara ren och skär svält-diet).

Hon hade väl inte så mycket att säga just nu, och jag ska heller inte säga att vi fet-klickade (som jag gjorde med gulle-Marianne), tvärtom tyckte jag det var ett jobbigt samtal och började bli irriterad på henne ganska snart. Ååååå aaaaaandra siiiiiiidaaaaaaan..... (gah! Damn u self insight and all years of therapy leading to low ability to kid self anymore) så fattar jag att det mötet var mycket mer utmanande för Fru Infertil, förstås, eftersom det handlade om att sätta mig ner, vuxna accomplished woman, och erkänna för en härligt fit dietist, alla mina äckliga knäppa beteenden som lett till en övervikt i termer av fetma.

Hur stor du än är, blir du vääääldigt liten i den sisten, ska jag tala om, och jag är så grymme stolt över mig själv att jag tog mig igenom samtalet och gave it my all, naket och ärligt. OK, bara liiiite dryg var jag. Framför allt var det när hon sa de förbjudna orden, när jag förklarade att min IVF inte kommer dra igång genast efter de 12 veckorna (som det gör för majoriteten av studiedeltagarna) då jag har en sommar som kom emellan, och jag ska alltså göra 12 veckor pulver, 4 veckor övergång och sen klara mig själv och hålla vikten, alt gå ner ännu mer beroende på hur läget är, troligen måste jag det, över sommaren. Hennes respons på detta var: Jaa.... men du kan ju se det POSITIVT...

Lägg av. Där fick hon a piece of Fru Infertils mind, let me tell ya, då jag förklarade för henne att jag nog allt förstår och inser  den positiva aspekten av att gå ner i vikt, men att för en person som kämpar mot barnlöshet är det som att livet rämnar när  horisonten flyttas fram. Vi står på skakig grund som det är, tystnad från vården och väntan på nästa steg är som att vara full på havet med förbundna ögon, medan ett inbokat möte  är fyrens trygga svepande sken. Vi vet vi inte kommer vara framme, men vi vet att vi inte är helt ensamna, och kanske kanske får vi vila en stund.

- Vad är väl en sommar? säger den som aldrig varit med om barnlöshet.
- Det är bara ett helt liv, svarar en barnlös.

 Ett helt liv, alla drömmar som går att drömma och alla drömmar som går att krossa och tre ägglossningar. That's a movie title for ya, släng dig i väggen Fyra bröllop och en begravning.

Ofrivilligt barnlösa kändisar i Sverige som gjort IVF eller adopterat

OK, inte för att Fru Infertil egentligen är typen som hänfaller åt skvaller .....fffffffffffhahahahaHAHAHAHAhahaha..... oh... ursäkta... *samla sig*... men jag tycker ändå att det är sjukt sorgligt att den enda ofrivilligt barnlösa person i Sverige jag egentligen känt till är Klara Zimmergren, som kom ut i P1 Sommar 2012 med sitt program om barnlöshet, och kort därefter med boken Längtan bor i mina steg. Visst finns det fler? Som gjort IVF, adopterat, andra lösningar/ingen lösning? Och som berättat om det, i någon form? Dvs jag ska ju inte outa nån här, men det är väldigt skönt att inte vara helt ensam i världen, och kända personer kan göra så mycket för att vara med och bryta tabut - vem ska annars göra det?
Jag har förtvivlat googlat svar, men inte funnit en bra sammanställning, men så kom jag på svaret - låtom mig, Fru Infertil, till allas eder tjänst, genast sammanställda en sådan!

Here goes;
 Fru Infertils specialla lista över Ofrivilligt barnlösa kändisar i Sverige som gjort IVF eller adopterat

1. Klara Zimmergren och sambo, komiker och TV-personlighet i t ex Mia & Klara, SVT. Aktuell med Sommarprat i P1 2012 samt boken Längtan bor i mina steg. IVF och adoption.
2. Pernilla Andersson & Dregen, artister.  Pernilla här berättar i Mama. Dregen intervjuas i Karlavagnen P4. Dregen pratar i Sommar i P1 om erfarenheterna av IVF.
3. Marcus Birro, författare & Jonna Vantahalo, kulturarbetare, Jonna berättar i Mama. IVF
4. Charlie Söderberg, Lyxfällan och Andrea, berättar här i Aftonbladet Wendela. IVF
5. Jenny Strömstedt, journalist och programledare, berättar i RFSU:s Sexpodden. IVF.
6. Anna Mannheimer, reporter och Peter Apelgren. Adoption.
7. Jan Johansen, artist, och fru Pia. IVF.
8. David Batra, komiker, och fru Anna Kinberg Batra, politiker, här berättar Anna Kinberg Batra i Skavlan samt David i Sommar i P1.IVF. 
9. Sofia Källgren, artist och man - Sofia intervjuas i TV4 Nyhetsmorgon IVF.
10. Isabel Adrian, designer & Steve Angello, DJ, berättar i Mama om IVF.

Obesitatsenheten - finally in a waitingroom that makes me feel slim

.... neeeeeee..... neeeeee.... så får man ju inte skämta... Så får man inte säga om de feta.... Neeee...

JOHO för tänk det får man om man heter Fru Infertil och själv är officiellt klassad som fet enligt konstens och läkevetenskapens alla regler och BMI-tabeller. Hello hello BMI fetma. On my very hard and strong way to BMI just Övervikt thank you veryyyy much!

Idag var första besöket alltså och ni Early Adapters (heeeey Waitingandlonging, S0ya.se, Saandydf m fl :D) har ju redan sett mitt långa känslosamma inlägg på instagram, directly reported from the waiting room- LIVE. (Ni som missat mig på insta, facebook & twitter, SKYNDA PRONTO, där får man veta jättemycket behind da scenes från Fru Infertils feta infertila liv, det är i sanning en fröjd att följa, tycker iaf jag, som ett av mina egna största fan :))

Hur som, det var inte utan att jag kände mig som en RIKTIG VINNARE där jag idag yrslig som fan inte klarade av att gå uppför Medicinareberget mot Sahlgrenska utan att stanna var femte meter och flåsa som en överviktig diabetestant med ciggfläckar på fingrarna. Idag fick jag ju det stora nöjet att gå in i huset tvärsemot Reproduktionsenheten (the place for us infertile) och istället gå raka vägen till Obesitatsenheten. Alltså. 2015. Bring it ON säger jag, det där med självrespekt är såååå 2014, nu fejsar vi alla våra demoner head on bara, inga schimärer eller fasader eller murar i världen kan dölja detta faktum och det känns lite skönt också... Ungefär som att komma ut ur garderoben. Eller gå på ens första AA-möte.

Hej allihopa...  Jag heter Fru Infertil.... och jag är.... jag är.... hrm.... (skrap skrap med foten i marken, flackande blick....) Jag är fet.... och... och..... jae....  infertil...

Finfertilerna ska vi kallas, det var väl PASSANDE? och ett sjukt mkt bättre namn på forskningsprojektet än "Undersökning om drastiskt viktminskning hos obesitaspatienter minskar fert.... eller vad det nu stod...  ;) Vi ska få vår EGEN enhet på Sahlgrenska. OCH förening och fackförbund,  while we are at it. Jag vet att vi är många där ute, Finfertiler UNITE!

Så, där satt jag alltså i väntrummet och kände mig sådär mager, gracil och esoterisk, som ett storögt rå fladdrade jag in i rummet och ut därifrån, endast efterlämnande en svag doft av lavendel och våta ängsmarker.

Först ut var sköterskan Marianne. Göööörgullig tanta som jag klickade med direkt. Nu brukar ju iofs Fru Infertil klicka med tantor direkt, jag är en väldigt gillningsbar person, om en har vett att uppskatta min rättframhet, raktpåhet och brysigomsamhet, som nog ibland missuppfattas för hårdhet och gåpåighet. Helt fel. Jag är som glassen Tip Top. Ett skal som uppfattas som lite hårt till en början, men bara tills en märker den fantastiskt lena och milda smaken, som alldeles alldeles strax efterföljs av oceaner av glänsande mjuk följsam vanilj, som att bli smekt i munnen känns det, så gott och härligt, så en bara vill stanna där, och känna sig trygg för resten av livet, omhändertagen av..., men, se där, vad är det? jo men bara den ÄNNU göttigare innersta mitten, en helt GIGANTISK nougatboll, liksom söt och fluffig på en gång, som får det att pirra på platser du inte visste fanns... Typ sån, är Fru Infertil. Bara så ni vet. Och ni får vara mina vänner. Om ni vill. Jag ska vagga er i chocolate heaven for the rest of ya lives, bitches!

Så inte så konstigt att jag klicka med tanten :-) Nu har jag fått med mig 2 jättepåsar med Modifast och ett papper fyllt med bokade tider. Det blir en bra vår detta, börjar jag aningens ana.

Skriv på för Sveriges hemligaste folksjukdom

I just loooove women who care, u know? Kvinnor som kämpar på, skriver, mejlar, ringer, pingar, twittrar och demonstrerar, för vad de tror på och vad de vill förändra. Ne, bli inte förargade nu, det är lika bra när män gör det förstås, bara det att de vanligaste gångerna jag ser män i grupp verkligen bry sig om nåt är det för en annan grupp av män som jagar en boll på en plan, och detta bryr de sig om så mycket så hela städer stängs av, helikoptrarna cirkulerar i luften, barn gråter, folk får tänderna utslagna, och polisens samtliga insatsstyrkor från hela länet får rycka in... It is a different kind of caring, u just might say... Oh well ursäkta att jag gick manshatisk on ya lovely asses, det är en yrkesskada.
Tillbaka till ämnet som var i just detta fall att ett antal livmoderbärare har gått samman för att sätta fokus på en av Sveriges hemligaste folksjukdomar: Endometrios. 

Fru Infertil har själv LYCKELIGEN aldrig behövt genomlida detta helvete, så på inga sätt ska jag säga att jag har en rats ass aning om vad det innebär, men som medsyster, medmänniska och vän vill jag förstås vara en av de rösterna som hjälper till att få slut på det onödiga lidande som sjukdomen innebär. Dessutom är infertilitet en högst vanlig och olycklig följdeffekt av endon - och DET vet Fru Infertil mer än vad hon vill veta om.

Så! In och läs på (på Endometriosforum Sverige), skriv på (på namninsamlingen som ska lämnas till Folkhälsoministern), and while you are at it - gå på (demonstrationen 13 mars i Sthlm, 2015)!

xx

Resan har börjat

Nu är det officiellt ON, my darlings. Jag har nu gjort mitt första dygn på 800 kcal, och det ska bli 12 veckor av detta. Igår hade jag en dunderdålig dag. Jag kände mig nästan deprimerad. Det var måndag. Jag var hungrig. Kall. Trött. Och nere - kanske för att jag ska få säga farväl till en av de enda vänner jag haft; den goda maten och den goda drycken. De långa vinluncherna på stan med vänner, baraföratt-champagnen, mannens trerätters och underljuvliga efterrätter, ostbrickorna i soffan, det finns ingen hejd på hur mycket jag har använt mat som en tröst. Och nu rycks den bort, och kvar finns bara frun, fet och infertil, med en kropp som tidigare varit brukbar och underbar, och som nu bara  misslyckas med vad den företagit sig.

Jag är så innerligt trött på det, denna kropp som inte får vara ifred, som måste utvärderas, värderas och hanteras. Ska den inte bli dundersmal på nolltid ska den bli dundergravid på nästa ÄL. Huvudet har snurrat på det viset i över ett år. Nu ska jag hoppa av karusellen, ett tag iaf, och de inre konflikterna när jag bestämt mig för att inte försöka spontant denna månad kan bara ni, kära barnlösa, sätta er in i.

För första gången på 2 år går jag in i PMS - utan att undra hur det ska bli. Jag är inte el preggo, såtillvida det inte tillämpas några jungfrufödslar. Däremot hoppas jag att jag när mensen kommer, gått ner 2 kg. Pfft, that would be the first.

Men - på en happier note, varför gör jag då detta? Jo. Nu ska min kropp få göra nånting den kan lyckas med, garanterat. Den ska för första gången få gå in i ett failproof-projekt. Det GÅR Inte att misslyckas, så länge jag äter exakt vad de säger och inget annat. Och är det nånting Fru Infertil är, så är det att både ge och ta instruktioner.

Alltså, det KOMMER fungera. Jag ska bara låsa in mig i en kokong i 12 veckor, och titta ut på andra sidan, minst 12 kilo lättare.

Och då kommer jag ha ett BMI som läkarna inte reagerar på, och kan försöka bli gravid, utan lilla rösten som säger " du är för tjock, det är därför det inte går, det är ditt fel" eller "hoppas det inte tar, jag kan väl inte vara gravid och såhär stor samtidigt, jag kommer inte klara graviditeten/förlossningen, de kommer få hämta mig med grävmaskin!"










 

En slemmig parasit

Igår fick jag äntligen umgås med en supercool snäcka som jag vet kämpar med endometrios och barnlöshet, men som jag träffar alldeles för sällan. Vi kunde prata helt frankt, rakt ut, bara ärligt och rakt vilket var så himla skönt. I övrigt har jag ju bestämt mig för att inte vara så öppen mer gentemot min omgivning, utan istället använda alla er underbara människor som läser och kommenterar här, på facebook, instagram och twitter, som stöd, för NI VET hur det är.

Igår kom vi så att tala om det där nästintill onämnbara, som är så paradoxalt i allt detta, i alla fall för mig. Jag är säker på att det finns lika många känslor som det finns människor, men för min del vill jag så förtvivlat innerligt gärna bli förälder.... Inte lika säker på att jag vill vara gravid. Och ännu mindre genomgå en förlossning.

Kan ni känna igen er i det? Det dubbla i att utsätta kroppen för alla de här utredningarna och psykiskt påfrestande samtalen, försöken, etc, och samtidigt ha en inre röst som säger  att det vore lite... ja nästan äckligt att bli invaderad av en slemmig parasit som ska festa på ens blodsystem... Uuuuuh....

Jag fattar att det är en försvarsmekanism, åtminstone delvis, men helt ärligt. Jag vill vara gravid mest för att jag vill bli mamma. Och på sista tiden har det verkat som jag vill bli gravid mest för att det visade sig att jag inte kan.

Vi är helt öppna för adoption och det kommer definitivt vara en väg vi utreder senare, men här och nu är vi ju oförklarligt barnlösa, det där som andra kirrar i sömnen BORDE gå för oss.

Och varje månad, varje minus, finns en liten liten del av mig som är lättad.

There. For you my sisters. I can tell you anything. 

Fru Infertil och hennes SMASHING BOD'!

Det är många dagar livet känns komiskt, som att det sitter en figur och bara tokdriver med en, lite random kastar ödesdigra händelser ens väg, gärna sådant som en redan trodde att en klarat av, eller är scared shitless för. Nu tror ju inte jag på någon sådan varelse/enhet/ting i egentlig mening (längre), men det är inte utan att en undrar när just det som en lagt mest energi av allt på för att förtränga, poppar upp som en jädra gubben i lådan i ens fejs en dassig februaridag.

I alla ååååår har er kära Fru Infertil kämpat med övervikt. En så kallad lycklig olycklig tjockis. Jag har en SMASHING BOD, oavsett form, vikt och figur. Jag har varit dunderfet, jag har varit pinnsmal, men som röd tråd går, helt objektivt, att jag ser fantastisk ut. Jag har alltid tyckt det själv och vibbat ut det. Sen att samhällets skönhetsnormer, eller byxlinningen, inte alltid har hållt med - det är ju en helt annan femma och inlägg och bok. Poängen är att jag är en het katt.

Well, long story short, den där övervikten har varit ett faktum sen vi började försöka få barn. Jag var ca 10 kg överviktig när vi gifte oss (för snart två år sen), o efter det gick det bara uppåt. Först i en "nu ska vi PASSA PÅ" enligt råd från vänner som projicerade sina "oh no jag njöt inte tillräckligt innan jag blev gravid!"  och senare som ren tröst och depression. Livet blev en tvåveckors cykel med bantabantabanta innan ÄL, ätaätaäta efter ÄL. TOKDEPPÄTA vid mens. Normalt leverne ca 4 dar per månad. Not good, och hellooooooo 20 kg övervikt.

Läkarna har sagt att det är bra om jag går ner, det gäller ju alla oavsett försöka få barn eller inte, det är bäst att ha BMI ca 25, inte närmare 35 som jag varit och nosat på, men jag har inte klarat det. Mannen min i samma sits, och vi har varit varandras bästa vänner och fiender i ett.

Nu häromveckan drogs det hela till sin spets. Här gick vi i godan förträngningsro och väntade på att komma fram i IVF-kön, som här i Västra Götaland är 3 mån (trodde vi) och vi skulle komma fram i kön nu i februari. Men så ringde en barnmorska - för att kalla oss till möte ett trodde jag  - men icke.

Hon berättade om ett forskningsprojekt som erbjuds oförklarligt barnlösa par (kvinnor eg) som fått clear go för IVF och har BMI mellan 30-35. Och nu vart frågan om Fru Infertil ville vara med i denna studie som gick ut på att lottas i en "interventionsgrupp" eller "kontrollgrupp". Frågan som ska utredas är "blir det fler, lika många, eller färre barn i en grupp av överviktiga som snabb-bantar ner sig innan IVF:en startar, än i den grupp som har kvar sitt BMI 30-35?"

Att tacka ja till studien innebär att om en hamnar i Interventionsgruppen skulle en få hjälp av Sahlgrenskas överviktsenhet av dietist och sjuksköterska under hela bantningen (12 veckor på pulverdiet, fyra veckor på övergångsfas, och sen ytterligare hjälp i ett år oavsett läge/graviditet etc)  - och allt detta GRATIS. IVF:en skulle sen starta så snart som möjligt efter 12-veckorsbantningen. I just mitt fall skulle sommaren hinna emellan och därmed ingen IVF förrän i augusti. Vi var HELT inställda och hade satt allt vårt hopp till april, och hoppats på att hinna ett försök innan sommaren. Nu upplystes vi per telefon att de är sena, att Västra Götaland nu har 5 månaders väntetid och att ingen garanti finns för att vi skulle hinnas med innan sommaren.

I kontrollgruppen däremot vart det straight to GO, hoppa förbi hela IVF-kön och börja NU. Asap.


Detta var valet vi stod inför förra veckan.



Vi sa ja.



Men detta drog ju allt till sin spets, alla tankar om min övervikt kom rusande, hur farligt är det att vara tjock, är vi knäppa i huvudet som ens försöka få barn varje månad ens spontant, borde vi pausa allt och bara gå ner i vikt oavsett studien, är vi redo för IVF NU om vi hamnar i den gruppen, övervikt har massa mer komplikationer -  ska vi utsätta oss/ev barn för det? AAAAAAAAAH.

Ungefär så har det snurrat - jag är impad att jag ens klarat gå till jobbet. Tack o lov behövde vi bara vänta en vecka på att få komma till Sahlgrenska och få veta vilken grupp vi hamnade i.



Fru Infertil har känsla för drama  men jag ska inte utsätta er för en cliffhanger.

Jag ska bara berätta att nu börjar en helt annan resa.

Fru Infertils SMASHING BOD' 2.0 - eller snarare -20 kg. Vi hamnade i Interventionsgruppen och nu börjar alltså vår intervention.

Stay tuned och följ Sveriges rappaste Infertilitetsblogg. 
Nu också Viktminskningsblogg! 
Och Freakinfabulouswhatevs-blogg!

Mer inkludering på Familjeliv.se!

Nämen! Varför har ni inte sagt något? Vi barnlösa hamnar ju på Familjeliv.se om och om igen - det är ju bara att erkänna. De där tidiga tecknen, kan man vara gravid även med mens, exakt hur ser ett plus ut, hur ska jag bete mig mot min vän som blev gravid på ett halvt hångel och som jag nu bara inte orkar vara glad för, etc etc etc...Nu hamnade Fru Infertil där i fast beslutsamhet ett för en gångs skull lösa det där medlemskapet. Innan har jag inte riktigt orkat med det - av rädsla för att jag ska fastna har min för länge sedan infört Familjeliv.se-förbud här hemma.

DÖM av min förvåning när jag upptäckte valalternativen när en ska bli medlem! Då ska en fylla  viktiga saker såsom namn, ålder etc, men också välja i vilken roll en är medlem på Familjeliv.se.

Alternativen är:

• Förälder
• Förälder & väntar barn
• Planerar barn
• Väntar barn
• Övrigt

Nååååå, mina små kärleksmums, känns något av detta igen? Är det en rimlig beskrivning, att vi planerar barn? PLANERAR barn? Som vore det en semester!

Iofs, för somliga är det ju så...... För somliga är barn något en "skaffar", "får" eller "planerar in", när det passar. För andra, oss barnlösa t ex, är det där med att planera barn något som snarast känns som ett hån...

Jag fattar att en plats som Familjeliv.se har föräldrar som huvudsaklig målgrupp och att de flesta som blir medlemmar där utan problem fyller i sina alternativ, så nog är inte Familjeliv.se utformat för mig eller mina likar i första hand, och det är heller inget jag kräver. Men lite medvetenhet och omtanke har väl aldrig skadat något, och det är väl bättre att vara inkluderande gentemot alla?

ÖNSKAR barn - passar väl lika bra, om inte bättre? Det är lika sant för oss alla, oavsett vart vi är i fasen, eller hur?

Sen finns det ju massa folk som inte vill ha barn, men ändå tycker att frågorna som dryftas på Familjeliv.se är spännande att diskutera, som ju kretsar kring familjerelationer, eller familjefrågor. Och detta berörs ju vi alla av, för alla har vi väl en familj, oavsett vad de består av? Vi bråkar med våra partners, vänner, undrar vad som är fel på oss, behöver stöd i allehanda frågor, och detta inte alltid relaterat till om vi fått eller vill ha avkomma, right?

Så Familjeliv.se - Fru Infertil bjuder er välkomna in i 2015-talet och uppmanar er till att spränga de där trista konventionella normativa rollbeskrivningarna som utesluter så många, ta chansen att vara riktigt moderna, inkluderande och medvetna, och bredda ert målgruppstilltal! Jag är säker på att ni kommer sälja mååånga fler annonser dessutom! Win-win-Fru Infertils huvud i spinn!

Så här, sammanfattningsvis - kommer ett utkast på......

Fru Infertils Speciella Nya Toppen-Roll-lista till Familjeliv.se

• Familjemedlem
• Förälder
• Förälder och väntar barn
• Önskar barn
• Väntar barn

Vassegoa! Jag väntar mig inget annat i ersättning än evig glamour och heder!

Faserna i barnlösheten - eller What to expect while NOT expecting.

Godmorgon mina små ofröbara frögurkor! Mina uttorkade källbäckar, ökenlandskap och tomma maraccas där ute, varmt välkommen till denna underbara gråmulna sketfebruarimorgon i barnlöshetens tecken. För att muntra upp er och ge er en riktigt god start på dagen kommer här Fru Infertil to the rescue med en guide för alla er som står INFÖR barnlöshetens förlovade land, inte har kommit så långt på vägen ännu, eller; står utanför någon annan som sitter på avbytarbänken efter rött kort och den verkar fan inte ens heja på resten av laget, the ungrateful selfcentered bastard!

I pedagogikens tecken ska jag nu genom bilder guida er genom de stadier en barnlös nästintill alltid  med säkerhet går igenom. Mycket nöje!!

Månad 1-6: We be like...

Månad 6-8: We be like. Hm?

Månad 8-11: Waz... waz goin.. somethin going on?

1 år: Hit with reality.

På fester efter 1 år som barnlös. 

1 år, 3 månader: At Infertility Doctors office

1,5 år. Self explanatory.

Vi gick isär på grund av barnen!

Nu har det börjat hända. Alla de där parisarna (personer i par) som jag avundsjukt glanat på (tittat på) i alla år och som sketet ur sig ungar stup i kvarten vid första spermapust har nu gjort helt om i kärnfamiljsträsket och beslutat sig för att separera. Jag har i alla år följt dem i sociala medier och fått kladdiga ungar och skumpa och födelsedagar uppkört i nyllet helt utan hänsyn eller pardon. Nu är det andra tongångar då kärnfamiljsprojektet helt krackelerat och upplösts i de beståndsdelar det en gång kom ifrån. Dvs, monogam tvåsam kärlekskonstruktion utan existensberättigande annat än normativt upprätthållande av existerande maktförhållanden.

Oh well.

Vi alla skall väl kanske den vägen vandra? Most probably - jag har en man och vi är vitaCISmonogamagiftatvåsammamedelklass - HURRA!!!  Dvs vi har alla förutsättningar att vara skilda, snart, i en framtid nära dig, när vårt barn har kommit och kärleken och knullet gått åt helvete.


End Irony.










And Painful Truth </end>

Copy+Paste at it´s worst! När kollegan får veta din mörkaste hemlighet

Idag hade jag en så sjukt mensig dag 
- du vet sådär så att allt är så himla känsligt och personligt och intimt och nära. Och så vart jag av nöd och lag tvungen att skriva ett långt och blödigt mejl till my bessie abroad, u know, hon är i the States för ett par månader och för att vi ska kunna ha vår helt normala navelsträng oss emellan intakt är jag tvungen att skriva årslånga mejl sådär varannan dag. Ni vet, allt från Waz up, till OMG vet du va min chef gjorde! till Oj jag killa naveln! till Am about to shoot self... Typ så.

Jag skrev alltså till henne mitt hjärtas innerliga innersta mening
 om dagens omstörtande omvälvande händelser (så stora så jag tänker  inte skriva om dem just about yet-  have to process you know!)men så kom jag till den där punkten du vet, när man läser igenom det man skrivit och det skrivs i affekt och allt till en bessie men ändå känns det liksom FÖR utlämnande på nåt vis... Har du varit med om det? Så en bara backar liksom och bara "Ynk ynk så patetisk är jag nog inte, jag lägger in lite HÖH HÖH och COOL COOL så hon ändå nånstans kan respektera mig och jag kan se henne i ögonen!" Ja, den känslan...

Alltså, jag klippte bort ett helt stycke ur mejlet
 och skickade det. Nöjd att jag fått förklara hur det känns. Sen pillade jag vidare med de vanliga bestyren och kollade jobbmejlen och petade lite i en inbjudan till ett möte från en HELT NY kollega, avböjde mötet som var olämpligt för min del och sände tillbaka förfrågan med en önskan om att hon skulle komma igen med ett annat datum. Och så precis där i sista ögonblicket, som i ögonvrån, som en flash from the past, tycke jag mig skymta mina urklippta PATETISKA ord nånstans, men kunde inte riktigt fatta vart eller varför.... Tills jag i panik och i sloooooow mooooootioooooon, gick in i skickat-korgen............ fann min avböjda kalenderhändelse till kollegan....


....... fint och sött undertecknat med hela min långa patetiska djupt innerliga harang


med alla detaljer


om alla pinsamma tillstånd


och alla djupa svarta sorger



jag känner och har känt



de senaste åren







.



...





Alltså...






Näe. 

Läser du så skriver jag, sis!

Igår fick jag MENS! Nämen ta-de-la-FUCKING-da, som om det vore första gången? Nej men icke då min lilla raring - det som var helt outstanding med just detta menseri var att det var FÖRSTA MENSEN tjohooooooooo år 2015 = jag tar med mig infertilitetsskiten rakt in i ytterligare ett år! Det får ni la ändå ge mig var en bedrift? Såååå, vad mer/annat göra än att starta en blogg om eländet? Det har ju trots allt pågått ett tag och det verkar ju definitivt vara här för att stanna, considering att jag haft det i mitt liv 2013, 2014 och nu så mjukstartar vi 2015 med samma mysigos så det börjar ju definitivt bli en vana!

Och hur bättre starta en blogg för Fru Infertilitet än mitt i fredagsmyset? Nähe nu rockar vi igång, här ska det bli åka av. Jag utlovar rakhet, ärlighet, detaljer, tidplaner, menskurvor, utskällningar, tårar, skratt, ångest, mitt stöd, ditt stöd, ingens stöd av nånting alls för att världen är orättvis, minus, minus, minus, skumpa, klackar, weekends med girlzen, skvaller med girlzen, skvaller OM girlzen - alltså du fattar väl - detta kommer att bli ÅRETS blogg- det känner jag på gång.

Var med från början - do your part, och kom ihåg:

Läser du så skriver jag, sis!