lördag 27 februari 2016

"Sen får ni ju kanske fundera på hur viktigt det är för er med barn också"

Ja, precis så stod det. Precis så stod det ordagrant i ett mess jag fick häromdagen av min mans barndomsväns fru.

Hon hörde av sig via facebook och frågade vänligt om vi kommit igång med någon ny behandling sen den förra som inte gick vägen i höstas. De står oss inte jättenära, sen de fick två barn har vi inte träffats så mycket, men det finns en stark och fin vänskap i grunden, hon och hennes man är smarta roliga människor man kan PRATA med, och då de själva var oförklarligt barnlösa i flera år och sen fick barn via ivf har jag känt ett starkare band med dem de sista åren, när vi själv hamnade i samma sits, även om vi inte träffats direkt mycket och inte diskuterat saken så mycket. Men hon har hört av sig nån gång och visat medkänsla och berättat om hur hon mådde när de gick igenom sin skit (som de dock inte var öppna med förrän efteråt), och det har varit fint och då har jag tagit den utsträckta handen.

Jag tog nämligen ett beslut för några år sen att berätta öppet om vad vi går igenom för vänner och familj, och har stått fast vid den linjen, men det blir bara svårare och svårare. Jag har skrivit tidigare i bloggen om nära vänner som bara POFF - lämnat mig. Och andra med klumpiga kommentarer (som jag iofs föredrar framför att bli ratad som om det vore nåt (mer) fel på mig.) Men denna klumpiga kommentar jag fick från henne i veckan var nåt helt annat än jag nånsin mött.

Jag berättade helt kort att vi redan gjort en behandling och att den inte gick vägen, och att det är tungt. Sen drog jag igång med lite andra uppdateringar om livet i stort, resor vi ska göra, hur det går på jobbet etc - det finns ANNAT i vårt liv än att vi är barnlösa, kan ni tänka? (Jo det vet jag att ni kan.)

"Sen får ni ju kanske fundera på hur viktigt det är för er med barn också, ni har ju ett fantastisk liv tillsammans du och mannen!!"

Så stod det. För att vara helt rättvis kom den meningen först efter pepp om att ivf har samma chans att lyckas varje gång (jag vet), en felaktig siffra om hur hög success rate ivf har (mkt högre än den verkliga men ok :)) och sen en fråga om vi tänkt adoptera. Sen kom då detta. 


Varför skriver hon så till mig? Varför ska vi fundera på hur viktigt det är med barn? Vi har funderat. Svar: VIKTIGT. The end. 

Don´t get me wrong, jag inser att det kan vara relevant att komma med ett sådant (oombett) råd. Om jag håller på med det här i tio år till, gör åtta misslyckade behandlingar, sjukskriver mig, förlorar kontakt med alla vänner och börjar lida av ohälsa. Då är det OK att komma med det rådet. Fritt fram! Av omtanke och kärlek kan man närma sig en sådan fråga till en person man står mycket nära, vet hur det landar, och finns där för att dämpa fallet. Men att häva ur sig det, som att det vore en kommentar bland många. Jag har väl rätt som alla andra att tycka att det känns viktigt att få barn? Att bli mamma? Jag önskar mig det. Jag vill det. Jag vill inte få det förminskat på det sättet, som att det är nåt jag bara kan eller kanske borde släppa. Två isättningar har jag gjort via ivf. Jag väntade i lugn och ro på landstingsförsöket. Jag går till jobbet, jag ordnar fester för vänner, åker på resor och lever mitt liv - vad jag kan se finns inga signaler på att jag låtit min barnlängtan "ta över" eller bli "för viktigt" eller hur hon nu tänker.


Jag skriver inte detta inlägg för att jag vill bitcha om hur överjävligt jävlig just denna person är. Jag fattar att det inte är illa ment och ibland bara säger man nåt och att jag inte måste ta allt så allvarligt. Jag tar upp detta som ett exempel, bland flera, på konstiga kommentarer jag får från min omgivning. Som liksom inte når upp till ens vanligt hederligt sans och vett. Som sargar och sårar och skär som en rostig kniv genom det jag byggt upp. Det jag håller fast vid. 

Det är viktigt för oss att få barn. Vi gör vad vi kan för att nå dit. Och i det, önskar jag mig lite hänsyn och varsamhet. 


Avslutningsvis, till er, lite varsamma ord som hjälpt mig ibland ;


LEAD, Kindly Light, amid the encircling gloom
          Lead Thou me on!
The night is dark, and I am far from home—
          Lead Thou me on!
Keep Thou my feet; I do not ask to see
The distant scene—one step enough for me


John Henry Newman 

lördag 20 februari 2016

Score board: Så här gick min IVF-behandling

Wells, alla vet ju redan att det sket sig i slutändan så i termer av manusförfattare kanske det inte är Fru Infertils nästa jobb så att säga. Men jag tänker ändå berätta, i detalj, hur denna IVF-behandling gick. Det gör jag för att jag vet att ni är många här som läser och som står inför era IVF:er och som undrar över olika steg, allt känns så himla abstrakt när man läser och kanske även ni som följt mig på Instagram (välkomna ni som inte hittat dit! Sök på fruinfertil!!) undrar lite över hur allt hängde ihop.

Så här kommer mitt behandlingschema inklusive utfall.

25 dec: Start nässpray Suprecur, 2 sprut 3 gånger om dagen (denna runda blev jag enormt deprimerad. Om det beror på Suprecuren eller mörkret eller allmänna läget vet jag inte, men jag hade fler än en dag då jag bara inte kunde resa mig ur soffan. Jag åt och hatade.)
13 jan: Start injektioner i magen, Gonal-f 250 iU. Suprecur dosen halveras.
18 jan: Blodprov kl 08:00
18 jan: Telesamtal med kliniken för resultat, dos Gonal-f trappas ned, först 200 iU (pga mkt höga nivåer Östradiol samt inkallelse för ultraljud redan morgon efter
19 jan: Ultraljud för att kolla äggblåsor. 8 äggblåsor i vettig storlek, några små på g. Dos ytterligare nedtrappad till endast 150 iU gonal-f.
23 jan: Slutar tar nässpray efter lunch, tar ägglossningssprutan Ovitrelle kl 21:30.
24 jan: Medicinfri dag. OH THE JOY!! (Bästa dagen i hela cykeln enligt mig :))
25 jan: Äggplocksdagen. Incheckn kl 07:30. Tog en lugnande på morgonen, gav ej effekt. Mycket smärtsamt plock.
27 jan: Återföring kl 14.00. Här fick vi besked att de tömt 11 äggblåsor. 10 av dessa innehöll friska stora fina ägg och ALLA TIO blev befruktade. Ett tvådagarsembryo återförs, samtliga resterande sätts på sk långtidsodling för att bli blastocyster (fem-sex-dagar gamla.) (På min förra IVF fick vi ut fem ägg, fyra överlevde men bara två blev befruktade). Embryologen och läkaren myser över vår goda äggkvalité denna gång, de menar att vi har tio väldigt fina embryon på gång och att prognosen ser god ut.
Jag börjar med Lutinus, progesteron som förs upp vaginalt tre gånger om dagen, tills vidare.
28 jan: Jag är enormt svullen. Magen gör fruktansvärt ont och står ut som en tunna. Sjukskriver mig i fem dagar totalt. (Det är ingen komplikation visar det sig, iaf inte i termer av överstimulering, utan det är en helt "normal" stressreaktion. Magkatarr, eller annat jävulskap, jag vet inte, men jag blir helt däckad, sover inte på nätterna och mår fruktansvärt dåligt.)
1 feb: Brevet från kliniken kommer med besked om hur många embryon som klarat sig till frysen. Av våra 9 fantastiska fina underbara chanser har 2 stycken frysts in. Mannen jublade. Jag grät. Han är a glass is half full kindofguy... Jag är VART FAN TOG MINA ANDRA SJU ROCKING FUCKING EMBRYOS VÄGEN?!!?-kindagirl....
8 feb: Ovitrelle har officiellt gått ur kroppen. Kan ge falskt positivt. Efter denna dag kan vi lita på eventuella positiva besked på graviditetstester.
10 feb: Jag får indikation på teststickan att något är på... En svagsvagsvag strimma... Fyra dagar kvar till beräknad mens, som alltså infaller två veckor efter äggplocket.
11 feb: Strimman är kvar. Jag tar ett digitalt test som säger Inte gravid.
12 feb: Strimman är kvar. Jag tar ett digitalt test som säger Inte gravid.
13 feb: Strimman är kvar. Jag tar ett digitalt test som säger GRAVID.
14 feb: Dagen D, självaste bimdagen - jag tar ett digitalt test som säger INTE Gravid.
17 feb: Officiell testdag. Detta är dagen då kliniken vill veta mitt resultat. Jag ringer och berättar och får då veta att embryot de satte in var av absolut högsta kvalité. Och att de två som är i frysen är så bra som de kan bli. Och jag får ett datum för nästa återföring av ett fryst embryo. Det kallas för att göra ett FET (Frozen Embryo Transfer).  FET får man göra tidigast sex veckor senare, dvs jag måste ha en helt ren cykel däremellan, och sen vid ägglossning ringer jag och säger hej hej, och fem dagar efter det får jag sätta in mitt fem dagar gamla embryo.

Så funkar det, typ. Huruvida vi verkligen ska göra återföringen om fem-sex veckor återstår att se. Jag behöver en paus. Kanske längre än sex veckor. Och just ja, en annan komplikation, jag gick upp fem kilo på två veckor. Sen gick jag ner dem på cirka en vecka och nu väger jag som jag gjorde innan jag började behandlingen. Men det var verkligen helt sjukt att se mig själv ballonga upp på det där sättet, jag som SLITIT mig ner i vikt för att få så bra chanser som möjligt.

Men nu vet ni. Sådär kan det se ut på ett ungefär. I IVF-sammanhang tror jag att jag är rätt "normal". Jag har inga funna fel, jag är i en hyfsat fertil ålder (34 år) och jag reagerar bra på mediciner och annat. Så, är du typ som jag, så kan du ställa in dig på typ ovan. Fast förutom mitt minus då. Det hoppas jag av hela mitt sargade hjärta, att du slipper. <3



fredag 19 februari 2016

Sorgfaser för en ofrivilligt barnlös

Så, nu har det förflutit den obligatoriska tid som det tar för en djupt förtvivlad person i den djupaste sorg att bounce back så att jag äntligen kan blogga igen. Det vill säga, det har tagit en vecka sen jag började blöda ut mitt missfall. I normala sorgesammanhang är detta naturligvis a piss in the ocean. Vid det här laget har många krisande personer inte ens greppat att de är i en kris, så ser nämligen försvarsmekanismen ut.

MEN, vi IVF-are, i barnlöshetens förlovade land, vi jobbar inte med samma marginaler eller på det vanliga kris-chock-ilska-sorg-bearbetning-återanpassnings-schemat. Vi har vår alldeles egna lilla sorgmetodik.

Den ser ut ungefär såhär:

Dag 1: 0_o

Dag 2: FÖR VI SKA BADA NAAAKNA PÅ SERGELS TOOOOORG! LEVA LIIIIIVET UTAN SORG!

Dag 3: Vänner är en jävligt bra serie asså, de borde göra en remake.... Har vi chips? ... Älskling...?

Dag 4: FANSHELVETESJÄVLASKIT! Jag skiter i det här nu!! (Buuuuhuuuu viiiiiiin)

Dag 5: Hahaha ojdå, igår var en downdag, men nu skiner solen. Jag känner mig verkligen in the now just nu. Jävlar vilken klarhet jag just fick!! Snön bara gnistrar! Jag kan andas! (Champagne for everybody!!)

Dag 6: Jag.Reser.Mig.Aldrig.Ur.Den.Här.Soffan.Igen.Ever.

Dag 7: Adoptionscentrum.se ... bara scoutar lite... Har ingen betydelse alls... Bara kollar... lite... Klickar... lite..

Dag 8: Vänner på parmiddag, men guuuu så trevligt! "Gör du din risotto my dear?"  (En drajja innan gästerna anländer är bara classy.)

Dag 9: Blank. Minns inte.

Dag 10: Va? Hur förra ivf:en gick? Vad menar du? Det är ju EVIGHETER sedan?! Alltså nu får du väl ändå leva lite här och nu och inte harva i det förflutna, det där är ju AGES ago!!: DÅ, ska vi se.... när är nästa ägglossning månntro?


Typ så, ser det ut, säkert med vissa variationer, det får jag ju ändå tillstå.





En del föredrar ju gin&tonic, till exempel... 


lördag 13 februari 2016

IVF-behandling nummer 2 är avslutad

Vänner, bekanta, smygläsare, maniska googlare, nya som gamla besökare, fellow infertila - vi har ett resultat. 


SPOILER ALERT; det blev inget.


Ja, jag låter lite raljant. Slirar lite på ytan. Börjat lite skojfriskt och glättigt. Varför det? Jag orkar inget annat. Det går bara inte.

En IVF-behandling är en helvetets bergochdalbana med undantag att du får inte njuta av nedförsbackens pirrande glädjetjut, nedförsbacken har liksom precis samma skräckinjagande halsbrytande känsla som uppförsbacken, den går bara åt andra hållet.

Det är som att gå på ett tåg som bara inte går att stoppa. Det kör obarmhärtigt fram och plöjer ner allt som kommer i dess väg. TUUUUUUT TUUUUUUUUUUUUUT vrålar det ibland och någon du inte vet vem det är plöjer i lass efter lass med kol, medan du själv har hängt dig på nödbromsen ända sen Alvesta station, medan skogen husen livet susar förbi utanför fönsterrutorna.

Ungefär så känns det. Och så lägger du till att du inte har någon att prata med, du förstår absolut ingenting alls, du är rädd för allt inklusive dig själv men du måste ändå fungera och vara precis som vanligt, alla andras liv tuffar på i sitt vanliga sakta mak och själv säger du godda godda, grattis till bebisen, jasså har ni bytt värmepanna, vadskanigöraihelgendååååå?!?!?!

Sen vaknar du upp. Brutalt. Med ett resultat.

I mitt fall blev det en sista twist på slutet.


Vi fick vårt livs första plus. Det började på bim -4. Ja, där kom det. Svaaaagt svaaaagt utslag på teststickorna. Det blev inte markant mörkare, men det hängde kvar, dag efter dag, som sniglade sig fram. Tog det denna gång? Det kanske det gjorde? Embryologen satt faktiskt rent av och MÖS när hon berättade om embryokvaliteten denna omgång. Vi fick TIO befruktade fantastiska ägg.  Och de sattte in a golden egg. Så, varför inte?

Det digitala provet sa dock nej. Det sa nej på torsdagen och det sa nej på fredagen och det sa nej på lördagen. Nu var vi så nära bim så vi beslutade att lita på nejet. Strunta i färgstrecken. Spökstreck? Torkad färg? Skitsamma, det är ingen bebis på gång.

Sa vi, men så dagen innan bim stod jag där på toaletten och darrade med ett GRAVID vecka 1-2 i handen klockan 05.00 på morgonen. Jag var i chock och kom inte ut på säkert 20 minuter. Tog kort på testet, snurrade runt, tappade det i golvet, tittade mig i spegeln, jag minns inte. Jag minns verkligen inte. Sen väckte jag mannen.

Och sen FIRADE vi. Vi gjorde sådär som vi alltid sagt att vi ska försöka göra. Inte låta pluset bli något som vi blir så livrädda att förlora så vi inte kan njuta av det vi så länge drömt om. Jag har sett det hända runt mig, i både IVF-kretsar och i spontangravidkretsar och det har varit jättetufft för mig att följa det och vara nära det, även om jag förstår det. Även om jag fattar rädslan och chocken och alla tankar som måste tumla runt i huvudet, så är det jättesvårt för mig att se min bästa vän bli spontant gravid, och bli så orolig över sin graviditet och så ställd över det faktum att hon ska bli mor, så hon får uppsöka psykologhjälp då hon inte kan glädjas alls, slutar sova på nätterna och slutar äta. Jag försöker stötta, men att se någon så nära mig LIDA av det enda jag drömmer om, är fanimig mer än jag kan bära. Och nu menar jag inte lida av en besvärlig graviditet i fysisk bemärkelse, det är ju en sak, utan lida av osäkerhetskänslor, att inte vara redo, att inte kunna hantera graviditeten rent mentalt liksom.

Så, därför var det så skönt att jag själv inte led. Jag ringde mamma. Jag firade.  Det går inte att beskriva känslan. Det kändes så naturligt och rätt. Jag blev inte rädd. Jag kände mig i mitt liksom naturliga habitat, hur sjukt det än kan låta, som att gravid är mitt normaltillstånd och att allt det här andra jävla skitet bara varit en ond dröm, en liten försening av det som ändå en dag komma skulle, det var som att jag andades ut och jag insåg då att jag aldrig ens tvivlat på att det skulle hända. Det kändes SÅ självklart. SÅ rätt.

Kanske som det känns när man hittar the love of your life, you know? Har ni känt den känslan någon gång? När man bara liksom "Jahaaaaaaa. Det var SÅ det skulle kännas! Det var SÅHÄR det skulle va! Ja men SÅKLART!!" Och så är det som att man plötsligt vet någonting man inser att man alltid vetat djupt inom sig. Så kändes det för mig att vara gravid.


Sen var jag inte gravid längre.

Det var en sk kemisk graviditet om om man vill vara teknisk, eller ett missfall om man vill vara rak.

Jag började blöda först i torsdags, men jag har vetat om minuset sen i måndags. Gravid bim -1. Inte gravid på bim. No you know kids, don't try this at home.


Jag har inte börjat sörja riktigt än. Jag är i någon form av chock tror jag. Jag hann vara gravid i 24 timmar. Det var de mest fantastiska timmarna i mitt liv. Sen rycktes det ifrån mig. Nu känns det mest som en dröm. Något som hänt någon annan.

Men det hände mig.






söndag 7 februari 2016

Shoppar ni barngrejer innan ni blivit gravida?

Hallååå mina små hjärtan! Hur mår ni? Jag kan inte lämna er helt till ert eget öde, såklart, utan måste ge ifrån mig ett livstecken. Jag vet att ni undrar och jag är så glad och tacksam att ni är här och tittar till mig då och då. <3

Jag vill ju inte säga exakt vart jag befinner mig i behandlingen men jag kan säga såhär:
Behandlingen har hittills haft både framgångar och bakslag.
Den har varit lång och tuff och jag har varit stundtals väldigt deprimerad.
Jag har ännu inget besked att ge, så långt har vi inte kommit, men jag vill iaf säga hejhej, vi kämpar på!

Men en helt annan grej som jag funderat mycket på och som jag sett framför allt i mitt infertilitetshäng på Instagram, detta med att köpa grejer till den framtida bebisen. En del har en låda med söta bebissaker och där de samlar på sig fler saker allteftersom. Och detta innan plus. Jag dömer absolut ingen för detta så ta inte illa vid er om detta är er grej, to each it´s own är Fru Infertils livsfilosofi so if it works for you please go ahead - men för egen del har tanken aldrig ens föresvävat mig. Det skulle göra alldeles för ont.

Ett tag där i september när jag gjorde min första ivf började jag surfa mammakläder däremot, och till min förvåning gjorde jag samma sak här häromveckan, bokmärkte en del grejer på Zalando, bara för att dagarna efteråt i tårar ilsket och frenetiskt klicka bort varenda plagg. (Hormonial, much?) Jag tror att det ändå ligger närmre till hands för mig att tänka gravid, än att tänka bebis. Den drömmen är så oerhört abstrakt och tycks mig så ouppnåelig så att shoppa barnsaker skulle känna som att... ja jag vet inte, som att köpa getter till min ickeexisterande framtida lantgård ;).

Hur gör ni? Har ni bebissaker hemma? Mammakläder? Varför? Varför inte?


(Ps Ace Wilder i Mello, feminist power!!!!)