Känna efter lite extra...

GODERAFTON  mitt i adventsstöket mina små slocknade juleljus och utbrända stjärngossar. Hur har ni det i julstöket? Börjat fira ännu? X-mas-time är normalt Fru Infertils favorithögtid, men sedan barnlösheten trädde ikraft har julhatet eskalerat. Proudly introducing....:

Yeah, that´s me! 

Men, on a different note (om vi lämnar hela juldiskussionen vs barnlöshet bakom oss, vilket vi ska för det är ämne för ett senare blogginlägg, stay tuned); nu är Fru Infertil mitt i smeten inne i FETWW: the Fabulously Extraordinary Two Week Wait!Och det är verkligen så härligt som ni just nu tänker er. (För er som är helt nya in i min blogg - och det vet jag att ni är med tanke på den ständigt ökande besöksströmmen - two week wait är tiden efter ägglossning och fram till förväntad mens, vilket är nästan exakt 14 dagar för de flesta livmoderbärare. Inte alltid och inte för alla, men typ alltid kommer mensen 14 dagar efter ägglossning, och därmed är de där två veckorna asjobbiga för oss att vänta ut när det gäller om vi har blivit gravida eller inte... Vi känner efter... lite... om en säer.....)

 "Åh, spände det inte till lite där?" "Mådde jag inte lite ovanligt illa nu efter morgonmaratonet med kaffe och snus och tom mage?" (I know u won´t judge...)  "Är det inte lite tidigt för mensvärk?"


Se för JO det är det! Det ÄR lite tidigt för mensvärk, men det är också helt omöjligt och framför allt ONÖDIGT att dra några växlar på det. För många är de månader som jag har känt mensvärk för tidigt. Extra spända bröst, lite mer illamående på bussen än vanligt, extra sur, extra glad.... Jag är som en pizza på lokala haket; EXTRA ALLT!

Och jag vet ju allt detta. Eder Fru Infertil är en utbildad högintelligent kvinna, som vet bättre än att BRYTA SIG IN I (ok this is not a proud moment) ett Clearblue Digital. Och ändå gjorde jag det. Jag har läst om, och i hemlighet hånat, galningarna på Familjeliv som bryter sig in i det digitala testet och börjar tolka streck.... Jag rev till och med upp ett litet sår på fingret i all min desperata iver... Ja, jag erkänner allt för er, intet döljer jag, för jag har intet att dölja. Bara mitt stora värkande bultande sår inuti, som är lika vackert och ömtåligt, som det är patetiskt och dumt. Jag vet. Tack vare mina tio tusen timmar i terapi kan jag se alla nyanser i detta, och jag kan och vill också erkänna all min litenhet för er, eftersom jag vet att någon av er kommer att läsa detta, och känna dig bara yttepyttelite mindre ensam.

So there. Fru Infertil känner efter. Tittar efter. Lite extra. Känner efter. Lite mer. Och jag förlåter och förbannar och accepterar och skäms över mig själv i samma sekund som jag gör det. Liksom jag gör med er. För ni har väl varit där, har ni inte? Varje månad, samma sak, för en oförklarligt ofrivilligt barnlös i en heterosexuell relation med en friskförklarad spermiebärare. Vi tror, och vi hoppas, för det KAN gå. SKA kunna gå. Även om vi vet, att hade det skullat gå, så hade det ju redan gått, så hindrar det inte det mest dyrbara lilla juleljuset av dem alla. Det pyrande tynande hoppet inombords.

Glad sista november, mina små hjärtan. Vi ses i december, och vi tar oss igenom det, tillsammans. <3

Let's talk about sex, baby!

Ja jäklarns mina vänner, nu har det verkligen bränt till i Fru Infertils hushåll. We are ON FIRE!

Ni har väl säkerligen själva erfarenhet av det minst sagt avstannande sexlivet en erfar när en är i bebisverkstaden? En djup livskris kan ju lägga en blöt filt över vilken libido som helst, men prova att krydda den med en styck VI MÅSTE (om ni är i en relation/sitatuion där bebis görs på det sättet alltså... iofs tror jag att libidon ändå inte är så jädra hög oavsett bebisverkstadsteknik) och se hur mycket ni känner för att rumla.

Så har det varit för hubby and me bra länge nu, och ärligt talat vet jag inte hur mycket barnlösheten numera beror på "det går bara inte" som på "det GÅR bara inte" - know what I mean?

Nu har vi i alla fall tagit tag i detta och efter ett krissamtal infört det gamla hederliga lördagsskjutet, i kombination med en riktig jädra STORSATSNING på denna ägglossning. Jag har kissat på stickor i det oändliga! Och såklart, bara för det kände min ägglossning för att vänta den här månaden. Den kom till slut, på dag ARTON, tack för den lelle smällkaramellen kroppajivvel. Och där hade vi redan legat och gängat som kaniner i fem dagar, HELT I ONÖDAN!! ;) ;)

Skämt åsido, klart det varit en grymt bra vitamininjektion rakt upp i solar plexus på vårt tynande sexliv, men framåt dag fem-sex där började det gå riktigt trögt... Sen kom den efterlängtande glada gubben, först igår morse, och då blev det ännu mer fart.... på NOJJANDET, that is!

Plötsligt började jag att undersöka detta med ägglossning PÅ RIKTIGT. Ni vet, inte bara det där med att typ efter två veckor, ligg varannan dag för där nån gång kanske det trillar ner ett litet ägg, utan mer på nivån; Vid EXAKT vilket klockslag släpper ägget?!?! Har det släppt än? Nu? Eller under natten? Är det för sent? Är det dött? Det kanske släpper först imorgon?!?! AAAAAAHHHH!

I vanliga fall är ju Fru Infertil er räddare i nöden så nu kanske ni alla väntar er att jag ska reda ut detta, och ge er en lektion i professionellt ägglossningsteori, men se det GÅR inte. Jag har läst på om LH-nivåer, folliklar som fylls och folliklar som släpps och temperaturer och flytningar och ägglivstid och spermielivstid och jag har rädat Familjeliv uppifrån och ner - hur jag än vänder mig har jag inte mer att komma med än, och nu vill jag parafrasera en underbar kvinna jag mött på Instagram som heter bennysmatte: LIGG PÅ!

Ja, mina vänner, ligg på bara, det är vad summan av den här morgonens äggröra blir. Ligg på för glatta livet för det är baske mig helt omöjligt att säga när det där ägget VERKLIGEN släpper och hur länge det lever och när bäst dag egentligen är. Två dagar före ÄL säger vissa. Samma dag som glad gubbe, säger andra. Dagen efter glad gubbe, ytterligare andra. Varannan dag, säger en tredje hop och VARJE JÄVLA MINUT NI BARA KOMMER PÅ TANKEN säger nu Fru Infertil. I am at my wits end.

Så, det är vad vi har gjort nu, om ni undrar varför jag inte har bloggat. Jag har legat :)

Och om ett par veckor ska vi alltså se vad denna storsatsning får för effekt. Och ja, jag vet. Det är bara 20 % chans. Men nu står det bortom allt rimligt tvivel. Mitt ägg är marinerat. Det är skumparty. Folk börjar ta av sig partyhattarna och däcka under soffbordet. Några dansar fortfarande på bordet. Ja alltså ursäkta my TMI (Too Much Information) men så har ni ju också valt att läsa den här bloggen. Det går bra att låta bli om en så vill.

Men  - det vill en ju inte, eller hur?! :D Stay tuned, om två veckor är det kissparty igen! (OK, to be perfectly honest, om typ en vecka ;))

Infertility encouragement wall of fame!

 Som ofrivilligt barnlös stöter vi på en jädra massa skitråd, inte sant? Fru Infertil har ju rentav satt samman en lista över de värsta saker ofrivilligt barnlösa får höra. Den kan ni läsa här Topp 10 saker du inte ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän.

Men - i konstruktivitetens tecken måste jag ju också lyfta på hatten och synliggöra alla de GRYMMA råd vi får under resans gång. Så, i detta inlägg ämnar jag spara på de små juveler jag springer på, och de juvelerna ramlar allt som oftast ur mina kära medsyskons munnar (fingrar) på instagram och i bloggar. Har du en sketig infertildag? Läs nedan! Och fyll på!!! Vad är det bästa råd du fått?

Jag vill tro att varje misslyckande stärker en i en position som kan vara avgörande längre fram i livet.

Orakel: erixon_85 instagram.

Jag brukar fokusera på målet, känslan av att ha fått sitt barn. Då brukar känslan av att det var värt allt slit infinna sig och det blir lättare att hantera även denna stund. För mig funkar det att låna lycka från framtiden när jag inte kan hitta den i nutiden. Vi har pratat om adoption om vi inte lyckas på egen hand och det vilar en trygghet i att veta  att på något sätt kommer det ett barn till oss - och det kommer att vara exakt rätt lilla unge!

Orakel: sara_cecilia instagram

När jag ska förklara gör andra hur det känns att vara ofrivilligt barnlös brukar jag säga så här. Tänk att försöka få barn är som att klättra ett berg. Du börjar klättra men har ingen aning om hur långt det är till toppen. Vissa kommer till toppen snabbt, utan ansträngning. Ju längre du klättrar desto mer värker kroppen, det blöder och skaver. Ibland tappar man fotfästet och slår i hårt i marken. Man ligger där på marken och bestämmer sig för att börja klättra igen trots all alla ben i kroppen är brutna, man har blåmärken och sår överallt. När en nära vän blir gravid, som knappt börjat klättra, är det som att klättra förbi den men alla blåmärken, ge den en liten knuff så att den återigen tappar fotfästet och faller till marken och slår i hårt.

Orakel: ulanderjo instagram

När dom där tankarna smyger sig på brukar jag påminna mig själv om att "ork" är en hard limit när det gäller infertilitet. Ungefär som styrka är för andra. Det finns en gräns för hur mycket man kan bära och när den gränsen är nådd så går det inte, inte ens lite, inte ens en sticka.

Orakel: mib0 instagram

 
UPPDATERAS!

Att bli förälder - eller sluta önska mig att få bli förälder?

It's been a rough week, minst sagt, men nu tror jag att jag vädrar morgonluft. Eller i alla fall något som inte är unken källarmögelluft...

Jag har fått stress-symtom igen. Det händer mig ibland. Käkarna spänns. Inte på natten säger tandläkaren, men på dagarna känner jag hur det börjar dra och sen drar det lite mer och till slut är hela käken helt stenhård. Och sen sätter det sig i huvudet. Och så blir jag stressad för att jag känner det i huvudet, och så spänner jag mig ännu mer. Suck. Vin gör saken både bättre och sämre. Bättre för att jag slappnar av i käken när jag tar ett glas, sämre för att jag får huvudvärk dagen efter av vinet. Så det är bara att välja ;)

Livet för en ofrivilligt barnlös handlar inte bara om barnlöshet, förstås. Det förstår ju vem som helst, och kanske särskilt ni som själva är i det. Allt annat rullar på som vanligt. Vi har familjer, vänner, liv, med helt vanliga kriser och konflikter. För Fru Infertils del låter kortlistan som följande: mina egna föräldrar har separerat i höst och sålt mitt barndomshem. Nästa helg far jag dit och säger hejdå till huset. Det är redan tömt. Vi får se hur det känns. Min mans föräldrar går igenom en helt egen mastodontkris med en sjukdom som smärtar. Två av mina nära vänner har "brutit" med mig känslomässigt. Eller jag med dem. Jag vet inte. Det blev knorvigt när jag blev infertil. Och så har vi min allra bästa bästis som nu är i vecka sex, och som är så hysterisk över sin egen graviditet och nojar över grejer så hon fått söka psykolog. Och jag försöker stötta så gott jag kan. Vilket jag förstås inte kan. Julen är på inrullning och Fru Infertil bantar för att ha så lågt BMI som möjligt när nästa IVF drar igång, vilket den gör på julafton. Kul jul...

Ja, jag vet också att världen brinner och i morse väckte min man mig 06.15 och sa "Det har hänt nåt fruktansvärt i Paris!!!" Det går inte att ta in. Mina egna sorger och problem tynger mig och jag funderar så mycket på vad det innebär att vara människa. Jag vill så gärna släppa på ilskan och bitterheten, lämna den bakom mig, och låta det som komma skall komma, and meanwhile; fokusera på att göra världen till en bättre plats. Tänk om jag kunde det? Med all min kapacitet, pengar och västerländska vithet.

Det är vad jag vill.

Men vad gör jag?

Tog just ett långt ljuvligt bad och drack ett glas vin. Nu står min man i duschen och lyssnar på Volbeat och sjunger med. Ljusen är tända och vi ska ha datenight. Vi ska till en närliggande tapasrestaurang, och gudarna jag inte längre tror på ska veta att jag är tacksam för det jag har. Jag är också innerligt arg för det jag inte har. Jag känner mig satt i mitt eget slags undantagstillstånd och bara jag kan ta mig härifrån. Är barn en mänsklig rättighet? Nej. Värme, trygghet, mat och vatten är det dock. Och allt detta har jag. Och ändå är jag så oerhört oerhört olycklig...

Jag vet inte vad jag vill mest ens. Bli förälder- eller sluta önska mig att få bli förälder? Det är just nu det senare som gör mest ont. (No, I wont use the M-word.... it hurts to much. I never use it.)

Vad gör mest ont för er? Förstår ni hur jag menar när jag försöker skilja på de tu? Jag har alltid vetat att jag ska bli förälder. Jag är för BRA för att inte vara förälder till någon ;)Men det vore så sjukt skönt att sluta hoppas.