torsdag 31 december 2015

Att (mens)värka sig ur 2015....

Vänner!!! Jag vet att ni är upptagna ikväll, och att detta inlägg kommer få ungefär nollkommanollnoll läsare. Det gör mig inget. Jag skriver ju ändå mest för min egen skull. Och lite för er. Men mest för min - för Fru Infertil är en person som fått lära sig att när tankar möter papper (eller som under de senaste 15 åren - det virtuella pappret) så händer det någonting. Ni som själva bloggar, känner säkert igen er. Man blir så tydlig för sig själv. Och kan ljuga när man själv vill, men då vet man också om att man gör det, i takt med att pekfingret träffar Delete ohälsosamt många gånger.

Så, till sanningen, eller i alla fall den sanning jag känner mig tillräckligt bekväm med er - och mig - att dela med mig av (och då är jag rätt bekväm ändå ;)):  Idag är det nyårsafton. Idag börjar allting om. Ånyo. Idag är på otroligt många sätt så mycket lättare, och svårare, än jul och ändå ligger de så obarmhärtigt nära varandra. Först ska vi bada i sorgerna över det som inte blev, sen ska vi bada i hoppet om det som komma skall. Och det inom loppet av en vecka. Men ändå är det någonting som händer inom en, på nyårsafton, håller ni inte med? Böcker som stängs. Nya som öppnas. Nu har vi facit. Nu vet jag vad jag önskade mig förra nyåret, vad jag hoppades då, vad jag lovade då, vad jag ljög om då, det vet jag sanningen om idag. Jag vet hur det blev. Och jävlar, vad jag inte visste någonting förra året, även om jag tyckte att jag led och hade lidit redan då. Det hade jag, förstås, men nu har jag mött nya nivåer, och även nya nyanser, av både mig själv och lidande. Jag har lärt mig ett och annat också om min egen styrka. Om vad jag mäktar med, när det krävs. Om vad jag önskar, behöver och faktiskt begär av andra. Det står tydligt för mig nu.

Nu, när jag (mens)värker mig ur 2015. Nu har jag bestämt mig. Detta gör jag inte ett nyår till. Vi har två ivf-försök till, och de kommer vi troligen hinna riva av under vårterminen, lite beroende på hur det går med frysförsök och annat. Ja, jag vet att det också kan bli plus men jag orkar inte tänka så. Jag måste göra en strategi om utifall det INTE blir det eftersom jag förra nyåret stod handfallen inför det. Jag hade en så enormt hög tilltro till IVF. Till IVF, och tid. Tid i sig. Tid kan göra mycket. Tid kan bygga, tid kan rasera. Nu ser jag, att den har gjort bägge.

Den har krävt, och den har givit. Den har raserat, och den har stärkt. Den har sållat agnarna från vetet, men det vetet som står kvar, gungar så gyllene vackert och starkt - och hell, jag var med i kvalitetskontrollen. Nu vet jag. Jag vet vilka som gick. Jag vet vilka som stod kvar. Jag vet också att jag stod kvar. Och jag är stolt.


Jag är stolt, och jag värker och blöder mig ur 2015 och jag lovar. Det kommer aldrig igen komma en nyårsafton när jag mår såhär. Nästa nyår, står vi i adoptionskö, är gravida, eller är föräldrar. Det finns bara de tre alternativen. Mannen och jag har redan skålat i champagne för det, så det är klappat och klart. Det finns vägar framåt.

Stigen jag ser är mörk, snårig, tung och skrämmande, men jag vågar och vill gå, ändå. För nu, ja just idag egentligen, tror jag att insikten egentligen drabbade mig på allvar. Jag har hela tiden trott att just min kris är så jävla speciell, att JAG är så jävla speciell och annorlunda, men jag har nu kommit fram till att, även om det är delvis sant, så finns också en annan sanning. Det är överjävligt att vara ofrivilligt barnlös, men när allt kommer omkring, är det "bara" en pissig livssituation bland många. Jag menar inte att förringa den, tvärtom, den är överjävlig och griper in i allt i ens liv. Man måste gå igenom så förnedrande utlämnande situationer. Ens identitet framtidstro hopp kärlek sexualitet vänskaper jobb ekonomi - allt sätts på prov. De utanför anar inte, de har fan inte ens en liten rats ass chance aning om vad jag genomgår på daglig basis, vad jag utstår, vad jag kämpar emot, och vad jag övervinner. Vad VI övervinner.

 Men även om så är fallet, så är livet långt. Det kommer att komma fler kriser. Hade jag inte haft denna, så hade jag haft nån annan. Och när jag löser denna, så kommer det att komma fler. Det är livet, helt enkelt. Och fördelen jag har gentemot så många andra, är att jag nu vet, på allvar, att jag bär. Jag bär, jag orkar, jag duger, jag kan. Min man likaså. Och en hel del kanelbullar kring mig gör detsamma. Och för det är jag tacksam. Ja, tacksam. Jag sörjer inte de jag förlorat, idag. Jag gläds åt dem jag vunnit. Åt alla strider jag stått inför, och klarat. Det är inget fel på mig. Jag förlåter mig.

Medan jag värker mig ur det här året, känner jag också det så starkt; jag förlåter och jag är tacksam. Större än så blir det kanske inte, så jag stannar här.

Jag stannar här, och jag önskar att ni finner tacksamhet och förlåtelse idag. Jag vet att ni lider, men om ett år har vi facit igen. Och vi orkar ett år till. 

söndag 27 december 2015

It has begun... IVF-behandling tagning 2

Så, mina vänner, julen är över, det klarade vi bra va? Hyfsat?
Och med det, har nästa fas i Fru Infertils liv inletts.  Min andra IVF-behandling är på g.

På juldagen, 25/12 2015 började jag med Suprecur, nässpray (länk till FASS).
Det var på min cykeldag 20, alltså 20 dagar sedan mensens första dag, och cirka sju dagar före nästa mens. Jag är alltså i min "Two week wait" samtidigt, då vi också såg till att få en chans på ägglossningen jag hade förra helgen.

Jag tar dubbel dos (det vill säga ett sprut i varje näsborre) tre gånger om dagen. Förväntade bieffekter är trötthet, depression (hahahahahahahahaha), och graviditetsliknande symptom (BAHAHAHAHAHAHA) såsom spända bröst, mensvärk mm. It´s a joy, I tell you. A joy.

Jag har redan nu hunnit börja fundera på hur snabbt eventuella biverkningar egentligen träder i kraft, och alltså vad som är "min" kropp, ren trötthet, vad som är premenstruella symtom (och ja, klart jag funderar på vad som är graviditetssymtom också..) samt vad som kan tillskrivas Suprecur. Någon av er som vet? Hur snabbt börjar nässprayen påverka kroppen, tror/vet ni?

Hur som helst, jag ska nu gå på denna dos till mitten av januari, minst, och sen fortsätter jag med halverad dos när jag börjat med injektionerna, så jag har en förhållandevis lång behandlingsperiod framför mig. Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. Arg, mest. Jag svär åt den där jävla sprayen. Slänger argt ner den i väskan. Önskar så jag hade ett "normalt" liv.  Jag är inte sjuk, så varför behandlas jag? Så tänker jag, och så tänker jag också, att jaja, jag får väl göra detta, det är vad som står till buds, jag har gjort det förut, jag kan igen.

Denna gång har jag ampat upp med besök hos psykologen bara några dagar innan jag började, och vi ska ha nästa träff när jag är i min nästa two week wait, det vill säga efter äggplock, befruktning, insättning och hela makapären. Det är många spända jobbiga steg nu på vägen fram dit. Förra gången var jag så oförberedd på allt, men nu vet jag, att vi har många checkpoints vi måste ta oss förbi, där var och en av dem är ett viktigt besked, inte bara beskedet gravid eller inte, utan allt fram till det.

Här kommer en "kort" sammanfattning på vad som behöver hända framgångsrikt, för att vi ska kunna gå vidare till nästa checkpoint, och vilken slags information vi får, när.

  • "Klimakteriet" - min kropp måste framgångsrikt försättas i klimakteriet, dvs all äggproduktion måste ha avstannat helt. Om den gör det, går vi vidare till:
  • Äggtillväxt - medelst injektioner en gång om dagen i magen säger vi till min kropp att börja producera en satans massa ägg. MEN, den får för allt i livet inte lossa några ägg, så vi håller den i schack samtidigt, genom att fortsätta med klimakteriemedicinen. Äggtillväxten kontrolleras via
  • Blodprov och /eller ultraljud för att kolla hormonnivåer och hur de ser ut. Nu kommer vi till nästa tricky tillfälle....
  • För att jag ska vara en kandidat för äggplock, måste jag ha MINST TRE äggblåsor i plockbar storlek, och det betyder att de måste vara minst 12mm i diameter. Helst ska de vara 20 mm för att vara riktigt bra. Om de INTE är i rätt storlek, tillräckligt många, så får jag antingen fortsätta med injektionerna, eller avbryta och börja om. Så länge det inte...
  • ...blir fel åt ANDRA hållet, dvs jag får för mycket hormon och blir överstimulerad. Det är ett läge som kan bli farlig och som kan rendera månader på sjukhus med vätskefylld buk och andra komplikationer. So we need to get it just right...
  • Så säg att vi har fått det just right, jag har mellan 5 och kanske 10 plockbara ägg, då först bokas jag in för ett äggplock, och detta kommer jag alltså få information om först då. 
  • Inför äggplock forceras en ägglossning fram genom den sista sprutan som tas, och som är en riktig cocktail av härliga hormoner som gör så att alla ägg lossas prick 36 timmar senare. Fast nu lossar de ju inte av sig själva då, utan läkaren är redo och plockar ut dem manuellt. 
  • Efter äggplocket - som vi då hoppas att vi har fått ut ägg via, för det kan hända att alla äggblåsor är TOMMA även om de är tillräckligt stora och tillräckligt många, och det vet vi inte förrän under själva äggplocket - sker då befruktning. Min man lämnar spermaprov samma dag och befruktning sker och vi åker hem.
  • 2 dagar senare kommer vi tillbaka för att göra en så kallad insättning. Det är alltså ett befruktat ägg som fortsatt dela sig i värmeskåp i två dagar, och vid det här laget kallas det ett embryo. Nästan alla som plockar ägg gör också en sån här kallad färsk återföring, i 96 % av fallen, så chansen är stor att vi kommer så långt, givet vi har ägg etc. Vid återföringen får vi också veta resten av information, dvs hur många ägg hittade de totalt, och hur många befruktades, och hur många delade sig och hur många var fit for the freezer. Överblivna braiga ägg fryses alltså in, för försök senare, om detta inte funkar. I cirka hälften av fallen går det att frysa in ägg. 
  • Och det är först NU egentligen, som it is all out of our hands. Nu åker vi hem, och gonar oss i två veckor, och inleder den så kallade ruvningen. Under ruvningen tillsätts ytterligare ett hormon, progesteron, för kroppen vet inte att den har ägglossat och behöver hjälp att förbereda för att ta emot ett embryo. Tre gånger om dan pillar man alltså upp en liten vaginaltablett, som, utöver att kladda som fan, ger....wait for it.... GRAVIDITETSSYMTOM!! Oavsett om jag är gravid eller inte hahahahaha, like I said, oh the joys!
  • Nå, 2 veckor senare vet vi tack vare ett helt vanligt hederligt graviditetstest, om embryot har stannat kvar och börjat utveckla sig, och det är då vi förhoppningsvis plussar... Sen inleds en helt annan process, men den är ett ämne för ett helt annat blogginlägg... När den här frun har kommit så långt.... 


Fortsatt fin söndag tillönskas er!

torsdag 24 december 2015

Morgonjulgåva

Godermorgon på julaftonsmorgon mina sköna hönor! Hur mår ni idag? Fru Infertil mår helt okej, och är väldigt glad över vårt beslut att fira jul ensamma i år. Det är bara mannen och jag, och vi har klappar under granen, och hela kylen fylld av champagne. Jag vet att det är många som firar en vit jul nu på lite olika sätt. för barnens skull, och hurra för er men här finns inga barn, här finns bara en infertil fru och hennes infertila man and I wouldnt mind to be drunk rest of the year, don´t mind if I do, really. ;)

Men, hittills är jag bara full på kaffe och morgonens traditionella skinkmacka. Vi har redan hunnit dela ut morgonklapparna här, och ni som känt mig länge vet att jag alltid ger samma sorts gåva till mannen på morgonen. Ett julornament från Willow Tree, som gör små änglar med vackra budskap. Det har blivit svårare och svårare att välja budskap från år till år, särskilt som många handlar om familj. Barn som är på väg, små barn, lite större barn, flera barn, att vara pappa, att vara mamma, att vara morfar, etc etc etc. Så jag har stött på patrull, helt klart. Tills jag fann denna lilla sötnos, nedan. Så enkel och klar. "In loves embrace" heter den. Ja. In loves embrace. Där bor jag. Och med det är jag rikare än jag någonsin kunnat drömma om att vara.

God Jul på er idag, jag hoppas ni finner andhål och utrymme att få vara i fred. Jag hoppas ni finner råg i ryggen att säga ifrån till dumma kommentarer, jag hoppas ni inte skäms och går med spända käkar och brännande tårar bakom ögonen. Ni har rätt att finnas här ni också, med all smärta och längtan och lätt-trampade tår. So what om vi är lite extra känsliga!! Det hade vem som helst varit. Vad är det som gör att vi måste anpassa oss till hela omvärlden, men ingen till oss???
Nej, våga vara er själva i år, säger jag. Om det är ensamma på kammaren eller med hela tjocka släkten. Speak out.

"Vi är jätteledsna, för vi längtar efter barn, men kan inte få. Var varsamma med oss idag. Tack."

Skapa ert eget In loves embrace. Det finns mer kärlek och acceptans än vi vet om, tror jag, om vi bara vågar ge folk chansen. <3

(And if everything fails - I am here! Drunk here, but still here ;)) 


söndag 20 december 2015

Fru Infertils Juljour och De Barnlösas Jul

Medsystrar, medbröder, medqueers, mednormala, normalstörda, onormalstörda, funkisar och alla hens och trans och er utan vett och sans. Alla nämnda, ingen glömd?  Nu så tar vi ett djupt andetag och släpar oss igenom de fyra sista dagarna innan jul, och sen ytterligare nån vecka så att detta jävla SKITÅR kan ta slut. 

Fru Infertil fick utslag på ägglossningsstickan igår - så nu är det bebisverkstad här hemma igen. Hurraaaa :) Det betyder att jag ska testknarka och symptomkänna mig rakt ut ur det här året också, men det känns passande på något vis. Ett ärorikt slut på ett ohederligt ruttet år.

Min man och jag ska ha ett mellandagsseminarium har vi bestämt, då vi gör en strategi för nästa år. Det innehåller i värsta fall två IVF-omgångar. Det börjar i alla fall med en - så mycket vet vi.

Men före dess har vi det sista skälvande pyrande juleljushoppet att detta sista försök ska ta. Det gör det ju troligen inte, men för SPÄNNINGENS SKULL ladies, gents and hens, så gör vi ett försök. Just to spice things up ;) Det blir kanske ett hejdundrande fyrverkeri som avslutar året, då frugan ska ha mens ganska prick 1 januari.

Nå, jag tänker inte bara på mig. Jag tänker på er också. Jag vet att ni lider. Och många av er ska nu ge er ut på vägarna för att möta tjocka släkten runt jul. Det kommer vara fullt av gravidtjocka och huvudtjocka personer och jag vill komma och rädda varenda en av er!  Bjuda in er till Fru Infertils mysiga lugna julafton, som jag firar ensam med mannen och alldeles för många flaskor champagne. Här hos Fru Infertil finns inga okänsliga kommentarer. Här finns ingen press och ingen känsla eller tanke som är ful. Här finns bara acceptans och kärlek.

Så, jag inrättar härmed en juljour. Jag kommer att finnas här, online. When in doubt, surfa in och sök rätt på Fru Infertil! Gnäll av er i kommentarsfälten, sök en peppig kommentar på Instagram, en snabb utväxling i facebookchatten, eller en mejlutväxling på gmail. I´ll be here, all through X-mas. (Ni hittar alla kontaktuppgifter i huvudet på den här bloggen)


Jag dedikerar denna jul till er, till oss, de ofröbara. Det är sista julen jag tillåter mig själv att tillägna detta. Nästa år, har detta fått ett slut, det lovar jag mig själv härmed. Men här och nu finner jag inget mer passande, inget värdigare, än att stå till förfogande och helt och fullt vältra mig i barnlösheten. Nej nej, ni kan vara lugna, jag kommer inte att sitta vid datorn eller mobilen varje vaken sekund och överge min man, rakt inte, jag ämnar bälga champagne och vältra mig i bonbons och presenter och självömkan, men som princip ska ni veta, att Fru Infertil finns här för er.

Jag firar en barnlös jul, och nu också i dubbel bemärkelse. Jag firar De Barnlösas Jul. 

Ni är välkomna, precis varenda en av er. <3


onsdag 16 december 2015

Hopp, avundsjuka och statistik

Goderafton mina trumslagare och hovrensare! Hur har ni det i julstöket? Nu lackar det verkligen, inte sant? Den här frugan har just satt upp julgranen, med bittra grymtningar som jag fick dölja för maken mellan glöggsipparna, medan vi lyssnade på It's the most wonderful time of the year... Vilket normalt sett är min favoritjulsång, för ja, det har varit the most wonderful time of the year för mig. Nu däremot, är det the most crappy time of the year för mig. Det är i termer av blöta strumpor i stövlarna, meets bad hair day meets månadskortet på bussen har gått ut och du upptäckte det först när du gick på och vakterna kliver på på nästa station. Ungefär så, bara så att ni ska få ett grepp om det. Om det var lite vagt, inledningsvis. Om det kanske inte har gått fram, att Fru Infertil numera är The Grinch och Uncle Scrooge combined.

Senaste dagarna har julmyset dessutom nåt helt nya höjder, då jag fått flera gravidbesked. Två av mina absolut närmsta vänner blev spontangravida. Hoppsansa så det blev. Och nej, jag är inte missunnsam gentemot dem. Jag är förbannad för att det inte gäller mig. Det är fullt möjligt att ha dessa två känslor samtidigt. Men se det räckte inte. Och så har jag ju haft alla mina triljarders bekanta jag hänger med på Instagram. Och där har graviditetsbeskeden nu börjat dugga tätt, och det som i början var mysiga främlingar att följa och finna kraft och tröst i, har nu blivit som vilken random preggobildström som helst. Magar och ultraljud. De slutar kommentera på mina bilder, jag slutar kommentera på deras, för vi tillhör olika världar. De har lämnat mitt land, och gått in i preggolandet. Med ALL RÄTT så tro nu inte för ett ögonblick att jag tycker att någon av dem har gjort fel, men se jag vände mig till infertilitetsgänget för att finna likasinnade. Inte för att följa med folk på ultraljud och sockstickande och föräldraberättande. I så fall hade jag ju kunnat signa upp på tidningen Mama eller Vi Föräldrar and be done with it.

Furthermore, i början av hösten teamade jag upp med ytterligare två kompisar som jag kände sen innan, som också gjorde IVF. Ingen bor i min stad, men vi hade intensiv facebookkontakt om allt. Hur går det med sprutorna, hur mår ni, när är äggplock, etc etc. Det var så otroligt skönt att ha den kontakten så ni anar inte. Någon som förstod. Som jag dessutom kände. Och för mitt stilla sinne tänkte jag, att enligt statistiken ska i alla fall en av oss bli gravida här på första rundan. Då kan de andra två trösta varandra. Har vi tur kanske alla tre blir pregg, varför inte, vi är alla friska och fina och unga. Har vi riktig otur så blir två av oss gravida, och stackars stackars STACKARS den tredje, hur ska det gå för den?

Jo, jag kan nu berätta hur det blev för den tredje. Proudly introducing.....



Tadaaaaa! Fru Infertil!


Jopp, de andra två blev gravida på sina första IVF-försök. Jag sumpade inte bara första, utan även frysförsöket. Och ja, jag vet att det inte var jag personligen som sumpade det, det var inte mitt fel, men döm av min förvåning när jag insåg, att jag nu inte bara är en person som är DJUPT avundsjuk på människor som blir gravida spontant, jag är nu också klädsamt ASAVUNDSJUK på dem som kirrar det på första IVF-försöket. Som om de inte gått genom helvetets eldar för att komma dit. Det VET jag ju att de har. Men inte desto mindre har jag nu alltså nått dit så jag är avundsjuk och tycker att de inte vet vad lidande innebär, för de har minsann inte en sumpad IVF i bagaget.....


Ååååååh, barnlöshet, du gör mig så satans OHÄRLIG!!


Men, nu ska jag alltså komma till poängen - ursäkta att det tar sådan tid, glöggen gör mig lite splittrad - och det är att när jag berättar för andra om de här vännerna och instagrammarna som blir gravida på sina IVF:er så säger folk, och detta är i princip helt utan undantag:

MEN GUD SÅ BRA- DÅ MÅSTE DU VÄL ÄNDÅ KÄNNA HOPP NU DÅÅÅÅÅÅ?!?!?!?





Öh. Nä. Alltså, JAG blir ju inte mer gravid för att de blev gravida. Vänta, måste kolla efter i lella magen, hoohooooo lilla bebis - är du däääär? Ne. Det var du inte.

Jag har aldrig varit under föreställningen att IVF aldrig funkar, så att nu när jag sett att det funkar för någon annan andas ut och tänker att det därför kommer funka för mig också. Det verkar dock andra göra. "Ahaaa det GÅR att bli gravid med IVF, ja men DÅ måste ju Fru Infertil bli glad!!"

 Jag har redan högt förtroende för behandlingen. Det funkar för ca 30 %. Gott så. Jag känner till statistiken - och jag vet också (damn you education!!) att det inte funkar som att för varje försök jag gör så ökar det chanserna, för mig, att jag ska lyckas. Det är som att slå en tärning. Du kommer troligen slå en sexa tids nog, men för det finns inga garantier. Sannolikheten är låg, men du kan slå allt utom sexor livet ut. It happens. Shit happens. Det troligaste är att jag kommer att lyckas och bli gravid genom behandlingen, helt klart, men andras success rates varken ökar eller sänker just MINA chanser, så därför varken ökar det eller sänker mitt hopp baserat hur det går för andra.

Men ändå är det som att jag förväntas ta de här lyckade berättelserna som en slag försäkran för egen del, och det förstår jag inte riktigt varför jag ska göra. Det kommer inte som en överraskning för mig att människor blir gravida genom IVF. Men det hjälper verkligen inte mig att bli gravid. Det hjälper dem att slippa vara i den här pissiga sitsen och bless them för det, herregud vad jag inte önskar någon detta, allra minst mina vänner.  Så sjukt glad och lättad över att de slipper vara i skiten, ASFÖRBANNAD för att jag är i skiten. Och det tänker jag faktiskt förbehålla mig rätten att vara.

Jag är inget optimistiskt mysigt bundle of joy inför detta med IVF-behandling. I am so sorry and I hate to burst your bubble om du kom hit i en förväntan av en person som sitter i startgropen och gungar och peppar och slår sig på knäna och NU JÄVLAR SKA DET GÅ!!!

Jag orkar inte damma upp den energin, för jag står inte inför ett lopp där jag ska tävla mot någon annan. Jag är en människa i en djup livskris, som är stolt över att jag gick upp i morse, och än mer stolt över granen som står där och tindrar mot mig och över att jag gick till jobbet igår och dagen innan det och året innan det och att jag kommer gå dit imorgon också. Jag är stolt över att jag peppar och följer och stärker så många vänner och bekanta i deras kamp för att bli gravida, och jag önskar mig så innerligt detsamma tillbaka, och är så tacksam för att jag får just det på den här bloggen. Av er. Ni är guld värda. Ni får hemskt gärna känna hopp för mig. Jag känner hopp för er. Men vet att när ni lyckas, så vill jag inte ha kommentaren att nu kommer det lyckas för dig också. Vi vet inte om det kommer lyckas för mig. Och jag vill gärna bli tagen på allvar i den ovetskapen. Få vara en stund i den osäkerheten och rädslan. Kanske vore det bättre om jag mörkade den tanken, duckade den, låtsades som att den inte fanns. Jag hade troligen mått bättre då. Men mer gravid, det hade jag inte varit.







onsdag 9 december 2015

Än en gång däran, systrar. Än en gång däran.

Så, nu är det klart. Det jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva utstå en enda gång, ska jag nu utstå igen. Jag måste läsa om mitt eget inlägg om äggplocket, tio tusen gånger, för nu är det jag som behöver pepptalket.

Ja, mensen kom. En hejdundrande ankomst på andra advent. Och ont gjorde den, denna gång. Ondare än jag någonsin haft förut. Det var som ett sorgen krampade i hela min kropp. Besvikelsen. Det förlorade hoppet. Men så vet ni ju, precis som Fru Infertil, att det går inte att gå runt och bära på förlorat hopp när en ska orka en IVF-behandling. Jag måste vara stark. Jag måste vara i form. Jag måste vara i balans. Så mycket balans det nu går att vara i, med hormoner rusande i hela kroppen, och tankar likt en tvättmaskin av ångest, runt runt runt.

Jag ska också göra en tuffare behandling denna gång. Högre dos av gonal-f. Längre tid på nässpray, för de hade inte tid med mitt äggplock förrän en vecka senare än sagt. Nåväl. Det är som att inget av det spelar någon roll. I am gonna do it, and I am gonna do it good. Jag är så satans stark så ni har aldrig sett dess like, ladies.

Jag är glad för den höjda dosen av gonal-f, som alltså är ett äggtillväxtstimulerade hormon. Förra gången fick jag "bara" 5 ägg, och förstås hoppas jag på fler denna gång. Av de 5 blev fyra befruktade, men bara två fortsatte att dela sig. Ett embryo sattes in, men blev tyvärr ingen graviditet. Det andra frystes in, och gav mig ett sådant obarmhärtigt hopp för vår andra chans, som skulle tippa statistiken till vår fördel och FUNKA. För, som ni vet, det funkade inte. Embryot dog vid upptiningen, och fick aldrig ens chans att bo i mig.

Det är en enorm investering att göra en IVF. Känslomässigt och fysiskt. Så det är klart att jag nu hoppas på fler chanser. Flera gyllene guldägg. Jag ska baka dem i starten på nästa år. Ett stort januarilass med ägg ska det bli. Jag vet nu vad 2016 har i sitt sköte. Så jag laddar, och avslutar detta år lugnt och stillsamt. Dragit ned på arbetstimmarna. Jag har berättat för mina chefer, tårarna kom, och de sa, ta det lugnt. Jobba hemifrån. Kom sent, och gå tidigt. Så, det gör jag. Året ut ska jag vila. Det kan jag lugnt göra, för gudarna ska veta att jag jobbat som en galning.

Sen är ett det go time.

Följer ni med? Jag behöver er!