För dig som är rädd för att äggplocket gör ont!

Nu, på special request kommer det så äntligen: Inlägget frun önskar att jag själv hittat när jag desperat googlade runt i rädsla inför mitt eget. Ni behöver veta ett par saker angående mig och rädsla dessförinnan. Jag är väldigt kreativ, och har därmed god fantasi. Mina terapeuter har längst vägs gång påtalat detta som både en styrka och en svaghet. Vi nojiga ängsliga människor är inte överdrivna och svaga, vi har bara jävligt bra inlevelseförmåga och en kapacitet att tänka ut och leva oss in i tänkbara scenarier. Det gör oss illa, men är också bra. Så grunden är att detta är a good thing. Mmmkay? 

Moving on...

Jag var alltså sketarädd, och föreställde mig en smärta jag inte kunde kontrollera eller avbryta, för vem fan vill efter minst fyra veckors intensiv hormonbehandling bara "pip pip aj... vi skiter i det här!"?!? Det är ju ingen människa som gör eller vill göra, därmed visste jag att jag aldrig aldrig, oavsett rädsla, obehag eller smärta, skulle avbryta ingreppet, och det var det som skrämde skiten ur mig. Priset för att avbryta skulle vara för högt. 

Så läste jag och googlade och eftersom jag är en människa som älskar detaljer och fakta, så tog jag reda på ALLT som går att ta reda på om ett äggplock. Nu ska jag dela med mig till er, my fellow empty maraccas, and we are gonna make this thing endurable, together. 

En del på Familjeliv.se och på andra bloggar beskriver det mest jävla överjävliga vansinniga de någonsin mött. Att det är värre än att tugga glas och skita spik, samtidigt.  Fru Infertil skulle aldrig ta ifrån a fellow livmoderbärare the experience, säger de att det är så, så är det förstås så för dem, men  att äggplocket skulle uppgå till sådana smärtdimensioner är mycket ovanligt, och troligen beror det på att de antingen inte fick den smärtlindring de hade behövt, eller att det skedde något under ingreppet, t ex jättejättemånga ägg som skulle plockas, eller att äggen låg till så att det var svårt för läkaren att nå dem. 

Jag tänker inte och kan inte garantera er att det inte blir en smärtsam upplevelse för er, men jag kan säga att det med allra högsta sannolikhet INTE blir det! För mig, och mina tre bekanta som gjort detta, var det INTE den värsta tänkbara smärtan! Det var inte smärtsamt alls i den meningen. 

Nu hade jag i och för sig "bara" fem ägg att plocka ut - det ska sägas. Har man typ 20 får man ju ligga lite längre men principen är densamma. Och ju fler ägg desto mer chanser o desto mer "värt" att göra ingreppet. Så har du fler än fem, GRATTIS!!!!!!! 

 Jag var så orolig så jag bad om, och fick!!, en sömntablett att ta på morgonen. Jag blev varnad att den skulle göra mig trött och dåsig hela dagen, men det gjorde mig ingenting alls. Sen bad jag om, och fick!!, morfin och lugnande intravenöst. Detta hade en enorm effekt på mig. Jag fick inget lyckorus men jag upplevde ingen smärta! Jag hade googlat som sjutton och läst att det skulle göra ont när de tvättar, att tången de för in gör ont, att bedövningen gör ont, att plocket gör ont etc etc etc. Varken tvätten eller tången eller bedövningen kändes. Ett smack. Jag lovar. Plocket på vänster sida upplevde jag att det spände lite, på höger sida spände det lite mer. Med spänna menar jag inte mer än en fis på tvären. Sen var det klart. 

Råd till dig som står inför plocket:  Det är din kropp, din upplevelse, du bestämmer, du behöver inte spela tuff eller modig för det ÄR du redan, med allt detta du genomgått och står inför. Den medicinska personalen har inget som helst intresse av att du ska lida eller ens uppleva det minsta lilla obehag. De önskar dig att det ska bli så bra det bara kan och de kommer göra det du ber om. Ring dem idag och fråga om de har morfin/lugnande om du vill. De ger inte för mycket om man inte ber om det, eftersom det kan leda till annat som en del tycker är jobbigt, t ex att bli "för" dåsig, snurrig, illamående etc. Jag gjorde extremt klart för personalen att jag struntar högaktningsfullt i hur hög el dåsig jag blir, hit me! Och det gjorde de och detta är sanning jag nu ska berätta för er: 

DIREKT efter plocket tittade jag lyckligt på min man och sa: "Nu har jag gjort alla jobbiga element i en ivf-behandling och jag LOVAR dig, jag kommer att orka och jag kommer att vilja göra dem igen om vi måste."

Tidigare har jag sagt att jag ALDRIG gör detta igen, till min mans stora sorg och förtvivlan, för jag var så jädra rädd för äggplocket. Det är jag inte längre. 

En sak som hände och som jag inte visste innan, var att jag trodde de skulle sticka en gång för varje ägg, men det gjorde de inte, det blev två stick, en på varje sida och så fångade de upp de de hittade i ett svep. Eller ja det där vet ju inte jag rent medicinskt hur det gick till, men så upplevde jag det iaf. Vänster höger klart! Repeat after me; vänster, höger, klart! 

Och sen raka vägen hem, ner i en fluffig soffa, i en renstädad lägenhet, med färska blommor, det gottigaste du kan tänka dig att tugga på, panodil zapp och så en disneyfilm. Inte för att du egentligen kommer att behöva det rent fysiskt, jag tror du kommer att vara i prima form, utan för att du är helt jädra fantastisk som möter dina demoner och genomför dem! Du är en rockstjärna! 

Kom ihåg: Det är lätt att vara modig när man inte är rädd...


Ps. a special shout out to ma girl LindaM som bad om Fruns speciella uppmärksamhet idag på facebook och fick det - och som gör sitt plock imorgon. Du kommer ROCKA!!!!