Vart går vi, efter tre ivf:er?

Vänner... Jag vet att jag varit tyst. Det är taskigt. Ni har klickat som aldrig förr. Aldrig förr har ett inlägg fått så mycket klick som det som legat här på toppen sen jag sa att jag skulle testa, och sen inte sa mer om saken. Förlåt. Jag har måstat hämta mig. Förstå. Och komma fram till hur jag vill göra. Det är slut. I alla fall, den här delen. I alla fall för nu.

Bloggen har varit ett enormt viktigt verktyg för mig, och bara 5 dagar efter den öppnades, i februari 2014, öppnade jag också mitt instagramkonto. Bägge platserna har lärt mig så mycket om ivf och barnlöshet, och det tillsammans med min egen historia (jag avskyr uttrycket "min resa" - this aint no fuckin joyride) har förändrat mig. I grunden. Jag är en annan nu. Jag är fortfarande fantastisk, men jag är också en annan. I ett annat ljus ser jag människor som krisar. På ett annat sätt möter jag dem. Mer vågar jag, mer orkar jag, mer vill jag, mer hoppas jag. Jag är också mer sårbar. Så mycket tröttare. Så mycket mindre naiv. Jag har sett så mycket nu. Mött mina egna gränser. Mannens gränser. Vänners gränser. Nöden har prövat och nöden har skördat och it all aint pretty, nej fy fan. Ilskan och bitterheten förtär, och den är väldigt svår att göra upp med. Jag kan inte hjälpa det, men tanken på ett fåtal personer gör att sveket bubblar i bröstet på mig. Att bli bortvald, till slut. Ställd åt sidan. Inte få vara med. Kanske välförtjänt, för gudarna ska veta att jag varit och blivit jävligt självupptagen. Men inte bara. Jag vet också, att det funnits rum för andra. Ja, det vet väl inte minst ni här, inte sant. Min kapacitet att bry mig om är enorm. Det har den alltid varit. Brysigomsamhet är min bästa och viktigaste gren. Men när den får sig en törn, har jag långt, mycket långt till att förlåta. Jag är långsint. Inte en vacker egenskap, men jag känner mig själv nu. Jag vet vem jag är, nu. Eller snarare, jag vet vem som var tvungen att komma in och ta över, för att hjälpa mig genom den här skiten. Och henne, tackar jag, även om hon inte alltid varit nåt att vara stolt över. Minns det, i det ni står i nu, när ni inte känner igen er själva, när ni blir livrädda för diskrepansen i den ni trodde att ni är och den ni faktiskt tycks vara. Ni är fortfarande den där personen, men er inre livräddare har fått träda in och ta över ett tag. Låt hen.

Barnlösheten. En kris likt inget annat jag mött. Allt präglar den. Allt färgar den. Allt sveper den med, som en obarmhärtig flodvåg sveper den in och tar allt med sig, lämnar intet oberört, skövlar och förstör. Identiteten. Framtiden. Min syn på mig själv som människa. Kvinna. Partner. Vän. Sexuell. Professionell. Det fysiska intrånget i behandlingen. Sovrumsdörren som vi tvingas ställa på vid gavel, och som omgivningen - av ren fascination och nyfikenhet - obehindrat stövlar in och ut genom med sina smutsiga stövlar. Nosar och undersöker, hur gick det nu, hur var det här, oj det var länge sen sist hörru, hur gick behandlingen, blev det nåt av det där fryset eller? Och jag, min idiot, som bjudit in, som vädjat om öppenheten, får vackert hålla sked i hand och svara på frågorna, jag som vädjat om frågor, vädjat om att de ska bry sig, vädjat om att de inte ska skamma mig genom tystnad. Jag får äta upp mina ord, och svara, på äggantal och frys och nästa behandling och huvudet på sned, guuud så jobbigt, hur MÅÅÅÅR ni egentligen, och jag nästan ser framför mig hur jag och min man är ett samtalsämne på nästa middag "Mmm vi känner ett par som inte kan få barn, herr och fru Infertil, kommer ni ihåg den, de har försökt i över TRE ÅR NU och de har gjort massa behandlingar och allt och det tar inte.. Nä fy...."

Så finns det dem som är värre att möta. De som inte stannade kvar av fascination, utan av omsorg. Vars ögon tåras med mina. De är fler. Så många fler. Jag orkar inte tänka på det ens, så ont gör det, att inte bara vara, utan veta att de vet att jag varit, så satans olycklig i så många år. Jag vill skydda dem från mig själv. Min mamma. Herregud. Kanske kan jag som ofrivilligt barnlös, paradoxalt nog bäst förstå, hur det river i min mamma, att se sin egen dotter inte kunna få bli mamma? Kanske ligger den förståelsen närmst. Jag vet, att hon vet, vad jag missar. Jag vet, att hon inget annat önskar, än att jag kunde få. Och det gör henne ordlös av tårar.

Barnlöshetskrisen går bara över av bebis, egentligen. Så är det. Det vet vi, eller hur? Det är klart det går att komma över ändå, missförstå mig rätt, en kan bearbeta och förlåta och gå vidare, och leva förstås ett helt underbart liv, så jag vill verkligen inte låtsas som att livet är över om man inte får barn, men som princip, så är boten på att vara barnlös att få barn, i all sin enkelhet. Och inget annat. Ingen hund eller resor eller hus eller fräcka jobb. En bebis. Inte för att bebis är så jävla häftigt i sig, utan för att vi vill bli föräldrar. Det handlar om vår identitet. En längtan om en upplevelse i livet, en dimension av oss själva. Djupt existensiellt. Man möter aldrig det djupa vrålet inifrån, om inte föräldraskapet tas ifrån en. Så hur skulle någon annan kunna förstå? Hur skulle någon annan kunna förstå det som mullrar från avgrunden, det som stiger upp till ytan och till slut kräver allt utrymme, allt syre? Omöjligt. Bara vi, som själva varit där, vi vet.

De flesta av oss, lyckas, till slut. De flesta av oss, blir föräldrar. Majoriteten av oss, den minoritet som utgörs av barnlösa (i Sverige är cirka 4 % procent per år av barnen som föds IVF-barn - det ger en hint om hur få vi är som går igenom detta), står där med en bebis i slutändan och många tänker på IVF som the cure. Jaha, är du barnlös, gör IVF, jag vet en som... Men visst, det är inte helt otänkbart att gå dit, eftersom IVF ju faktiskt lyckas för så många. Kan ni fatta? Som vi lidit, och så får vi lida mer av bara helvete, men sen får vi ju det där barnet! Sen är allt över! Att få komma fram, en så ohejdbar ogreppbar lycka. Min läkare har sagt, om och om igen, att IVF är en upprepningsbehandling. Hon tipsade oss till och mer om att köpa fler om denna sista inte lyckades, för det "borde gå" för oss. "Jag ska göra ert graviditetsultraljud!" var det sista hon sa till oss på vårt sista inför-möte. Färskförsök är det med högst successrate, det vill säga, det som sätts in direkt efter äggplocket och inte är från frysen. Och man behöver göra tre stycken i allafall, för att statistiken ska börja tala för ens fördel. Trettio procents chans per gång, och nej det blir inte HÖGRE chans efter tre ggr, chansen för att få en sexa på en tärning är lika hög per gång du slår den, men slår du hundra gånger, är du bound att få en sexa någon gång, statistiskt sett, är du med? Har sett SÅ mycket vilseledande statistikinfo i barnlöshetskretsar. Det är INTE högre chans på tredje behandlingen i sig, men totalt sett blir sannolikheten högre ju fler försök. Well, man ska alltså göra sina försök, och lita på sin läkare, och inte deppa ur, det är väl lite budskapet.

IVF har en total success rate på runt 70-75 procent, det är bra, men betyder också att cirka var fjärde person går ut från IVF-kliniken barnlös. Men det finns fler försök att köpa och statistik från amerikat pekar på att chansen för var enskild ivf-behandling upp till SEX STYCKEN är lika hög. Det vill säga, sex stycken äggplock. I sverige får man två eller tre äggplock beroende på landsting. Så förstås, väljer många  - som kan - att köpa fler behandlingar privat. Varför skulle man inte? Till slut börjar man resonera, att ett äggplock = en ägglossning hemma nästan, förstår ni hur jag menar? Och till slut, blir den där behandlingen inte så tuff som den var initialt. Efter min första var jag helt vild av stolthet över mig själv. Att jag klarat det. Jag kunde inte tro det. Efter min tredje kändes det som business as usual. Fjutt fjutt i näsan, sprut sprut i magen, plock plock med nålen. Hur många äääägggg blev det, spekulerade vi, som stod vi och syna travhästen i mun. Som att stå utanför sig själv. Att vara ett objekt, som ska producera. Det där med kärleksbarn... ja... Det kan man ju se på lite olika sätt. Men tanken på att göra fler behandlingar än tre, blev plötsligt en verklighet, och kändes inte lika skrämmande. Kanske är de bättre privat, än på Sahlgrenska? Men hur orka, och våga tro?


Så finns ju alternativet adoption. Vi har ända sedan vi träffades pratat om det som ett alternativ, oavsett biobarn. Vi är redan kontaktfamilj för andras barn, och för oss har det inte varit det biologiska som är det primära i föräldraskapet, även om den längtan förstås är stor, så är det föräldraskapet som är målet, inte bebisen, remember? Vi har så mycket kärlek att ge, den räcker och blir över, och jag tror innerligt att vi klarar den extra utmaning det innebär att bli adoptivföräldrar. Det är, vet vi, ett helt annat föräldraskap, som inte står att jämföra med bioföräldrar. Det kräver mer. Och, tror jag, ger mer.  Min man och jag  är the lucky ones. Vi har råd. Vi är gifta. Vi är lämpliga. Vi har förberett allt. Ja i år har vi faktiskt gjort det, parallellt med två fucking behandlingar, när jag skriver orden nu kan jag knappt tro det är sant, hur har vi orkat? Vi står i kö och tickar poäng, och vi har gått den förberedande obligatoriska föräldrakursen. Förra nyår lovade jag mig själv, minns ni, att nästa år vid den här tiden är jag antingen gravid, eller har dragit igång adoption. Och jävlaridet, jag håller mitt ord. Så vi förberedde allt i år. Steget efter föräldrakursen är medgivandeutredning. Den tar cirka 3-6 mån, och efter den är det filliklart att skicka ansökan till ett land. Vi vet alla steg nu, hur lång tid det tar, och vi har en förening och all kunskap vi behöver.


Där står vi nu.

En av tre saker har hänt.

Vi blev gravida
Vi blev inte gravida, och fortsätter med IVF privat
Vi blev inte gravida, och fortsätter med adoption



Ja, så blir det. Jag lämnar er med denna cliffhanger för nu. Alla de här tre stegen kräver nämligen lite tid, innan jag kan göra nästa uppdatering. Alla de här stegen, kan också förändras, över tid. Och tid, är vad jag behöver nu. Tid att förstå, tid att gå vidare, tid att hantera. På instagram finns facit, för dem av er som spricker av nyfikenhet. Det har  blivit en daglig ventil för mig och där har jag koll på vilka som följer mig, vilket jag inte har här. I veckan tog jag bort 25 %, cirka 100, av mina följare, och såg till att de som är kvar är sådana som verkligen är investerade i vad jag går igenom, och vet vad jag stått i, och själva stått eller står i något liknande. Ni är välkomna dit, skriv bara "bloggen" i DM till mig så släpper jag in er i värmen, och så kan vi prata vidare där. Eller vara tysta följare, det går bra också. Eller kan ni mejla mig på fruinfertil@gmail.com. Men jag vill inte fortsatt spela ut mitt inre här i denna blogg, inte när jag inte ens själv kan sätta ord på det riktigt. Dammet måste lägga sig, sikten måste klarna, sen kommer jag åter. Det kommer ett inlägg om julen, som senast, så mycket lovar jag, för julen är en väldigt väldigt väldigt speciell tid för mig, och för er, och då behöver ni Fru Infertils klokskaper, och jag behöver ert stöd, ja men se det fattar jag väl!

Fru Infertil, er favoritfru

IVF-skola: Frysbeskedet

På den femte dagen sade Gud: Varde frysbesked. Och Gud såg, att det var....

Ser ni nu, ni tvivlare, att IVF sannerligen är en jävla skit-bergochdal-bana? Man väntar och väntar och väntar och väntar och inget händer och sen POFF; en asdramatisk actionrulle. Nu är vi inne i halvlek, kan man väl säga på ett ungefär,  i ruvningen that is, och då kommer ett mycket spännande meddelande på storskärmen. FRYSBESKEDET. Frysbeskedet får man veta efter eller på dag 5, då de befruktade äggen har stått i ett värmeskåp tills nu. Detta kallas att "odla" eller "odla vidare", vilket får det att låta som en plantskola, vilket jag tycker är helt sjukt onödigt dehumaniserande, men kanske är det vad som krävs, jag menar, hur skulle jag annars hantera mina 19 förlorade embryon, som först delat sig, och sen slutat, eller "avstannat" som det heter på IVF-språk och "dött" som det heter på känslomässigt språk. "Livet uppstår när spermie möter ägg"-förespråkare eller fundamentalistiska "pro life"-are ska nog inte delta i sådana här aktiviteter, det låter onödigt blodtryckshöjande.

Aaaanywho, på femte dagen kollar embrylogen till dem och hur de mår och om någon har klarat nästa väldigt dramatiska utvecklingssprång, att bli en blastocyst. Det är först efter cellerna har blivit en blastocyst som implantationen kan starta, så redan där finns ett väldigt tydligt utrensningssystem. Kommer inte embisen hit, så hade den med STÖRSTA sannolikhet (veta kan man ju förstås aldrig) inte gått vidare inne i livmodern heller. Så på något vis är det ju också ett sätt att vara realistisk/skonsam mot dem som ska ha dem tillbaka, och inte utsätta dem för en massa försök i onödan, utan faktiskt bara återföra de embryon som redan visat att they got what it takes.

Well, för oss lite äldre damer som inte har hela äggstockarna sprängfyllda med glada ägg är den här leken inte så himla skoj (finns ju fler som leken inte är så skoj för, förstås). Vi hormonerar ihjäl oss, får ut typ 5-8 ägg, varav 1 sätts tillbaka och 0 går till frysen. Typ. Det är vanligare att man INTE får till frysen än att man får det, om man kollar hela statistiken. Frysförsöken gör ju också att hela behandlingen känns mer worthwile, på samma insats kan du få allt från liksom 0 försök (för ja, det händer att man inte kan återföra ett enda embryo, inte får ut ett enda ägg, inte har en enda bra spermia) till typ.. well sky is the limit, jag har sett amerikanska unga IVF:are på insta med 14 blastocyster i frysen. Hade jag haft 14 extrachanser i frysen så hade jag kanske varit mer inclined att ge mig ut på den här resan.

Men nu har jag ju inte det.

Det blev inget till frysen. Jag ringde igår, och fick beskedet. Egentligen kommer det hem ett brev från Sahlgrenska med beskedet, men jag vill inte ha ett jävla julkort med "DU HAR NOLL ÄGG I FRYSEN HA EN BRA DAG". Jag ville prata med en människa. Som i det här fallet var en totalt ointresserad cynisk jävla person där som svarade i telefonen som kallt gav mig beskedet och sa att jag fick ringa detta nummer om jag har frågor och sen sa hon "ja nu vet du det i alla fall". Jag hade ringt fel nummer tydligen, till ordinationen istället för rådgivningen. Eller om det var tvärtom. Jag vet inte. Men det var fasansfullt. Det var som att hon underrättade mig om att mitt paket inte kommit. Så. Tjoff. Försök imorgon igen.

Så vart lämnar nu detta mig? Jag har genomfört tre behandlingar, och i denna min sista fick jag inget till frysen.

 Tre behandlingar långa protokollet är en enorm mental, fysisk och själslig investering.  Ja, ni vet ju, ni har ju följt mig här, eller har ni inte? Har vi någon gammal räv här som tårögt blinkande minns Fru Infertils första IVF?
 
Men nu har ja alltså facit. Hur gick det med mina tre behandlingar? Det blev alltå fem insättningar totalt av det. Femman ruvar jag på nu. Om inte detta tar, så betyder det att allt Sahlgrenska kunde kasta på mig med hela sin f-ing samlade expertis, inte bet på mig. Scratching und alles. Det betyder att jag skrivs ut från Sahlgrenska. Det betyder att jag måste hitta ett sätt att hantera det. Det betyder inga potentiella syskonförsök i framtiden.

 IVF3 och denna ruvning har INGA likheter med min första IVF inser jag nu. Eller ens andra. Jag tittar nu avundsjukt på ni som bara gör första eller andra behandlingen, ni som har alla chanser framför er. Tänk, när jag var i den sitsen, så underbart fylld av hopp, även om jag inte såg det så då. Well, man saknar kossan när båset är TOMT på riktigt, kan jag tala om. Jag trodde jag var förtvivlad, tom, håglös, modlös, rädd. Och det var jag ju också. Jag visste bara inte att det fanns en källare, där under botten av brunnen. Och jag fattar ju nu, att det finns ännu fler våningsplan av skit under där jag står nu. Det har jag ju alltid vetat, i teorin. Nu ser jag dem framför mig. Hissen har plötsligt fler knappar, under entreplan kom en källare, så en parkering och så -4, -5, -6..... I evighet?

Att stirra trean i vitögat, och att göra klart henne utan frysförsök, är så emotionellt krävande så jag har stängt av. Jag grät inte igår. Jag gick tillbaka till kontoret och avslutade arbetsdagen. Det går inte att börja hantera, så som jag förklarat innan, förrän man har hela beskedet klart. Och jag är fortfarande med i matchen. Detta darrande lilla sista embryo på plats i min livmoder. Det har jag kvar. 

Vi får ta vad jag gör sen, om jag kommer dit. Det scenariot vågar jag inte ens tänka på. Vem blir jag då?

It is done! Äggplock avklarat!

Marvel must have forgot a superhero and gaddamit grrrl, it's me! Jag har nu gjort mitt tredje och sista plock på Sahlgrenska! HUR COOL ÄR INTE JAG?! Jag tror inte att jag känner någon som är så fräck som jag helt enkelt.

Ni kan ju enkelt döma av det faktum att jag redan är här och skriver, att det gick briljant. Briljant så tillvida att det inte var överjävligt jobbigt som mitt förra plock var. Plock nummer 1 gick hur bra som helst och jag tror att jag kom undan med blotta förskräckelsen, gång nummer 2 var sen tyvärr alltså jättejobbigt, och flera har de timmar varit då jag analyserat varför det blev så. Primärskälet tror jag är att de inte riktigt lyssnade och väntade in mig på plock 2. Smärta är en sak, men när folk bara gör på utan att prata med en eller kolla så man är med, och som dessutom rätt vad det är kommer med en jävla lustgasmask i nyllet på en som man bara hyperventilerar/skriker rakt in i, för man är skräckslagen, och ingen väntar in att den ska hinna värka eller man ska hinna vänja sig. Sist gång blev jag så förbannad på barnmorskan som skötte drogerna och sa till mig ANDAS! ANDAS I MASKEN sjutusen ggr sistgång, så jag slet av mig masken enkom för att kunna säga till henne att det är väl förfanimig en mänsklig reaktion att andas, jag har ju inte SLUTAT direkt?!?! Men hyperventileringen kunde jag inte göra något åt. Nej fy fan. Jag har faktiskt inte skrivit om plock två här så ingående för jag vill inte skrämma någon. Men plock 3 kan jag ju berätta om, och hejaheja så bra det gick :) Alla visste att jag var dörädd, så alla tog sig tid med mig. Och med "ta sig tid" vill jag ändå betona att hela klabbet var över på 17 min, från att jag kom in i rummet och pratade med labbteknikern till att jag gick ut på mina egna ben igen. Så det behöver INTE ta längre tid att vänta in sina patienter, hör ni det nu vårdpersonalen? Jag fattar att det är era jobb, men att typ köra in det lugnande INNAN man kör upp en grov jävla bedövningsspruta upp i underlivet på en svullen skräckslagen ivf:are - det är väl inte för mycket begärt?!


Denna gång var det inte för mycket begärt. Alla i rummet (tre stycken -fyra med min outstanding man) skötte sig EXEMPLARISKT! Till och med arga läkaren som jag egentligen inte gillar (han gjorde min förra frysåterföring och log inte mot mig en enda gång... ) tyckte jag gjorde ett utmärkt jobb. Han satt snällt nere vid mitt blottade sköte och väntade på att Linda skulle skjuta in först lugnande, sen morfin, sen lustgas så jag fick ta det innan det börjat göra ont (weee, what a ride!!!!) och SEN säger hon till läkaren, att du, NU kan du börja! Först efter hon sett i mina tokdrogade ögon att det var okej.

OK; sen är ju inte ett äggplock smärtfritt. Klart jag gapade lite. Vid bedövningssprutorna (de gör ont)  samt vid några av punkteringarna på vänster sida. På höger sida måste min äggstock sitta bra till, för där kände jag INTE ALLS när han tog blåsorna. Coolt va?


Jag är SÅ stolt över mig själv!!!

Här kommer lite bilder från dagen:


Först ut min harmoniska kaffekopp med tända ljus imorse kl 06.30. Bredvid ligger vårt behandlingsprotokoll, jag ville säkerställa så vi inte missat något. På lappen står till exempel att man inte får äta något sen midnatt dagen innan och bara får dricka klara drycker på morgonen, samt att man inte får ha några smycken på händerna under plocket.

Här nedan är den obligatoriska sängbilden till vänster, med en skymt av sexy operation outfit (jag var lite småhög på Stesolid när jag tog den) och en bild på hur sängarna ser ut på Sahlgrenskas äggplocksavdelning. Ja, man delar alltså rum och får dra små skynken mellan sig. Här ligger man innan man plockas, då de till exempel sätter en kateter i armen för att få in the good stuff under plocket, samt vilar och fikar efteråt. Den första sängen var min, för vi kom först idag :)

Och så slutligen, en supermysig brunch som min man ordnade till mig när jag kom hem!

Personalen var i chock över att jag kunde åka hem så snabbt med tanke på hur mycket drugs jag fått i mig, jag var hemma redan kl 10 i morse och plockades alltså 08.30-09.00 :) Däremellan hann jag vila, fika (man måste vänta 15 min innan man får äta), kissa (också obligatoriskt innan man får åka hem), klä på mig och ha ett möte med barnmorskan om vad som händer nu....

För ja, vad hände nu, eller sen?  Efter brunchen la jag mig tillrätta i soffan hemma och började titta på en lagom dålig äventyrs/ungdomsfilm - det hör till. Denna gång blev det Narnia och jag somnade som en stock! Det är vila hela dagen som gäller, jag småblöder lite vilket är rätt onajs men inte farligt, och jag har lite molande ont som mensvärk och vaggar fram lite som en gammal gubbe typ, men annars är jag helt ok. Jag har också redan dragit in ytterligare en hormoncocktail, det är som sagt ingen hejd på härligheterna i IVF: Lutinus, en leten geleklump typ som man kör upp i underlivet. Mmmmmm.... Dessutom består Lutinus av 100 % pms-hormon progesteron. MMMM!!! Praise the Lord!

Nu möter mina äggisar spermisarna från min man. Eftersom vi gör ICSI möts de en och en, mannens absolut bästa spermier väljs ut och möter mina ägg. Om två dagar får vi komma in igen och göra en återföring. HÖGST TROLIGAST alltså, om inte alla dör, men så får man ju inte ens tänka. Klart vi ska få tillbaka! Fram till dess ska jag fortsätta ta Lutinus, vilket jag också gör sedan hela ruvningsperioden ut.

Denna IVF börjar alltså behandlingsmässigt gå mot sitt slut. På torsdag får jag tillbaka, och på måndag får jag veta om jag fick några till frysen. Och så om cirka två veckor från nu, får jag förstås veta, det viktigaste av allt....

Vill ni veta mer hur jag har det bakom kulisserna rekommenderar jag att ni joinar de 400+ som följer mig på instagram. :)

Tack för allt ert stöd och pepp! Nu ska jag återgå till soffläge!

IVF-skola: Oemotståndliga Ovitrelle och äggplocket närmar sig

Vi har kommit till den dagen, så långt har vi kommit mina vänner, så att jag ÄNTLIGEN sitter här på min enda medicinfria dag i hela cykeln, dvs minst 6 veckor. Det känns som att skolka!

En IVF-behandling är så skum, för den går i vågor. Först händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. SEN HÄNDER NÄSSPRAY!!! Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. SEN HÄNDER BLODPROV/INJEKTIONER/ULTRALJUD/BESKED OM ANTAL/BESKED OM DATUM/SISTA SPRUTAN/ SISTA NÄSSPRAYEN/OVITRELLE/ÄGGPLOCK/LUTINUS/ÅTERFÖRING/RUVNING.
Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer ingetSen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget. Sen händer inget..... Inget, förutom KÄNNA EFTER PÅ BRÖSTEN VAR TREDJE MINUT, ANALYSERA FLYTNINGAR OCH GO OUT OF ONES FUCKING MIND. Och, not to forget: PEEING ON TEN THOUSANDS PREGNANCY TESTS.

Typ så kan man beskriva en IVF-behandling om man vill. Varsågoda alla kliniker där ute!

Men, nu är jag alltså inne i den nästsista fetstilta svängen och tog sista dosen nässpray igår vilket var en jävla treat ska jag säga efter att ha tagit den varje dag tre gånger om dagen i fyra veckor! Det är ett tag, eller hur. Och så tog jag ju sista Gonal-f i lördagskväll, det skrev jag ju om här. Och det slog mig också att jag mått betydligt bättre denna helg än förra. Men no wonder! Jag har halverat nässprayen och tokat upp östradiolnivåerna, tro fan att jag mår bättre!!! I någon mening borde jag må sämre, för jag är egentligen rätt nere över mina "futtiga" sju äggblåsor. Ja, jag veeet, det är fler än noll. Och definitivt on the "safe side" för återföring. Men on the little low side för att fylla frysen med härliga chanser, eftersom knappt en tredjedel av embryona vill bli blastocyster. I snitt. Men, det går inte att kontrollera det, och på det sättet är det mycket skönare efter besked än före. Det blir vad det blir, och morgon checkar jag och min man in på Sahlgrenska för att genomföra mitt tredje plock. Så är det.


Men hallihallå, jag glömmer mig! Jag måste ju säga ett par korta ord ändå i min IVF-skola som nu alltså nått Oemotståndliga Ovitrelle!

Oemotståndliga Ovitrelle ser ut, och fungerar, precis som en Gonal-f, med skillnad på ett par saker: Färgen, Ovitrelle är läckert bajsturkos, medan Gonal-f är livräddningsröd. Och det andra som skiljer är att Ovitrelle är matad med prick 250 enheter, och den ska man ta, oavsett vad man heter eller hur många folliklar som är på g. Sprutt in med hela sketen. Det tredje som skiljer är att Ovitrelle därför inte har några andra siffror än max i sitt lilla snurrfönster som vi väl minns från Gonalen, ni vet där man ser vilken dos man ska ta? Där finns bara en massa snedstreck på Ovitrelle, ända tills du tickat upp i taket då den vackert visar sin fulla potential, 250 units GODDAMMIT! Slutligen kommer en väldigt viktig skillnad, där Gonal-f ska tas inom rätt timme på nåt vis (och det finns säkert lite svängrum här) så ska Ovitrelle tas på fucking MINUTEN de ber om. Det finns säkert nån liten grad för svängning här, på minutnivå, men inte mycket. Man plockas EXAKT 36 timmar senare. Eller okej, inleder plock. Och är utplockad 36 timmar och 12 minuter senare, typ. Plocket går ju fasansfullt fort, egentligen.

Så snurrivutta upp till 250, enheter, och ta sprutan på samma sätt som du har tagit dina tidigare Gonal-f, och du är golden! Biverkningar då? Ja, Ovitrelle ger tyvärr också biverkningar, det slapp vi inte undan. Det är lite olika för alla, men för mig får jag asont i brösten och det sitter tyvärr i större delen av ruvningen sedan, vilket ju också gör att IVF:ares favoritsysselsättning "Tolka Tuttarna" blir en lite märklig sysselsättning för mig. Det andra Ovitrelle gör är, och nu måste ni verkligen hålla er för skratt för denna är verkligen helt BRILJANT, det är en sadistisk liten jävel in IVF-HELL som tänkt ut den här skiten, moahahahahaha: Ovitrelle ger positiva graviditetstest!! Phhhhhfffffhahahahahahahah! I upp till tio dagar ger Ovitrelle alltså utslag, så tidigare testare göre sig icke besvär, och dessutom om man har väntat sina 10 dagar blir man ju ändå helt dumihuvudet dag 11 och dag 12 och bara HJÄLP VAD TROR NI KAN DET VARA OVITRELLEN SOM GER PLUS FORTFARANDE ELLER ÄR JAG GRAVID HJÄÄÄÄÄLP?!?! Om jag fått en tia för varje gång jag sett den uppdateringen på instagram så hade jag kunnat betala nästa ivfrunda privat utan problem!

Det är en märklig känsla att ta den sista sprutan. Den är så definitiv. There is no turning back. Nu släpper dem. Och jag måste lägga mig i den där stolen imorgon bitti, pumpas upp till taket med pedalen och till himlen med morfinet - I SINCERELY HOPE!!!, och bara genomföra skiten.

Mannen då, vad ska han göra? Jo han får äran att framföra vår snygga Audi A6 (hans 40-årskris...) hela vägen till Sahlgrenska, lulla ner en våning under plocket och runka i en burk. Det är hans insatser imorgon. Spermierna ska egentligen blandas med mina ägg, men just vi har fått göra ICSI eftersom mannens spermier av outgrundlig anledningar har varit prima skinka vid alla andra tillfällen än mitt första äggplock. Då var de såpass kassa så de helt oplanerat fick svänga om till mikroinjektion medelst ICSI. Det innebär att de plockar ut en enskild spermie med en nål, och för in den i ett av mina ägg. Detta resulterade till exempel i att vi vid förra plocket fick 10 befruktade ägg av 10 möjliga, vilket är sjukt bra. Och alla levde dag 2. Dag fem fanns bara 2 kvar dock... så funkar det, alla embisar vill inte leva på.

Hursomhelst, mannen ska alltså lämna in sina spermier till ICSI på tisdag morgon och så ska alla mina ägg, som jag då hoppas är MINST sju (alla äggblåsor har inte ägg i sig! Jag vet såna som haft 14 äggblåsor och varit döglada, men bara fått ut två ägg själva plockdagen. U never know, IVF is a very exciting actionrulle som jag sagt hela tiden, inte sant?!) få en leten spermie i sig och så ska de läggas i ett värmeskåp och så får jag återse en av dem på torsdag eftermiddag, som då får sätta bo i min scratchade livmoder. The Itchy and Scatchy show kommer alldeles snart att inledas!

Det är imorgon det. Men först, händer inget. Idag händer bokstavligen talat, inget.

Fru Infertils IVF-skola DEL 1: PROTOKOLLET

IGoderafton mina kulisskrypande kissemissar! Jag har förstått att ni alla är sugna på att få följa med i IVF:ens förlovade värld utifrån det rungande bifallet i kommentarerna på mitt förra inlägg, och denna fruga är minsann inte sen på att oblige! Så, härmed förklarar jag Fru Infertils IVF-skola ÖPPNAD!

DEL 1: PROTOKOLLET

I denna första del ska vi fördjupa oss i själva IVF-protokollet. Eller, planeringen om man så vill. De ser olika ut på alla kliniker, det ni här ska få se är protokollet från Sahlgrenska samt för det långa protokollet. Det ni här ska få se är dessutom min EGEN PRIVATA PLANERING för min andra (och senaste) IVF- behandling som genomfördes i julas/januari 2016.  Bara att bläddra i den och ta foton på den fick mig att känna mig ledsen just nu, vilket förvånade mig lite grann. Var oförberedd på att det skulle kännas så mycket. Sidorna är söndertrasade och kladdade i och bläddrade i. Datumen och bockarna i kanten är fyllda med så mycket hopp och drömmar. Varje steg framåt var ett steg närmare bebisen. Trodde vi. Då hade vi två hela behandlingar och alla möjligheter framför oss. Nu har vi bara en behandling kvar och merparten av chanserna bakom oss. Det är skillnad. Buhu ;´(
Med det sagt, så går vi vidare.

 Bilden ovan, sida 1 berättar om när jag hade min mens. 20 dagar efter det ska jag börja med nässpray. Det är det som står under Nedreglering. CD är kort för cykeldag. (Imorgon är för övrigt min CD 20 i denna cykel, dvs jag börjar med nedreglerande nässpray.) Jag kommer att göra ett separat inlägg om alla medicinerna man tar i IVF-skola dag för dag del 2 som kommer imorgon. Nu kör vi bara själva planeringen.

Som ni ser tog vi inget blodprov av östradiol i den behandlingen, det är överstruket. Det är lika olika hur man gör med det, denna gång på IVF3 ska vi faktiskt ta ett extra blodprov där.

Sida 2 så ser ni att besök med barnmorska och läkare är satt i parentes. Eftersom detta var min andra behandling gjorde jag en så kallad "telefonstart". Jag visste ju redan hur man gör med alla sprutor så jag fick planeringen hemskickad på posten och satt i ett telefonsamtal med barnmorska och gick igenom.

Sen kommer det RIKTIGT KLUDDIGA som gav mig rejäl PANIK första gången jag såg det. De måste ju kunna koppla in en pedagog som kan illustrera det där bättre? Jag känner en kickass grafisk formgivare och jag har tänkt be henne göra en illustration av hela planeringen enligt en tidsaxel i min bok, en planering man faktiskt FATTAR. Men nu är det alltså såhär det ser ut på Sahlgrenska och just nu fattar jag ju den helt utantill och har inte ens FYLLT I datumen på min tredje planering som kom med posten härom veckan. Jag har lagt in den i ett skåp bara. Business as usual. Men om jag ska förklara ovan så är det ni ser ett hormonschema. Man startar med hormoninjektionerna efter cirka 2 veckor på nedreglering.

Horisontell axel är dagar, där har jag fyllt i med datum.
Vertikal axel är olika hormoner eller ingrepp. Som ni ser gick jag på Suprecur - gulmarkerat  (vilket är nässprayen och som för att krångla till det står LÄNGST NED på listan, fast man tar det först och där anges att man ska ta 1 sprut 3 gånger om dagen. I själva verket har man redan tagit 2 sprut 3 ggr om dagen i två veckor, men här ändras det alltså till 1 sprut bara. Vilket tog mig en evighet att räkna ut. Sen tog jag Gonal-F, vilket alltså är det stimulerande hormonet som tas en gång om dagen medelst injektion i magen. Ni ser just min dos, 250 enheter. Alla får olika, och en del tar hormonet Menopur också/istället, etc. Men jag är lite school book example och de flesta gör lite som jag. Fast kanske inte så mkt hormon då, jag är ju numera så jävla GAMMAL så man får fan sprojta igång äggen om man ska få nåra. Suck. Moving on.

På stimuleringsdag nr 6 ser ni att jag antecknat ett blodprov med en stjärna på morgonen. De kollar hur mycket Östradiol man har i kroppen, och bevisligen hade mina nivåer skyrocketed, för ni ser att jag strukit över min dos och ändrat den från 250 till 200 och dagen efter ner till 150. För höga nivåer riskerar överstimulering, och det vill vi INTE. Ni ser också att de satte in ett ultraljud redan morgonen efter blodprovet. Normalt väntar man lite, men de ville kolla pga mitt höga blodprov. Så, sänkt dos, och vi bestämmer ett datum för ÄGGPLOCK. Stimuleringsdag 11 tar jag alltså en annan sorts spruta, Ovitrelle, (jag har skrivit ÄL-spruta längst ned) och den fyrar av äggen så de lossnar ganska exakt 36 timmar senare. Dag 12 är medicinfri och dag 13 blev det alltså äggplock, som ni ser har jag skrivit ÄP längst ned. Dag 15, dvs 2 dagar efter äggen plockats ut, är det sedan dags för återföring.

Gick det för snabbt? För krångligt? No need to worry, man får ett papper till förstår ni, stay tuned, här nedan får ni veta lite mer detaljer om Ovitrelle och ägguttaget på sida 3 i planeringen!

Som ni ser här ovan drar det också igång ett FJÄRDE hormon här i leken, hittills har vi ju bara pillat i oss nedreglerande Suprecur, äggstimulerande Gonal-f, och äggavfyrande Ovitrelle. Nu trodde vi ju att vi skulle få koppla av efter allt detta, nej nej nej, nu börjas det med Lutinus, som progesteron. Kroppen vet inte att den har ägglossat så man måste tillföra detta hormon som kroppen normalt producerar efter ägglossning, och som hjälper embryot att må bra, och som ger en pms-symptom (vilket är skälet till om man aldrig vet om man är preggo eller bara en bitch eller gudförbjude, både och ;)) I ivf är det ingen hejd på härligheterna, här tillför vi en DUNDERKUR av detta helvetiska hormon. Samtidigt som........_

TADA: Vi för tillbaka ett embryo! Sida fyra i planeringen är också den sista. Här får vi detaljerna för embryoåterföring samt officiell testdag, som jag krattat ner i marginalen.

Snipp snapp snut, här är IVF-sagan slut!


(Ps, om du inte vet vad du ska skriva, men väldigt gärna vill skriva något för att acknowledge den stora insats och prestation jag gjort i detta inlägg, så går det bra att skriva I FUCKING LOVE YOU FRU INFERTIL i kommetarsfältet nedan. Seså. Copy paste!) 

Risp rasp fillibombombom fillbombombom fillibombombom. RISP RASP

Nähe mina fellow infertile. Det där rekommenderar jag inte någon att prova hemma. Eller på sjukhus ;)

Äsch, okej, jag överdriver, jag har en talang för drama. Det handlar alltså om endometrial biopsi eller i detta fall endometrial scratching vilket är exakt samma sak, förutom att i fall två slänger de vävnadsprovet som de tagit. Endometrial scratching är en metod som många kliniker i Danmark, Tyskland och USA bland annat använder som standard. Hypotesen är att en lite uppretad livmoderslemhinna är en bättre miljö för ett litet embaby att fästa i, så därför går man in med en liten rispa och retar upp na lite. Innan man sätter in embaby alltså. Metoden har i många studier visat på superbra resultat, men ingen av dem är vetenskapligt vederlagda. Antingen innefattar de för få studieobjekt, eller har de inte haft kontrollgrupp, eller har inte studieobjekten haft samma förutsättningar. Etc. Så, man VET alltså inte. Men nu har det gått så långt så nu körs en rejäl internationell studie med typ 1000 objekt, varav yours truly är en thank you very much ser ni hur jag bidrar till vetenskapen!?, och här är Sahlgrenska med, tillsammans med sjukhus i Australien, mfl. Jag har redan värvat två till studien genom denna blogg dessutom hurra hurra! (Don't blame me if u don't like the ingrepp, u are on your own kiddos.)

Så de kör alltså en studie, och där fick jag vara med för jag passar in på kriterierna som de undersöker (alla får inte vara med utan man måste uppfylla de parametrar de ställt upp. Och nej, Stockholm är inte med i studien. Vi har redan kollat!) Man gör ingreppet cykeln innan ivf-behandling alternativt ivf-försök (dvs en återföring). I mitt fall inför min tredje ivf-behandling, som alltså börjar snart!

För er som är lite kväsimaggade går det bra att sluta läsa nu, för here comes the details. Er fruga lämnar inget osagt eller dolt, här kör vi med öppna kort och vaginor! 

Ingreppet går till som så att de späntar upp underlivet med den där mysiga typ TVING-MAN eller vad det är, för att komma åt och se ordentligt. För er gamla invanda ivf-haggor är ju det business as usual, det är dem de använder när de gör äggplock och återföring och egentligen gör den inte ont. Den är mer obehaglig, tycker jag. Sen för de in en leten gummikateter, och också den känner vi ivfveteraner igen, den används också vid transfer, och på mig har den aldrig känts. Denna scratching-kateter ska dock vara något grövre och stelare än den mjuka goa embabyslangen. Och sen, om jag fattade det rätt, drar de in en liten kratta i katetern så de kan rispa på insidan av slemhinnan litegrann och sen drar de ut och slänger kalaset. Klart. Ska ta typ 2 min. En del uppger smärta när katetern förs in men rivningen inuti ska typ inte kännas, om det känns så känns det som mensvärk. Sa de. Och så ordinerade de två panodil en timme innan ingreppet och man kan äta och dricka och jobba som vanligt den dagen. Easy peasy.



Haha. HOHOHAHAHAHA. Well well.

När jag kommer dit informerar jag om att jag har en låg smärttröskel. Eller jag vet inte, det kanske jag inte har? Men faktum är iaf att så fort de säger "förenat med milt obehag" så skriker jag i högan jävla sky så jag antar att det betyder att jag inte klarar smärta så bra. Även om det uttalandet har börjat reta mig det sista. Tänk om det faktiskt är så att det bara gör ONT AS FUCK det de gör på mig? Och givet det, så har jag väl en satans HÖG smärttröskel med tanke på att jag utsätter mig för det om och om igen, och LIGGER KVAR utan smärtmildrande medan det gör asont. Right?!

Oh well, jag sa iaf att jag brukar få jätteont vid t ex spolningen (minns ni den lilla mystrippen? way back when jag gjorde utredningen så spolar de ju kontrastvätska ut i äggledarna och spänner upp en jävla gummiboll inne i livmodern. Det skulle ju "mola lite" hette det då. Pfff. Jävla as. Det gjorde förbannat ont på mig och jag skrek rakt ut) och att jag därför redan nu undrar om de har starkare smärtstillande än de två larviga panodil jag petat i mig.

 - Nej nej nej, försäkrade doktorn, detta kommer inte göra ont. Se, vi för in en kateter här (målar på den lilla löjliga livmoderslappblocket som ligger framför henne på skrivbordet alltid redo) och så repar vi lite här. Katetern är samma som på transfer bara lite grövre.

Ahapp. Ok. Ja men då kör vi. Och det gjorde vi.

Försök ett medelst kateter: Fru Infertil blir överrumplad och gapar AJ rakt ut.
Försök två medelst kateter: Fru Infertil skriker Aaaaaahaaa
aahhaaaaa medan ryggen spänns i en båge.

Här pausar vi. Doktorn och sköterskan lugnar och klappar. Och min MAN förstås haha halleduda honom hade jag glömt, ja se han var där också hahaha (apropå att vi glömmer att våra män också går igenom detta apropå förra inlägget och era kommentarer - jag återkommer till det!!)
Vid det här laget börjar jag svettas. Det är ju en mänsklig reaktion att svettas vid rädsla.

Så aviserar doktorn att hon ska försöka igen, men att min livmodertapp ligger i lite taskig vinkel för närvarande, så sköterskan kör ner en knytnäve på livmodern för att pressa den rätt (parentes: Här frågar jag: hjälper det om jag är kissnödig? JA svarar båda då. JA MEN JAG TÖMDE JU PRECIS BLÅSAN I ERT JÄVLA GRAVIDITETSTEST PRECIS INNAN!! suck... (Och parentes i parentesen: jag skojade lite om det där testet, som var negativt kan ni tänka, att det var ju för jävla väl, annars hade du och jag behövt ta ett långt obekvämt samtal ikväll älskling, och då fnissades det lite awkward i rummet. hashtag #oursexlifeisdead hashtag #jaja) slut på både parentes och parentes i parentesen - hänger ni med?) vilket låter värre än vad det var för hon hade en mjuk varm hand. Sen kom dock något som inte var mjukt och varmt.

Tången.

Yep. Doktorn ska alltså dra min livmodertapp i en mer smickrande vinkel för att få in kateterhelvetet och hämtar en tång och börjar dra. Detta gör väldigt, väldigt ont. Jag frågar om de kan ge mig nåt mer, lugnande, smärtstillande, VIN?!?!

De är jävligt ovilliga till att ge mig nåt vilket jag inte fattar, vad är egenvärdet i att jag ska ligga där och ha så jävla ont? Jag menar, jag är verkligen inte för att droga i tid och otid men nu hade vi ju redan försökt en stund på två panodil och jag var ju skräckslagen och i uppenbar distress, och vid det här laget hade adrenalinet börjat kicka in, vilket orsakade att jag skakade okontrollerat i hela kroppen. Jag gjorde andningsövningar för att lugna kroppen och fick en filt över mig och fick ta ner benen för att lugna ner mig, vilket egentligen bara stressade mig mer. Det hade gått 30 min och vi var inte ett smack närmare scratching, vi hade inte ens fått in förbannad kateter så nu skulle det bli Tång + Kateter + Risp. Vi var LÄNGRE ifrån succé.

De ger mig. Ett stolpiller.

Värdigheten. Åh. Värdigheten.

Vi försöker igen med tången men jag gapar för lika full hals ändå, och nu får jag vila igen inför vårt tredje försök. Sköterskan går och förbereder en bedövningsspruta som doktorn lovar använda om försök tre med att dra tappen på plats gör för ont. Jag är desperat och  gråter och skrattar om vartannat vid det här laget. Försöker förstå varför det gör så ont och ber doktorn skippa jävla tången och bara köra in kateterhelvetet då. Hellre att det gör JÄTTEONT en gång, är ni med mig, och sen klart, istället för jävla tångdra hit och dit och sen ont. Men då förklarar hon att hon inte kan göra det, det är nåt med att katetern stöter i min livmodervägg och inte kommer "runt hörnet" där den ska rispa. :(

Så, upp med benen, jag ber min man ställa sig och göra fula grimaser, och ärligt talat alla dagar i veckan gör han jordens skojigaste fulaste grimaser men detta var de SÄMSTA fula grimaser jag sett honom göra haha, han såg lika skräckslagen ut som jag. Men jag ville liksom bara få en rejäl distraction for ma brain.

Men se här, bönhörd. Doktorn ändrar sig. Vet du, vi tar bedövning, säger hon.  Och så sätter hon sprutan. Och again, ni som gjort äggplock.. Ni vet... Att stickas fyra ggr runt livmodertappen med en spruta är ingen lek. Jag skrek rakt ut fyra ggr, men sen var det över. Och då var det som att... ja det känns nästan helt patetiskt i efter hand. För doktorn bara VIPS in med katetern och RISP och så ut och så var det klart! Det tog TIO SEKUNDER! Och jävla rispet kändes inte alls, och där var jag ju inte bedövad ens!

Så, in totales, handlade detta om att min livmodertapp var dels sluten och arg (detta var innan ÄL) och att min livmoder hade en liten oturlig vinkel just då. Det var egentligen bara det som krånglade till det. Så själva ingreppet i sig är egentligen smärtfritt i princip - det var ju inte skönt när hon satte in katetern men det var ju att hon inte kom runt väggen där inne som skapade smärtan. Det som ställde till det för mig var allt jävla kringarrangemang. Det är fan samma sak när jag gör äggplock, för då får de aldrig in den där jävla kanylen för morfinet, så när jag väl ska plockas har jag redan legat och svettats på en brits i trettio min med grävmärken i bägge armveck.

Suck. Jag är inte gjord för såna här grejer :( Jag tar inte smärta bra. Eller gör jag det, men skiten gör satans ont. Doktorn gjorde bedömningen att jag inte tar smärta bra, för hon läste in i min journal "Patienten har låg smärttröskel punkt. Rekommenderar morfin före nästa äggplock punkt"

FINALLY!! Success! Jag har ju försökt säga detta inför varje plock på mina inför-samtal med sköterskor men de ger mig bara en lugnande och säger "ja du ska få morfin". Jag vet att jag ska få morfin men jag är tålig som en elefant, ge det till min tidigt för effekten blir fördröjd. Sist låg jag hög som en drake i vilorummet efter sjävla äggplocket. Under plocket var jag smärtsamt medveten om allt. "Morfin är beroendeframkallande drog"-MY ASS

(Ok, skojar, jag tar drogberoende på allvar, förlåt.)


Det om det, snipp snapp snut, nu är den här lilla damen skrapad och klar! Jag blödde under ingreppet men det var från bedövningssprutan och sen blödde jag lite gammalt blod i två dagar till, alltså inget färskt, och ja vi får ha sex direkt (as if ... ;)) Jag har ägglossning imorgon eller i övermorgon så vi ska ändå försöka en sista gång för sen drar nästa ivf igång. En sista skälvande chans har vi på oss. Inte något jag egentligen tror på, men klart, lite intressant nu efter scratchingen. Eftersom vi alltid får många fina starka embryon så tycks det ju vara implantationen det stupar på. Och jag har nu en alldeles nyretad fin slemhinna för lelle embisen att grotta ner sig i. Mommys bled and screamed for you before you were even a clog of cells.

Så, kan livet som ofrivilligt barnlös också vara. Bortsett allt annat, så gör vi smärtsamma ingrepp i hopp om att få till det som andra får till på en flarra rödvin och en dålig rulle.

Min SISTA behandling - Fru Infertil SPILLS IT ALL!

Hiiiiiiiyaaaaaaa ladies, gents and hens! Helgen är här och med det; så är också Fru Infertil! Vilket fantastiskt rungande välkommen jag fick förra veckan, tack för det! Det peppar ju igång en att skriva mer! Ett extra shoutout to ma girl InvitroFab som berättade att lilla mademoiselle moi är orsaken till att hon öppnade ett konto på insta, efter att hon följt mig här och ville komma a bit closer to allas eder favoritfru. Åh, det gjorde hon bra i, smooch-smooch på dig InvitroFab och du ska bara VETA hur jäsikens svårt det är för mig att skriva när jag samtidigt håller tummarna hårt, så hårt, för ditt svaga svaga plus denna morgon som vi nu hoppas är starten på något alldeles extraordinärt.

Jag lovade ju i förra inlägget att jag skulle berätta ALLT om min nästa behandling och honey boo boo child ni vet att jag aldrig lovar något jag inte håller (så länge det inte är "öööh jag ska aldrig mer dricka" eller "jag ska aldrig mer äta ostbågar" eller favoriten "nu ska jag inte shoppa mer på ett tag". PFTTBAHAHAHAHA). Äntligen är väntan över, här kommer så äntligen Allt du aldrig visste att du inte behövde veta om min tredje, och därmed SISTA behandling på Sahlgrenska! [Insert Scary Movie Music: EEEK EEEK EEEEK]

För ett par veckor sedan träffade vi vår behandlande läkare på Sahlgrenska. Vi har träffat henne en gång innan, när vår utredning var klar och det stod klart att vi skulle göra IVF hade vi ett inledande samtal med henne. Det var back in the days när jag var med i en studie, remember? Hm, maybe not, let me take you back:

Sahlgrenska, liksom många andra sjukhus, deltar i en massa forskningsprojekt hela tiden, där de kämpar för att komma fram till bättre och bättre behandlingsmetoder för oss infertila. För att göra det, behöver de guinea pigs, dvs frivilliga studieobjekt, dvs Yours Truly som väl aldrig tackat nej till en gratislunch? Så när det stod klart att vi skulle göra IVF fick vi frågan om vi ville vara med i en studie som handlar om bmi. Mitt bmi var at the time nästan 34. Sahlgrenskas gräns går på 35. En del andra landsting/privatkliniker drar gränsen vid 30. Forskningen har påvisat att ju mer normalt bmi desto bättre chanser på ivf, och när det gäller övervikt är det då särskilt viktigt att vara under just 30 i bmi. Sen signifikansen i detta med bmi som mått på hur en kropp mår etc etc alltså allt det där är ett ämne för ett helt annat inlägg, ångest och sorger och också det lovar jag att återkomma i, jag vet att jag har många medsystrar som kämpar med detta. Ja även icke "överviktiga" talar ofta om att "gå ner ett par kilo inför ivf" - det har blivit nåt slags hetsig naturlag nästan i ivf-kretsar och jag är mycket tveksam inför den utvecklingen och vill åxå väldigt noga påpeka att den ENDA orsaken till att jag hetsar om min vikt och har bantat ner mig är för att komma under 30 i bmi där det alltså finns vetenskapligt stöd för att chanserna blir bättre. Only that. Men, igen, låt oss återkomma till detta, ggggaaaaah finns så mycket jag vill säga i ämnet!!!!

Så, jag fick alltså erbjudande om att vara med i en studie som handlade om att hamna i en av två grupper: banta ner dig as fuck (medelst ersättningssoppor med stöd av dietist på Sahlgrenskas överviktsenhet) alternativt gruppen "Gå direkt till IVF". Jag lottades i gruppen som skulle gå ner i vikt, och i och med det gick jag ner 15 kilo (alltså det var slitigt as hell, orkar knappt gå in på hur det var att hetsbanta medan jag var i en djup livskris!) vilket ju var bra, men å andra sidan hann de inte med att sätta igång mig innan sommaren utan jag fick vänta totalt 8 månader på att starta med ivf från att vår utredning var klar till nässpray start. Det är ju eg, har jag lärt mig nu, mycket mycket mer än de utlovade max 3 månaderna och hade jag bråkat lite hade jag kunnat få gå till en privatklinik, men det visste jag inte då, utan jag bantade och väntade och genomled en ganska tragisk sommar. Well, allt om detta kan ni bläddra er tillbaka i arkivet för att läsa mer om ni är nyfikna. Låt mig komma till POÄNGEN (Gud vad jag saknat att skriva, märker ni det, märker ni hur mycket jag vill BERÄTTA, det är som ett återhållet behov, bare with me, jag lovar, det går över om jag bara får smattra och ranta här ett tag :))

Jag träffade alltså min behandlande läkare i mars 2015 för första gången, och nu i augusti 2016, efter två hela ivf-behandlingar och fyra insättningar för andra gången. Samtalet skulle handla om att gå igenom våra behandlingar och diskutera upplägg för den tredje och sista som erbjuds i landstingsregi här.

Jag hade massor av frågor, som alla hade bäring på ålder, vikt och alternativa metoder. Såhär kan vi väl lite sammanfatta samtalet.

Ur hennes perspektiv har våra behandlingar varit väldigt "Lyckade" så till vida att vi fått ut lagom med ägg, dvs jag har svarat bra på behandlingarna, de har alla befruktats, flera av dem har celldelats fint och flera har gått att både frysa och tina och bli blastocyster. Ergo; rent kliniskt är de dönöjda. "Ni är textbook!" utropade hon glatt. Med lilla detaljen då att ingen embaby velat stanna kvar...  Men det såg hon mer som formalia. "Inga garantier, men vi kör på här med er i höst och vi ändrar ingenting i behandlingen utan kör samma igen,  vi ser ingen anledning att ändra något med så här goda resultat." Och hon sa till och med, att OM OM OM det inte skulle funka hos dem så vill hon råda oss att köpa behandling privat. (Om vi kan. Vilket vi kan. Ekonomiskt. Emotionellt är en annan fråga, inlägg, liv - i framtiden.)

Ålder är mer av en faktor än vikten. Ja alltså jag är ju inte kvar på mitt låga fina bmi jag gick ner till förra våren utan har, som många av oss, lagt på mig igen. Inte så mycket som innan, men här satt jag med ett bmi på 33 igen plötsligt, efter denna miserabla depressiva sommar. Läkaren drog såklart igång hela "det är bra att väga så normalt som möjligt"-talet med hänsyn till ivf, lägre missfallsrisker och typ resten av livet blodtryck jadijadi. MEN, point bein, att hon tyckte ändå att ålder var lite mer av en faktor än vikten. Jag frågade rakt ut om hon tycker jag ska pausa ivf i ett halvår och kämpa ner mig typ 15 kilo under den tiden och då sa hon nej. Vänd på skutan, försök gå ner i vikt det du kan, men du fyller snart 35 (ni vet, den åldern då våra ägg skrumpnar och dör, jag kan höra dem ropa as we speak Saaave us mommy!!) och vi ska inte vänta för länge och chansa, nånstans är i den åldern kan det hända nåt drastiskt med äggen och jag vill inte riskera att du plötsligt inte svarar så bra på behandlingen som du gjort. Toppenbra med så raka besked tyckte vi!

Så pratade vi om alternativa behandlingsmetoder och jag frågade om en metod som heter scratching. Då sken hon upp. Sahlgrenska är med i en studie om detta, visade det sig, och Sahlgrenskas egna lilla favourite försökskanin TO THE RESCUE!!!! :D Och hallelooooo, vilken röta jag hade med detta också, jag lottades också här i ingreppsgruppen, det vill säga, jag ska få testa denna metod! De vet förstås inte om det verkligen har effekt ännu, det är därför de ska forska på saken (doh!) men jag är så infernaliskt glad över att få prova något annat, vad som helst! Att peppa upp sig själv för att göra exakt samma pissiga sak, en TREDJE gång, när jag vet exakt hur satans tung det är, har varit jättejobbigt. Så bara detta blotta faktum gör att jag känner mig mycket mer pepp, det blir The Itchy and Scratchy Shooow!! (Vi gör scratching + ICSI per default då min mans spermaprov var urusuelt dagen för vårt första äggplock, alla andra ggr har det varit normalt men då det var så dåligt den gången har de satt ICSI som standard på oss. Och inte mig emot!)

Så, in totales: Vi bestämde oss för att flytta fram ivfen ytterligare något mot vad som först var satt, men den blir här i höst alldeles strax och mitt projekt före dess är att försöka gå ner i vikt litegrann. Jag tror inte jag orkar/kan gå ner så mycket som egentligen hade behövts, men jag har redan gått ner nästan 5 kg  och vad viktigare är: börjat TRÄNA! Det har aldrig hänt förut! Men nu laddar jag inför min sista behandling och jag vill verkligen göra allt rätt denna gång, och med rätt menar jag inte att jag ska dricka spenat&ingefära-smoothie i soluppgången medelst solhälsning, utan rätt som i att faktiskt gå och träna för att få hjälp med endorfinerna. Jag vill må bättre. Jag har börjat omprioritera rejält på arbetssidan och likadant i det sociala. Träning, sömn och  de vänner som ger energi går först. Jag går numera på kvalitet framför kvantitet. Jag har färre nära vänner, men JÄVLAR vilken kaliber på dem!   Nu sista behandlingen vet jag exakt vad jag har att vänta, och jag är mycket mer förberedd.

Fru Infertil håller alltså på att göra sig redo. Putsar fjädrarna. Skakar boan. I oktober blir det åka av. Och ni får följa med. Om ni vill. <3


Ps: på min "Inlägg jag vill skriva"-lista står det bland annat: När vänner blir preggo - the real reason why barnlösa tycker det är jobbigt, ett inlägg om ätande/vikt&kostråd OCH, det kanske viktigaste av allt du kommer läsa i år: Fru Infertil har lyssnat på er, mina sanna fans. Det ligger ett litet BOKPROJEKT och gror! It is true!! Mer om det framöver, stay tuned, på Sveriges mesta barnlöshetsblogg.

xoxo


 

It aint over until the Red Lady sings....

....and sung, she has......

Ja, nu är det över. Som i ett trollslag är det plötsligt avgjort, färdigt, klart och avslutat. Mensen kom igång igår kväll, och jag blev mest lättad. Ja, ni vet ju, ni som varit i denna sits, hur det är. Det är svårt att förklara för er utanför. Hur man kan vara såååå otroligt svag, stark, känslosam, rationell, kall, hård, arg, glad, hoppfull, panisk - samtidigt. Jag googlade mammakläder, räknade ut bf, bokade in att jag skulle gå på föräldraledighet med start i jul, ungefär samtidigt som jag föll ner i det svartaste av mörkaste hål och bosatte mig på botten av en brunn, samtidigt som jag väste och fräste och var arg på allt och alla. Jag befann mig i ett tillfälligt utbrändhetstillstånd. Slutade sova, tappade ord, kunde inte tänka rakt längre.

Men, IVF-processer har också en barmhärtig sida. De fördröjer den förlamande sorgen. Den kommer först en tid efteråt, i mitt fall cirka en vecka. Jag tycker mig nämligen veta hur det funkar nu, med fyra misslyckade insättningar i bagaget, och jag har sett mönstret. När mensen väl kommer för mig är det aldrig en överraskning. Det är en besvikelse, men också ett efterlängtat avslut på något jag redan har vetat. Ni utanför kanske tror att vi sitter och tokbölar på toaletten när mensen kommer. En del gör säkert det, men jag tror majoriteten är som jag. Vi gråter inte när mensen kommer. Det blir för smärtsamt då, vi går snarare in i chock tror jag. Sen gråter vi (och med gråter menar jag inte fysiska tårar, utan mer den förlamande sorgen som måste ut) vid otippade tillfällen. Efter våra vänners gravidmagbilder på facebook. Efter vi berättat för våra mammor att ivf:en inte funkade i ett kallt sms: "Mens igår, Kram" (stod det iaf i mitt till min mor. Orkade inte mer). Efter vi kommit hem från en tuff arbetsdag. Eller före vi går in till en. Jag har själv gråtit på en parkbänk utanför kontoret vid flera tillfällen, det har plötsligt överraskat mig och jag har måst sätta mig för att hämta mig.

Sån är min sorg. Attacksorg. Vid-dåliga-tillfällen-sorg. Den är aldrig när den "borde" vara, eller när omgivningen tror att den är. Den smyger sig på, som när en liten lucka uppenbarat sig. En väg in. PANG säger det. Det händer sällan, men det händer aldrig när det mest uppenbart borde vara.

Som nu.

Det händer inte nu. Den röda tanten har sjungit sin starkaste sopran,  och jag... jag är mest... avstängd.

I am the QUEEN of my own ovulation!

Ja herregud vilken rysare det var där på slutet! Ni riktigt kände väl spänningen drypa hela vägen från Medelhavet och hit?! För mycket riktigt; den glada gubben flinade så brett och hjärtligt mot mig på måndagsmorgonen där på hotellet, och jag, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så jag gjorde bägge. Och fick plötsligt panik. Be careful what you wish for indeed. Det gick upp för mig att jag skulle göra en återföring sex dagar senare!

Men först, få tag på Sahlgrenska, för att berätta om ägglossningen + ställa alla mina nojande frågor - och det var verkligen inte en smal sak. Jag kom fram fint på telefonsvararen och de skulle ringa upp 20 min senare sa de, men 40 min gick och ingen ringde. Så jag ringde igen och fick nu en tid till... FÖR FEM MINUTER SEDAN?!?! 0_o Paniken steg. Mannen lunkade av och an och blev otålig. Vi kan väl gå ner till poolen, tyckte han, ungefär sjuhundra gånger.

GÅ NER TILL POOLEN?!! skrek Fru Infertil i falsett. "Om de ringer då? Ska vi diskutera vårt framtida barn nere vid POOLKANTEN ELLER?!? Who does that?!?

Wellz.... Proudly introducing... Me :)

För till slut gick vi faktiskt ner till poolkanten, solen strålade, vi var i Paradiset, och jag orkade liksom inte noja mer. Det fick bära eller brista. Jag fortsatte ringa var tredje minut, och så plötsligt kom jag igenom! Jag pratade med en enormt lugn och vänlig barnmorska som blev förvånad över att telefonsvararen gått igång "vi har inga i kö" och som därefter svarade på alla mina frågor. Nästan alla. Hur hög chans till success på ett frysförsök ville hon inte svara på. "Vi säger bara att det är... högre". Oooookej.... Men, det viktigaste var i allafall detta; Det var helt i sin ordning att jag kissilurat på morgonen, även om det kändes det ena eller andra i kroppen och även om LH var hit eller dit senare på dagen. Hon räknade sex dagar framåt, och välkomnade mig på återföring. Jag lade på. Sen kom tårarna. Jag grät av lättnad, där i stekande sol vid poolkanten och Medelhavet böljande just nedanför...... Sen beställde jag in en fet drinkajivvel ^^


Så med den dramatiken fortsatte vi veckan ut, och jag insåg plötsligt att jag måste sluta snusa, vilket jag var helt oförberedd på, och att jag inte bantat ner mig som jag ville, och att mannens födelsedagsfest kröp närmare, hur skulle vi orka klara allt, jag är INTE REDOOOO!!

Från ena nojet till det andra, så är det att vara ofrivilligt barnlös, det finns liksom inga perfekta tillfällen eller tajming. Det passar alltid rätt dåligt. Men är alltid, alltid, av absolut högsta vikt. Så, inom loppet av 24 timmar låg jag på två britsar; en på los beachos  och en på Sahlgrenska. Ni vet alla vilken jag föredrar. Och vilken hejdundrande succé det blev.

Jag har aldrig gjort ett frysförsök förut. Det förra dog tyvärr vid upptining, vilket var ett så onämnbart trauma så jag inte har ord för det. Det var tusen gånger värre än att misslyckas vid första färska insättningen. Det var "sista chansen" liksom, vår enda chans, och så fick vi inte ens prova vår lycka, utan fick vackert ställa om allt och ladda om alla energi till ännu en ny tung ivf-behandling. Men detta frysförsök denna gång var som en lekande dans. Jag var brun, snygg, sminkad och inte alls så bloated av alla hormoner som man annars är. OK, sprit- och fet mat-bloated istället, men hellre det ;) Och så var det på en söndag, så jag slapp hetsa iväg från jobbet, och kunde åka raka vägen hem i soffan efteråt. Det var på det stora hela en fin dag. Och vet ni vet, det lilla embabyt började faktiskt kläckas ur sitt skal när mami o papi kom in i rummet. "Men, titta, det har börjat kläckas!" utropade embryologen när hon tittade på det just innan återföring. Så, det var full fart på den lella rackaren, och nu bor den i mig! Vilket känns helt stört. Det är en känsla som inte går att förklara för någon annan, det går inte att jämföra med vanlig tid mellan ägglossning och mens, som jag ju upplever varje månad. Detta är något helt annat. Laddat. Intensivt.

Och nu... nu tar snart ett helt annat kissbonanza sin början...

Vad är väl en sommar?

I onsdags träffade jag inte bara en sköterska när det gällde att komma igång med viktminskningen på Förnedringsenheten på Sahlgrenska. Jag fick även tillfälle att träffa en dietist, och hon kommer att kopplas in igen i slutet på svältperioden (ja, det är alltså ren svält jag givit mig in på, låt mig vara helt tydlig med det - inget magiskt trolleri med den här bantningen, bara ren och skär svält-diet).

Hon hade väl inte så mycket att säga just nu, och jag ska heller inte säga att vi fet-klickade (som jag gjorde med gulle-Marianne), tvärtom tyckte jag det var ett jobbigt samtal och började bli irriterad på henne ganska snart. Ååååå aaaaaandra siiiiiiidaaaaaaan..... (gah! Damn u self insight and all years of therapy leading to low ability to kid self anymore) så fattar jag att det mötet var mycket mer utmanande för Fru Infertil, förstås, eftersom det handlade om att sätta mig ner, vuxna accomplished woman, och erkänna för en härligt fit dietist, alla mina äckliga knäppa beteenden som lett till en övervikt i termer av fetma.

Hur stor du än är, blir du vääääldigt liten i den sisten, ska jag tala om, och jag är så grymme stolt över mig själv att jag tog mig igenom samtalet och gave it my all, naket och ärligt. OK, bara liiiite dryg var jag. Framför allt var det när hon sa de förbjudna orden, när jag förklarade att min IVF inte kommer dra igång genast efter de 12 veckorna (som det gör för majoriteten av studiedeltagarna) då jag har en sommar som kom emellan, och jag ska alltså göra 12 veckor pulver, 4 veckor övergång och sen klara mig själv och hålla vikten, alt gå ner ännu mer beroende på hur läget är, troligen måste jag det, över sommaren. Hennes respons på detta var: Jaa.... men du kan ju se det POSITIVT...

Lägg av. Där fick hon a piece of Fru Infertils mind, let me tell ya, då jag förklarade för henne att jag nog allt förstår och inser  den positiva aspekten av att gå ner i vikt, men att för en person som kämpar mot barnlöshet är det som att livet rämnar när  horisonten flyttas fram. Vi står på skakig grund som det är, tystnad från vården och väntan på nästa steg är som att vara full på havet med förbundna ögon, medan ett inbokat möte  är fyrens trygga svepande sken. Vi vet vi inte kommer vara framme, men vi vet att vi inte är helt ensamna, och kanske kanske får vi vila en stund.

- Vad är väl en sommar? säger den som aldrig varit med om barnlöshet.
- Det är bara ett helt liv, svarar en barnlös.

 Ett helt liv, alla drömmar som går att drömma och alla drömmar som går att krossa och tre ägglossningar. That's a movie title for ya, släng dig i väggen Fyra bröllop och en begravning.

Obesitatsenheten - finally in a waitingroom that makes me feel slim

.... neeeeeee..... neeeeee.... så får man ju inte skämta... Så får man inte säga om de feta.... Neeee...

JOHO för tänk det får man om man heter Fru Infertil och själv är officiellt klassad som fet enligt konstens och läkevetenskapens alla regler och BMI-tabeller. Hello hello BMI fetma. On my very hard and strong way to BMI just Övervikt thank you veryyyy much!

Idag var första besöket alltså och ni Early Adapters (heeeey Waitingandlonging, S0ya.se, Saandydf m fl :D) har ju redan sett mitt långa känslosamma inlägg på instagram, directly reported from the waiting room- LIVE. (Ni som missat mig på insta, facebook & twitter, SKYNDA PRONTO, där får man veta jättemycket behind da scenes från Fru Infertils feta infertila liv, det är i sanning en fröjd att följa, tycker iaf jag, som ett av mina egna största fan :))

Hur som, det var inte utan att jag kände mig som en RIKTIG VINNARE där jag idag yrslig som fan inte klarade av att gå uppför Medicinareberget mot Sahlgrenska utan att stanna var femte meter och flåsa som en överviktig diabetestant med ciggfläckar på fingrarna. Idag fick jag ju det stora nöjet att gå in i huset tvärsemot Reproduktionsenheten (the place for us infertile) och istället gå raka vägen till Obesitatsenheten. Alltså. 2015. Bring it ON säger jag, det där med självrespekt är såååå 2014, nu fejsar vi alla våra demoner head on bara, inga schimärer eller fasader eller murar i världen kan dölja detta faktum och det känns lite skönt också... Ungefär som att komma ut ur garderoben. Eller gå på ens första AA-möte.

Hej allihopa...  Jag heter Fru Infertil.... och jag är.... jag är.... hrm.... (skrap skrap med foten i marken, flackande blick....) Jag är fet.... och... och..... jae....  infertil...

Finfertilerna ska vi kallas, det var väl PASSANDE? och ett sjukt mkt bättre namn på forskningsprojektet än "Undersökning om drastiskt viktminskning hos obesitaspatienter minskar fert.... eller vad det nu stod...  ;) Vi ska få vår EGEN enhet på Sahlgrenska. OCH förening och fackförbund,  while we are at it. Jag vet att vi är många där ute, Finfertiler UNITE!

Så, där satt jag alltså i väntrummet och kände mig sådär mager, gracil och esoterisk, som ett storögt rå fladdrade jag in i rummet och ut därifrån, endast efterlämnande en svag doft av lavendel och våta ängsmarker.

Först ut var sköterskan Marianne. Göööörgullig tanta som jag klickade med direkt. Nu brukar ju iofs Fru Infertil klicka med tantor direkt, jag är en väldigt gillningsbar person, om en har vett att uppskatta min rättframhet, raktpåhet och brysigomsamhet, som nog ibland missuppfattas för hårdhet och gåpåighet. Helt fel. Jag är som glassen Tip Top. Ett skal som uppfattas som lite hårt till en början, men bara tills en märker den fantastiskt lena och milda smaken, som alldeles alldeles strax efterföljs av oceaner av glänsande mjuk följsam vanilj, som att bli smekt i munnen känns det, så gott och härligt, så en bara vill stanna där, och känna sig trygg för resten av livet, omhändertagen av..., men, se där, vad är det? jo men bara den ÄNNU göttigare innersta mitten, en helt GIGANTISK nougatboll, liksom söt och fluffig på en gång, som får det att pirra på platser du inte visste fanns... Typ sån, är Fru Infertil. Bara så ni vet. Och ni får vara mina vänner. Om ni vill. Jag ska vagga er i chocolate heaven for the rest of ya lives, bitches!

Så inte så konstigt att jag klicka med tanten :-) Nu har jag fått med mig 2 jättepåsar med Modifast och ett papper fyllt med bokade tider. Det blir en bra vår detta, börjar jag aningens ana.

Fru Infertil och hennes SMASHING BOD'!

Det är många dagar livet känns komiskt, som att det sitter en figur och bara tokdriver med en, lite random kastar ödesdigra händelser ens väg, gärna sådant som en redan trodde att en klarat av, eller är scared shitless för. Nu tror ju inte jag på någon sådan varelse/enhet/ting i egentlig mening (längre), men det är inte utan att en undrar när just det som en lagt mest energi av allt på för att förtränga, poppar upp som en jädra gubben i lådan i ens fejs en dassig februaridag.

I alla ååååår har er kära Fru Infertil kämpat med övervikt. En så kallad lycklig olycklig tjockis. Jag har en SMASHING BOD, oavsett form, vikt och figur. Jag har varit dunderfet, jag har varit pinnsmal, men som röd tråd går, helt objektivt, att jag ser fantastisk ut. Jag har alltid tyckt det själv och vibbat ut det. Sen att samhällets skönhetsnormer, eller byxlinningen, inte alltid har hållt med - det är ju en helt annan femma och inlägg och bok. Poängen är att jag är en het katt.

Well, long story short, den där övervikten har varit ett faktum sen vi började försöka få barn. Jag var ca 10 kg överviktig när vi gifte oss (för snart två år sen), o efter det gick det bara uppåt. Först i en "nu ska vi PASSA PÅ" enligt råd från vänner som projicerade sina "oh no jag njöt inte tillräckligt innan jag blev gravid!"  och senare som ren tröst och depression. Livet blev en tvåveckors cykel med bantabantabanta innan ÄL, ätaätaäta efter ÄL. TOKDEPPÄTA vid mens. Normalt leverne ca 4 dar per månad. Not good, och hellooooooo 20 kg övervikt.

Läkarna har sagt att det är bra om jag går ner, det gäller ju alla oavsett försöka få barn eller inte, det är bäst att ha BMI ca 25, inte närmare 35 som jag varit och nosat på, men jag har inte klarat det. Mannen min i samma sits, och vi har varit varandras bästa vänner och fiender i ett.

Nu häromveckan drogs det hela till sin spets. Här gick vi i godan förträngningsro och väntade på att komma fram i IVF-kön, som här i Västra Götaland är 3 mån (trodde vi) och vi skulle komma fram i kön nu i februari. Men så ringde en barnmorska - för att kalla oss till möte ett trodde jag  - men icke.

Hon berättade om ett forskningsprojekt som erbjuds oförklarligt barnlösa par (kvinnor eg) som fått clear go för IVF och har BMI mellan 30-35. Och nu vart frågan om Fru Infertil ville vara med i denna studie som gick ut på att lottas i en "interventionsgrupp" eller "kontrollgrupp". Frågan som ska utredas är "blir det fler, lika många, eller färre barn i en grupp av överviktiga som snabb-bantar ner sig innan IVF:en startar, än i den grupp som har kvar sitt BMI 30-35?"

Att tacka ja till studien innebär att om en hamnar i Interventionsgruppen skulle en få hjälp av Sahlgrenskas överviktsenhet av dietist och sjuksköterska under hela bantningen (12 veckor på pulverdiet, fyra veckor på övergångsfas, och sen ytterligare hjälp i ett år oavsett läge/graviditet etc)  - och allt detta GRATIS. IVF:en skulle sen starta så snart som möjligt efter 12-veckorsbantningen. I just mitt fall skulle sommaren hinna emellan och därmed ingen IVF förrän i augusti. Vi var HELT inställda och hade satt allt vårt hopp till april, och hoppats på att hinna ett försök innan sommaren. Nu upplystes vi per telefon att de är sena, att Västra Götaland nu har 5 månaders väntetid och att ingen garanti finns för att vi skulle hinnas med innan sommaren.

I kontrollgruppen däremot vart det straight to GO, hoppa förbi hela IVF-kön och börja NU. Asap.


Detta var valet vi stod inför förra veckan.



Vi sa ja.



Men detta drog ju allt till sin spets, alla tankar om min övervikt kom rusande, hur farligt är det att vara tjock, är vi knäppa i huvudet som ens försöka få barn varje månad ens spontant, borde vi pausa allt och bara gå ner i vikt oavsett studien, är vi redo för IVF NU om vi hamnar i den gruppen, övervikt har massa mer komplikationer -  ska vi utsätta oss/ev barn för det? AAAAAAAAAH.

Ungefär så har det snurrat - jag är impad att jag ens klarat gå till jobbet. Tack o lov behövde vi bara vänta en vecka på att få komma till Sahlgrenska och få veta vilken grupp vi hamnade i.



Fru Infertil har känsla för drama  men jag ska inte utsätta er för en cliffhanger.

Jag ska bara berätta att nu börjar en helt annan resa.

Fru Infertils SMASHING BOD' 2.0 - eller snarare -20 kg. Vi hamnade i Interventionsgruppen och nu börjar alltså vår intervention.

Stay tuned och följ Sveriges rappaste Infertilitetsblogg. 
Nu också Viktminskningsblogg! 
Och Freakinfabulouswhatevs-blogg!