Så var det för mig denna gång. Insättningen blev av. Och sedan hände något helt magiskt. Helt otroligt. Min vanliga crazy inträdde aldrig. Ni vet, om ni vet, ruvar-crazy är ju i en klass för sig. Och lägg då till PMS from hell som jag vanligen har. Och hela grejen, att det är det absolut viktigaste i hela livet alla kategorier, det är den sista droppen i frysen, det är innan den långa infertila sommaren breder ut sig, det är liksom last call, alla andra, ALLA ANDRA är eller blir alldeles strax gravida. Jag har till exempel en vän som ruvar i detta nu och jag har varit så rädd att det ska funka för henne men inte för mig. Låt det funka för båda, eller ingen, har jag bett skamset inombords.
Så kom aldrig the craziness. Det kom bara fuziness. Jag tänkte helt mjuka lugna goa tankar. Ingen kort stubin. Ingen oro. Jag var glad. Jag brast ut i hjärtligt gapskratt och medan jag gjorde det, insåg jag, att jag inte skrattat hjärtligt på mycket länge. Det har tagit, tänkte vi, det måste ha tagit. Såhär bra mår jag aldrig. Det måste vara hormonnivåerna. Så jag mööööös mig igenom ruvningen. True story!! Dansade ett par steg utanför kontorsbyggnaden den där sista arbetsdagen innan jag skulle testa hemma, sjöng med i Justin Timberlakes Got this feeling in my boooooddyyyyyyy, och hann med att ringa upp mamma och "inte lova för mycket, men jag mår så BRA!"
Åååååh ni känner ju Fru Infertil vid det här laget, don't u.
Det sket sig. DET FUCKING JÄVLARÖVASPISSPATRIARKATETSJÄVLASKITPISSKOPP-sket sig. Jag är inte gravid. Har aldrig varit.
Jag har ruvat på färskförsök, jag har ruvat på frysta blastosar. Jag har ruvat hysteriskt neggig, jag har ruvat i ett fuckin The Secret-bliss, jag har slutat snusa, jag har gått ner i vikt, jag har mediterat VARJE DAG, jag har tagit en satansjävla lunchpromenad i den förbannade jävla SOLEN varje dag, jag har inte druckit en droppe alkohol, jag har sovit gott, jag har supit som ett as och varit stressad som en fiolsträng. I have done it all. Det blir ingen bebis. Min man och jag kommer vara utan. Så känns det starkare och starkare i mig nu. Jag har alltid, tills nu, trott att priset vi betalar kommer vara värt det. Att det finns en silverlining till sist, och att vi då kan säga, att jaja, det var hårt, men nu har vi DETTA. Jag följer medsystrar på instagram som lyckas på sina ivf-försök och utropar när bebben kommer KÄMPA PÅ - det var VÄRT DET.
Pft, fuck ass att det var värt det, fnyser jag då inombords, du har ju bara gjort ett enda litet larvigt korta-protokollet-försök som tog på första insättningen. Du har väl inte offrat nåt.
Tänker jag SOM EN SATANS BITTER JÄVLA HAGGA. Det vet jag ju att hon har! Hallå!! Det VET JAG! Men den här jävla skiten gör mig så satans jävla OHÄRLIG. Jag orkar inte ens längre träffa vänner med barn. Min bästa vän som är höggravid och snart föder orkar jag inte heller träffa. Hennes facebookflöde är ett veritabelt stålbad för mig, som att hon givit sig fan på att det ska göra extra ont i mig, och det har hon ju förstås inte. Hon är i sin fulla rätt att bada i sin graviditet, och det oavsett att hon vet om att hon har en bästis vars hjärta rivs och slits i tusen bitar för varje uppdatering. Hon är i sin fulla rätt, för bitterheten och sorgen och avundsjukan är inte det som styr denna värld. Det är glädjen, och de växande bebismagarna, som utgör normen, och det är dem vi anpassar oss efter. I get it. Så jag anpassar mig, och har dolt hennes flöde, och alla andra bebiskryddade flöden. Men jag går sönder för varje gång jag måste göra det, och önskar så, att mina systrar kunnat vara solidariska med mig i min sorg. Men de har sprungit ut på det prunkande blomsterbeströdda fältet, armarna rakt upp i luften med ett glädjetjut, och de hjular på ängen och flätar varandras hår och strör smultron på strån och skrattar och flamsar.
Jag står kvar ensam i skogsbrynet. I skuggan bland de mörka höga skrämmande träden. Jag ser dem där ute på ängen, och då och då vänder de sig om och vinkar till mig, ibland kommer rentav någon närmre mig, slår sig ner på gräset 20 meter från skogskanten och pratar en stund, eller skickar över ett pappersflygplan med orden "Jag tänker på dig, hoppas du snart kan komma hit och hänga med oss!", men det sker mer och mer sällan. Till slut har de glömt mig helt.
Så känns det att vara ofrivilligt barnlös. Så gick det till när en av de mest positiva älskande kärleksfulla generösa roliga varma personerna jag känner (u know who!!) blev ett litet muttrande skogstroll som bor under mossa och sten.
Vi pausar nu. Vi vet inte vad vi ska göra riktigt, men någon ny ivf varken orkar eller hinner vi med innan sommaren, och jag tror inte att jag orkar det efter sommaren heller, eller i höst. Jag kan inte göra tre så tuffa hormonbehandlingar inom loppet av ett år, och jag klarar det definitivt inte känslomässigt heller. Så. Jag tror inte vi gör någon mer ivf under detta år, utan det får isf blir 2017.
Men om vi inte gör ivf, vad gör vi då? Smärtan i att pausa är nästan obärbar, eftersom det också innebär att vi ska gå dag för dag för dag, utan att göra ett enda jävla dugg för att komma närmare det enda vi drömmer om och längtar efter, medan vi bägge, och då särskilt jag, bara blir äldre. Jag riktigt kan höra hur mina ägg skrumpnar och dör. I höst fyller jag 35.
Vid det här laget längtar jag inte ens efter en bebis. Den där jävla skitungen, fy fan vad hen ska få höra att hen lever - som jag kallar mitt eventuella framtida barn. Nu vill jag bara ut ur det här helvetet, kosta vad det kosta vill. Kosta acceptera barnlöshet, om det så måste kosta. Men för att komma dit måste jag vara mentalt stark, och jag är stark som en geting i september.
Ps - Ni är ungefär 500 personer som kommer hit och läser varje inlägg. Hej hej på er alla! Det kan hända att jag inte uppdaterar på ett tag. Eller gör jag det varje dag. Jag vet inte just nu. Men to be sure, det finns ett litet formulär högst upp till höger där du kan lämna din epost så får du ett mejl när jag uppdaterat. Jag ser inte adresserna.
Visar inlägg med etikett IVF2. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett IVF2. Visa alla inlägg
lördag 28 maj 2016
torsdag 19 maj 2016
Keeping it the fuck together
Detta är det sjukaste av allt i IVF-processen tror jag. Det svåraste att förklara för omgivningen. Pappret med "Samtycke till att befruktat ägg får föras in i makes/registrerad partners/sambos kropp" som ligger signerat framför mig och som vi ska ta med till kliniken. Telefonsamtalet som man bara får om de har ställt in embryoåterföringen. Fram till en timme innan kan de ringa, så jag måste duscha, göra mig i ordning och ladda för att bli PUPO idag (Pregnant Until Proven Otherwise) - och samtidigt ladda för att jag mycket väl får vända hem igen. Opregnerad. O-allt. För då är allt över. Inga embabysar i frysen. Ingen ivf nästa månad. Bara ett långt NU som sträcker ut sig framför mig. Tomt.
Samtidigt som jag ser en graviditet framför mig. Helgen jag ska berätta för familjen. Datum för beräknad födelse. Hur min man ska bygga om sminkbordet till skötbord i badrummet. Mammakläder på Zalando. Allt det där händer, inom mig, exakt samtidig. Livmodern krampar redan. Jag är skengravid, och har inte ens haft sex och vet att min livmoder är tom, så ekande tom.
Kanske får jag chansen på allt detta, idag. Kanske får jag det inte. Jag är nästan lika rädd för båda, för att jag vet att båda alternativen utsätter mig för en enorm potentiell sorg. Ett av dem, ger mig en liten liten strimma chans till något annat. Och den vetskapen gör nästan mest ont av allt. Att veta att det KAN gå. Att veta att jag måste gå till jobbet imorgon. Fungera som vanligt. Fastän hela världen, helt oavsett utfall, kommer att helt ha ställts upp och ner innan denna dag är slut. Så ska jag ta bussen till jobbet. Boka möten. Gå på bio. Ringa mamma.
Fungera.
Det är ett jävla mirakel att någon av oss i denna situation faktiskt fungerar. Att vi gör detta, parallellt med allt annat, med livet som flyter på. "Ska du verkligen jobba, ska du inte sjukskriva dig, guuud så jobbigt det låter!!" säger folk till mig ibland. Vänner, kollegor, chefer.
Min motfråga är (som jag dock inte uttalar) - Jovisst, hur länge ska jag sjukskriva mig tycker du, och från när? Från i september när jag gjorde min första ivf? Fram till säg... om fyra år när jag kanske fått ett barn? Eller i en vecka? Vilken vecka ska det vara? Vilken vecka är mest akut, tycker du?
För det är det som är så jäkla knäppt. Det är ALLTID akut, och ALDRIG akut. Klart, dagen för vårt missfall var inget party, det ska jag villigt medge. Fast jag gick till jobbet ändå. Godmorgon godmiddag godkväll. Detta är mitt liv. Jag ser inga andra alternativ.
Men just idag, just idag är jag hemma. Att få samtalet för inställt frys är för mig det värsta alla kategorier. Det är som att du gjort alla förberedelser för ett maraton, du har tränat i ett år, alla fester du sagt nej till, alla tidiga regniga morgnar, allt du uppoffrat, och du står i startgropen, spänner musklerna, du kan känna doften av guldet, du är så nära... och så kommer nån fram till dig plötsligt och bara "Du... du får inte starta. Åk hem". Och du, som ett levande frågetecken, varför, varfööööör?????
"Ja du... bara därför. Helt enkelt. Otur. Off you go. Bättre lycka nästa gång!" Och du reser dig ur startblocket, sneglar på dem runt dig medan de rusar iväg mot sina drömmars mål, leenden på deras läppar, de fick men inte du, och du går skamset förbi publiken, fylld av människor som blingar sina medaljer framför dig, någon ropar "Jag sprang förra året, det var skitjobbigt, du ska vara glad att du slapp" En annan blinkar åt dig "Bättre lycka nästa gång" och en tredje "Jag vann första gången jag sprang... Du kanske... du kanske tränat för hårt helt enkelt?" och så den fjärde ger dig rådet "Spring varannan dag istället för varje, det gjorde jag och då fick jag starta". Und so weiter....
Ungefär så kanske känslan kan beskrivas.
Så här sitter jag nu. I startgroparna. Kaffekoppen. Snuset (nikotinfritt numera). Samtyckeslappen. Kaffekopp. Snus. Samtycke. Kaffekopp. Snus. Samtycke.
Keeping it the fuck together.
Samtidigt som jag ser en graviditet framför mig. Helgen jag ska berätta för familjen. Datum för beräknad födelse. Hur min man ska bygga om sminkbordet till skötbord i badrummet. Mammakläder på Zalando. Allt det där händer, inom mig, exakt samtidig. Livmodern krampar redan. Jag är skengravid, och har inte ens haft sex och vet att min livmoder är tom, så ekande tom.
Kanske får jag chansen på allt detta, idag. Kanske får jag det inte. Jag är nästan lika rädd för båda, för att jag vet att båda alternativen utsätter mig för en enorm potentiell sorg. Ett av dem, ger mig en liten liten strimma chans till något annat. Och den vetskapen gör nästan mest ont av allt. Att veta att det KAN gå. Att veta att jag måste gå till jobbet imorgon. Fungera som vanligt. Fastän hela världen, helt oavsett utfall, kommer att helt ha ställts upp och ner innan denna dag är slut. Så ska jag ta bussen till jobbet. Boka möten. Gå på bio. Ringa mamma.
Fungera.
Det är ett jävla mirakel att någon av oss i denna situation faktiskt fungerar. Att vi gör detta, parallellt med allt annat, med livet som flyter på. "Ska du verkligen jobba, ska du inte sjukskriva dig, guuud så jobbigt det låter!!" säger folk till mig ibland. Vänner, kollegor, chefer.
Min motfråga är (som jag dock inte uttalar) - Jovisst, hur länge ska jag sjukskriva mig tycker du, och från när? Från i september när jag gjorde min första ivf? Fram till säg... om fyra år när jag kanske fått ett barn? Eller i en vecka? Vilken vecka ska det vara? Vilken vecka är mest akut, tycker du?
För det är det som är så jäkla knäppt. Det är ALLTID akut, och ALDRIG akut. Klart, dagen för vårt missfall var inget party, det ska jag villigt medge. Fast jag gick till jobbet ändå. Godmorgon godmiddag godkväll. Detta är mitt liv. Jag ser inga andra alternativ.
Men just idag, just idag är jag hemma. Att få samtalet för inställt frys är för mig det värsta alla kategorier. Det är som att du gjort alla förberedelser för ett maraton, du har tränat i ett år, alla fester du sagt nej till, alla tidiga regniga morgnar, allt du uppoffrat, och du står i startgropen, spänner musklerna, du kan känna doften av guldet, du är så nära... och så kommer nån fram till dig plötsligt och bara "Du... du får inte starta. Åk hem". Och du, som ett levande frågetecken, varför, varfööööör?????
"Ja du... bara därför. Helt enkelt. Otur. Off you go. Bättre lycka nästa gång!" Och du reser dig ur startblocket, sneglar på dem runt dig medan de rusar iväg mot sina drömmars mål, leenden på deras läppar, de fick men inte du, och du går skamset förbi publiken, fylld av människor som blingar sina medaljer framför dig, någon ropar "Jag sprang förra året, det var skitjobbigt, du ska vara glad att du slapp" En annan blinkar åt dig "Bättre lycka nästa gång" och en tredje "Jag vann första gången jag sprang... Du kanske... du kanske tränat för hårt helt enkelt?" och så den fjärde ger dig rådet "Spring varannan dag istället för varje, det gjorde jag och då fick jag starta". Und so weiter....
Ungefär så kanske känslan kan beskrivas.
Så här sitter jag nu. I startgroparna. Kaffekoppen. Snuset (nikotinfritt numera). Samtyckeslappen. Kaffekopp. Snus. Samtycke. Kaffekopp. Snus. Samtycke.
Keeping it the fuck together.
tisdag 3 maj 2016
It aint over until the Red Lady sings....
....and sung, she has......
Ja, nu är det över. Som i ett trollslag är det plötsligt avgjort, färdigt, klart och avslutat. Mensen kom igång igår kväll, och jag blev mest lättad. Ja, ni vet ju, ni som varit i denna sits, hur det är. Det är svårt att förklara för er utanför. Hur man kan vara såååå otroligt svag, stark, känslosam, rationell, kall, hård, arg, glad, hoppfull, panisk - samtidigt. Jag googlade mammakläder, räknade ut bf, bokade in att jag skulle gå på föräldraledighet med start i jul, ungefär samtidigt som jag föll ner i det svartaste av mörkaste hål och bosatte mig på botten av en brunn, samtidigt som jag väste och fräste och var arg på allt och alla. Jag befann mig i ett tillfälligt utbrändhetstillstånd. Slutade sova, tappade ord, kunde inte tänka rakt längre.
Men, IVF-processer har också en barmhärtig sida. De fördröjer den förlamande sorgen. Den kommer först en tid efteråt, i mitt fall cirka en vecka. Jag tycker mig nämligen veta hur det funkar nu, med fyra misslyckade insättningar i bagaget, och jag har sett mönstret. När mensen väl kommer för mig är det aldrig en överraskning. Det är en besvikelse, men också ett efterlängtat avslut på något jag redan har vetat. Ni utanför kanske tror att vi sitter och tokbölar på toaletten när mensen kommer. En del gör säkert det, men jag tror majoriteten är som jag. Vi gråter inte när mensen kommer. Det blir för smärtsamt då, vi går snarare in i chock tror jag. Sen gråter vi (och med gråter menar jag inte fysiska tårar, utan mer den förlamande sorgen som måste ut) vid otippade tillfällen. Efter våra vänners gravidmagbilder på facebook. Efter vi berättat för våra mammor att ivf:en inte funkade i ett kallt sms: "Mens igår, Kram" (stod det iaf i mitt till min mor. Orkade inte mer). Efter vi kommit hem från en tuff arbetsdag. Eller före vi går in till en. Jag har själv gråtit på en parkbänk utanför kontoret vid flera tillfällen, det har plötsligt överraskat mig och jag har måst sätta mig för att hämta mig.
Sån är min sorg. Attacksorg. Vid-dåliga-tillfällen-sorg. Den är aldrig när den "borde" vara, eller när omgivningen tror att den är. Den smyger sig på, som när en liten lucka uppenbarat sig. En väg in. PANG säger det. Det händer sällan, men det händer aldrig när det mest uppenbart borde vara.
Som nu.
Det händer inte nu. Den röda tanten har sjungit sin starkaste sopran, och jag... jag är mest... avstängd.
Ja, nu är det över. Som i ett trollslag är det plötsligt avgjort, färdigt, klart och avslutat. Mensen kom igång igår kväll, och jag blev mest lättad. Ja, ni vet ju, ni som varit i denna sits, hur det är. Det är svårt att förklara för er utanför. Hur man kan vara såååå otroligt svag, stark, känslosam, rationell, kall, hård, arg, glad, hoppfull, panisk - samtidigt. Jag googlade mammakläder, räknade ut bf, bokade in att jag skulle gå på föräldraledighet med start i jul, ungefär samtidigt som jag föll ner i det svartaste av mörkaste hål och bosatte mig på botten av en brunn, samtidigt som jag väste och fräste och var arg på allt och alla. Jag befann mig i ett tillfälligt utbrändhetstillstånd. Slutade sova, tappade ord, kunde inte tänka rakt längre.
Men, IVF-processer har också en barmhärtig sida. De fördröjer den förlamande sorgen. Den kommer först en tid efteråt, i mitt fall cirka en vecka. Jag tycker mig nämligen veta hur det funkar nu, med fyra misslyckade insättningar i bagaget, och jag har sett mönstret. När mensen väl kommer för mig är det aldrig en överraskning. Det är en besvikelse, men också ett efterlängtat avslut på något jag redan har vetat. Ni utanför kanske tror att vi sitter och tokbölar på toaletten när mensen kommer. En del gör säkert det, men jag tror majoriteten är som jag. Vi gråter inte när mensen kommer. Det blir för smärtsamt då, vi går snarare in i chock tror jag. Sen gråter vi (och med gråter menar jag inte fysiska tårar, utan mer den förlamande sorgen som måste ut) vid otippade tillfällen. Efter våra vänners gravidmagbilder på facebook. Efter vi berättat för våra mammor att ivf:en inte funkade i ett kallt sms: "Mens igår, Kram" (stod det iaf i mitt till min mor. Orkade inte mer). Efter vi kommit hem från en tuff arbetsdag. Eller före vi går in till en. Jag har själv gråtit på en parkbänk utanför kontoret vid flera tillfällen, det har plötsligt överraskat mig och jag har måst sätta mig för att hämta mig.
Sån är min sorg. Attacksorg. Vid-dåliga-tillfällen-sorg. Den är aldrig när den "borde" vara, eller när omgivningen tror att den är. Den smyger sig på, som när en liten lucka uppenbarat sig. En väg in. PANG säger det. Det händer sällan, men det händer aldrig när det mest uppenbart borde vara.
Som nu.
Det händer inte nu. Den röda tanten har sjungit sin starkaste sopran, och jag... jag är mest... avstängd.
torsdag 28 april 2016
I am the QUEEN of my own ovulation!
Ja herregud vilken rysare det var där på slutet! Ni riktigt kände väl spänningen drypa hela vägen från Medelhavet och hit?! För mycket riktigt; den glada gubben flinade så brett och hjärtligt mot mig på måndagsmorgonen där på hotellet, och jag, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så jag gjorde bägge. Och fick plötsligt panik. Be careful what you wish for indeed. Det gick upp för mig att jag skulle göra en återföring sex dagar senare!
Men först, få tag på Sahlgrenska, för att berätta om ägglossningen + ställa alla mina nojande frågor - och det var verkligen inte en smal sak. Jag kom fram fint på telefonsvararen och de skulle ringa upp 20 min senare sa de, men 40 min gick och ingen ringde. Så jag ringde igen och fick nu en tid till... FÖR FEM MINUTER SEDAN?!?! 0_o Paniken steg. Mannen lunkade av och an och blev otålig. Vi kan väl gå ner till poolen, tyckte han, ungefär sjuhundra gånger.
GÅ NER TILL POOLEN?!! skrek Fru Infertil i falsett. "Om de ringer då? Ska vi diskutera vårt framtida barn nere vid POOLKANTEN ELLER?!? Who does that?!?
Wellz.... Proudly introducing... Me :)
För till slut gick vi faktiskt ner till poolkanten, solen strålade, vi var i Paradiset, och jag orkade liksom inte noja mer. Det fick bära eller brista. Jag fortsatte ringa var tredje minut, och så plötsligt kom jag igenom! Jag pratade med en enormt lugn och vänlig barnmorska som blev förvånad över att telefonsvararen gått igång "vi har inga i kö" och som därefter svarade på alla mina frågor. Nästan alla. Hur hög chans till success på ett frysförsök ville hon inte svara på. "Vi säger bara att det är... högre". Oooookej.... Men, det viktigaste var i allafall detta; Det var helt i sin ordning att jag kissilurat på morgonen, även om det kändes det ena eller andra i kroppen och även om LH var hit eller dit senare på dagen. Hon räknade sex dagar framåt, och välkomnade mig på återföring. Jag lade på. Sen kom tårarna. Jag grät av lättnad, där i stekande sol vid poolkanten och Medelhavet böljande just nedanför...... Sen beställde jag in en fet drinkajivvel ^^
Så med den dramatiken fortsatte vi veckan ut, och jag insåg plötsligt att jag måste sluta snusa, vilket jag var helt oförberedd på, och att jag inte bantat ner mig som jag ville, och att mannens födelsedagsfest kröp närmare, hur skulle vi orka klara allt, jag är INTE REDOOOO!!
Från ena nojet till det andra, så är det att vara ofrivilligt barnlös, det finns liksom inga perfekta tillfällen eller tajming. Det passar alltid rätt dåligt. Men är alltid, alltid, av absolut högsta vikt. Så, inom loppet av 24 timmar låg jag på två britsar; en på los beachos och en på Sahlgrenska. Ni vet alla vilken jag föredrar. Och vilken hejdundrande succé det blev.
Jag har aldrig gjort ett frysförsök förut. Det förra dog tyvärr vid upptining, vilket var ett så onämnbart trauma så jag inte har ord för det. Det var tusen gånger värre än att misslyckas vid första färska insättningen. Det var "sista chansen" liksom, vår enda chans, och så fick vi inte ens prova vår lycka, utan fick vackert ställa om allt och ladda om alla energi till ännu en ny tung ivf-behandling. Men detta frysförsök denna gång var som en lekande dans. Jag var brun, snygg, sminkad och inte alls så bloated av alla hormoner som man annars är. OK, sprit- och fet mat-bloated istället, men hellre det ;) Och så var det på en söndag, så jag slapp hetsa iväg från jobbet, och kunde åka raka vägen hem i soffan efteråt. Det var på det stora hela en fin dag. Och vet ni vet, det lilla embabyt började faktiskt kläckas ur sitt skal när mami o papi kom in i rummet. "Men, titta, det har börjat kläckas!" utropade embryologen när hon tittade på det just innan återföring. Så, det var full fart på den lella rackaren, och nu bor den i mig! Vilket känns helt stört. Det är en känsla som inte går att förklara för någon annan, det går inte att jämföra med vanlig tid mellan ägglossning och mens, som jag ju upplever varje månad. Detta är något helt annat. Laddat. Intensivt.
Och nu... nu tar snart ett helt annat kissbonanza sin början...
Men först, få tag på Sahlgrenska, för att berätta om ägglossningen + ställa alla mina nojande frågor - och det var verkligen inte en smal sak. Jag kom fram fint på telefonsvararen och de skulle ringa upp 20 min senare sa de, men 40 min gick och ingen ringde. Så jag ringde igen och fick nu en tid till... FÖR FEM MINUTER SEDAN?!?! 0_o Paniken steg. Mannen lunkade av och an och blev otålig. Vi kan väl gå ner till poolen, tyckte han, ungefär sjuhundra gånger.
GÅ NER TILL POOLEN?!! skrek Fru Infertil i falsett. "Om de ringer då? Ska vi diskutera vårt framtida barn nere vid POOLKANTEN ELLER?!? Who does that?!?
Wellz.... Proudly introducing... Me :)
För till slut gick vi faktiskt ner till poolkanten, solen strålade, vi var i Paradiset, och jag orkade liksom inte noja mer. Det fick bära eller brista. Jag fortsatte ringa var tredje minut, och så plötsligt kom jag igenom! Jag pratade med en enormt lugn och vänlig barnmorska som blev förvånad över att telefonsvararen gått igång "vi har inga i kö" och som därefter svarade på alla mina frågor. Nästan alla. Hur hög chans till success på ett frysförsök ville hon inte svara på. "Vi säger bara att det är... högre". Oooookej.... Men, det viktigaste var i allafall detta; Det var helt i sin ordning att jag kissilurat på morgonen, även om det kändes det ena eller andra i kroppen och även om LH var hit eller dit senare på dagen. Hon räknade sex dagar framåt, och välkomnade mig på återföring. Jag lade på. Sen kom tårarna. Jag grät av lättnad, där i stekande sol vid poolkanten och Medelhavet böljande just nedanför...... Sen beställde jag in en fet drinkajivvel ^^
Så med den dramatiken fortsatte vi veckan ut, och jag insåg plötsligt att jag måste sluta snusa, vilket jag var helt oförberedd på, och att jag inte bantat ner mig som jag ville, och att mannens födelsedagsfest kröp närmare, hur skulle vi orka klara allt, jag är INTE REDOOOO!!
Från ena nojet till det andra, så är det att vara ofrivilligt barnlös, det finns liksom inga perfekta tillfällen eller tajming. Det passar alltid rätt dåligt. Men är alltid, alltid, av absolut högsta vikt. Så, inom loppet av 24 timmar låg jag på två britsar; en på los beachos och en på Sahlgrenska. Ni vet alla vilken jag föredrar. Och vilken hejdundrande succé det blev.
Jag har aldrig gjort ett frysförsök förut. Det förra dog tyvärr vid upptining, vilket var ett så onämnbart trauma så jag inte har ord för det. Det var tusen gånger värre än att misslyckas vid första färska insättningen. Det var "sista chansen" liksom, vår enda chans, och så fick vi inte ens prova vår lycka, utan fick vackert ställa om allt och ladda om alla energi till ännu en ny tung ivf-behandling. Men detta frysförsök denna gång var som en lekande dans. Jag var brun, snygg, sminkad och inte alls så bloated av alla hormoner som man annars är. OK, sprit- och fet mat-bloated istället, men hellre det ;) Och så var det på en söndag, så jag slapp hetsa iväg från jobbet, och kunde åka raka vägen hem i soffan efteråt. Det var på det stora hela en fin dag. Och vet ni vet, det lilla embabyt började faktiskt kläckas ur sitt skal när mami o papi kom in i rummet. "Men, titta, det har börjat kläckas!" utropade embryologen när hon tittade på det just innan återföring. Så, det var full fart på den lella rackaren, och nu bor den i mig! Vilket känns helt stört. Det är en känsla som inte går att förklara för någon annan, det går inte att jämföra med vanlig tid mellan ägglossning och mens, som jag ju upplever varje månad. Detta är något helt annat. Laddat. Intensivt.
Och nu... nu tar snart ett helt annat kissbonanza sin början...
söndag 17 april 2016
Having a kissrelaterat breakdown!!!
Ja men se GODMORGON mina maraccas! Här sitter frugan och bloggar från ett femstjärnigt lyxhotell, där jag bara sådär blev uppgradera till en SVIT kan ni tänka. Det passar mig uuuuutmärkt! Det turkosblå medelhavet böljar nedanför och hotellet börjar så sakteliga vakna upp, ser jag från en av mina TVÅ kungsbalkonger som sträcker sig ungefär 20 meter runt hörnet. Det är verkligen löjligt, men sant, att här sitter jag, på den lyxigaste semestern någonsin, och stirrar på kisstest. Känner efter i lelle magen. Klämmer på brösten, analyserar sekret. Jag är helt och hållet och fullt i mina egna äggledare.
Ja, så STARKT är det, mina vänner, så allomfattande allt annat uteslutande, så stark är barnlängtan, så den river och tränger rakt genom det böljande blå, och lämnar som en dimma framför mina ögon. Utsikten från balkongen är inte på det minsta när lika intressant, som att stirra rakt ner i ägglossningsstickan från Testlagret. Men NJUT av det du har, tänker kanske en del av er nu. Jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte. Allt handlar om den frysta återföring jag kan få göra på söndag, om stickorna ger utslag först imorgon. Återföring sker sex dagar efter utslag på en ägglossningssticka nämligen, och om jag får utslag för tidigt, hinner jag inte hem från min lyxiga semester för att göra återföringen. Och då måste jag vänta en hel månad till. Och det känns som.... som om nån lika bra kunde sagt att det aldrig kommer hända. Så här och nu är jag, om man så vill, så jag inte ens kan föreställa mig en ägglossningscykel efter denna. Det finns bara denna, och sen är det stopp.
Denna månad har Fru Infertil fört ett krig mot min egen kropp. Eller nåja, en övertalningskampanj om man så vill. (Min psykolog sa skämtsamt, att är det NÅN som kan tvinga sin egen ägglossning att komma på rätt dag, så är det du Fru Infertil.) Lockat, trugat, och skällt. HÅLL EMOT! har jag vrålat när Clearblues dubbla hormonindikator började blinka förnöjsamt redan för fem dagar sedan. För de flesta sker nämligen ägglossningen inom fyra dagar efter "blinket" (glad gubbe som blinkar). Blinket signalerar höjt östrogen, det hormon som leder till den så kallade lh-stegringen som i sin tur är själva ägglossningsraketen, den fyrar av ägget, kan man säga. Själva lh-stegringen markeras sedan av att den blinkande gubben fastnar i sitt smil, och stirrar rakt på en från den digitala displayen. Efter det fasta smilet sker sedan ägglossningen inom sisådär 24-36 h. För att få mer kontroll på det hela har jag dessutom dubbeltestat varje morgon med billiga ägglossningsstickor från Testlagret. Här ska ingen ägglossning missas, eller krypa på mig när jag minst anar det.
Men anar, har jag alltså gjort. För fem dagar sedan började blinket, och stickorna har visat låga men ökande nivåer varje dag. Kroppen har skrikit ägglossning. Magen är svullen och i olag, det pirrar överallt, jag är humpasugen men ändå inte, eftersom mina stressnivåer har sky rocketed så vill jag helst inte att min man ska ta i mig, fast gärna ligga med mig ändå 0_o... Får se hur vi reder ut den lella konflikten....
Så idag, kom vi till dagen D. Om stegringen sker idag, så hinner jag inte hem. Om den sker imorgon, så gör jag frysförsöket på söndag, vi landar sent lördag natt, och har en fyratimmars bilresa att ta oss söndag morgon för att sedan göra återföring kl 14.00 på söndag eftermiddag. Jag hade redan ställt in mig på att inte lyckas med frysförsöket denna månad, då blinket började så tidigt. Men dag för dag så har ingen lh-stegring skett, och ju närmare vi kommit desto mer har jag insett att kanske kan jag lyckas, kanske kan min ägglossning komma tre dagar senare än beräknat, den varierar trots allt mellan cykeldag 12-16 sisådär, och denna månad behöver jag den på dag 16. Idag är dag 15. Och idag....
Blinkade det. Inget fast smil. Ingen lh-stegring detekterad, varken på Clearblue digital eller på testlagrets stickor!!!!!
MEN, här kommer det, let the nojing begin, som väl typ alla vet som varit i min sits, så är lh som högst i kroppen på eftermiddagen, och oftast sätter själva ägglossningen igång då. Det har jag känt och upplevt många gånger. Men trots det, säger min klinik att man ska ta EN ägglossningssticka varje morgon. Och det har jag gjort. Även om varenda fiber i min kropp säger, att om jag tar ett till test idag på eftermiddagen, så kommer det att ge utslag. Det sätter igång idag, I know it.
Så jag har ett val. Eller flera. Antingen lyder jag kliniken och litar på dagens ickedetekterade ökning, tar inga fler test idag utan tar nästa imorgon bitti, som då med all säkerhet kommer att ge ett utslag på PRECIS RÄTT DAG. Då blir det återföring på söndag. Eller.... litar jag på det min kropp säger till mig, tar ett test till och troligen bekräftar jag då att lh i själva verket är på g upp idag och med det blir det ingen fryst återföring denna cykel, utan jag väntar till nästa.
Jag kan förstås - och kommer - ringa kliniken och diskutera detta imorgon, och jag antar de fått denna fråga tio tusen gånger av nojiga googlande ägglossningsfingrar. Sist jag gjorde fet hände samma sak, jag fick neg på morgonen, kände på eftermiddagen och tog ett test som bekräftade stegringen. Då var inte kliniken nöjd när jag ringde. Du ska bara ta en om dagen, varje morgon, sa de då. Annars blir det såhär, tveksamt.
Så, där har vi läget just nu. Rakt från mitt stressade sönderhärjade kissande tillstånd här i medelhavet, med havets lugna brus där nedanför... Förlåt henne, ty hon vill ju bara bli mamma...
Ja, så STARKT är det, mina vänner, så allomfattande allt annat uteslutande, så stark är barnlängtan, så den river och tränger rakt genom det böljande blå, och lämnar som en dimma framför mina ögon. Utsikten från balkongen är inte på det minsta när lika intressant, som att stirra rakt ner i ägglossningsstickan från Testlagret. Men NJUT av det du har, tänker kanske en del av er nu. Jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte. Allt handlar om den frysta återföring jag kan få göra på söndag, om stickorna ger utslag först imorgon. Återföring sker sex dagar efter utslag på en ägglossningssticka nämligen, och om jag får utslag för tidigt, hinner jag inte hem från min lyxiga semester för att göra återföringen. Och då måste jag vänta en hel månad till. Och det känns som.... som om nån lika bra kunde sagt att det aldrig kommer hända. Så här och nu är jag, om man så vill, så jag inte ens kan föreställa mig en ägglossningscykel efter denna. Det finns bara denna, och sen är det stopp.
Denna månad har Fru Infertil fört ett krig mot min egen kropp. Eller nåja, en övertalningskampanj om man så vill. (Min psykolog sa skämtsamt, att är det NÅN som kan tvinga sin egen ägglossning att komma på rätt dag, så är det du Fru Infertil.) Lockat, trugat, och skällt. HÅLL EMOT! har jag vrålat när Clearblues dubbla hormonindikator började blinka förnöjsamt redan för fem dagar sedan. För de flesta sker nämligen ägglossningen inom fyra dagar efter "blinket" (glad gubbe som blinkar). Blinket signalerar höjt östrogen, det hormon som leder till den så kallade lh-stegringen som i sin tur är själva ägglossningsraketen, den fyrar av ägget, kan man säga. Själva lh-stegringen markeras sedan av att den blinkande gubben fastnar i sitt smil, och stirrar rakt på en från den digitala displayen. Efter det fasta smilet sker sedan ägglossningen inom sisådär 24-36 h. För att få mer kontroll på det hela har jag dessutom dubbeltestat varje morgon med billiga ägglossningsstickor från Testlagret. Här ska ingen ägglossning missas, eller krypa på mig när jag minst anar det.
Men anar, har jag alltså gjort. För fem dagar sedan började blinket, och stickorna har visat låga men ökande nivåer varje dag. Kroppen har skrikit ägglossning. Magen är svullen och i olag, det pirrar överallt, jag är humpasugen men ändå inte, eftersom mina stressnivåer har sky rocketed så vill jag helst inte att min man ska ta i mig, fast gärna ligga med mig ändå 0_o... Får se hur vi reder ut den lella konflikten....
Så idag, kom vi till dagen D. Om stegringen sker idag, så hinner jag inte hem. Om den sker imorgon, så gör jag frysförsöket på söndag, vi landar sent lördag natt, och har en fyratimmars bilresa att ta oss söndag morgon för att sedan göra återföring kl 14.00 på söndag eftermiddag. Jag hade redan ställt in mig på att inte lyckas med frysförsöket denna månad, då blinket började så tidigt. Men dag för dag så har ingen lh-stegring skett, och ju närmare vi kommit desto mer har jag insett att kanske kan jag lyckas, kanske kan min ägglossning komma tre dagar senare än beräknat, den varierar trots allt mellan cykeldag 12-16 sisådär, och denna månad behöver jag den på dag 16. Idag är dag 15. Och idag....
Blinkade det. Inget fast smil. Ingen lh-stegring detekterad, varken på Clearblue digital eller på testlagrets stickor!!!!!
MEN, här kommer det, let the nojing begin, som väl typ alla vet som varit i min sits, så är lh som högst i kroppen på eftermiddagen, och oftast sätter själva ägglossningen igång då. Det har jag känt och upplevt många gånger. Men trots det, säger min klinik att man ska ta EN ägglossningssticka varje morgon. Och det har jag gjort. Även om varenda fiber i min kropp säger, att om jag tar ett till test idag på eftermiddagen, så kommer det att ge utslag. Det sätter igång idag, I know it.
Så jag har ett val. Eller flera. Antingen lyder jag kliniken och litar på dagens ickedetekterade ökning, tar inga fler test idag utan tar nästa imorgon bitti, som då med all säkerhet kommer att ge ett utslag på PRECIS RÄTT DAG. Då blir det återföring på söndag. Eller.... litar jag på det min kropp säger till mig, tar ett test till och troligen bekräftar jag då att lh i själva verket är på g upp idag och med det blir det ingen fryst återföring denna cykel, utan jag väntar till nästa.
Jag kan förstås - och kommer - ringa kliniken och diskutera detta imorgon, och jag antar de fått denna fråga tio tusen gånger av nojiga googlande ägglossningsfingrar. Sist jag gjorde fet hände samma sak, jag fick neg på morgonen, kände på eftermiddagen och tog ett test som bekräftade stegringen. Då var inte kliniken nöjd när jag ringde. Du ska bara ta en om dagen, varje morgon, sa de då. Annars blir det såhär, tveksamt.
Så, där har vi läget just nu. Rakt från mitt stressade sönderhärjade kissande tillstånd här i medelhavet, med havets lugna brus där nedanför... Förlåt henne, ty hon vill ju bara bli mamma...
fredag 8 april 2016
To be in control of ones own uterus
Men HEJ och HALLÅ mina ädla fans, hur har ni det därute i kisseriet? Den här frugan gör nu en innerlig och omedelbar ursäkt för mitt långa frånfälle. Jag har nämligen varit fullt upptagen med att krisa ihop TOTALT, thank u very much, så jag har inte haft ork i fingertopparna att ens formulera ett litet hejselihejs på den här bloggen. Och med tanke på den väldigt intensiva soul searchingen jag ägnade mig åt i inte mindre än TRE inlägg här sist vi sågs, där jag vände huvudet hela vägen ner mot naveln och kikade in i det ludd som där uppstått och analyserade det in i minsta detalj..... (En aktivitet som lekmän kallar NAVELSKÅDERI AV EPISKA PROPORTIONER) Phew, tro fan jag blev helt SLUT!
Det öppnade en hel kaskad av oangenäma känslor och tankar som jag spenderat merparten av de senaste två tre åren till att förtränga ner i en mörk låda i källaren som luktar mögel och som det går rykten om att en råtta dött i, typ där har mitt känsloliv varit, och så kom jag där och drog fram det i solljuset, klart det SPRACK som det troll det var. Hua.
Näe, nu är det raka vägen ner i förnekelsestadiet igen mina vänner, nu kör vi lite glättigt glatt upbeattempo på inlägget här och går vidare. Det känns ungefär som dagen efter en rejäl FYLLA, när man delat med sig av alldeles för mycket för att man fått FEELING. Ni vet när man suttit med sina vänner och fått i sig glas efter glas efter glas så man blir helt förskräckt när notan kommer in och man på fullt (pun intended) allvar hojtar in kyparen igen för att starkt ifrågasätta: SER JAG UT SOM ATT JAG HAR DRUCKIT TIO GLAS ELLER??? Och hen svarar:".... Vill du att jag ringer efter en taxi" (True story)
Så känns det, gentemot er, ungefär, nu när jag drällt fram hela mitt inre känsloliv. Men det känns bra, åxå, jag kan bjussa på det, Fru Infertil är en mycket generös själ, såväl ekonomiskt (det var inte bara jag som druckit tio glas den kvällen ;)) som emotionellt, så jag bjuder på det. Men nu går vi vidare,
Och vart ska vi då gå vidare?
Joho, vi ska gå RAKT IN i mitt favoritställe. Nämligen Fru Infertils LIVMODER. :D
Nu är det nämligen på g igen. Ja, nu ska det bli åka av, dags får månadens, nej, låt mig rätta mig, ÅRETS KISSFEST. Toppat med en inte så lite charmig och spännande resa som ni alla ska få ta del av. Fru Infertil ska nämligen försöka sig på konststycket att not only be in control of ones blabber mouth, but also ones OVULATION.
Så festligt är det nämligen förstår ni, att jag har ett härligt försök kvar sen förra IVF:omgången (som ju sket sig ROYAL som ni väl alla minns?). Det finns en liten mysig blastocyst som väntar på mig i frysen. En blastocyst är ett befruktat ägg som levt i fem dagar. I fem dagar klarade den krabaten sig vidare där i värmerummet på kliniken, och nu ska den alldeles snart väckas ur sin Törnrosasömn för att mysa ner sig i Fru Infertils infertila mylla. Det finns bara ett problem. (BAHAHAHAH, förlåt, det finns såklart TUSEN problem, det ska överleva, jag ska klara av att inte bryta ihop fullständigt, etc etc etc). Isättningen måste ske på dagen sex dagar efter min ägglossning.
Och vet ni när den är? För det vet nämligen INTE JAG! Den ser ut att göra sin klädsamma ankomst nästa helg ungefär, och om den gör det, kommer jag inte vara hemma för att göra insättningen. Fru Infertils ska på loooooove-week med hubbyn utomlands i en vecka. Vi bokade resan i oktober, helt säkra på att det skulle bli en lovely baby belly moon, men det blev det ju inte. Utan det tycks istället bli Fuckin-messin-up-ma-treatment-fuckin-ass-moon....
Såhär; jag är beräknad att få ägglossning på cykeldag 13, men jag måste i själva verket ha ägglossning på cykeldag 16. Min menscykel varierar mellan 26 och 31 dagar och jag har haft ägglossningar på allt från dag 11 till 18. Så i snitt dag 13-14. Men nu måste jag alltså ha en senare ägglossning än normalt. Vilket leder med sig att jag nu får roa mig med att göra diametralt MOTSATT som vi brukar göra när vi vill bli gravida. Jag ska stressa som INIHELVETE så att den där ägglossningen låter vänta på sig. Jag ska spänna mig så det står härliga till. Jag ska obsessa och jag ska ha årets, nej ÅRTIONDETS kissfest där på hotellrummet, varje morgon ska jag kissa inte på bara en, utan TVÅ kiss-stickor har jag bestämt. En sveeeendyr variant från Clearblue, som ger utslag upp till fyra dagar innan ägglossningen så jag kan få en indikation att den är på g. Och så en sketbillig variant från Testlagret, där man med ögonmått ska hålla koll på vilket streck som är starkast. De är i sanning kassa, men de är billiga, och jag har nu köpt 20 st sådana, och har 10 dyriga stickor, och tillsammans ska de ge mig en totalt EPISK STENKOLL på när min ägglossning inträder.
Så, stay tuned for the kissfest of the CENTURY!!
Och välkomna tillbaka, jag har saknat er, har ni saknat mig?? :))
Det öppnade en hel kaskad av oangenäma känslor och tankar som jag spenderat merparten av de senaste två tre åren till att förtränga ner i en mörk låda i källaren som luktar mögel och som det går rykten om att en råtta dött i, typ där har mitt känsloliv varit, och så kom jag där och drog fram det i solljuset, klart det SPRACK som det troll det var. Hua.
Näe, nu är det raka vägen ner i förnekelsestadiet igen mina vänner, nu kör vi lite glättigt glatt upbeattempo på inlägget här och går vidare. Det känns ungefär som dagen efter en rejäl FYLLA, när man delat med sig av alldeles för mycket för att man fått FEELING. Ni vet när man suttit med sina vänner och fått i sig glas efter glas efter glas så man blir helt förskräckt när notan kommer in och man på fullt (pun intended) allvar hojtar in kyparen igen för att starkt ifrågasätta: SER JAG UT SOM ATT JAG HAR DRUCKIT TIO GLAS ELLER??? Och hen svarar:".... Vill du att jag ringer efter en taxi" (True story)
Så känns det, gentemot er, ungefär, nu när jag drällt fram hela mitt inre känsloliv. Men det känns bra, åxå, jag kan bjussa på det, Fru Infertil är en mycket generös själ, såväl ekonomiskt (det var inte bara jag som druckit tio glas den kvällen ;)) som emotionellt, så jag bjuder på det. Men nu går vi vidare,
Och vart ska vi då gå vidare?
Joho, vi ska gå RAKT IN i mitt favoritställe. Nämligen Fru Infertils LIVMODER. :D
Nu är det nämligen på g igen. Ja, nu ska det bli åka av, dags får månadens, nej, låt mig rätta mig, ÅRETS KISSFEST. Toppat med en inte så lite charmig och spännande resa som ni alla ska få ta del av. Fru Infertil ska nämligen försöka sig på konststycket att not only be in control of ones blabber mouth, but also ones OVULATION.
Så festligt är det nämligen förstår ni, att jag har ett härligt försök kvar sen förra IVF:omgången (som ju sket sig ROYAL som ni väl alla minns?). Det finns en liten mysig blastocyst som väntar på mig i frysen. En blastocyst är ett befruktat ägg som levt i fem dagar. I fem dagar klarade den krabaten sig vidare där i värmerummet på kliniken, och nu ska den alldeles snart väckas ur sin Törnrosasömn för att mysa ner sig i Fru Infertils infertila mylla. Det finns bara ett problem. (BAHAHAHAH, förlåt, det finns såklart TUSEN problem, det ska överleva, jag ska klara av att inte bryta ihop fullständigt, etc etc etc). Isättningen måste ske på dagen sex dagar efter min ägglossning.
Och vet ni när den är? För det vet nämligen INTE JAG! Den ser ut att göra sin klädsamma ankomst nästa helg ungefär, och om den gör det, kommer jag inte vara hemma för att göra insättningen. Fru Infertils ska på loooooove-week med hubbyn utomlands i en vecka. Vi bokade resan i oktober, helt säkra på att det skulle bli en lovely baby belly moon, men det blev det ju inte. Utan det tycks istället bli Fuckin-messin-up-ma-treatment-fuckin-ass-moon....
Såhär; jag är beräknad att få ägglossning på cykeldag 13, men jag måste i själva verket ha ägglossning på cykeldag 16. Min menscykel varierar mellan 26 och 31 dagar och jag har haft ägglossningar på allt från dag 11 till 18. Så i snitt dag 13-14. Men nu måste jag alltså ha en senare ägglossning än normalt. Vilket leder med sig att jag nu får roa mig med att göra diametralt MOTSATT som vi brukar göra när vi vill bli gravida. Jag ska stressa som INIHELVETE så att den där ägglossningen låter vänta på sig. Jag ska spänna mig så det står härliga till. Jag ska obsessa och jag ska ha årets, nej ÅRTIONDETS kissfest där på hotellrummet, varje morgon ska jag kissa inte på bara en, utan TVÅ kiss-stickor har jag bestämt. En sveeeendyr variant från Clearblue, som ger utslag upp till fyra dagar innan ägglossningen så jag kan få en indikation att den är på g. Och så en sketbillig variant från Testlagret, där man med ögonmått ska hålla koll på vilket streck som är starkast. De är i sanning kassa, men de är billiga, och jag har nu köpt 20 st sådana, och har 10 dyriga stickor, och tillsammans ska de ge mig en totalt EPISK STENKOLL på när min ägglossning inträder.
Så, stay tuned for the kissfest of the CENTURY!!
Och välkomna tillbaka, jag har saknat er, har ni saknat mig?? :))
lördag 13 februari 2016
IVF-behandling nummer 2 är avslutad
Vänner, bekanta, smygläsare, maniska googlare, nya som gamla besökare, fellow infertila - vi har ett resultat.
SPOILER ALERT; det blev inget.
Ja, jag låter lite raljant. Slirar lite på ytan. Börjat lite skojfriskt och glättigt. Varför det? Jag orkar inget annat. Det går bara inte.
En IVF-behandling är en helvetets bergochdalbana med undantag att du får inte njuta av nedförsbackens pirrande glädjetjut, nedförsbacken har liksom precis samma skräckinjagande halsbrytande känsla som uppförsbacken, den går bara åt andra hållet.
Det är som att gå på ett tåg som bara inte går att stoppa. Det kör obarmhärtigt fram och plöjer ner allt som kommer i dess väg. TUUUUUUT TUUUUUUUUUUUUUT vrålar det ibland och någon du inte vet vem det är plöjer i lass efter lass med kol, medan du själv har hängt dig på nödbromsen ända sen Alvesta station, medan skogen husen livet susar förbi utanför fönsterrutorna.
Ungefär så känns det. Och så lägger du till att du inte har någon att prata med, du förstår absolut ingenting alls, du är rädd för allt inklusive dig själv men du måste ändå fungera och vara precis som vanligt, alla andras liv tuffar på i sitt vanliga sakta mak och själv säger du godda godda, grattis till bebisen, jasså har ni bytt värmepanna, vadskanigöraihelgendååååå?!?!?!
Sen vaknar du upp. Brutalt. Med ett resultat.
I mitt fall blev det en sista twist på slutet.
Vi fick vårt livs första plus. Det började på bim -4. Ja, där kom det. Svaaaagt svaaaagt utslag på teststickorna. Det blev inte markant mörkare, men det hängde kvar, dag efter dag, som sniglade sig fram. Tog det denna gång? Det kanske det gjorde? Embryologen satt faktiskt rent av och MÖS när hon berättade om embryokvaliteten denna omgång. Vi fick TIO befruktade fantastiska ägg. Och de sattte in a golden egg. Så, varför inte?
Det digitala provet sa dock nej. Det sa nej på torsdagen och det sa nej på fredagen och det sa nej på lördagen. Nu var vi så nära bim så vi beslutade att lita på nejet. Strunta i färgstrecken. Spökstreck? Torkad färg? Skitsamma, det är ingen bebis på gång.
Sa vi, men så dagen innan bim stod jag där på toaletten och darrade med ett GRAVID vecka 1-2 i handen klockan 05.00 på morgonen. Jag var i chock och kom inte ut på säkert 20 minuter. Tog kort på testet, snurrade runt, tappade det i golvet, tittade mig i spegeln, jag minns inte. Jag minns verkligen inte. Sen väckte jag mannen.
Och sen FIRADE vi. Vi gjorde sådär som vi alltid sagt att vi ska försöka göra. Inte låta pluset bli något som vi blir så livrädda att förlora så vi inte kan njuta av det vi så länge drömt om. Jag har sett det hända runt mig, i både IVF-kretsar och i spontangravidkretsar och det har varit jättetufft för mig att följa det och vara nära det, även om jag förstår det. Även om jag fattar rädslan och chocken och alla tankar som måste tumla runt i huvudet, så är det jättesvårt för mig att se min bästa vän bli spontant gravid, och bli så orolig över sin graviditet och så ställd över det faktum att hon ska bli mor, så hon får uppsöka psykologhjälp då hon inte kan glädjas alls, slutar sova på nätterna och slutar äta. Jag försöker stötta, men att se någon så nära mig LIDA av det enda jag drömmer om, är fanimig mer än jag kan bära. Och nu menar jag inte lida av en besvärlig graviditet i fysisk bemärkelse, det är ju en sak, utan lida av osäkerhetskänslor, att inte vara redo, att inte kunna hantera graviditeten rent mentalt liksom.
Så, därför var det så skönt att jag själv inte led. Jag ringde mamma. Jag firade. Det går inte att beskriva känslan. Det kändes så naturligt och rätt. Jag blev inte rädd. Jag kände mig i mitt liksom naturliga habitat, hur sjukt det än kan låta, som att gravid är mitt normaltillstånd och att allt det här andra jävla skitet bara varit en ond dröm, en liten försening av det som ändå en dag komma skulle, det var som att jag andades ut och jag insåg då att jag aldrig ens tvivlat på att det skulle hända. Det kändes SÅ självklart. SÅ rätt.
Kanske som det känns när man hittar the love of your life, you know? Har ni känt den känslan någon gång? När man bara liksom "Jahaaaaaaa. Det var SÅ det skulle kännas! Det var SÅHÄR det skulle va! Ja men SÅKLART!!" Och så är det som att man plötsligt vet någonting man inser att man alltid vetat djupt inom sig. Så kändes det för mig att vara gravid.
Sen var jag inte gravid längre.
Det var en sk kemisk graviditet om om man vill vara teknisk, eller ett missfall om man vill vara rak.
Jag började blöda först i torsdags, men jag har vetat om minuset sen i måndags. Gravid bim -1. Inte gravid på bim. No you know kids, don't try this at home.
Jag har inte börjat sörja riktigt än. Jag är i någon form av chock tror jag. Jag hann vara gravid i 24 timmar. Det var de mest fantastiska timmarna i mitt liv. Sen rycktes det ifrån mig. Nu känns det mest som en dröm. Något som hänt någon annan.
Men det hände mig.
SPOILER ALERT; det blev inget.
Ja, jag låter lite raljant. Slirar lite på ytan. Börjat lite skojfriskt och glättigt. Varför det? Jag orkar inget annat. Det går bara inte.
En IVF-behandling är en helvetets bergochdalbana med undantag att du får inte njuta av nedförsbackens pirrande glädjetjut, nedförsbacken har liksom precis samma skräckinjagande halsbrytande känsla som uppförsbacken, den går bara åt andra hållet.
Det är som att gå på ett tåg som bara inte går att stoppa. Det kör obarmhärtigt fram och plöjer ner allt som kommer i dess väg. TUUUUUUT TUUUUUUUUUUUUUT vrålar det ibland och någon du inte vet vem det är plöjer i lass efter lass med kol, medan du själv har hängt dig på nödbromsen ända sen Alvesta station, medan skogen husen livet susar förbi utanför fönsterrutorna.
Ungefär så känns det. Och så lägger du till att du inte har någon att prata med, du förstår absolut ingenting alls, du är rädd för allt inklusive dig själv men du måste ändå fungera och vara precis som vanligt, alla andras liv tuffar på i sitt vanliga sakta mak och själv säger du godda godda, grattis till bebisen, jasså har ni bytt värmepanna, vadskanigöraihelgendååååå?!?!?!
Sen vaknar du upp. Brutalt. Med ett resultat.
I mitt fall blev det en sista twist på slutet.
Vi fick vårt livs första plus. Det började på bim -4. Ja, där kom det. Svaaaagt svaaaagt utslag på teststickorna. Det blev inte markant mörkare, men det hängde kvar, dag efter dag, som sniglade sig fram. Tog det denna gång? Det kanske det gjorde? Embryologen satt faktiskt rent av och MÖS när hon berättade om embryokvaliteten denna omgång. Vi fick TIO befruktade fantastiska ägg. Och de sattte in a golden egg. Så, varför inte?
Det digitala provet sa dock nej. Det sa nej på torsdagen och det sa nej på fredagen och det sa nej på lördagen. Nu var vi så nära bim så vi beslutade att lita på nejet. Strunta i färgstrecken. Spökstreck? Torkad färg? Skitsamma, det är ingen bebis på gång.
Sa vi, men så dagen innan bim stod jag där på toaletten och darrade med ett GRAVID vecka 1-2 i handen klockan 05.00 på morgonen. Jag var i chock och kom inte ut på säkert 20 minuter. Tog kort på testet, snurrade runt, tappade det i golvet, tittade mig i spegeln, jag minns inte. Jag minns verkligen inte. Sen väckte jag mannen.
Och sen FIRADE vi. Vi gjorde sådär som vi alltid sagt att vi ska försöka göra. Inte låta pluset bli något som vi blir så livrädda att förlora så vi inte kan njuta av det vi så länge drömt om. Jag har sett det hända runt mig, i både IVF-kretsar och i spontangravidkretsar och det har varit jättetufft för mig att följa det och vara nära det, även om jag förstår det. Även om jag fattar rädslan och chocken och alla tankar som måste tumla runt i huvudet, så är det jättesvårt för mig att se min bästa vän bli spontant gravid, och bli så orolig över sin graviditet och så ställd över det faktum att hon ska bli mor, så hon får uppsöka psykologhjälp då hon inte kan glädjas alls, slutar sova på nätterna och slutar äta. Jag försöker stötta, men att se någon så nära mig LIDA av det enda jag drömmer om, är fanimig mer än jag kan bära. Och nu menar jag inte lida av en besvärlig graviditet i fysisk bemärkelse, det är ju en sak, utan lida av osäkerhetskänslor, att inte vara redo, att inte kunna hantera graviditeten rent mentalt liksom.
Så, därför var det så skönt att jag själv inte led. Jag ringde mamma. Jag firade. Det går inte att beskriva känslan. Det kändes så naturligt och rätt. Jag blev inte rädd. Jag kände mig i mitt liksom naturliga habitat, hur sjukt det än kan låta, som att gravid är mitt normaltillstånd och att allt det här andra jävla skitet bara varit en ond dröm, en liten försening av det som ändå en dag komma skulle, det var som att jag andades ut och jag insåg då att jag aldrig ens tvivlat på att det skulle hända. Det kändes SÅ självklart. SÅ rätt.
Kanske som det känns när man hittar the love of your life, you know? Har ni känt den känslan någon gång? När man bara liksom "Jahaaaaaaa. Det var SÅ det skulle kännas! Det var SÅHÄR det skulle va! Ja men SÅKLART!!" Och så är det som att man plötsligt vet någonting man inser att man alltid vetat djupt inom sig. Så kändes det för mig att vara gravid.
Sen var jag inte gravid längre.
Det var en sk kemisk graviditet om om man vill vara teknisk, eller ett missfall om man vill vara rak.
Jag började blöda först i torsdags, men jag har vetat om minuset sen i måndags. Gravid bim -1. Inte gravid på bim. No you know kids, don't try this at home.
Jag har inte börjat sörja riktigt än. Jag är i någon form av chock tror jag. Jag hann vara gravid i 24 timmar. Det var de mest fantastiska timmarna i mitt liv. Sen rycktes det ifrån mig. Nu känns det mest som en dröm. Något som hänt någon annan.
Men det hände mig.
söndag 7 februari 2016
Shoppar ni barngrejer innan ni blivit gravida?
Hallååå mina små hjärtan! Hur mår ni? Jag kan inte lämna er helt till ert eget öde, såklart, utan måste ge ifrån mig ett livstecken. Jag vet att ni undrar och jag är så glad och tacksam att ni är här och tittar till mig då och då. <3
Jag vill ju inte säga exakt vart jag befinner mig i behandlingen men jag kan säga såhär:
Behandlingen har hittills haft både framgångar och bakslag.
Den har varit lång och tuff och jag har varit stundtals väldigt deprimerad.
Jag har ännu inget besked att ge, så långt har vi inte kommit, men jag vill iaf säga hejhej, vi kämpar på!
Men en helt annan grej som jag funderat mycket på och som jag sett framför allt i mitt infertilitetshäng på Instagram, detta med att köpa grejer till den framtida bebisen. En del har en låda med söta bebissaker och där de samlar på sig fler saker allteftersom. Och detta innan plus. Jag dömer absolut ingen för detta så ta inte illa vid er om detta är er grej, to each it´s own är Fru Infertils livsfilosofi so if it works for you please go ahead - men för egen del har tanken aldrig ens föresvävat mig. Det skulle göra alldeles för ont.
Ett tag där i september när jag gjorde min första ivf började jag surfa mammakläder däremot, och till min förvåning gjorde jag samma sak här häromveckan, bokmärkte en del grejer på Zalando, bara för att dagarna efteråt i tårar ilsket och frenetiskt klicka bort varenda plagg. (Hormonial, much?) Jag tror att det ändå ligger närmre till hands för mig att tänka gravid, än att tänka bebis. Den drömmen är så oerhört abstrakt och tycks mig så ouppnåelig så att shoppa barnsaker skulle känna som att... ja jag vet inte, som att köpa getter till min ickeexisterande framtida lantgård ;).
Hur gör ni? Har ni bebissaker hemma? Mammakläder? Varför? Varför inte?
(Ps Ace Wilder i Mello, feminist power!!!!)
Jag vill ju inte säga exakt vart jag befinner mig i behandlingen men jag kan säga såhär:
Behandlingen har hittills haft både framgångar och bakslag.
Den har varit lång och tuff och jag har varit stundtals väldigt deprimerad.
Jag har ännu inget besked att ge, så långt har vi inte kommit, men jag vill iaf säga hejhej, vi kämpar på!
Men en helt annan grej som jag funderat mycket på och som jag sett framför allt i mitt infertilitetshäng på Instagram, detta med att köpa grejer till den framtida bebisen. En del har en låda med söta bebissaker och där de samlar på sig fler saker allteftersom. Och detta innan plus. Jag dömer absolut ingen för detta så ta inte illa vid er om detta är er grej, to each it´s own är Fru Infertils livsfilosofi so if it works for you please go ahead - men för egen del har tanken aldrig ens föresvävat mig. Det skulle göra alldeles för ont.
Ett tag där i september när jag gjorde min första ivf började jag surfa mammakläder däremot, och till min förvåning gjorde jag samma sak här häromveckan, bokmärkte en del grejer på Zalando, bara för att dagarna efteråt i tårar ilsket och frenetiskt klicka bort varenda plagg. (Hormonial, much?) Jag tror att det ändå ligger närmre till hands för mig att tänka gravid, än att tänka bebis. Den drömmen är så oerhört abstrakt och tycks mig så ouppnåelig så att shoppa barnsaker skulle känna som att... ja jag vet inte, som att köpa getter till min ickeexisterande framtida lantgård ;).
Hur gör ni? Har ni bebissaker hemma? Mammakläder? Varför? Varför inte?
(Ps Ace Wilder i Mello, feminist power!!!!)
lördag 16 januari 2016
Out of the light, like a star, like a hero - Love will survive!
Det är väl en fin gammal dänga, inte sant? Jag ÄLSKAR schlager. Lever, äter, andas. Det överdådiga, det kitchiga, det glittriga, höjningarna, att vi får njuta det sex veckor i rad under årets tråkigaste månader, och det innan vi får njuta det igen. big time, när våren kommit.
Fru Infertil har varit på många finaler, och även haft många överdådiga schlagerfester, med hela lägenheten fylld av sminkade, piffade, paljett-vänner, som tvingas genomgå lekar och utmaningar i schlagerns tecken. Inklusive Andra chansen. Som en Robinson-ö on acid, fast där alla får stanna kvar. Typ så :)
Hursomhelst nu skulle inte detta inlägg handla om schlager, förlåt, trodde ni att frugan skulle kunna få ur sig ett enda inlägg som inte handlar om infertilitet? Bahahaha, tyst era munnar så får ni socker. Det var bara ett sidospår, om ett förvisso nästan lika livsviktigt ämne som bebisverkstaden, men ändock -sidospår.
Jag valde rubriken för detta inlägg, eftersom jag just satte mig här vid min dator, lördag morgon, mannen är på resa och jag är ensam hemma, och tittade ut genom köksfönstret mot det vita snölandskapet. Och så kom den strofen till mig. Out in the light, like a star, like a hero. Så känner jag mig. Nästan. Inte alls. Men om vi jämför med hur överjävligt dåligt jag mådde i december och över jul och nyår, så är det en rättvisande strof.
Jag mår.... bättre. Kanske har kroppen anpassat sig bättre till de nya hormonnivåerna. Åtminstone är det delvis sant. Men jag tror det mer handlar om det där aldrig sinande hoppet, som återvänder med stora jättekliv när vi börjar våra ivf-behandlingar. Ni vet, innan så tänker en att jag kommer aldrig börja hoppas igen, jag kommer må piss hela behandlingen, fan jag VILL INTE, livet är så satans orättvist, dra åt helvete nässpraysjävel, det kommer inte funka, jag bokar in en resa till solen NU och dricker äckliga GT:s på en solstol.
Sen sätts behandlingen igång, och plötsligt finner en sig på en helt annan plats mentalt. Surfar mammakläder. Googlar födseldatum. Hur är det att föda i november? Behöver jag köpa en preggovinterjacka? Åh så synd att jag inte kan dricka champagne under hela schlagerperioden i år! Typ såna tankar. Sen kommer nästa tanke, och slår ner hoppet med en stor slägga. Bara 30 % chans. Varför skulle det funka?! Du kommer aldrig se ett plus på stickan. Och OM det funkar, så får du missfall..... Eller....? hörs då en annan röst. Det kanske du inte får. De flesta graviditeter leder ju till bebis. Och så tänds hoppet. LOVE WILL SURVIVE börjar jag sjunga och överröstar alla negativa tankar.
Ungefär så har jag det, vilket är ett skäl till att jag inte har kunnat blogga. En ivf-behandling är i mångt och mycket en ingenmanslands-period, tycker ni inte? Man går helt upp i sig själv och sin kropp, och även om jag kan tänka på annat, och kan jobba på ganska bra etc, så är inget särskilt viktigt. Inget når in. Livet känns som på paus, som på lek, fram till testdatum.
Nåväl, ännu är jag hyfsat tidigt i behandlingen. Det drar ju igång sen med ett jädra hallå, blodprover och ultraljud och äggplock etc, men där är vi inte ännu.
Jag har också bestämt mig för, tror jag, att inte berätta om exakt när jag gör vad. Jag vet inte till hundra procent vilka som hittat till den här bloggen, som känner mig i "verkliga livet". Det är ett par, det vet jag redan, som nosat fram ett och annat, men så finns där säkert fler, och det fyller mig med obehag att personer i min bekantskapskrets ska veta om ev plus eller minus typ samtidigt som min mamma. Det blir liksom fel, förstår ni? Min integritet är redan såpass sårad efter alla jag berättat för om mitt inre liv, och alla främmande människor som rotat i min livmoder och alla sprutor och psykologer och viktminskningar, så jag känner mig som någon slags bjudbuffé.
Något vill jag ha för mig själv. Jag tror att mitt testdatum är en sådan typisk sak, som jag kommer att hålla för mig själv. Jag kan ta det i privata mess på mejl eller sociala medier, men jag kommer inte outa det allmänt. Bara så ni vet, och förstår varför. Denna ivf vet betydligt färre personer om att jag gör, än den förra, också i mitt privata liv. Jag tror de flesta som vet om ettan vet att det kommer en tvåa liksom, helt tappade är de ju inte ;), men vi har inte pratat om det mer i detalj - eftersom de flesta runt mig faktiskt inte frågar nåt om jag inte berättar, av någon slags idé om "omtanke". Vilket lett till ett totalt dödläge i några väldigt nära relationer, där tystnaden nu pågått i ett par månader. Stört. Men men, bortsett från det vet bara en handfull personer att jag gör detta just nu, och ännu färre kommer att få veta när det är testdags.
Så är planen just nu i alla fall. Den kan ju ändras. Är det nåt jag lärt mig i detta liv, så är det just det. Planer ändras. Shit happens. Sometimes shit is all that happens. Men. Det kommer också dagar, då vi kan dra på en paljettstass och tjuta; OUT OF THE LIGHT!
Fru Infertil har varit på många finaler, och även haft många överdådiga schlagerfester, med hela lägenheten fylld av sminkade, piffade, paljett-vänner, som tvingas genomgå lekar och utmaningar i schlagerns tecken. Inklusive Andra chansen. Som en Robinson-ö on acid, fast där alla får stanna kvar. Typ så :)
Hursomhelst nu skulle inte detta inlägg handla om schlager, förlåt, trodde ni att frugan skulle kunna få ur sig ett enda inlägg som inte handlar om infertilitet? Bahahaha, tyst era munnar så får ni socker. Det var bara ett sidospår, om ett förvisso nästan lika livsviktigt ämne som bebisverkstaden, men ändock -sidospår.
Jag valde rubriken för detta inlägg, eftersom jag just satte mig här vid min dator, lördag morgon, mannen är på resa och jag är ensam hemma, och tittade ut genom köksfönstret mot det vita snölandskapet. Och så kom den strofen till mig. Out in the light, like a star, like a hero. Så känner jag mig. Nästan. Inte alls. Men om vi jämför med hur överjävligt dåligt jag mådde i december och över jul och nyår, så är det en rättvisande strof.
Jag mår.... bättre. Kanske har kroppen anpassat sig bättre till de nya hormonnivåerna. Åtminstone är det delvis sant. Men jag tror det mer handlar om det där aldrig sinande hoppet, som återvänder med stora jättekliv när vi börjar våra ivf-behandlingar. Ni vet, innan så tänker en att jag kommer aldrig börja hoppas igen, jag kommer må piss hela behandlingen, fan jag VILL INTE, livet är så satans orättvist, dra åt helvete nässpraysjävel, det kommer inte funka, jag bokar in en resa till solen NU och dricker äckliga GT:s på en solstol.
Sen sätts behandlingen igång, och plötsligt finner en sig på en helt annan plats mentalt. Surfar mammakläder. Googlar födseldatum. Hur är det att föda i november? Behöver jag köpa en preggovinterjacka? Åh så synd att jag inte kan dricka champagne under hela schlagerperioden i år! Typ såna tankar. Sen kommer nästa tanke, och slår ner hoppet med en stor slägga. Bara 30 % chans. Varför skulle det funka?! Du kommer aldrig se ett plus på stickan. Och OM det funkar, så får du missfall..... Eller....? hörs då en annan röst. Det kanske du inte får. De flesta graviditeter leder ju till bebis. Och så tänds hoppet. LOVE WILL SURVIVE börjar jag sjunga och överröstar alla negativa tankar.
Ungefär så har jag det, vilket är ett skäl till att jag inte har kunnat blogga. En ivf-behandling är i mångt och mycket en ingenmanslands-period, tycker ni inte? Man går helt upp i sig själv och sin kropp, och även om jag kan tänka på annat, och kan jobba på ganska bra etc, så är inget särskilt viktigt. Inget når in. Livet känns som på paus, som på lek, fram till testdatum.
Nåväl, ännu är jag hyfsat tidigt i behandlingen. Det drar ju igång sen med ett jädra hallå, blodprover och ultraljud och äggplock etc, men där är vi inte ännu.
Jag har också bestämt mig för, tror jag, att inte berätta om exakt när jag gör vad. Jag vet inte till hundra procent vilka som hittat till den här bloggen, som känner mig i "verkliga livet". Det är ett par, det vet jag redan, som nosat fram ett och annat, men så finns där säkert fler, och det fyller mig med obehag att personer i min bekantskapskrets ska veta om ev plus eller minus typ samtidigt som min mamma. Det blir liksom fel, förstår ni? Min integritet är redan såpass sårad efter alla jag berättat för om mitt inre liv, och alla främmande människor som rotat i min livmoder och alla sprutor och psykologer och viktminskningar, så jag känner mig som någon slags bjudbuffé.
Något vill jag ha för mig själv. Jag tror att mitt testdatum är en sådan typisk sak, som jag kommer att hålla för mig själv. Jag kan ta det i privata mess på mejl eller sociala medier, men jag kommer inte outa det allmänt. Bara så ni vet, och förstår varför. Denna ivf vet betydligt färre personer om att jag gör, än den förra, också i mitt privata liv. Jag tror de flesta som vet om ettan vet att det kommer en tvåa liksom, helt tappade är de ju inte ;), men vi har inte pratat om det mer i detalj - eftersom de flesta runt mig faktiskt inte frågar nåt om jag inte berättar, av någon slags idé om "omtanke". Vilket lett till ett totalt dödläge i några väldigt nära relationer, där tystnaden nu pågått i ett par månader. Stört. Men men, bortsett från det vet bara en handfull personer att jag gör detta just nu, och ännu färre kommer att få veta när det är testdags.
Så är planen just nu i alla fall. Den kan ju ändras. Är det nåt jag lärt mig i detta liv, så är det just det. Planer ändras. Shit happens. Sometimes shit is all that happens. Men. Det kommer också dagar, då vi kan dra på en paljettstass och tjuta; OUT OF THE LIGHT!
söndag 27 december 2015
It has begun... IVF-behandling tagning 2
Så, mina vänner, julen är över, det klarade vi bra va? Hyfsat?
Och med det, har nästa fas i Fru Infertils liv inletts. Min andra IVF-behandling är på g.
På juldagen, 25/12 2015 började jag med Suprecur, nässpray (länk till FASS).
Det var på min cykeldag 20, alltså 20 dagar sedan mensens första dag, och cirka sju dagar före nästa mens. Jag är alltså i min "Two week wait" samtidigt, då vi också såg till att få en chans på ägglossningen jag hade förra helgen.
Jag tar dubbel dos (det vill säga ett sprut i varje näsborre) tre gånger om dagen. Förväntade bieffekter är trötthet, depression (hahahahahahahahaha), och graviditetsliknande symptom (BAHAHAHAHAHAHA) såsom spända bröst, mensvärk mm. It´s a joy, I tell you. A joy.
Jag har redan nu hunnit börja fundera på hur snabbt eventuella biverkningar egentligen träder i kraft, och alltså vad som är "min" kropp, ren trötthet, vad som är premenstruella symtom (och ja, klart jag funderar på vad som är graviditetssymtom också..) samt vad som kan tillskrivas Suprecur. Någon av er som vet? Hur snabbt börjar nässprayen påverka kroppen, tror/vet ni?
Hur som helst, jag ska nu gå på denna dos till mitten av januari, minst, och sen fortsätter jag med halverad dos när jag börjat med injektionerna, så jag har en förhållandevis lång behandlingsperiod framför mig. Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. Arg, mest. Jag svär åt den där jävla sprayen. Slänger argt ner den i väskan. Önskar så jag hade ett "normalt" liv. Jag är inte sjuk, så varför behandlas jag? Så tänker jag, och så tänker jag också, att jaja, jag får väl göra detta, det är vad som står till buds, jag har gjort det förut, jag kan igen.
Denna gång har jag ampat upp med besök hos psykologen bara några dagar innan jag började, och vi ska ha nästa träff när jag är i min nästa two week wait, det vill säga efter äggplock, befruktning, insättning och hela makapären. Det är många spända jobbiga steg nu på vägen fram dit. Förra gången var jag så oförberedd på allt, men nu vet jag, att vi har många checkpoints vi måste ta oss förbi, där var och en av dem är ett viktigt besked, inte bara beskedet gravid eller inte, utan allt fram till det.
Här kommer en "kort" sammanfattning på vad som behöver hända framgångsrikt, för att vi ska kunna gå vidare till nästa checkpoint, och vilken slags information vi får, när.
Fortsatt fin söndag tillönskas er!
Och med det, har nästa fas i Fru Infertils liv inletts. Min andra IVF-behandling är på g.
På juldagen, 25/12 2015 började jag med Suprecur, nässpray (länk till FASS).
Det var på min cykeldag 20, alltså 20 dagar sedan mensens första dag, och cirka sju dagar före nästa mens. Jag är alltså i min "Two week wait" samtidigt, då vi också såg till att få en chans på ägglossningen jag hade förra helgen.
Jag tar dubbel dos (det vill säga ett sprut i varje näsborre) tre gånger om dagen. Förväntade bieffekter är trötthet, depression (hahahahahahahahaha), och graviditetsliknande symptom (BAHAHAHAHAHAHA) såsom spända bröst, mensvärk mm. It´s a joy, I tell you. A joy.
Jag har redan nu hunnit börja fundera på hur snabbt eventuella biverkningar egentligen träder i kraft, och alltså vad som är "min" kropp, ren trötthet, vad som är premenstruella symtom (och ja, klart jag funderar på vad som är graviditetssymtom också..) samt vad som kan tillskrivas Suprecur. Någon av er som vet? Hur snabbt börjar nässprayen påverka kroppen, tror/vet ni?
Hur som helst, jag ska nu gå på denna dos till mitten av januari, minst, och sen fortsätter jag med halverad dos när jag börjat med injektionerna, så jag har en förhållandevis lång behandlingsperiod framför mig. Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. Arg, mest. Jag svär åt den där jävla sprayen. Slänger argt ner den i väskan. Önskar så jag hade ett "normalt" liv. Jag är inte sjuk, så varför behandlas jag? Så tänker jag, och så tänker jag också, att jaja, jag får väl göra detta, det är vad som står till buds, jag har gjort det förut, jag kan igen.
Denna gång har jag ampat upp med besök hos psykologen bara några dagar innan jag började, och vi ska ha nästa träff när jag är i min nästa two week wait, det vill säga efter äggplock, befruktning, insättning och hela makapären. Det är många spända jobbiga steg nu på vägen fram dit. Förra gången var jag så oförberedd på allt, men nu vet jag, att vi har många checkpoints vi måste ta oss förbi, där var och en av dem är ett viktigt besked, inte bara beskedet gravid eller inte, utan allt fram till det.
Här kommer en "kort" sammanfattning på vad som behöver hända framgångsrikt, för att vi ska kunna gå vidare till nästa checkpoint, och vilken slags information vi får, när.
- "Klimakteriet" - min kropp måste framgångsrikt försättas i klimakteriet, dvs all äggproduktion måste ha avstannat helt. Om den gör det, går vi vidare till:
- Äggtillväxt - medelst injektioner en gång om dagen i magen säger vi till min kropp att börja producera en satans massa ägg. MEN, den får för allt i livet inte lossa några ägg, så vi håller den i schack samtidigt, genom att fortsätta med klimakteriemedicinen. Äggtillväxten kontrolleras via
- Blodprov och /eller ultraljud för att kolla hormonnivåer och hur de ser ut. Nu kommer vi till nästa tricky tillfälle....
- För att jag ska vara en kandidat för äggplock, måste jag ha MINST TRE äggblåsor i plockbar storlek, och det betyder att de måste vara minst 12mm i diameter. Helst ska de vara 20 mm för att vara riktigt bra. Om de INTE är i rätt storlek, tillräckligt många, så får jag antingen fortsätta med injektionerna, eller avbryta och börja om. Så länge det inte...
- ...blir fel åt ANDRA hållet, dvs jag får för mycket hormon och blir överstimulerad. Det är ett läge som kan bli farlig och som kan rendera månader på sjukhus med vätskefylld buk och andra komplikationer. So we need to get it just right...
- Så säg att vi har fått det just right, jag har mellan 5 och kanske 10 plockbara ägg, då först bokas jag in för ett äggplock, och detta kommer jag alltså få information om först då.
- Inför äggplock forceras en ägglossning fram genom den sista sprutan som tas, och som är en riktig cocktail av härliga hormoner som gör så att alla ägg lossas prick 36 timmar senare. Fast nu lossar de ju inte av sig själva då, utan läkaren är redo och plockar ut dem manuellt.
- Efter äggplocket - som vi då hoppas att vi har fått ut ägg via, för det kan hända att alla äggblåsor är TOMMA även om de är tillräckligt stora och tillräckligt många, och det vet vi inte förrän under själva äggplocket - sker då befruktning. Min man lämnar spermaprov samma dag och befruktning sker och vi åker hem.
- 2 dagar senare kommer vi tillbaka för att göra en så kallad insättning. Det är alltså ett befruktat ägg som fortsatt dela sig i värmeskåp i två dagar, och vid det här laget kallas det ett embryo. Nästan alla som plockar ägg gör också en sån här kallad färsk återföring, i 96 % av fallen, så chansen är stor att vi kommer så långt, givet vi har ägg etc. Vid återföringen får vi också veta resten av information, dvs hur många ägg hittade de totalt, och hur många befruktades, och hur många delade sig och hur många var fit for the freezer. Överblivna braiga ägg fryses alltså in, för försök senare, om detta inte funkar. I cirka hälften av fallen går det att frysa in ägg.
- Och det är först NU egentligen, som it is all out of our hands. Nu åker vi hem, och gonar oss i två veckor, och inleder den så kallade ruvningen. Under ruvningen tillsätts ytterligare ett hormon, progesteron, för kroppen vet inte att den har ägglossat och behöver hjälp att förbereda för att ta emot ett embryo. Tre gånger om dan pillar man alltså upp en liten vaginaltablett, som, utöver att kladda som fan, ger....wait for it.... GRAVIDITETSSYMTOM!! Oavsett om jag är gravid eller inte hahahahaha, like I said, oh the joys!
- Nå, 2 veckor senare vet vi tack vare ett helt vanligt hederligt graviditetstest, om embryot har stannat kvar och börjat utveckla sig, och det är då vi förhoppningsvis plussar... Sen inleds en helt annan process, men den är ett ämne för ett helt annat blogginlägg... När den här frun har kommit så långt....
Fortsatt fin söndag tillönskas er!
onsdag 16 december 2015
Hopp, avundsjuka och statistik
Goderafton mina trumslagare och hovrensare! Hur har ni det i julstöket? Nu lackar det verkligen, inte sant? Den här frugan har just satt upp julgranen, med bittra grymtningar som jag fick dölja för maken mellan glöggsipparna, medan vi lyssnade på It's the most wonderful time of the year... Vilket normalt sett är min favoritjulsång, för ja, det har varit the most wonderful time of the year för mig. Nu däremot, är det the most crappy time of the year för mig. Det är i termer av blöta strumpor i stövlarna, meets bad hair day meets månadskortet på bussen har gått ut och du upptäckte det först när du gick på och vakterna kliver på på nästa station. Ungefär så, bara så att ni ska få ett grepp om det. Om det var lite vagt, inledningsvis. Om det kanske inte har gått fram, att Fru Infertil numera är The Grinch och Uncle Scrooge combined.
Senaste dagarna har julmyset dessutom nåt helt nya höjder, då jag fått flera gravidbesked. Två av mina absolut närmsta vänner blev spontangravida. Hoppsansa så det blev. Och nej, jag är inte missunnsam gentemot dem. Jag är förbannad för att det inte gäller mig. Det är fullt möjligt att ha dessa två känslor samtidigt. Men se det räckte inte. Och så har jag ju haft alla mina triljarders bekanta jag hänger med på Instagram. Och där har graviditetsbeskeden nu börjat dugga tätt, och det som i början var mysiga främlingar att följa och finna kraft och tröst i, har nu blivit som vilken random preggobildström som helst. Magar och ultraljud. De slutar kommentera på mina bilder, jag slutar kommentera på deras, för vi tillhör olika världar. De har lämnat mitt land, och gått in i preggolandet. Med ALL RÄTT så tro nu inte för ett ögonblick att jag tycker att någon av dem har gjort fel, men se jag vände mig till infertilitetsgänget för att finna likasinnade. Inte för att följa med folk på ultraljud och sockstickande och föräldraberättande. I så fall hade jag ju kunnat signa upp på tidningen Mama eller Vi Föräldrar and be done with it.
Furthermore, i början av hösten teamade jag upp med ytterligare två kompisar som jag kände sen innan, som också gjorde IVF. Ingen bor i min stad, men vi hade intensiv facebookkontakt om allt. Hur går det med sprutorna, hur mår ni, när är äggplock, etc etc. Det var så otroligt skönt att ha den kontakten så ni anar inte. Någon som förstod. Som jag dessutom kände. Och för mitt stilla sinne tänkte jag, att enligt statistiken ska i alla fall en av oss bli gravida här på första rundan. Då kan de andra två trösta varandra. Har vi tur kanske alla tre blir pregg, varför inte, vi är alla friska och fina och unga. Har vi riktig otur så blir två av oss gravida, och stackars stackars STACKARS den tredje, hur ska det gå för den?
Jo, jag kan nu berätta hur det blev för den tredje. Proudly introducing.....
Tadaaaaa! Fru Infertil!
Jopp, de andra två blev gravida på sina första IVF-försök. Jag sumpade inte bara första, utan även frysförsöket. Och ja, jag vet att det inte var jag personligen som sumpade det, det var inte mitt fel, men döm av min förvåning när jag insåg, att jag nu inte bara är en person som är DJUPT avundsjuk på människor som blir gravida spontant, jag är nu också klädsamt ASAVUNDSJUK på dem som kirrar det på första IVF-försöket. Som om de inte gått genom helvetets eldar för att komma dit. Det VET jag ju att de har. Men inte desto mindre har jag nu alltså nått dit så jag är avundsjuk och tycker att de inte vet vad lidande innebär, för de har minsann inte en sumpad IVF i bagaget.....
Ååååååh, barnlöshet, du gör mig så satans OHÄRLIG!!
Men, nu ska jag alltså komma till poängen - ursäkta att det tar sådan tid, glöggen gör mig lite splittrad - och det är att när jag berättar för andra om de här vännerna och instagrammarna som blir gravida på sina IVF:er så säger folk, och detta är i princip helt utan undantag:
MEN GUD SÅ BRA- DÅ MÅSTE DU VÄL ÄNDÅ KÄNNA HOPP NU DÅÅÅÅÅÅ?!?!?!?
Öh. Nä. Alltså, JAG blir ju inte mer gravid för att de blev gravida. Vänta, måste kolla efter i lella magen, hoohooooo lilla bebis - är du däääär? Ne. Det var du inte.
Jag har aldrig varit under föreställningen att IVF aldrig funkar, så att nu när jag sett att det funkar för någon annan andas ut och tänker att det därför kommer funka för mig också. Det verkar dock andra göra. "Ahaaa det GÅR att bli gravid med IVF, ja men DÅ måste ju Fru Infertil bli glad!!"
Jag har redan högt förtroende för behandlingen. Det funkar för ca 30 %. Gott så. Jag känner till statistiken - och jag vet också (damn you education!!) att det inte funkar som att för varje försök jag gör så ökar det chanserna, för mig, att jag ska lyckas. Det är som att slå en tärning. Du kommer troligen slå en sexa tids nog, men för det finns inga garantier. Sannolikheten är låg, men du kan slå allt utom sexor livet ut. It happens. Shit happens. Det troligaste är att jag kommer att lyckas och bli gravid genom behandlingen, helt klart, men andras success rates varken ökar eller sänker just MINA chanser, så därför varken ökar det eller sänker mitt hopp baserat hur det går för andra.
Men ändå är det som att jag förväntas ta de här lyckade berättelserna som en slag försäkran för egen del, och det förstår jag inte riktigt varför jag ska göra. Det kommer inte som en överraskning för mig att människor blir gravida genom IVF. Men det hjälper verkligen inte mig att bli gravid. Det hjälper dem att slippa vara i den här pissiga sitsen och bless them för det, herregud vad jag inte önskar någon detta, allra minst mina vänner. Så sjukt glad och lättad över att de slipper vara i skiten, ASFÖRBANNAD för att jag är i skiten. Och det tänker jag faktiskt förbehålla mig rätten att vara.
Jag är inget optimistiskt mysigt bundle of joy inför detta med IVF-behandling. I am so sorry and I hate to burst your bubble om du kom hit i en förväntan av en person som sitter i startgropen och gungar och peppar och slår sig på knäna och NU JÄVLAR SKA DET GÅ!!!
Jag orkar inte damma upp den energin, för jag står inte inför ett lopp där jag ska tävla mot någon annan. Jag är en människa i en djup livskris, som är stolt över att jag gick upp i morse, och än mer stolt över granen som står där och tindrar mot mig och över att jag gick till jobbet igår och dagen innan det och året innan det och att jag kommer gå dit imorgon också. Jag är stolt över att jag peppar och följer och stärker så många vänner och bekanta i deras kamp för att bli gravida, och jag önskar mig så innerligt detsamma tillbaka, och är så tacksam för att jag får just det på den här bloggen. Av er. Ni är guld värda. Ni får hemskt gärna känna hopp för mig. Jag känner hopp för er. Men vet att när ni lyckas, så vill jag inte ha kommentaren att nu kommer det lyckas för dig också. Vi vet inte om det kommer lyckas för mig. Och jag vill gärna bli tagen på allvar i den ovetskapen. Få vara en stund i den osäkerheten och rädslan. Kanske vore det bättre om jag mörkade den tanken, duckade den, låtsades som att den inte fanns. Jag hade troligen mått bättre då. Men mer gravid, det hade jag inte varit.
Senaste dagarna har julmyset dessutom nåt helt nya höjder, då jag fått flera gravidbesked. Två av mina absolut närmsta vänner blev spontangravida. Hoppsansa så det blev. Och nej, jag är inte missunnsam gentemot dem. Jag är förbannad för att det inte gäller mig. Det är fullt möjligt att ha dessa två känslor samtidigt. Men se det räckte inte. Och så har jag ju haft alla mina triljarders bekanta jag hänger med på Instagram. Och där har graviditetsbeskeden nu börjat dugga tätt, och det som i början var mysiga främlingar att följa och finna kraft och tröst i, har nu blivit som vilken random preggobildström som helst. Magar och ultraljud. De slutar kommentera på mina bilder, jag slutar kommentera på deras, för vi tillhör olika världar. De har lämnat mitt land, och gått in i preggolandet. Med ALL RÄTT så tro nu inte för ett ögonblick att jag tycker att någon av dem har gjort fel, men se jag vände mig till infertilitetsgänget för att finna likasinnade. Inte för att följa med folk på ultraljud och sockstickande och föräldraberättande. I så fall hade jag ju kunnat signa upp på tidningen Mama eller Vi Föräldrar and be done with it.
Furthermore, i början av hösten teamade jag upp med ytterligare två kompisar som jag kände sen innan, som också gjorde IVF. Ingen bor i min stad, men vi hade intensiv facebookkontakt om allt. Hur går det med sprutorna, hur mår ni, när är äggplock, etc etc. Det var så otroligt skönt att ha den kontakten så ni anar inte. Någon som förstod. Som jag dessutom kände. Och för mitt stilla sinne tänkte jag, att enligt statistiken ska i alla fall en av oss bli gravida här på första rundan. Då kan de andra två trösta varandra. Har vi tur kanske alla tre blir pregg, varför inte, vi är alla friska och fina och unga. Har vi riktig otur så blir två av oss gravida, och stackars stackars STACKARS den tredje, hur ska det gå för den?
Jo, jag kan nu berätta hur det blev för den tredje. Proudly introducing.....
Tadaaaaa! Fru Infertil!
Jopp, de andra två blev gravida på sina första IVF-försök. Jag sumpade inte bara första, utan även frysförsöket. Och ja, jag vet att det inte var jag personligen som sumpade det, det var inte mitt fel, men döm av min förvåning när jag insåg, att jag nu inte bara är en person som är DJUPT avundsjuk på människor som blir gravida spontant, jag är nu också klädsamt ASAVUNDSJUK på dem som kirrar det på första IVF-försöket. Som om de inte gått genom helvetets eldar för att komma dit. Det VET jag ju att de har. Men inte desto mindre har jag nu alltså nått dit så jag är avundsjuk och tycker att de inte vet vad lidande innebär, för de har minsann inte en sumpad IVF i bagaget.....
Ååååååh, barnlöshet, du gör mig så satans OHÄRLIG!!
Men, nu ska jag alltså komma till poängen - ursäkta att det tar sådan tid, glöggen gör mig lite splittrad - och det är att när jag berättar för andra om de här vännerna och instagrammarna som blir gravida på sina IVF:er så säger folk, och detta är i princip helt utan undantag:
MEN GUD SÅ BRA- DÅ MÅSTE DU VÄL ÄNDÅ KÄNNA HOPP NU DÅÅÅÅÅÅ?!?!?!?
Öh. Nä. Alltså, JAG blir ju inte mer gravid för att de blev gravida. Vänta, måste kolla efter i lella magen, hoohooooo lilla bebis - är du däääär? Ne. Det var du inte.
Jag har aldrig varit under föreställningen att IVF aldrig funkar, så att nu när jag sett att det funkar för någon annan andas ut och tänker att det därför kommer funka för mig också. Det verkar dock andra göra. "Ahaaa det GÅR att bli gravid med IVF, ja men DÅ måste ju Fru Infertil bli glad!!"
Jag har redan högt förtroende för behandlingen. Det funkar för ca 30 %. Gott så. Jag känner till statistiken - och jag vet också (damn you education!!) att det inte funkar som att för varje försök jag gör så ökar det chanserna, för mig, att jag ska lyckas. Det är som att slå en tärning. Du kommer troligen slå en sexa tids nog, men för det finns inga garantier. Sannolikheten är låg, men du kan slå allt utom sexor livet ut. It happens. Shit happens. Det troligaste är att jag kommer att lyckas och bli gravid genom behandlingen, helt klart, men andras success rates varken ökar eller sänker just MINA chanser, så därför varken ökar det eller sänker mitt hopp baserat hur det går för andra.
Men ändå är det som att jag förväntas ta de här lyckade berättelserna som en slag försäkran för egen del, och det förstår jag inte riktigt varför jag ska göra. Det kommer inte som en överraskning för mig att människor blir gravida genom IVF. Men det hjälper verkligen inte mig att bli gravid. Det hjälper dem att slippa vara i den här pissiga sitsen och bless them för det, herregud vad jag inte önskar någon detta, allra minst mina vänner. Så sjukt glad och lättad över att de slipper vara i skiten, ASFÖRBANNAD för att jag är i skiten. Och det tänker jag faktiskt förbehålla mig rätten att vara.
Jag är inget optimistiskt mysigt bundle of joy inför detta med IVF-behandling. I am so sorry and I hate to burst your bubble om du kom hit i en förväntan av en person som sitter i startgropen och gungar och peppar och slår sig på knäna och NU JÄVLAR SKA DET GÅ!!!
Jag orkar inte damma upp den energin, för jag står inte inför ett lopp där jag ska tävla mot någon annan. Jag är en människa i en djup livskris, som är stolt över att jag gick upp i morse, och än mer stolt över granen som står där och tindrar mot mig och över att jag gick till jobbet igår och dagen innan det och året innan det och att jag kommer gå dit imorgon också. Jag är stolt över att jag peppar och följer och stärker så många vänner och bekanta i deras kamp för att bli gravida, och jag önskar mig så innerligt detsamma tillbaka, och är så tacksam för att jag får just det på den här bloggen. Av er. Ni är guld värda. Ni får hemskt gärna känna hopp för mig. Jag känner hopp för er. Men vet att när ni lyckas, så vill jag inte ha kommentaren att nu kommer det lyckas för dig också. Vi vet inte om det kommer lyckas för mig. Och jag vill gärna bli tagen på allvar i den ovetskapen. Få vara en stund i den osäkerheten och rädslan. Kanske vore det bättre om jag mörkade den tanken, duckade den, låtsades som att den inte fanns. Jag hade troligen mått bättre då. Men mer gravid, det hade jag inte varit.
onsdag 9 december 2015
Än en gång däran, systrar. Än en gång däran.
Så, nu är det klart. Det jag lovade mig själv att jag bara skulle behöva utstå en enda gång, ska jag nu utstå igen. Jag måste läsa om mitt eget inlägg om äggplocket, tio tusen gånger, för nu är det jag som behöver pepptalket.
Ja, mensen kom. En hejdundrande ankomst på andra advent. Och ont gjorde den, denna gång. Ondare än jag någonsin haft förut. Det var som ett sorgen krampade i hela min kropp. Besvikelsen. Det förlorade hoppet. Men så vet ni ju, precis som Fru Infertil, att det går inte att gå runt och bära på förlorat hopp när en ska orka en IVF-behandling. Jag måste vara stark. Jag måste vara i form. Jag måste vara i balans. Så mycket balans det nu går att vara i, med hormoner rusande i hela kroppen, och tankar likt en tvättmaskin av ångest, runt runt runt.
Jag ska också göra en tuffare behandling denna gång. Högre dos av gonal-f. Längre tid på nässpray, för de hade inte tid med mitt äggplock förrän en vecka senare än sagt. Nåväl. Det är som att inget av det spelar någon roll. I am gonna do it, and I am gonna do it good. Jag är så satans stark så ni har aldrig sett dess like, ladies.
Jag är glad för den höjda dosen av gonal-f, som alltså är ett äggtillväxtstimulerade hormon. Förra gången fick jag "bara" 5 ägg, och förstås hoppas jag på fler denna gång. Av de 5 blev fyra befruktade, men bara två fortsatte att dela sig. Ett embryo sattes in, men blev tyvärr ingen graviditet. Det andra frystes in, och gav mig ett sådant obarmhärtigt hopp för vår andra chans, som skulle tippa statistiken till vår fördel och FUNKA. För, som ni vet, det funkade inte. Embryot dog vid upptiningen, och fick aldrig ens chans att bo i mig.
Det är en enorm investering att göra en IVF. Känslomässigt och fysiskt. Så det är klart att jag nu hoppas på fler chanser. Flera gyllene guldägg. Jag ska baka dem i starten på nästa år. Ett stort januarilass med ägg ska det bli. Jag vet nu vad 2016 har i sitt sköte. Så jag laddar, och avslutar detta år lugnt och stillsamt. Dragit ned på arbetstimmarna. Jag har berättat för mina chefer, tårarna kom, och de sa, ta det lugnt. Jobba hemifrån. Kom sent, och gå tidigt. Så, det gör jag. Året ut ska jag vila. Det kan jag lugnt göra, för gudarna ska veta att jag jobbat som en galning.
Sen är ett det go time.
Följer ni med? Jag behöver er!
Ja, mensen kom. En hejdundrande ankomst på andra advent. Och ont gjorde den, denna gång. Ondare än jag någonsin haft förut. Det var som ett sorgen krampade i hela min kropp. Besvikelsen. Det förlorade hoppet. Men så vet ni ju, precis som Fru Infertil, att det går inte att gå runt och bära på förlorat hopp när en ska orka en IVF-behandling. Jag måste vara stark. Jag måste vara i form. Jag måste vara i balans. Så mycket balans det nu går att vara i, med hormoner rusande i hela kroppen, och tankar likt en tvättmaskin av ångest, runt runt runt.
Jag ska också göra en tuffare behandling denna gång. Högre dos av gonal-f. Längre tid på nässpray, för de hade inte tid med mitt äggplock förrän en vecka senare än sagt. Nåväl. Det är som att inget av det spelar någon roll. I am gonna do it, and I am gonna do it good. Jag är så satans stark så ni har aldrig sett dess like, ladies.
Jag är glad för den höjda dosen av gonal-f, som alltså är ett äggtillväxtstimulerade hormon. Förra gången fick jag "bara" 5 ägg, och förstås hoppas jag på fler denna gång. Av de 5 blev fyra befruktade, men bara två fortsatte att dela sig. Ett embryo sattes in, men blev tyvärr ingen graviditet. Det andra frystes in, och gav mig ett sådant obarmhärtigt hopp för vår andra chans, som skulle tippa statistiken till vår fördel och FUNKA. För, som ni vet, det funkade inte. Embryot dog vid upptiningen, och fick aldrig ens chans att bo i mig.
Det är en enorm investering att göra en IVF. Känslomässigt och fysiskt. Så det är klart att jag nu hoppas på fler chanser. Flera gyllene guldägg. Jag ska baka dem i starten på nästa år. Ett stort januarilass med ägg ska det bli. Jag vet nu vad 2016 har i sitt sköte. Så jag laddar, och avslutar detta år lugnt och stillsamt. Dragit ned på arbetstimmarna. Jag har berättat för mina chefer, tårarna kom, och de sa, ta det lugnt. Jobba hemifrån. Kom sent, och gå tidigt. Så, det gör jag. Året ut ska jag vila. Det kan jag lugnt göra, för gudarna ska veta att jag jobbat som en galning.
Sen är ett det go time.
Följer ni med? Jag behöver er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)