lördag 1 oktober 2016

Risp rasp fillibombombom fillbombombom fillibombombom. RISP RASP

Nähe mina fellow infertile. Det där rekommenderar jag inte någon att prova hemma. Eller på sjukhus ;)

Äsch, okej, jag överdriver, jag har en talang för drama. Det handlar alltså om endometrial biopsi eller i detta fall endometrial scratching vilket är exakt samma sak, förutom att i fall två slänger de vävnadsprovet som de tagit. Endometrial scratching är en metod som många kliniker i Danmark, Tyskland och USA bland annat använder som standard. Hypotesen är att en lite uppretad livmoderslemhinna är en bättre miljö för ett litet embaby att fästa i, så därför går man in med en liten rispa och retar upp na lite. Innan man sätter in embaby alltså. Metoden har i många studier visat på superbra resultat, men ingen av dem är vetenskapligt vederlagda. Antingen innefattar de för få studieobjekt, eller har de inte haft kontrollgrupp, eller har inte studieobjekten haft samma förutsättningar. Etc. Så, man VET alltså inte. Men nu har det gått så långt så nu körs en rejäl internationell studie med typ 1000 objekt, varav yours truly är en thank you very much ser ni hur jag bidrar till vetenskapen!?, och här är Sahlgrenska med, tillsammans med sjukhus i Australien, mfl. Jag har redan värvat två till studien genom denna blogg dessutom hurra hurra! (Don't blame me if u don't like the ingrepp, u are on your own kiddos.)

Så de kör alltså en studie, och där fick jag vara med för jag passar in på kriterierna som de undersöker (alla får inte vara med utan man måste uppfylla de parametrar de ställt upp. Och nej, Stockholm är inte med i studien. Vi har redan kollat!) Man gör ingreppet cykeln innan ivf-behandling alternativt ivf-försök (dvs en återföring). I mitt fall inför min tredje ivf-behandling, som alltså börjar snart!

För er som är lite kväsimaggade går det bra att sluta läsa nu, för here comes the details. Er fruga lämnar inget osagt eller dolt, här kör vi med öppna kort och vaginor! 

Ingreppet går till som så att de späntar upp underlivet med den där mysiga typ TVING-MAN eller vad det är, för att komma åt och se ordentligt. För er gamla invanda ivf-haggor är ju det business as usual, det är dem de använder när de gör äggplock och återföring och egentligen gör den inte ont. Den är mer obehaglig, tycker jag. Sen för de in en leten gummikateter, och också den känner vi ivfveteraner igen, den används också vid transfer, och på mig har den aldrig känts. Denna scratching-kateter ska dock vara något grövre och stelare än den mjuka goa embabyslangen. Och sen, om jag fattade det rätt, drar de in en liten kratta i katetern så de kan rispa på insidan av slemhinnan litegrann och sen drar de ut och slänger kalaset. Klart. Ska ta typ 2 min. En del uppger smärta när katetern förs in men rivningen inuti ska typ inte kännas, om det känns så känns det som mensvärk. Sa de. Och så ordinerade de två panodil en timme innan ingreppet och man kan äta och dricka och jobba som vanligt den dagen. Easy peasy.



Haha. HOHOHAHAHAHA. Well well.

När jag kommer dit informerar jag om att jag har en låg smärttröskel. Eller jag vet inte, det kanske jag inte har? Men faktum är iaf att så fort de säger "förenat med milt obehag" så skriker jag i högan jävla sky så jag antar att det betyder att jag inte klarar smärta så bra. Även om det uttalandet har börjat reta mig det sista. Tänk om det faktiskt är så att det bara gör ONT AS FUCK det de gör på mig? Och givet det, så har jag väl en satans HÖG smärttröskel med tanke på att jag utsätter mig för det om och om igen, och LIGGER KVAR utan smärtmildrande medan det gör asont. Right?!

Oh well, jag sa iaf att jag brukar få jätteont vid t ex spolningen (minns ni den lilla mystrippen? way back when jag gjorde utredningen så spolar de ju kontrastvätska ut i äggledarna och spänner upp en jävla gummiboll inne i livmodern. Det skulle ju "mola lite" hette det då. Pfff. Jävla as. Det gjorde förbannat ont på mig och jag skrek rakt ut) och att jag därför redan nu undrar om de har starkare smärtstillande än de två larviga panodil jag petat i mig.

 - Nej nej nej, försäkrade doktorn, detta kommer inte göra ont. Se, vi för in en kateter här (målar på den lilla löjliga livmoderslappblocket som ligger framför henne på skrivbordet alltid redo) och så repar vi lite här. Katetern är samma som på transfer bara lite grövre.

Ahapp. Ok. Ja men då kör vi. Och det gjorde vi.

Försök ett medelst kateter: Fru Infertil blir överrumplad och gapar AJ rakt ut.
Försök två medelst kateter: Fru Infertil skriker Aaaaaahaaa
aahhaaaaa medan ryggen spänns i en båge.

Här pausar vi. Doktorn och sköterskan lugnar och klappar. Och min MAN förstås haha halleduda honom hade jag glömt, ja se han var där också hahaha (apropå att vi glömmer att våra män också går igenom detta apropå förra inlägget och era kommentarer - jag återkommer till det!!)
Vid det här laget börjar jag svettas. Det är ju en mänsklig reaktion att svettas vid rädsla.

Så aviserar doktorn att hon ska försöka igen, men att min livmodertapp ligger i lite taskig vinkel för närvarande, så sköterskan kör ner en knytnäve på livmodern för att pressa den rätt (parentes: Här frågar jag: hjälper det om jag är kissnödig? JA svarar båda då. JA MEN JAG TÖMDE JU PRECIS BLÅSAN I ERT JÄVLA GRAVIDITETSTEST PRECIS INNAN!! suck... (Och parentes i parentesen: jag skojade lite om det där testet, som var negativt kan ni tänka, att det var ju för jävla väl, annars hade du och jag behövt ta ett långt obekvämt samtal ikväll älskling, och då fnissades det lite awkward i rummet. hashtag #oursexlifeisdead hashtag #jaja) slut på både parentes och parentes i parentesen - hänger ni med?) vilket låter värre än vad det var för hon hade en mjuk varm hand. Sen kom dock något som inte var mjukt och varmt.

Tången.

Yep. Doktorn ska alltså dra min livmodertapp i en mer smickrande vinkel för att få in kateterhelvetet och hämtar en tång och börjar dra. Detta gör väldigt, väldigt ont. Jag frågar om de kan ge mig nåt mer, lugnande, smärtstillande, VIN?!?!

De är jävligt ovilliga till att ge mig nåt vilket jag inte fattar, vad är egenvärdet i att jag ska ligga där och ha så jävla ont? Jag menar, jag är verkligen inte för att droga i tid och otid men nu hade vi ju redan försökt en stund på två panodil och jag var ju skräckslagen och i uppenbar distress, och vid det här laget hade adrenalinet börjat kicka in, vilket orsakade att jag skakade okontrollerat i hela kroppen. Jag gjorde andningsövningar för att lugna kroppen och fick en filt över mig och fick ta ner benen för att lugna ner mig, vilket egentligen bara stressade mig mer. Det hade gått 30 min och vi var inte ett smack närmare scratching, vi hade inte ens fått in förbannad kateter så nu skulle det bli Tång + Kateter + Risp. Vi var LÄNGRE ifrån succé.

De ger mig. Ett stolpiller.

Värdigheten. Åh. Värdigheten.

Vi försöker igen med tången men jag gapar för lika full hals ändå, och nu får jag vila igen inför vårt tredje försök. Sköterskan går och förbereder en bedövningsspruta som doktorn lovar använda om försök tre med att dra tappen på plats gör för ont. Jag är desperat och  gråter och skrattar om vartannat vid det här laget. Försöker förstå varför det gör så ont och ber doktorn skippa jävla tången och bara köra in kateterhelvetet då. Hellre att det gör JÄTTEONT en gång, är ni med mig, och sen klart, istället för jävla tångdra hit och dit och sen ont. Men då förklarar hon att hon inte kan göra det, det är nåt med att katetern stöter i min livmodervägg och inte kommer "runt hörnet" där den ska rispa. :(

Så, upp med benen, jag ber min man ställa sig och göra fula grimaser, och ärligt talat alla dagar i veckan gör han jordens skojigaste fulaste grimaser men detta var de SÄMSTA fula grimaser jag sett honom göra haha, han såg lika skräckslagen ut som jag. Men jag ville liksom bara få en rejäl distraction for ma brain.

Men se här, bönhörd. Doktorn ändrar sig. Vet du, vi tar bedövning, säger hon.  Och så sätter hon sprutan. Och again, ni som gjort äggplock.. Ni vet... Att stickas fyra ggr runt livmodertappen med en spruta är ingen lek. Jag skrek rakt ut fyra ggr, men sen var det över. Och då var det som att... ja det känns nästan helt patetiskt i efter hand. För doktorn bara VIPS in med katetern och RISP och så ut och så var det klart! Det tog TIO SEKUNDER! Och jävla rispet kändes inte alls, och där var jag ju inte bedövad ens!

Så, in totales, handlade detta om att min livmodertapp var dels sluten och arg (detta var innan ÄL) och att min livmoder hade en liten oturlig vinkel just då. Det var egentligen bara det som krånglade till det. Så själva ingreppet i sig är egentligen smärtfritt i princip - det var ju inte skönt när hon satte in katetern men det var ju att hon inte kom runt väggen där inne som skapade smärtan. Det som ställde till det för mig var allt jävla kringarrangemang. Det är fan samma sak när jag gör äggplock, för då får de aldrig in den där jävla kanylen för morfinet, så när jag väl ska plockas har jag redan legat och svettats på en brits i trettio min med grävmärken i bägge armveck.

Suck. Jag är inte gjord för såna här grejer :( Jag tar inte smärta bra. Eller gör jag det, men skiten gör satans ont. Doktorn gjorde bedömningen att jag inte tar smärta bra, för hon läste in i min journal "Patienten har låg smärttröskel punkt. Rekommenderar morfin före nästa äggplock punkt"

FINALLY!! Success! Jag har ju försökt säga detta inför varje plock på mina inför-samtal med sköterskor men de ger mig bara en lugnande och säger "ja du ska få morfin". Jag vet att jag ska få morfin men jag är tålig som en elefant, ge det till min tidigt för effekten blir fördröjd. Sist låg jag hög som en drake i vilorummet efter sjävla äggplocket. Under plocket var jag smärtsamt medveten om allt. "Morfin är beroendeframkallande drog"-MY ASS

(Ok, skojar, jag tar drogberoende på allvar, förlåt.)


Det om det, snipp snapp snut, nu är den här lilla damen skrapad och klar! Jag blödde under ingreppet men det var från bedövningssprutan och sen blödde jag lite gammalt blod i två dagar till, alltså inget färskt, och ja vi får ha sex direkt (as if ... ;)) Jag har ägglossning imorgon eller i övermorgon så vi ska ändå försöka en sista gång för sen drar nästa ivf igång. En sista skälvande chans har vi på oss. Inte något jag egentligen tror på, men klart, lite intressant nu efter scratchingen. Eftersom vi alltid får många fina starka embryon så tycks det ju vara implantationen det stupar på. Och jag har nu en alldeles nyretad fin slemhinna för lelle embisen att grotta ner sig i. Mommys bled and screamed for you before you were even a clog of cells.

Så, kan livet som ofrivilligt barnlös också vara. Bortsett allt annat, så gör vi smärtsamma ingrepp i hopp om att få till det som andra får till på en flarra rödvin och en dålig rulle.


9 kommentarer:

  1. Alltså fy vad jag känner igen mig i den "låga smärttröskeln". Och jag har såå många gånger tänkt att det inte alls är låg smärttröskel för det gör i helvetes jävla skit ont och ingen skulle tycka att det va en piece of cake om dom hade lika ont. Meen med det sagt, well Done ! Vad gör man inte för att få till det. Håller alla tummar för att det ska ge resultat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä men precis, det där med smärttröskel är ju relativt!! Tack för ditt pepp!

      Radera
  2. Min livmoder har också en förkärlek till att ligga i vinkel. På första pterföringen började de prata om tången, men som tur var fick de in katetern ändå. Dock måste de alltid använda tjock katetern för att få in minikaterern. Min läkare skrev till och meden vägbeskrivning för min livmoder i min journal, när han hittade hur han skulle vinkla och böja för att få in katerern. ������

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh men gud din stackare! Detta har ju aldrig hänt m mig innan, att livmodern ligger snurrigt, så det kom som en chock! Vägbeskrivning *fniss*, ursäkta men det är så dråpligt allt med detta!

      Radera
  3. Åh vad jag lider med dig! Det var det som hände på mitt FET i juni! Fuck 1 timma och tio minuter,tuppade nästan av vid första försöket med tången som kom efter 40 min! Sen fick jag med bedövning, men jag hade typ post traumatisk stress efter, allt spelades upp som en film i huvudet och varje gång jag berättar om der blir jag helt svettig! Du är grym som kämpade på,vettefan om jag hade gjort det om det inte funnits ett upptinat embryo och väntat! GRYM!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min kärarste Em, åååh nu förstår jag mkt mer om vad du genomlevde i juni!! Jag kunde inte fatta hur ett ET/FET kan göra ont eftersom det "bara" är en mjuk liten kateter men kommer man inte in oc måste använda tången så är det ju hell on earth!!! Fasansfullt!

      Jag är själv chockad att jag kämpade på faktiskt, det låg inget embryo o väntade som du säger utan bara en helt frivillig procedur som jag inte har en aning om om den hjälper eller inte. OM den hjälper så är den ju inte en garanti för et, då hade jag förstås överlevt vad som helst, utan bara en eventuell högre chans att lyckas....

      Radera
    2. Jo men så är det ju, vet man att det ger utdelning eller kan göra det så tar man sig igenom smärtan. Men jag är grymt imponerad av dig Fru infertil och jag håller alla tummar jag har för att det hjälper er närmre målet��✊✊✊

      Radera
  4. Du beskriver så bra! Min livmoder, eller "gången" in till livmoderna (bakom livmodertappen) ligger som i en trapp. Katetern stöter liksom in i en vägg, precis som du säger. Och det gör så jävlarns ont! Jag får knappt in katetern de använder vid ET. Blev lovad morfin till nästa försök + livmoderhalsbedövning.

    Jag måste också än en gång säga hur bra du är på att skriva och förklara, med humor och med tårar. Det går rakt in en när man läser. Min man och jag brukar sitta tillsammans och läsa dina inlägg. Vi skrattar och gråter och känner igen oss. (Din blogg är förövrigt den enda ivfblogg min man ens har ett intresse av att läsa, förutom min egen.) Du kommer att skriva en fantastisk bok!

    Kram
    / Hedwig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh hjärta dig och hjärta din man VINK VINK MANNEN!!!

      Stackars dig som har denna problematik varje transfer! Nu förstår jag varför vissa har haft ont innan o trodde väl aldrig jag skulle "drabbas" av detta. Har inte hänt på de tidigare återföringarna (fyra st) så tror det har samband med inte kissnödig + inte efter ÄL. Det är min teori, o måtte jag inte behöva genomleva detta igen. Antalet ggr jag skrikit som ett jävla as o vridit mig i smärtor för att bli gravid: 4. Man hade ju önskat att det var för FYRA UNGAR; inte för att ens få en chans att bli gravid...

      Radera