Vad är väl en sommar?

I onsdags träffade jag inte bara en sköterska när det gällde att komma igång med viktminskningen på Förnedringsenheten på Sahlgrenska. Jag fick även tillfälle att träffa en dietist, och hon kommer att kopplas in igen i slutet på svältperioden (ja, det är alltså ren svält jag givit mig in på, låt mig vara helt tydlig med det - inget magiskt trolleri med den här bantningen, bara ren och skär svält-diet).

Hon hade väl inte så mycket att säga just nu, och jag ska heller inte säga att vi fet-klickade (som jag gjorde med gulle-Marianne), tvärtom tyckte jag det var ett jobbigt samtal och började bli irriterad på henne ganska snart. Ååååå aaaaaandra siiiiiiidaaaaaaan..... (gah! Damn u self insight and all years of therapy leading to low ability to kid self anymore) så fattar jag att det mötet var mycket mer utmanande för Fru Infertil, förstås, eftersom det handlade om att sätta mig ner, vuxna accomplished woman, och erkänna för en härligt fit dietist, alla mina äckliga knäppa beteenden som lett till en övervikt i termer av fetma.

Hur stor du än är, blir du vääääldigt liten i den sisten, ska jag tala om, och jag är så grymme stolt över mig själv att jag tog mig igenom samtalet och gave it my all, naket och ärligt. OK, bara liiiite dryg var jag. Framför allt var det när hon sa de förbjudna orden, när jag förklarade att min IVF inte kommer dra igång genast efter de 12 veckorna (som det gör för majoriteten av studiedeltagarna) då jag har en sommar som kom emellan, och jag ska alltså göra 12 veckor pulver, 4 veckor övergång och sen klara mig själv och hålla vikten, alt gå ner ännu mer beroende på hur läget är, troligen måste jag det, över sommaren. Hennes respons på detta var: Jaa.... men du kan ju se det POSITIVT...

Lägg av. Där fick hon a piece of Fru Infertils mind, let me tell ya, då jag förklarade för henne att jag nog allt förstår och inser  den positiva aspekten av att gå ner i vikt, men att för en person som kämpar mot barnlöshet är det som att livet rämnar när  horisonten flyttas fram. Vi står på skakig grund som det är, tystnad från vården och väntan på nästa steg är som att vara full på havet med förbundna ögon, medan ett inbokat möte  är fyrens trygga svepande sken. Vi vet vi inte kommer vara framme, men vi vet att vi inte är helt ensamna, och kanske kanske får vi vila en stund.

- Vad är väl en sommar? säger den som aldrig varit med om barnlöshet.
- Det är bara ett helt liv, svarar en barnlös.

 Ett helt liv, alla drömmar som går att drömma och alla drömmar som går att krossa och tre ägglossningar. That's a movie title for ya, släng dig i väggen Fyra bröllop och en begravning.

Obesitatsenheten - finally in a waitingroom that makes me feel slim

.... neeeeeee..... neeeeee.... så får man ju inte skämta... Så får man inte säga om de feta.... Neeee...

JOHO för tänk det får man om man heter Fru Infertil och själv är officiellt klassad som fet enligt konstens och läkevetenskapens alla regler och BMI-tabeller. Hello hello BMI fetma. On my very hard and strong way to BMI just Övervikt thank you veryyyy much!

Idag var första besöket alltså och ni Early Adapters (heeeey Waitingandlonging, S0ya.se, Saandydf m fl :D) har ju redan sett mitt långa känslosamma inlägg på instagram, directly reported from the waiting room- LIVE. (Ni som missat mig på insta, facebook & twitter, SKYNDA PRONTO, där får man veta jättemycket behind da scenes från Fru Infertils feta infertila liv, det är i sanning en fröjd att följa, tycker iaf jag, som ett av mina egna största fan :))

Hur som, det var inte utan att jag kände mig som en RIKTIG VINNARE där jag idag yrslig som fan inte klarade av att gå uppför Medicinareberget mot Sahlgrenska utan att stanna var femte meter och flåsa som en överviktig diabetestant med ciggfläckar på fingrarna. Idag fick jag ju det stora nöjet att gå in i huset tvärsemot Reproduktionsenheten (the place for us infertile) och istället gå raka vägen till Obesitatsenheten. Alltså. 2015. Bring it ON säger jag, det där med självrespekt är såååå 2014, nu fejsar vi alla våra demoner head on bara, inga schimärer eller fasader eller murar i världen kan dölja detta faktum och det känns lite skönt också... Ungefär som att komma ut ur garderoben. Eller gå på ens första AA-möte.

Hej allihopa...  Jag heter Fru Infertil.... och jag är.... jag är.... hrm.... (skrap skrap med foten i marken, flackande blick....) Jag är fet.... och... och..... jae....  infertil...

Finfertilerna ska vi kallas, det var väl PASSANDE? och ett sjukt mkt bättre namn på forskningsprojektet än "Undersökning om drastiskt viktminskning hos obesitaspatienter minskar fert.... eller vad det nu stod...  ;) Vi ska få vår EGEN enhet på Sahlgrenska. OCH förening och fackförbund,  while we are at it. Jag vet att vi är många där ute, Finfertiler UNITE!

Så, där satt jag alltså i väntrummet och kände mig sådär mager, gracil och esoterisk, som ett storögt rå fladdrade jag in i rummet och ut därifrån, endast efterlämnande en svag doft av lavendel och våta ängsmarker.

Först ut var sköterskan Marianne. Göööörgullig tanta som jag klickade med direkt. Nu brukar ju iofs Fru Infertil klicka med tantor direkt, jag är en väldigt gillningsbar person, om en har vett att uppskatta min rättframhet, raktpåhet och brysigomsamhet, som nog ibland missuppfattas för hårdhet och gåpåighet. Helt fel. Jag är som glassen Tip Top. Ett skal som uppfattas som lite hårt till en början, men bara tills en märker den fantastiskt lena och milda smaken, som alldeles alldeles strax efterföljs av oceaner av glänsande mjuk följsam vanilj, som att bli smekt i munnen känns det, så gott och härligt, så en bara vill stanna där, och känna sig trygg för resten av livet, omhändertagen av..., men, se där, vad är det? jo men bara den ÄNNU göttigare innersta mitten, en helt GIGANTISK nougatboll, liksom söt och fluffig på en gång, som får det att pirra på platser du inte visste fanns... Typ sån, är Fru Infertil. Bara så ni vet. Och ni får vara mina vänner. Om ni vill. Jag ska vagga er i chocolate heaven for the rest of ya lives, bitches!

Så inte så konstigt att jag klicka med tanten :-) Nu har jag fått med mig 2 jättepåsar med Modifast och ett papper fyllt med bokade tider. Det blir en bra vår detta, börjar jag aningens ana.

Resan har börjat

Nu är det officiellt ON, my darlings. Jag har nu gjort mitt första dygn på 800 kcal, och det ska bli 12 veckor av detta. Igår hade jag en dunderdålig dag. Jag kände mig nästan deprimerad. Det var måndag. Jag var hungrig. Kall. Trött. Och nere - kanske för att jag ska få säga farväl till en av de enda vänner jag haft; den goda maten och den goda drycken. De långa vinluncherna på stan med vänner, baraföratt-champagnen, mannens trerätters och underljuvliga efterrätter, ostbrickorna i soffan, det finns ingen hejd på hur mycket jag har använt mat som en tröst. Och nu rycks den bort, och kvar finns bara frun, fet och infertil, med en kropp som tidigare varit brukbar och underbar, och som nu bara  misslyckas med vad den företagit sig.

Jag är så innerligt trött på det, denna kropp som inte får vara ifred, som måste utvärderas, värderas och hanteras. Ska den inte bli dundersmal på nolltid ska den bli dundergravid på nästa ÄL. Huvudet har snurrat på det viset i över ett år. Nu ska jag hoppa av karusellen, ett tag iaf, och de inre konflikterna när jag bestämt mig för att inte försöka spontant denna månad kan bara ni, kära barnlösa, sätta er in i.

För första gången på 2 år går jag in i PMS - utan att undra hur det ska bli. Jag är inte el preggo, såtillvida det inte tillämpas några jungfrufödslar. Däremot hoppas jag att jag när mensen kommer, gått ner 2 kg. Pfft, that would be the first.

Men - på en happier note, varför gör jag då detta? Jo. Nu ska min kropp få göra nånting den kan lyckas med, garanterat. Den ska för första gången få gå in i ett failproof-projekt. Det GÅR Inte att misslyckas, så länge jag äter exakt vad de säger och inget annat. Och är det nånting Fru Infertil är, så är det att både ge och ta instruktioner.

Alltså, det KOMMER fungera. Jag ska bara låsa in mig i en kokong i 12 veckor, och titta ut på andra sidan, minst 12 kilo lättare.

Och då kommer jag ha ett BMI som läkarna inte reagerar på, och kan försöka bli gravid, utan lilla rösten som säger " du är för tjock, det är därför det inte går, det är ditt fel" eller "hoppas det inte tar, jag kan väl inte vara gravid och såhär stor samtidigt, jag kommer inte klara graviditeten/förlossningen, de kommer få hämta mig med grävmaskin!"










 

Fru Infertil och hennes SMASHING BOD'!

Det är många dagar livet känns komiskt, som att det sitter en figur och bara tokdriver med en, lite random kastar ödesdigra händelser ens väg, gärna sådant som en redan trodde att en klarat av, eller är scared shitless för. Nu tror ju inte jag på någon sådan varelse/enhet/ting i egentlig mening (längre), men det är inte utan att en undrar när just det som en lagt mest energi av allt på för att förtränga, poppar upp som en jädra gubben i lådan i ens fejs en dassig februaridag.

I alla ååååår har er kära Fru Infertil kämpat med övervikt. En så kallad lycklig olycklig tjockis. Jag har en SMASHING BOD, oavsett form, vikt och figur. Jag har varit dunderfet, jag har varit pinnsmal, men som röd tråd går, helt objektivt, att jag ser fantastisk ut. Jag har alltid tyckt det själv och vibbat ut det. Sen att samhällets skönhetsnormer, eller byxlinningen, inte alltid har hållt med - det är ju en helt annan femma och inlägg och bok. Poängen är att jag är en het katt.

Well, long story short, den där övervikten har varit ett faktum sen vi började försöka få barn. Jag var ca 10 kg överviktig när vi gifte oss (för snart två år sen), o efter det gick det bara uppåt. Först i en "nu ska vi PASSA PÅ" enligt råd från vänner som projicerade sina "oh no jag njöt inte tillräckligt innan jag blev gravid!"  och senare som ren tröst och depression. Livet blev en tvåveckors cykel med bantabantabanta innan ÄL, ätaätaäta efter ÄL. TOKDEPPÄTA vid mens. Normalt leverne ca 4 dar per månad. Not good, och hellooooooo 20 kg övervikt.

Läkarna har sagt att det är bra om jag går ner, det gäller ju alla oavsett försöka få barn eller inte, det är bäst att ha BMI ca 25, inte närmare 35 som jag varit och nosat på, men jag har inte klarat det. Mannen min i samma sits, och vi har varit varandras bästa vänner och fiender i ett.

Nu häromveckan drogs det hela till sin spets. Här gick vi i godan förträngningsro och väntade på att komma fram i IVF-kön, som här i Västra Götaland är 3 mån (trodde vi) och vi skulle komma fram i kön nu i februari. Men så ringde en barnmorska - för att kalla oss till möte ett trodde jag  - men icke.

Hon berättade om ett forskningsprojekt som erbjuds oförklarligt barnlösa par (kvinnor eg) som fått clear go för IVF och har BMI mellan 30-35. Och nu vart frågan om Fru Infertil ville vara med i denna studie som gick ut på att lottas i en "interventionsgrupp" eller "kontrollgrupp". Frågan som ska utredas är "blir det fler, lika många, eller färre barn i en grupp av överviktiga som snabb-bantar ner sig innan IVF:en startar, än i den grupp som har kvar sitt BMI 30-35?"

Att tacka ja till studien innebär att om en hamnar i Interventionsgruppen skulle en få hjälp av Sahlgrenskas överviktsenhet av dietist och sjuksköterska under hela bantningen (12 veckor på pulverdiet, fyra veckor på övergångsfas, och sen ytterligare hjälp i ett år oavsett läge/graviditet etc)  - och allt detta GRATIS. IVF:en skulle sen starta så snart som möjligt efter 12-veckorsbantningen. I just mitt fall skulle sommaren hinna emellan och därmed ingen IVF förrän i augusti. Vi var HELT inställda och hade satt allt vårt hopp till april, och hoppats på att hinna ett försök innan sommaren. Nu upplystes vi per telefon att de är sena, att Västra Götaland nu har 5 månaders väntetid och att ingen garanti finns för att vi skulle hinnas med innan sommaren.

I kontrollgruppen däremot vart det straight to GO, hoppa förbi hela IVF-kön och börja NU. Asap.


Detta var valet vi stod inför förra veckan.



Vi sa ja.



Men detta drog ju allt till sin spets, alla tankar om min övervikt kom rusande, hur farligt är det att vara tjock, är vi knäppa i huvudet som ens försöka få barn varje månad ens spontant, borde vi pausa allt och bara gå ner i vikt oavsett studien, är vi redo för IVF NU om vi hamnar i den gruppen, övervikt har massa mer komplikationer -  ska vi utsätta oss/ev barn för det? AAAAAAAAAH.

Ungefär så har det snurrat - jag är impad att jag ens klarat gå till jobbet. Tack o lov behövde vi bara vänta en vecka på att få komma till Sahlgrenska och få veta vilken grupp vi hamnade i.



Fru Infertil har känsla för drama  men jag ska inte utsätta er för en cliffhanger.

Jag ska bara berätta att nu börjar en helt annan resa.

Fru Infertils SMASHING BOD' 2.0 - eller snarare -20 kg. Vi hamnade i Interventionsgruppen och nu börjar alltså vår intervention.

Stay tuned och följ Sveriges rappaste Infertilitetsblogg. 
Nu också Viktminskningsblogg! 
Och Freakinfabulouswhatevs-blogg!