Vänner... Jag vet att jag varit tyst. Det är taskigt. Ni har klickat som aldrig förr. Aldrig förr har ett inlägg fått så mycket klick som det som legat här på toppen sen jag sa att jag skulle testa, och sen inte sa mer om saken. Förlåt. Jag har måstat hämta mig. Förstå. Och komma fram till hur jag vill göra. Det är slut. I alla fall, den här delen. I alla fall för nu.
Bloggen har varit ett enormt viktigt verktyg för mig, och bara 5 dagar efter den öppnades, i februari 2014, öppnade jag också mitt instagramkonto. Bägge platserna har lärt mig så mycket om ivf och barnlöshet, och det tillsammans med min egen historia (jag avskyr uttrycket "min resa" - this aint no fuckin joyride) har förändrat mig. I grunden. Jag är en annan nu. Jag är fortfarande fantastisk, men jag är också en annan. I ett annat ljus ser jag människor som krisar. På ett annat sätt möter jag dem. Mer vågar jag, mer orkar jag, mer vill jag, mer hoppas jag. Jag är också mer sårbar. Så mycket tröttare. Så mycket mindre naiv. Jag har sett så mycket nu. Mött mina egna gränser. Mannens gränser. Vänners gränser. Nöden har prövat och nöden har skördat och it all aint pretty, nej fy fan. Ilskan och bitterheten förtär, och den är väldigt svår att göra upp med. Jag kan inte hjälpa det, men tanken på ett fåtal personer gör att sveket bubblar i bröstet på mig. Att bli bortvald, till slut. Ställd åt sidan. Inte få vara med. Kanske välförtjänt, för gudarna ska veta att jag varit och blivit jävligt självupptagen. Men inte bara. Jag vet också, att det funnits rum för andra. Ja, det vet väl inte minst ni här, inte sant. Min kapacitet att bry mig om är enorm. Det har den alltid varit. Brysigomsamhet är min bästa och viktigaste gren. Men när den får sig en törn, har jag långt, mycket långt till att förlåta. Jag är långsint. Inte en vacker egenskap, men jag känner mig själv nu. Jag vet vem jag är, nu. Eller snarare, jag vet vem som var tvungen att komma in och ta över, för att hjälpa mig genom den här skiten. Och henne, tackar jag, även om hon inte alltid varit nåt att vara stolt över. Minns det, i det ni står i nu, när ni inte känner igen er själva, när ni blir livrädda för diskrepansen i den ni trodde att ni är och den ni faktiskt tycks vara. Ni är fortfarande den där personen, men er inre livräddare har fått träda in och ta över ett tag. Låt hen.
Barnlösheten. En kris likt inget annat jag mött. Allt präglar den. Allt färgar den. Allt sveper den med, som en obarmhärtig flodvåg sveper den in och tar allt med sig, lämnar intet oberört, skövlar och förstör. Identiteten. Framtiden. Min syn på mig själv som människa. Kvinna. Partner. Vän. Sexuell. Professionell. Det fysiska intrånget i behandlingen. Sovrumsdörren som vi tvingas ställa på vid gavel, och som omgivningen - av ren fascination och nyfikenhet - obehindrat stövlar in och ut genom med sina smutsiga stövlar. Nosar och undersöker, hur gick det nu, hur var det här, oj det var länge sen sist hörru, hur gick behandlingen, blev det nåt av det där fryset eller? Och jag, min idiot, som bjudit in, som vädjat om öppenheten, får vackert hålla sked i hand och svara på frågorna, jag som vädjat om frågor, vädjat om att de ska bry sig, vädjat om att de inte ska skamma mig genom tystnad. Jag får äta upp mina ord, och svara, på äggantal och frys och nästa behandling och huvudet på sned, guuud så jobbigt, hur MÅÅÅÅR ni egentligen, och jag nästan ser framför mig hur jag och min man är ett samtalsämne på nästa middag "Mmm vi känner ett par som inte kan få barn, herr och fru Infertil, kommer ni ihåg den, de har försökt i över TRE ÅR NU och de har gjort massa behandlingar och allt och det tar inte.. Nä fy...."
Så finns det dem som är värre att möta. De som inte stannade kvar av fascination, utan av omsorg. Vars ögon tåras med mina. De är fler. Så många fler. Jag orkar inte tänka på det ens, så ont gör det, att inte bara vara, utan veta att de vet att jag varit, så satans olycklig i så många år. Jag vill skydda dem från mig själv. Min mamma. Herregud. Kanske kan jag som ofrivilligt barnlös, paradoxalt nog bäst förstå, hur det river i min mamma, att se sin egen dotter inte kunna få bli mamma? Kanske ligger den förståelsen närmst. Jag vet, att hon vet, vad jag missar. Jag vet, att hon inget annat önskar, än att jag kunde få. Och det gör henne ordlös av tårar.
Barnlöshetskrisen går bara över av bebis, egentligen. Så är det. Det vet vi, eller hur? Det är klart det går att komma över ändå, missförstå mig rätt, en kan bearbeta och förlåta och gå vidare, och leva förstås ett helt underbart liv, så jag vill verkligen inte låtsas som att livet är över om man inte får barn, men som princip, så är boten på att vara barnlös att få barn, i all sin enkelhet. Och inget annat. Ingen hund eller resor eller hus eller fräcka jobb. En bebis. Inte för att bebis är så jävla häftigt i sig, utan för att vi vill bli föräldrar. Det handlar om vår identitet. En längtan om en upplevelse i livet, en dimension av oss själva. Djupt existensiellt. Man möter aldrig det djupa vrålet inifrån, om inte föräldraskapet tas ifrån en. Så hur skulle någon annan kunna förstå? Hur skulle någon annan kunna förstå det som mullrar från avgrunden, det som stiger upp till ytan och till slut kräver allt utrymme, allt syre? Omöjligt. Bara vi, som själva varit där, vi vet.
De flesta av oss, lyckas, till slut. De flesta av oss, blir föräldrar. Majoriteten av oss, den minoritet som utgörs av barnlösa (i Sverige är cirka 4 % procent per år av barnen som föds IVF-barn - det ger en hint om hur få vi är som går igenom detta), står där med en bebis i slutändan och många tänker på IVF som the cure. Jaha, är du barnlös, gör IVF, jag vet en som... Men visst, det är inte helt otänkbart att gå dit, eftersom IVF ju faktiskt lyckas för så många. Kan ni fatta? Som vi lidit, och så får vi lida mer av bara helvete, men sen får vi ju det där barnet! Sen är allt över! Att få komma fram, en så ohejdbar ogreppbar lycka. Min läkare har sagt, om och om igen, att IVF är en upprepningsbehandling. Hon tipsade oss till och mer om att köpa fler om denna sista inte lyckades, för det "borde gå" för oss. "Jag ska göra ert graviditetsultraljud!" var det sista hon sa till oss på vårt sista inför-möte. Färskförsök är det med högst successrate, det vill säga, det som sätts in direkt efter äggplocket och inte är från frysen. Och man behöver göra tre stycken i allafall, för att statistiken ska börja tala för ens fördel. Trettio procents chans per gång, och nej det blir inte HÖGRE chans efter tre ggr, chansen för att få en sexa på en tärning är lika hög per gång du slår den, men slår du hundra gånger, är du bound att få en sexa någon gång, statistiskt sett, är du med? Har sett SÅ mycket vilseledande statistikinfo i barnlöshetskretsar. Det är INTE högre chans på tredje behandlingen i sig, men totalt sett blir sannolikheten högre ju fler försök. Well, man ska alltså göra sina försök, och lita på sin läkare, och inte deppa ur, det är väl lite budskapet.
IVF har en total success rate på runt 70-75 procent, det är bra, men betyder också att cirka var fjärde person går ut från IVF-kliniken barnlös. Men det finns fler försök att köpa och statistik från amerikat pekar på att chansen för var enskild ivf-behandling upp till SEX STYCKEN är lika hög. Det vill säga, sex stycken äggplock. I sverige får man två eller tre äggplock beroende på landsting. Så förstås, väljer många - som kan - att köpa fler behandlingar privat. Varför skulle man inte? Till slut börjar man resonera, att ett äggplock = en ägglossning hemma nästan, förstår ni hur jag menar? Och till slut, blir den där behandlingen inte så tuff som den var initialt. Efter min första var jag helt vild av stolthet över mig själv. Att jag klarat det. Jag kunde inte tro det. Efter min tredje kändes det som business as usual. Fjutt fjutt i näsan, sprut sprut i magen, plock plock med nålen. Hur många äääägggg blev det, spekulerade vi, som stod vi och syna travhästen i mun. Som att stå utanför sig själv. Att vara ett objekt, som ska producera. Det där med kärleksbarn... ja... Det kan man ju se på lite olika sätt. Men tanken på att göra fler behandlingar än tre, blev plötsligt en verklighet, och kändes inte lika skrämmande. Kanske är de bättre privat, än på Sahlgrenska? Men hur orka, och våga tro?
Så finns ju alternativet adoption. Vi har ända sedan vi träffades pratat om det som ett alternativ, oavsett biobarn. Vi är redan kontaktfamilj för andras barn, och för oss har det inte varit det biologiska som är det primära i föräldraskapet, även om den längtan förstås är stor, så är det föräldraskapet som är målet, inte bebisen, remember? Vi har så mycket kärlek att ge, den räcker och blir över, och jag tror innerligt att vi klarar den extra utmaning det innebär att bli adoptivföräldrar. Det är, vet vi, ett helt annat föräldraskap, som inte står att jämföra med bioföräldrar. Det kräver mer. Och, tror jag, ger mer. Min man och jag är the lucky ones. Vi har råd. Vi är gifta. Vi är lämpliga. Vi har förberett allt. Ja i år har vi faktiskt gjort det, parallellt med två fucking behandlingar, när jag skriver orden nu kan jag knappt tro det är sant, hur har vi orkat? Vi står i kö och tickar poäng, och vi har gått den förberedande obligatoriska föräldrakursen. Förra nyår lovade jag mig själv, minns ni, att nästa år vid den här tiden är jag antingen gravid, eller har dragit igång adoption. Och jävlaridet, jag håller mitt ord. Så vi förberedde allt i år. Steget efter föräldrakursen är medgivandeutredning. Den tar cirka 3-6 mån, och efter den är det filliklart att skicka ansökan till ett land. Vi vet alla steg nu, hur lång tid det tar, och vi har en förening och all kunskap vi behöver.
Där står vi nu.
En av tre saker har hänt.
Vi blev gravida
Vi blev inte gravida, och fortsätter med IVF privat
Vi blev inte gravida, och fortsätter med adoption
Ja, så blir det. Jag lämnar er med denna cliffhanger för nu. Alla de här tre stegen kräver nämligen lite tid, innan jag kan göra nästa uppdatering. Alla de här stegen, kan också förändras, över tid. Och tid, är vad jag behöver nu. Tid att förstå, tid att gå vidare, tid att hantera. På instagram finns facit, för dem av er som spricker av nyfikenhet. Det har blivit en daglig ventil för mig och där har jag koll på vilka som följer mig, vilket jag inte har här. I veckan tog jag bort 25 %, cirka 100, av mina följare, och såg till att de som är kvar är sådana som verkligen är investerade i vad jag går igenom, och vet vad jag stått i, och själva stått eller står i något liknande. Ni är välkomna dit, skriv bara "bloggen" i DM till mig så släpper jag in er i värmen, och så kan vi prata vidare där. Eller vara tysta följare, det går bra också. Eller kan ni mejla mig på fruinfertil@gmail.com. Men jag vill inte fortsatt spela ut mitt inre här i denna blogg, inte när jag inte ens själv kan sätta ord på det riktigt. Dammet måste lägga sig, sikten måste klarna, sen kommer jag åter. Det kommer ett inlägg om julen, som senast, så mycket lovar jag, för julen är en väldigt väldigt väldigt speciell tid för mig, och för er, och då behöver ni Fru Infertils klokskaper, och jag behöver ert stöd, ja men se det fattar jag väl!
Fru Infertil, er favoritfru
Visar inlägg med etikett adoption. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett adoption. Visa alla inlägg
lördag 26 november 2016
torsdag 2 juni 2016
Topp 10 saker du INTE ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän
Repost: Mitt mest lästa inlägg:
Det är många som inte vet vad de ska säga, alls, till sina vänner, familj och bekanta som inte kan få barn. Jag är helt hundra på att många känner och tänker efter en hel del först och verkligen inte vill såra, och de flesta är förstås jättegott stöd till sina vänner och skulle aldrig drömma om att klämma ur sig nedan grodor. Den här texten går igenom det jobbigaste vi som ofrivilligt barnlösa får höra.
Är du själv ofrivilligt barnlös känner du kanske igen dig, och känner du någon som är så kan du se det som en guide för dig som är rädd att helt klampa i klaveret!
Obs - samtligt på denna lista har jag själv upplevt den gäller mig och min man som ofrivilligt oförklarligt barnlösa, och ja, av nära och kära, så det är inte alls bara klantiga plumpa främlingar som får ur sig dumheter. Det där vanliga "när ska ni ha barn då?" som många verkar tro är det dummaste vi ofrivilligt barnlösa får höra är faktiskt väldigt långt nere på listan. Tvärtom - det vore uppfriskande om någon vågade fråga det - den stora tystnaden som omger oss ofrivilligt barnlösa är a pain in the butt. När folk slutar fråga och frågorna bara susar rakt över huvudet på en på fester - DÅ är en fan illa ute - lost case... Oh well, mer om det nedan, ingen anledning till oro - nu kör vi igång meeeeeeed:
1. Ni tror inte att ni vill för mycket? Jag vet ett par som bara slappnade aaaaaaav och tänkte på annat och då blev de gravida!!!
Här vet jag inte riktigt vart jag ska börja, för här är det så mycket som är så jobbigt på en gång, men denna kommentar eller varianter på denna är mer regel än undantag när jag berättar att vi inte fått barn fast vi försökt (länge). Jag har förstått att många faktiskt TROR att det förhåller sig på detta vis, att nån slags överdriven vilja till barn skulle paja själva barnagörandet (eh? how???) men jag orkar inte ens gå in på detaljerna eller det helt omedicinska ovetenskapliga totalt helt motbevisade ärkepuckade i detta. Jag bara nöjer mig med att konstatera att, om vi vill för mycket, om du verkligen verkligen tror att denna kommentar är hjälpsam, och att ett minskande av vår barnalängtan skulle på nåt magiskt vis ordna saker och ting - HUR tror du att ett barnlängtande par ska kunna klara att MINSKA sin längtan? Som att be en benlös att bara tänka lite mindre på att den inte har ben, så kan den nog säkert snart börja gå?!? Det går inte! Vi kan inte vilja mindre.
2. Jag tycker det är viktigt att tänka positivt! Att liksom tänka att det kommer att gå!
Denna variant är en riktig goding, särskilt som det inte är omöjligt att få höra denna i samma mening som den föregående. Dvs - sluta tänka på att ni vill ha barn OCH tänk jättepositivt att ni kommer få barn -samtidigt! 0_o Öh....
Hade vi inte haft förmågan att tänka "positivt" kring vår barnlöshet så hade vi alla legat i fosterställning och grinat ungefär mest hela tiden. Kanske har du märkt att din ofrivilligt barnlösa vän ändå lever livet? Vi går upp och går till jobbet, vi åker på semestrar, vi ordnar middagar och fester, vi skrattar åt andras skämt, vi engagerar oss i fritidsaktiviteter, vi engagerar oss i våra vänners och familjs problem och berättelser om sina liv, vi älskar våra partners om vi har några och försöker hålla ihop våra relationer, och ja, vi knullar i regel mer än de flesta du känner, oftast på fucking beställning men ibland av lust, och detta mitt under brinnande AKUT PÅGÅENDE LIVSKRIS.
Tänk positivt? Really? We are the inventors of tänka positivt. Vi daskar Tänk positivts RUMPA! Du borde komma till oss för att få råd om hur man tänker positivt, inte vara den som ger oss råd om hur vi ska tänka! Dessutom; varför är det så svårt att bara låta oss få vara ledsna och oroliga? Att faktiskt ta in att detta är något som är sjukt jobbigt? Bara visa oss den respekten, det räcker.
3. Jag vet en som...
"Jag vet en som hade en infektion när han var fyra och sen försökte han och hans tjej få barn i typ, ja kan det ha varit tolv år kanske eller ja typ jättelänge och han iallafall när de gick till doktorn då visade det sig att han haft en inflammation eller ja infektion eller ja vad kan det ha varit när han var liten eller om det var senare eller ja jag vet inte men han, han fick i alla fall liksom typ helt vanliga antibiotika av doktorn och då pang blev de med barn direkt och nu har de sex barn, du tror inte att det är din Peter har?"
Suck. Alltså, jag orkar inte med detta. Illa lyssnade till halvt nedärvda skrönor om diverse lätta medicinska tillstånd som ordnar allt, den där superlätta lösningen på ett jättestort nästintill olösligt problem som vi barnlösa, och den samlade medicinska vetenskapen runt oss, magiskt har MISSAT, men som du har stenkoll på, så pass bra koll så du ändå tar och berättar det för oss, om än lite diffust i detaljerna för du minns inte exakt men så noga är det kanske inte? Näe, det handlar bara om ungefär det jobbigaste vi vet, och att ständigt påminnas om att vi inte ska vila i de utredningar vi gjort eller de besked vi fått av våra läkare, utan det finns alltid annat och mer därute, den där enkla lösningen, pillret, som vi bara missat, det är så utmattande. Varianter på detta temat är; hon bara slutade med kaffe, de började bägge äta zink och folsyra, han slutade med boxershorts, han började med boxershorts, de hade glömt kolla om hon verkligen hade ägg (??), etc, etc, etc.
4.Har ni provat att....?
Är du infertilitetsläkare? Har du sju års utbildning och tio års praktisk erfarenhet i ofrivilllig barnlöshet? Har du forskat i frågan? If not, then do try to keep this one to your self för den är faktiskt helt sjukt irriterande, och inte så lite kränkande. "Har du provat såna där ägglossningstest?" "Visste du att ägglossningen egentligen är på dag typ 12 och att man därför kan bli gravid redan dag 9 och alltså inte aaaaallllllssss är säker period veckan efter mens som jaaaag trodde?"
Rest assured: Är det någon som kan något om hur man gör barn - så är det ofrivilligt barnlösa. Vi kan varje detalj, vi kan menscykeln utantill och livmoderhalssekretet on the backs of our hands, vi har stenkoll på varje liten hormonell skiftning i kroppen och ja - vi har faktiskt hört talas om ägglossningstest kan du tänka! If it's out there, we've tried it.
Snälla, tro inte att vi inte fått barn för att vi inte vet hur man gör bebis!
5. För mig gick det på första försöket! / Jag är fertil som en frögurka! Jag behöver bara titta på en man/kvinna så....
Alltså. Stop. Just...... stop. Don't do it. OK?
6. Hur många gånger ni försökt då?... Ja men dååååsåååå!
Den här kommer ofta i kombination med ovanstående och den brukar tillhöra personer som själva sedan bildar sig en uppfattning utifrån det eventuella svaret på exakt hur ledsna/oroliga vi har rätt att vara. Jag har inte kommit fram till det exakta antalet gånger där vi har rätt att börja tycka att det känns oroligt, men satsen "Frågeställarens antal försök innan hen blev gravid gånger antalet försök frågeställaren själv tycker låter outhärdligt upphöjt till antal vinglas frågeställaren druckit" brukar vara en bra måttstock.
7. Passa på och njuuuuut! När barnen kommer, så kommer ni inte att kunna sova eller ens bajsa i fred!
Detta är en annan favorit som jag brukar kalla Livsnjutarförnekaren. Detta uttalas av personer som jag tror genomgår någon slags spontan hjärnsyntax-error. Det är nästan så jag hör nåt pysa till där inne i hjärnan, som att något mycket litet, men mycket viktigt, självantände, bara vid blotta uppenbarelsen av att jag är ofrivilligt barnlös. Pft!! säger det, och sen kommer de goda råden i en rask takt. Det första som sker är att personen går in i total förnekelse å mina vägnar. Jag kommer få barn VILKEN SEKUND SOM HELST! Det har kanske REDAN HÄNT????!!!!! Sen går personen rakt in i sin egen ångest (får jag förmoda?) over the life that is lost och projiceringen är ett fullbordat faktum, och nu är det dags att jag, i personens ställe, kramar de sista ljuva dropparna ur livet i en slags panisk Life As U Know It Will Be Over Tomorrow-mani.
Det finns ingen hejd på hur mycket jag måste sova, bajsa, dricka varmt kaffe, knulla (eh jupp.. am on it?!?), dricka champagne.... Och as much as I verkligen hate to burst your bubble, men snälla, sluta med detta omedelbart, för ni har verkligen fått it all wrong!
Vi ofrivilligt barnlösa vet att vi inte kommer få sova eller bajsa i fred när barnen kommer. Vi vet att vi kan, i teorin i alla fall, dricka champagne och ta tjänstledigt för att åka jorden runt och knulla mitt på dan för att andan faller på, men sådär fungerar det inte i verkligheten. I verkligheten VILL vi inget hellre än att bli störda när vi bajsar, vi är sjukt trötta på all frihet och alla pengar och allt vi kan göra, vi har gjort upp med att livet kommer att förändras och vi längtar efter den förändringen. Sorry to hear att du längtar tillbaka, inte tycker du njöt tillräckligt innan, eller vilka sorger det nu är du bearbetar, men processa inte ut din ångest på människor i akut sorg.
Det finns ingen champagne i världen som gottgör det, snarare smakar den mer och mer fadd för varje månad som går, varje flaska som öppnas efter minuset är ett faktum, vi kan varken lura oss själva eller varandra längre, vi ser hur vår älskades ögon tåras medan vi skålar för friheten som ingen av oss längre njuter av. Inte på riktigt, inte ända in, för inuti oss, allra längst in, är vi SCARED SHITLESS!!
8. Men boka in en långresa! Ett riktigt äventyr! Så får ni nåt annat att tänka på! Och det kan ju inte vi som har barn göra!!
Och de där reeeeesorna vi ska företa oss då, ja jädrar i min lilla låda vad det ska resas och weekendas och upplevas och upptäckas... För ofrivilligt barnlösa är livet ett evigt månadsräknande framåt. Vi lever ständigt nio månader framåt i tanken. "Kan vi göra det, eller ligger jag på förlossningen då?" är en HÖGST FREKVENT och dessutom REELL tanke, eftersom vi varje månad möter en liten chans att det faktiskt kan bli så. I början går ju inte en människa och tänker så, men efter x antal minus är det omöjligt att inte börja. Så vi vet inte om vi kan göra den där långresan då, om vi föder då, är höggravida då, injicerar oss själva med hormoner då, eller är djupt deprimerade då. Vi lever livet i tvåveckors-cykler. Två veckor fram till ÄL (ägglossning) och sen två veckor fram till BIM (beräknad icke-mens.... Bahahahaha). Och sen börjar det om. Varje månad. The Circle of Life. Eller snarare; The Circle of the hope for Life.
Nej. Vi kan inte passa på att resa. Vi är stolta över att vi dök upp på den här middagen vi sitter på med dig. Respektera det, och var här och nu med oss, i sorgen och oron - tvinga oss inte att dessutom orka med att njuta mitt i allt, att finna the silver lining - det är bara grymt.
9..... Men GUD SÅ SKÖNT att ni har HAMNAT I IVF-kö!! DET är ju ändå något att fira. GRATTIS OCH HURRRAAAAA!!
Detta tillämpas förstås endast på de som faktiskt har kommit fram i IVF-kön och här måste jag inflika att jag förväntar mig inte att alla i ens omgivning ska kunna allt om (in)fertilitet och olika behandlingar och processer - men graden av totalt okunskap och ibland rena ignorans som en del personer uppvisar (inte sällan kombinerat med den självutnämnda läkaren där ovan som ska ha oss till att dricka tre baljor grönt te innan läggdags för det funkade för personens sysslings vän, vilket gör det ännu konstigare) är ta mig fasiken ibland oförlåtlig. Du har kanske hamnat här i den här bloggen för att du har en ofrivilligt barnlös vän och faktiskt vill ha råd om hur agera? Förutom "finns nära, våga fråga hur det är och lyssna sen på svaret"-rådet (som tillämpas på alla oavsett kris så det kan du ta med dig och lägga i fickan för alla framtida eventuella kriser i din närhet) så har jag ett råd till. Kolla upp, liiite. Bara lite. Jag har fått höra så sjukt många GRATTIS TILL IVF-KÖN! så jag blir helt matt. Men så här är det med IVF - varsågod här kommer
Fru Infertils IVF For Dummies
1. Vi är i denna situation för att inget annat funkat. Det är en medicinsk behandling en får för att en har ett tillstånd, infertilitet, som vi har rätt att få behandling emot. Det är vi förstås sjukt tacksamma för att vi får, men situationen i sig, IVF-situationen, har föranletts av lidande.
2. IVF är en grymt tuff behandling, psykiskt såväl som fysiskt, där kvinnan ska injicera sig själv med sprutor i magen och hormonera typ ihjälp kroppen. Du behöver inte veta detaljerna men vet att det är en asjobbig och smärtsam behandling som tar lång tid, inbegriper i allt i ens liv ooooooooooch (här kommer grädden på moset):
3. IVF-behandlingar har en successrate (till framfött barn) på ungefär 20-25 % per försök (beroende på massa faktorer, vikt, ålder etc så detta med en nypa salt). IVF:en kan förstås lyckas så att en graviditet uppnås, men sen tillkommer exakt SAMMA process som för alla andra, med allt vad det innebär med missfallsrisker etc. IVF är alltså INTE en garanti på något sätt - utan ETT sätt att behandla infertila när allt annat misslyckats, a rat's ass chance. Bara det.
Många jag berättar för att jag ska göra IVF pustar ut, som att puuuuuh faran är över, HURRA!! Det gör mig ledsen. Jag är rädd och orolig inför denna behandling, hur det ska kännas och hur det ska gå, om det ska gå, alls. Trösta mig. GRATULERA MIG INTE!
10. ................... Får jag be om störsssssstaaaaa mööööööööööjligaaaaaaaaa..............tysssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssst...............................................................................................................nnnnnnaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad
Och här kommer den. The worst of the worst. Ihjältigandet. Vännerna som slutar höra av sig. Samtalsämnet ingen berör. Pestsmittan. De som sluter sig i sina skal och sina nyfödda gosbebisar som överfaller oss på avstånd på instagram, facebook, och i våra brevlådor varje jul, där barnakullen med blondrufsiga små charmtroll utökas år för år, och de som en gång var våra vänner får inte ur sig något annat på kortet än God Jul och Gott Nytt År, undertecknat med alla namn i familjen. Detta gör absolut ondast. Jag tar punkterna 1-9 ovan varje dag i veckan, tio gånger om dagen, före jag tar den här tystnaden. Jag har fått höra så många gånger, när jag själv hört av mig och oombedd uppdaterat personen på hur jag har det och hur det går att "Jag har tänkt på dig SÅ många gånger men inte VELAT FRÅGA för jag visste inte hur du skulle ta det. Men jag tänker på dig HELA TIDEN."
Alltså med största möjliga tydlighet vill jag få detta sagt:
Fru Infertil undanber sig VÄNLIGT men BESTÄMT alla former av "omtanke" som går ut på att jag lämnas helt ensam i det svåraste jag gått igenom. Jag förstår att det inte är lätt att veta vad en ska säga, därav satte jag av mitt hjärtas stora godhet ihop denna lista som hjälp på vägen, men att välja att absolut inte längre säga ett smackelismacksmack om någonting alls? Och sen skylla sin egen feghet och självupptagenhet i den egna bebislyckan på att det egentligen är av omtanke?! Näe, den tar jag inte. Jag förstår att ni har egna liv, jag förstår att det drar ner humöret och tar emot att mitt i allt bebismys höra av sig till den där besvärliga vännen som hamnade utanför allt och jag förstår att ni tycker om mig och inte vet vad ni ska säga.
Så säg det!
Säg: "Jag vet inte vad jag ska säga".
Exakt just precis det och bara det. För vi vet att du inte vet vad du ska säga, och det är HELT OKEJ, vi förväntar oss inga stordåd, vi förväntar oss bara att slippa ovanstående RAPPAKALJA.
Repeat after me:
Tack för att du berättar detta för mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Finns det något du behöver eller vill att jag ska göra för dig?
The End.
Det är många som inte vet vad de ska säga, alls, till sina vänner, familj och bekanta som inte kan få barn. Jag är helt hundra på att många känner och tänker efter en hel del först och verkligen inte vill såra, och de flesta är förstås jättegott stöd till sina vänner och skulle aldrig drömma om att klämma ur sig nedan grodor. Den här texten går igenom det jobbigaste vi som ofrivilligt barnlösa får höra.
Är du själv ofrivilligt barnlös känner du kanske igen dig, och känner du någon som är så kan du se det som en guide för dig som är rädd att helt klampa i klaveret!
Obs - samtligt på denna lista har jag själv upplevt den gäller mig och min man som ofrivilligt oförklarligt barnlösa, och ja, av nära och kära, så det är inte alls bara klantiga plumpa främlingar som får ur sig dumheter. Det där vanliga "när ska ni ha barn då?" som många verkar tro är det dummaste vi ofrivilligt barnlösa får höra är faktiskt väldigt långt nere på listan. Tvärtom - det vore uppfriskande om någon vågade fråga det - den stora tystnaden som omger oss ofrivilligt barnlösa är a pain in the butt. När folk slutar fråga och frågorna bara susar rakt över huvudet på en på fester - DÅ är en fan illa ute - lost case... Oh well, mer om det nedan, ingen anledning till oro - nu kör vi igång meeeeeeed:
Fru Infertils speciella toppen-botten-lista på 10 saker du inte ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän!
1. Ni tror inte att ni vill för mycket? Jag vet ett par som bara slappnade aaaaaaav och tänkte på annat och då blev de gravida!!!
Här vet jag inte riktigt vart jag ska börja, för här är det så mycket som är så jobbigt på en gång, men denna kommentar eller varianter på denna är mer regel än undantag när jag berättar att vi inte fått barn fast vi försökt (länge). Jag har förstått att många faktiskt TROR att det förhåller sig på detta vis, att nån slags överdriven vilja till barn skulle paja själva barnagörandet (eh? how???) men jag orkar inte ens gå in på detaljerna eller det helt omedicinska ovetenskapliga totalt helt motbevisade ärkepuckade i detta. Jag bara nöjer mig med att konstatera att, om vi vill för mycket, om du verkligen verkligen tror att denna kommentar är hjälpsam, och att ett minskande av vår barnalängtan skulle på nåt magiskt vis ordna saker och ting - HUR tror du att ett barnlängtande par ska kunna klara att MINSKA sin längtan? Som att be en benlös att bara tänka lite mindre på att den inte har ben, så kan den nog säkert snart börja gå?!? Det går inte! Vi kan inte vilja mindre.
2. Jag tycker det är viktigt att tänka positivt! Att liksom tänka att det kommer att gå!
Denna variant är en riktig goding, särskilt som det inte är omöjligt att få höra denna i samma mening som den föregående. Dvs - sluta tänka på att ni vill ha barn OCH tänk jättepositivt att ni kommer få barn -samtidigt! 0_o Öh....
Hade vi inte haft förmågan att tänka "positivt" kring vår barnlöshet så hade vi alla legat i fosterställning och grinat ungefär mest hela tiden. Kanske har du märkt att din ofrivilligt barnlösa vän ändå lever livet? Vi går upp och går till jobbet, vi åker på semestrar, vi ordnar middagar och fester, vi skrattar åt andras skämt, vi engagerar oss i fritidsaktiviteter, vi engagerar oss i våra vänners och familjs problem och berättelser om sina liv, vi älskar våra partners om vi har några och försöker hålla ihop våra relationer, och ja, vi knullar i regel mer än de flesta du känner, oftast på fucking beställning men ibland av lust, och detta mitt under brinnande AKUT PÅGÅENDE LIVSKRIS.
Tänk positivt? Really? We are the inventors of tänka positivt. Vi daskar Tänk positivts RUMPA! Du borde komma till oss för att få råd om hur man tänker positivt, inte vara den som ger oss råd om hur vi ska tänka! Dessutom; varför är det så svårt att bara låta oss få vara ledsna och oroliga? Att faktiskt ta in att detta är något som är sjukt jobbigt? Bara visa oss den respekten, det räcker.
3. Jag vet en som...
"Jag vet en som hade en infektion när han var fyra och sen försökte han och hans tjej få barn i typ, ja kan det ha varit tolv år kanske eller ja typ jättelänge och han iallafall när de gick till doktorn då visade det sig att han haft en inflammation eller ja infektion eller ja vad kan det ha varit när han var liten eller om det var senare eller ja jag vet inte men han, han fick i alla fall liksom typ helt vanliga antibiotika av doktorn och då pang blev de med barn direkt och nu har de sex barn, du tror inte att det är din Peter har?"
Suck. Alltså, jag orkar inte med detta. Illa lyssnade till halvt nedärvda skrönor om diverse lätta medicinska tillstånd som ordnar allt, den där superlätta lösningen på ett jättestort nästintill olösligt problem som vi barnlösa, och den samlade medicinska vetenskapen runt oss, magiskt har MISSAT, men som du har stenkoll på, så pass bra koll så du ändå tar och berättar det för oss, om än lite diffust i detaljerna för du minns inte exakt men så noga är det kanske inte? Näe, det handlar bara om ungefär det jobbigaste vi vet, och att ständigt påminnas om att vi inte ska vila i de utredningar vi gjort eller de besked vi fått av våra läkare, utan det finns alltid annat och mer därute, den där enkla lösningen, pillret, som vi bara missat, det är så utmattande. Varianter på detta temat är; hon bara slutade med kaffe, de började bägge äta zink och folsyra, han slutade med boxershorts, han började med boxershorts, de hade glömt kolla om hon verkligen hade ägg (??), etc, etc, etc.
4.Har ni provat att....?
Är du infertilitetsläkare? Har du sju års utbildning och tio års praktisk erfarenhet i ofrivilllig barnlöshet? Har du forskat i frågan? If not, then do try to keep this one to your self för den är faktiskt helt sjukt irriterande, och inte så lite kränkande. "Har du provat såna där ägglossningstest?" "Visste du att ägglossningen egentligen är på dag typ 12 och att man därför kan bli gravid redan dag 9 och alltså inte aaaaallllllssss är säker period veckan efter mens som jaaaag trodde?"
Rest assured: Är det någon som kan något om hur man gör barn - så är det ofrivilligt barnlösa. Vi kan varje detalj, vi kan menscykeln utantill och livmoderhalssekretet on the backs of our hands, vi har stenkoll på varje liten hormonell skiftning i kroppen och ja - vi har faktiskt hört talas om ägglossningstest kan du tänka! If it's out there, we've tried it.
Snälla, tro inte att vi inte fått barn för att vi inte vet hur man gör bebis!
5. För mig gick det på första försöket! / Jag är fertil som en frögurka! Jag behöver bara titta på en man/kvinna så....
Alltså. Stop. Just...... stop. Don't do it. OK?
6. Hur många gånger ni försökt då?... Ja men dååååsåååå!
Den här kommer ofta i kombination med ovanstående och den brukar tillhöra personer som själva sedan bildar sig en uppfattning utifrån det eventuella svaret på exakt hur ledsna/oroliga vi har rätt att vara. Jag har inte kommit fram till det exakta antalet gånger där vi har rätt att börja tycka att det känns oroligt, men satsen "Frågeställarens antal försök innan hen blev gravid gånger antalet försök frågeställaren själv tycker låter outhärdligt upphöjt till antal vinglas frågeställaren druckit" brukar vara en bra måttstock.
7. Passa på och njuuuuut! När barnen kommer, så kommer ni inte att kunna sova eller ens bajsa i fred!
Detta är en annan favorit som jag brukar kalla Livsnjutarförnekaren. Detta uttalas av personer som jag tror genomgår någon slags spontan hjärnsyntax-error. Det är nästan så jag hör nåt pysa till där inne i hjärnan, som att något mycket litet, men mycket viktigt, självantände, bara vid blotta uppenbarelsen av att jag är ofrivilligt barnlös. Pft!! säger det, och sen kommer de goda råden i en rask takt. Det första som sker är att personen går in i total förnekelse å mina vägnar. Jag kommer få barn VILKEN SEKUND SOM HELST! Det har kanske REDAN HÄNT????!!!!! Sen går personen rakt in i sin egen ångest (får jag förmoda?) over the life that is lost och projiceringen är ett fullbordat faktum, och nu är det dags att jag, i personens ställe, kramar de sista ljuva dropparna ur livet i en slags panisk Life As U Know It Will Be Over Tomorrow-mani.
Det finns ingen hejd på hur mycket jag måste sova, bajsa, dricka varmt kaffe, knulla (eh jupp.. am on it?!?), dricka champagne.... Och as much as I verkligen hate to burst your bubble, men snälla, sluta med detta omedelbart, för ni har verkligen fått it all wrong!
Vi ofrivilligt barnlösa vet att vi inte kommer få sova eller bajsa i fred när barnen kommer. Vi vet att vi kan, i teorin i alla fall, dricka champagne och ta tjänstledigt för att åka jorden runt och knulla mitt på dan för att andan faller på, men sådär fungerar det inte i verkligheten. I verkligheten VILL vi inget hellre än att bli störda när vi bajsar, vi är sjukt trötta på all frihet och alla pengar och allt vi kan göra, vi har gjort upp med att livet kommer att förändras och vi längtar efter den förändringen. Sorry to hear att du längtar tillbaka, inte tycker du njöt tillräckligt innan, eller vilka sorger det nu är du bearbetar, men processa inte ut din ångest på människor i akut sorg.
Det finns ingen champagne i världen som gottgör det, snarare smakar den mer och mer fadd för varje månad som går, varje flaska som öppnas efter minuset är ett faktum, vi kan varken lura oss själva eller varandra längre, vi ser hur vår älskades ögon tåras medan vi skålar för friheten som ingen av oss längre njuter av. Inte på riktigt, inte ända in, för inuti oss, allra längst in, är vi SCARED SHITLESS!!
8. Men boka in en långresa! Ett riktigt äventyr! Så får ni nåt annat att tänka på! Och det kan ju inte vi som har barn göra!!
Och de där reeeeesorna vi ska företa oss då, ja jädrar i min lilla låda vad det ska resas och weekendas och upplevas och upptäckas... För ofrivilligt barnlösa är livet ett evigt månadsräknande framåt. Vi lever ständigt nio månader framåt i tanken. "Kan vi göra det, eller ligger jag på förlossningen då?" är en HÖGST FREKVENT och dessutom REELL tanke, eftersom vi varje månad möter en liten chans att det faktiskt kan bli så. I början går ju inte en människa och tänker så, men efter x antal minus är det omöjligt att inte börja. Så vi vet inte om vi kan göra den där långresan då, om vi föder då, är höggravida då, injicerar oss själva med hormoner då, eller är djupt deprimerade då. Vi lever livet i tvåveckors-cykler. Två veckor fram till ÄL (ägglossning) och sen två veckor fram till BIM (beräknad icke-mens.... Bahahahaha). Och sen börjar det om. Varje månad. The Circle of Life. Eller snarare; The Circle of the hope for Life.
Nej. Vi kan inte passa på att resa. Vi är stolta över att vi dök upp på den här middagen vi sitter på med dig. Respektera det, och var här och nu med oss, i sorgen och oron - tvinga oss inte att dessutom orka med att njuta mitt i allt, att finna the silver lining - det är bara grymt.
9..... Men GUD SÅ SKÖNT att ni har HAMNAT I IVF-kö!! DET är ju ändå något att fira. GRATTIS OCH HURRRAAAAA!!
Detta tillämpas förstås endast på de som faktiskt har kommit fram i IVF-kön och här måste jag inflika att jag förväntar mig inte att alla i ens omgivning ska kunna allt om (in)fertilitet och olika behandlingar och processer - men graden av totalt okunskap och ibland rena ignorans som en del personer uppvisar (inte sällan kombinerat med den självutnämnda läkaren där ovan som ska ha oss till att dricka tre baljor grönt te innan läggdags för det funkade för personens sysslings vän, vilket gör det ännu konstigare) är ta mig fasiken ibland oförlåtlig. Du har kanske hamnat här i den här bloggen för att du har en ofrivilligt barnlös vän och faktiskt vill ha råd om hur agera? Förutom "finns nära, våga fråga hur det är och lyssna sen på svaret"-rådet (som tillämpas på alla oavsett kris så det kan du ta med dig och lägga i fickan för alla framtida eventuella kriser i din närhet) så har jag ett råd till. Kolla upp, liiite. Bara lite. Jag har fått höra så sjukt många GRATTIS TILL IVF-KÖN! så jag blir helt matt. Men så här är det med IVF - varsågod här kommer
Fru Infertils IVF For Dummies
1. Vi är i denna situation för att inget annat funkat. Det är en medicinsk behandling en får för att en har ett tillstånd, infertilitet, som vi har rätt att få behandling emot. Det är vi förstås sjukt tacksamma för att vi får, men situationen i sig, IVF-situationen, har föranletts av lidande.
2. IVF är en grymt tuff behandling, psykiskt såväl som fysiskt, där kvinnan ska injicera sig själv med sprutor i magen och hormonera typ ihjälp kroppen. Du behöver inte veta detaljerna men vet att det är en asjobbig och smärtsam behandling som tar lång tid, inbegriper i allt i ens liv ooooooooooch (här kommer grädden på moset):
3. IVF-behandlingar har en successrate (till framfött barn) på ungefär 20-25 % per försök (beroende på massa faktorer, vikt, ålder etc så detta med en nypa salt). IVF:en kan förstås lyckas så att en graviditet uppnås, men sen tillkommer exakt SAMMA process som för alla andra, med allt vad det innebär med missfallsrisker etc. IVF är alltså INTE en garanti på något sätt - utan ETT sätt att behandla infertila när allt annat misslyckats, a rat's ass chance. Bara det.
Många jag berättar för att jag ska göra IVF pustar ut, som att puuuuuh faran är över, HURRA!! Det gör mig ledsen. Jag är rädd och orolig inför denna behandling, hur det ska kännas och hur det ska gå, om det ska gå, alls. Trösta mig. GRATULERA MIG INTE!
10. ................... Får jag be om störsssssstaaaaa mööööööööööjligaaaaaaaaa..............tysssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssst...............................................................................................................nnnnnnaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad
Och här kommer den. The worst of the worst. Ihjältigandet. Vännerna som slutar höra av sig. Samtalsämnet ingen berör. Pestsmittan. De som sluter sig i sina skal och sina nyfödda gosbebisar som överfaller oss på avstånd på instagram, facebook, och i våra brevlådor varje jul, där barnakullen med blondrufsiga små charmtroll utökas år för år, och de som en gång var våra vänner får inte ur sig något annat på kortet än God Jul och Gott Nytt År, undertecknat med alla namn i familjen. Detta gör absolut ondast. Jag tar punkterna 1-9 ovan varje dag i veckan, tio gånger om dagen, före jag tar den här tystnaden. Jag har fått höra så många gånger, när jag själv hört av mig och oombedd uppdaterat personen på hur jag har det och hur det går att "Jag har tänkt på dig SÅ många gånger men inte VELAT FRÅGA för jag visste inte hur du skulle ta det. Men jag tänker på dig HELA TIDEN."
Alltså med största möjliga tydlighet vill jag få detta sagt:
Fru Infertil undanber sig VÄNLIGT men BESTÄMT alla former av "omtanke" som går ut på att jag lämnas helt ensam i det svåraste jag gått igenom. Jag förstår att det inte är lätt att veta vad en ska säga, därav satte jag av mitt hjärtas stora godhet ihop denna lista som hjälp på vägen, men att välja att absolut inte längre säga ett smackelismacksmack om någonting alls? Och sen skylla sin egen feghet och självupptagenhet i den egna bebislyckan på att det egentligen är av omtanke?! Näe, den tar jag inte. Jag förstår att ni har egna liv, jag förstår att det drar ner humöret och tar emot att mitt i allt bebismys höra av sig till den där besvärliga vännen som hamnade utanför allt och jag förstår att ni tycker om mig och inte vet vad ni ska säga.
Så säg det!
Säg: "Jag vet inte vad jag ska säga".
Exakt just precis det och bara det. För vi vet att du inte vet vad du ska säga, och det är HELT OKEJ, vi förväntar oss inga stordåd, vi förväntar oss bara att slippa ovanstående RAPPAKALJA.
Repeat after me:
Tack för att du berättar detta för mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Finns det något du behöver eller vill att jag ska göra för dig?
The End.
torsdag 26 februari 2015
Ofrivilligt barnlösa kändisar i Sverige som gjort IVF eller adopterat
OK, inte för att Fru Infertil egentligen är typen som hänfaller åt skvaller .....fffffffffffhahahahaHAHAHAHAhahaha..... oh... ursäkta... *samla sig*... men jag tycker ändå att det är sjukt sorgligt att den enda ofrivilligt barnlösa person i Sverige jag egentligen känt till är Klara Zimmergren, som kom ut i P1 Sommar 2012 med sitt program om barnlöshet, och kort därefter med boken Längtan bor i mina steg. Visst finns det fler? Som gjort IVF, adopterat, andra lösningar/ingen lösning? Och som berättat om det, i någon form? Dvs jag ska ju inte outa nån här, men det är väldigt skönt att inte vara helt ensam i världen, och kända personer kan göra så mycket för att vara med och bryta tabut - vem ska annars göra det?
Jag har förtvivlat googlat svar, men inte funnit en bra sammanställning, men så kom jag på svaret - låtom mig, Fru Infertil, till allas eder tjänst, genast sammanställda en sådan!
Here goes;
Fru Infertils specialla lista över Ofrivilligt barnlösa kändisar i Sverige som gjort IVF eller adopterat
1. Klara Zimmergren och sambo, komiker och TV-personlighet i t ex Mia & Klara, SVT. Aktuell med Sommarprat i P1 2012 samt boken Längtan bor i mina steg. IVF och adoption.
2. Pernilla Andersson & Dregen, artister. Pernilla här berättar i Mama. Dregen intervjuas i Karlavagnen P4. Dregen pratar i Sommar i P1 om erfarenheterna av IVF.
3. Marcus Birro, författare & Jonna Vantahalo, kulturarbetare, Jonna berättar i Mama. IVF
4. Charlie Söderberg, Lyxfällan och Andrea, berättar här i Aftonbladet Wendela. IVF
5. Jenny Strömstedt, journalist och programledare, berättar i RFSU:s Sexpodden. IVF.
6. Anna Mannheimer, reporter och Peter Apelgren. Adoption.
7. Jan Johansen, artist, och fru Pia. IVF.
8. David Batra, komiker, och fru Anna Kinberg Batra, politiker, här berättar Anna Kinberg Batra i Skavlan samt David i Sommar i P1.IVF.
9. Sofia Källgren, artist och man - Sofia intervjuas i TV4 Nyhetsmorgon IVF.
10. Isabel Adrian, designer & Steve Angello, DJ, berättar i Mama om IVF.
Jag har förtvivlat googlat svar, men inte funnit en bra sammanställning, men så kom jag på svaret - låtom mig, Fru Infertil, till allas eder tjänst, genast sammanställda en sådan!
Here goes;
Fru Infertils specialla lista över Ofrivilligt barnlösa kändisar i Sverige som gjort IVF eller adopterat
1. Klara Zimmergren och sambo, komiker och TV-personlighet i t ex Mia & Klara, SVT. Aktuell med Sommarprat i P1 2012 samt boken Längtan bor i mina steg. IVF och adoption.
2. Pernilla Andersson & Dregen, artister. Pernilla här berättar i Mama. Dregen intervjuas i Karlavagnen P4. Dregen pratar i Sommar i P1 om erfarenheterna av IVF.
3. Marcus Birro, författare & Jonna Vantahalo, kulturarbetare, Jonna berättar i Mama. IVF
4. Charlie Söderberg, Lyxfällan och Andrea, berättar här i Aftonbladet Wendela. IVF
5. Jenny Strömstedt, journalist och programledare, berättar i RFSU:s Sexpodden. IVF.
6. Anna Mannheimer, reporter och Peter Apelgren. Adoption.
7. Jan Johansen, artist, och fru Pia. IVF.
8. David Batra, komiker, och fru Anna Kinberg Batra, politiker, här berättar Anna Kinberg Batra i Skavlan samt David i Sommar i P1.IVF.
9. Sofia Källgren, artist och man - Sofia intervjuas i TV4 Nyhetsmorgon IVF.
10. Isabel Adrian, designer & Steve Angello, DJ, berättar i Mama om IVF.
torsdag 19 februari 2015
En slemmig parasit
Igår fick jag äntligen umgås med en supercool snäcka som jag vet kämpar med endometrios och barnlöshet, men som jag träffar alldeles för sällan. Vi kunde prata helt frankt, rakt ut, bara ärligt och rakt vilket var så himla skönt. I övrigt har jag ju bestämt mig för att inte vara så öppen mer gentemot min omgivning, utan istället använda alla er underbara människor som läser och kommenterar här, på facebook, instagram och twitter, som stöd, för NI VET hur det är.
Igår kom vi så att tala om det där nästintill onämnbara, som är så paradoxalt i allt detta, i alla fall för mig. Jag är säker på att det finns lika många känslor som det finns människor, men för min del vill jag så förtvivlat innerligt gärna bli förälder.... Inte lika säker på att jag vill vara gravid. Och ännu mindre genomgå en förlossning.
Kan ni känna igen er i det? Det dubbla i att utsätta kroppen för alla de här utredningarna och psykiskt påfrestande samtalen, försöken, etc, och samtidigt ha en inre röst som säger att det vore lite... ja nästan äckligt att bli invaderad av en slemmig parasit som ska festa på ens blodsystem... Uuuuuh....
Jag fattar att det är en försvarsmekanism, åtminstone delvis, men helt ärligt. Jag vill vara gravid mest för att jag vill bli mamma. Och på sista tiden har det verkat som jag vill bli gravid mest för att det visade sig att jag inte kan.
Vi är helt öppna för adoption och det kommer definitivt vara en väg vi utreder senare, men här och nu är vi ju oförklarligt barnlösa, det där som andra kirrar i sömnen BORDE gå för oss.
Och varje månad, varje minus, finns en liten liten del av mig som är lättad.
There. For you my sisters. I can tell you anything.
Igår kom vi så att tala om det där nästintill onämnbara, som är så paradoxalt i allt detta, i alla fall för mig. Jag är säker på att det finns lika många känslor som det finns människor, men för min del vill jag så förtvivlat innerligt gärna bli förälder.... Inte lika säker på att jag vill vara gravid. Och ännu mindre genomgå en förlossning.
Kan ni känna igen er i det? Det dubbla i att utsätta kroppen för alla de här utredningarna och psykiskt påfrestande samtalen, försöken, etc, och samtidigt ha en inre röst som säger att det vore lite... ja nästan äckligt att bli invaderad av en slemmig parasit som ska festa på ens blodsystem... Uuuuuh....
Jag fattar att det är en försvarsmekanism, åtminstone delvis, men helt ärligt. Jag vill vara gravid mest för att jag vill bli mamma. Och på sista tiden har det verkat som jag vill bli gravid mest för att det visade sig att jag inte kan.
Vi är helt öppna för adoption och det kommer definitivt vara en väg vi utreder senare, men här och nu är vi ju oförklarligt barnlösa, det där som andra kirrar i sömnen BORDE gå för oss.
Och varje månad, varje minus, finns en liten liten del av mig som är lättad.
There. For you my sisters. I can tell you anything.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)