torsdag 2 juni 2016

Topp 10 saker du INTE ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän

Repost: Mitt mest lästa inlägg:

Det är många som inte vet vad de ska säga, alls, till sina vänner, familj och bekanta som inte kan få barn. Jag är helt hundra på att många känner och tänker efter en hel del först och verkligen inte vill såra, och de flesta är förstås jättegott stöd till sina vänner och skulle aldrig drömma om att klämma ur sig nedan grodor. Den här texten  går igenom det jobbigaste vi som ofrivilligt barnlösa får höra.
Är du själv ofrivilligt barnlös känner du kanske igen dig, och känner du någon som är så kan du se det som en guide för dig som är rädd att helt klampa i klaveret!

Obs - samtligt på denna lista har jag själv upplevt den gäller mig och min man som ofrivilligt oförklarligt barnlösa, och ja, av nära och kära, så det är inte alls bara klantiga plumpa främlingar som får ur sig dumheter. Det där vanliga "när ska ni ha barn då?" som många verkar tro är det dummaste vi ofrivilligt barnlösa får höra är faktiskt väldigt långt nere på listan. Tvärtom - det vore uppfriskande om någon vågade fråga det - den stora tystnaden som omger oss ofrivilligt barnlösa är a pain in the butt. När folk slutar fråga och frågorna bara susar rakt över huvudet på en på fester - DÅ är en fan illa ute - lost case... Oh well, mer om det nedan, ingen anledning till oro - nu kör vi igång meeeeeeed:

Fru Infertils speciella toppen-botten-lista på 10 saker du inte ska säga till din ofrivilligt barnlösa vän!


1. Ni tror inte att ni vill för mycket? Jag vet ett par som bara slappnade aaaaaaav och tänkte på annat och då blev de gravida!!!
Här vet jag inte riktigt vart jag ska börja, för här är det så mycket som är så jobbigt på en gång, men denna kommentar eller varianter på denna är mer regel än undantag när jag berättar att vi inte fått barn fast vi försökt (länge). Jag har förstått att många faktiskt TROR att det förhåller sig på detta vis, att nån slags överdriven vilja till barn skulle paja själva barnagörandet (eh? how???) men jag orkar inte ens gå in på detaljerna eller det helt omedicinska ovetenskapliga totalt helt motbevisade ärkepuckade i detta. Jag bara nöjer mig med att konstatera att, om vi vill för mycket, om du verkligen verkligen tror att denna kommentar är hjälpsam, och att ett minskande av vår barnalängtan skulle på nåt magiskt vis ordna saker och ting - HUR tror du att ett barnlängtande par ska kunna klara att MINSKA sin längtan? Som att be en benlös att bara tänka lite mindre på att den inte har ben, så kan den nog säkert snart börja gå?!? Det går inte! Vi kan inte vilja mindre.

2. Jag tycker det är viktigt att tänka positivt! Att liksom tänka att det kommer att gå!
Denna variant är en riktig goding, särskilt som det inte är omöjligt att få höra denna i samma mening som den föregående. Dvs - sluta tänka på att ni vill ha barn OCH tänk jättepositivt att ni kommer få barn -samtidigt! 0_o Öh....
Hade vi inte haft förmågan att tänka "positivt" kring vår barnlöshet så hade vi alla legat i fosterställning och grinat ungefär mest hela tiden. Kanske har du märkt att din ofrivilligt barnlösa vän ändå lever livet? Vi går upp och går till jobbet, vi åker på semestrar, vi ordnar middagar och fester, vi skrattar åt andras skämt, vi engagerar oss i fritidsaktiviteter, vi engagerar oss i våra vänners och familjs problem och berättelser om sina liv, vi älskar våra partners om vi har några och försöker hålla ihop våra relationer, och ja, vi knullar i regel mer än de flesta du känner, oftast på fucking beställning men ibland av lust, och detta mitt under brinnande AKUT PÅGÅENDE LIVSKRIS.
Tänk positivt? Really? We are the inventors of tänka positivt. Vi daskar Tänk positivts RUMPA! Du borde komma till oss för att få råd om hur man tänker positivt, inte vara den som ger oss  råd om hur vi ska tänka! Dessutom; varför är det så svårt att bara låta oss få vara ledsna och oroliga? Att faktiskt ta in att detta är något som är sjukt jobbigt? Bara visa oss den respekten, det räcker.

3. Jag vet en som...
"Jag vet en som hade en infektion när han var fyra och sen försökte han och hans tjej få barn i typ, ja kan det ha varit tolv år kanske eller ja typ jättelänge och han iallafall när de gick till doktorn då visade det sig att han haft en inflammation eller ja infektion eller ja vad kan det ha varit när han var liten eller om det var senare eller ja jag vet inte men han, han fick i alla fall liksom typ helt vanliga antibiotika av doktorn och då pang blev de med barn direkt och nu har de sex barn, du tror inte att det är din Peter har?"
Suck. Alltså, jag orkar inte med detta. Illa lyssnade till halvt nedärvda skrönor om diverse lätta medicinska tillstånd som ordnar allt, den där superlätta lösningen på ett jättestort nästintill olösligt problem som vi barnlösa, och den samlade medicinska vetenskapen runt oss, magiskt har MISSAT, men som du har stenkoll på, så pass bra koll så du ändå tar och berättar det för oss, om än lite diffust i detaljerna för du minns inte exakt men så noga är det kanske inte? Näe, det handlar bara om ungefär det jobbigaste vi vet, och att ständigt påminnas om att vi inte ska vila i de utredningar vi gjort eller de besked vi fått av våra läkare, utan det finns alltid annat och mer därute, den där enkla lösningen, pillret, som vi bara missat, det är så utmattande. Varianter på detta temat är; hon bara slutade med kaffe, de började bägge äta zink och folsyra, han slutade med boxershorts, han började med boxershorts, de hade glömt kolla om hon verkligen hade ägg (??), etc, etc, etc.

4.Har ni provat att....? 
Är du infertilitetsläkare? Har du sju års utbildning och tio års praktisk erfarenhet i ofrivilllig barnlöshet? Har du forskat i frågan?  If not, then do try to keep this one to your self för den är faktiskt helt sjukt irriterande, och inte så lite kränkande.  "Har du provat såna där ägglossningstest?" "Visste du att ägglossningen egentligen är på dag typ 12 och att man därför kan bli gravid redan dag 9 och alltså inte aaaaallllllssss är säker period veckan efter mens som jaaaag trodde?"
Rest assured: Är det någon som kan något om hur man gör barn - så är det ofrivilligt barnlösa. Vi kan varje detalj, vi kan menscykeln utantill och livmoderhalssekretet on the backs of our hands, vi har stenkoll på varje liten hormonell skiftning i kroppen och ja - vi har faktiskt hört talas om ägglossningstest kan du tänka!  If it's out there, we've tried it.
Snälla, tro inte att vi inte fått barn för att vi inte vet hur man gör bebis!

5. För mig gick det på första försöket! / Jag är fertil som en frögurka! Jag behöver bara titta på en man/kvinna så....
Alltså. Stop. Just...... stop. Don't do it. OK?

6. Hur många gånger ni försökt då?... Ja men dååååsåååå!
Den här kommer ofta i kombination med ovanstående och den brukar tillhöra personer som själva sedan bildar sig en uppfattning utifrån det eventuella svaret på exakt hur ledsna/oroliga vi har rätt att vara. Jag har inte kommit fram till det exakta antalet gånger där vi har rätt att börja tycka att det känns oroligt, men satsen "Frågeställarens antal försök innan hen blev gravid gånger antalet försök frågeställaren själv tycker låter outhärdligt upphöjt till antal vinglas frågeställaren druckit" brukar vara en bra måttstock.


7. Passa på och njuuuuut! När barnen kommer, så kommer ni inte att kunna sova eller ens bajsa i fred!
Detta är en annan favorit som jag brukar kalla Livsnjutarförnekaren. Detta uttalas av personer som jag tror genomgår någon slags spontan hjärnsyntax-error. Det är nästan så jag hör nåt pysa till där inne i hjärnan, som att något mycket litet, men mycket viktigt, självantände, bara vid blotta uppenbarelsen av att jag är ofrivilligt barnlös. Pft!! säger det, och sen kommer de goda råden i en rask takt. Det första som sker är att personen går in i total förnekelse å mina vägnar. Jag kommer få barn VILKEN SEKUND SOM HELST! Det har kanske REDAN HÄNT????!!!!! Sen går personen rakt in i sin egen ångest (får jag förmoda?) over the life that is lost och projiceringen är ett fullbordat faktum, och nu är det dags att jag, i personens ställe, kramar de sista ljuva dropparna ur livet i en slags panisk Life As U Know It Will Be Over Tomorrow-mani.
Det finns ingen hejd på hur mycket jag måste sova, bajsa, dricka varmt kaffe, knulla (eh jupp.. am on it?!?), dricka champagne.... Och as much as I verkligen hate to burst your bubble, men snälla, sluta med detta omedelbart, för ni har verkligen fått it all wrong!
Vi ofrivilligt barnlösa vet att vi inte kommer få sova eller bajsa i fred när barnen kommer. Vi vet att vi kan, i teorin i alla fall, dricka champagne och ta tjänstledigt för att åka jorden runt och knulla mitt på dan för att andan faller på, men sådär fungerar det inte i verkligheten. I verkligheten VILL vi inget hellre än att bli störda när vi bajsar, vi är sjukt trötta på all frihet och alla pengar och allt vi kan göra, vi har gjort upp med att livet kommer att förändras och vi längtar efter den förändringen. Sorry to hear att du längtar tillbaka, inte tycker du njöt tillräckligt innan, eller vilka sorger det nu är du bearbetar, men processa inte ut din ångest på människor i akut sorg.
Det finns ingen champagne i världen som gottgör det, snarare smakar den mer och mer fadd för varje månad som går, varje flaska som öppnas efter minuset är ett faktum, vi kan varken lura oss själva eller varandra längre, vi ser hur vår älskades ögon tåras medan vi skålar för friheten som ingen av oss längre njuter av. Inte på riktigt, inte ända in, för inuti oss, allra längst in, är vi SCARED SHITLESS!!

8. Men boka in en långresa! Ett riktigt äventyr! Så får ni nåt annat att tänka på! Och det kan ju inte vi som har barn göra!!
Och de där reeeeesorna vi ska företa oss då, ja jädrar i min lilla låda vad det ska resas och weekendas och upplevas och upptäckas... För ofrivilligt barnlösa är livet ett evigt månadsräknande framåt. Vi lever ständigt nio månader framåt i tanken. "Kan vi göra det, eller ligger jag på förlossningen då?" är en HÖGST FREKVENT och dessutom REELL tanke, eftersom vi varje månad möter en liten chans att det faktiskt kan bli så. I början går ju inte en människa och tänker så, men efter x antal minus är det omöjligt att inte börja. Så vi vet inte om vi kan göra den där långresan då, om vi föder då, är höggravida då, injicerar oss själva med hormoner då, eller är djupt deprimerade då. Vi lever livet i tvåveckors-cykler. Två veckor fram till ÄL (ägglossning) och sen två veckor fram till BIM (beräknad icke-mens.... Bahahahaha). Och sen börjar det om. Varje månad. The Circle of Life. Eller snarare; The Circle of the hope for Life.

Nej. Vi kan inte passa på att resa. Vi är stolta över att vi dök upp på den här middagen vi sitter på med dig. Respektera det, och var här och nu med oss, i sorgen och oron - tvinga oss inte att dessutom orka med att njuta mitt i allt, att finna the silver lining - det är bara grymt.

9..... Men GUD SÅ SKÖNT att ni har HAMNAT I IVF-kö!! DET är ju ändå något att fira. GRATTIS OCH HURRRAAAAA!!
Detta tillämpas förstås endast på de som faktiskt har kommit fram i IVF-kön och här måste jag inflika att jag förväntar mig inte att alla i ens omgivning ska kunna allt om (in)fertilitet och olika behandlingar och processer - men graden av totalt okunskap och ibland rena ignorans som en del personer uppvisar (inte sällan kombinerat med den självutnämnda läkaren där ovan som ska ha oss till att dricka tre baljor grönt te innan läggdags för det funkade för personens sysslings vän, vilket gör det ännu konstigare) är ta mig fasiken ibland oförlåtlig. Du har kanske hamnat här i den här bloggen för att du har en ofrivilligt barnlös vän och faktiskt vill ha råd om hur agera? Förutom "finns nära, våga fråga hur det är och lyssna sen på svaret"-rådet (som tillämpas på alla oavsett kris så det kan du ta med dig och lägga i fickan för alla framtida eventuella kriser i din närhet) så har jag ett råd till. Kolla upp, liiite. Bara lite. Jag har fått höra så sjukt många GRATTIS TILL IVF-KÖN! så jag blir helt matt. Men så här är det med IVF - varsågod här kommer

Fru Infertils IVF For Dummies

1. Vi är i denna situation för att inget annat funkat. Det är en medicinsk behandling en får för att en har ett tillstånd, infertilitet, som vi har rätt att få behandling emot. Det är vi förstås sjukt tacksamma för att vi får, men situationen i sig, IVF-situationen, har föranletts av lidande.

2. IVF är en grymt tuff behandling, psykiskt såväl som fysiskt, där kvinnan ska injicera sig själv med sprutor i magen och hormonera typ ihjälp kroppen. Du behöver inte veta detaljerna men vet att det är en asjobbig och smärtsam behandling som tar lång tid, inbegriper i allt i ens liv ooooooooooch (här kommer grädden på moset):

3. IVF-behandlingar har en successrate (till framfött barn) på ungefär 20-25 % per försök (beroende på massa faktorer, vikt, ålder etc så detta med en nypa salt).  IVF:en kan förstås lyckas så att en graviditet uppnås, men sen tillkommer exakt SAMMA process som för alla andra, med allt vad det innebär med missfallsrisker etc. IVF är alltså INTE en garanti på något sätt - utan ETT sätt att behandla infertila när allt annat misslyckats, a rat's ass chance. Bara det.

Många jag berättar för att jag ska göra IVF pustar ut, som att puuuuuh faran är över, HURRA!! Det gör mig ledsen. Jag är rädd och orolig inför denna behandling, hur det ska kännas och hur det ska gå, om det ska gå, alls. Trösta mig. GRATULERA MIG INTE!

10. ................... Får jag be om störsssssstaaaaa mööööööööööjligaaaaaaaaa..............tysssssssssssssssssssssssssssssssssssssssssst...............................................................................................................nnnnnnaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad

Och här kommer den. The worst of the worst. Ihjältigandet. Vännerna som slutar höra av sig. Samtalsämnet ingen berör. Pestsmittan. De som sluter sig i sina skal och sina nyfödda gosbebisar som överfaller oss på avstånd på instagram, facebook, och i våra brevlådor varje jul, där barnakullen med blondrufsiga små charmtroll utökas år för år, och de som en gång var våra vänner får inte ur sig något annat på kortet än God Jul och Gott Nytt År, undertecknat med alla namn i familjen. Detta gör absolut ondast. Jag tar punkterna 1-9 ovan varje dag i veckan, tio gånger om dagen, före jag tar den här tystnaden. Jag har fått höra så många gånger, när jag själv hört av mig och oombedd uppdaterat personen på hur jag har det och hur det går att "Jag har tänkt på dig SÅ många gånger men inte VELAT FRÅGA för jag visste inte hur du skulle ta det. Men jag tänker på dig HELA TIDEN."
Alltså med största möjliga tydlighet vill jag få detta sagt:

Fru Infertil undanber sig VÄNLIGT men BESTÄMT alla former av "omtanke" som går ut på att jag lämnas helt ensam i det svåraste jag gått igenom. Jag förstår att det inte är lätt att veta vad en ska säga, därav satte jag av mitt hjärtas stora godhet ihop denna lista som hjälp på vägen, men att välja att absolut inte längre säga ett smackelismacksmack om någonting alls? Och sen skylla sin egen feghet och självupptagenhet i den egna bebislyckan på att det egentligen är av omtanke?! Näe, den tar jag inte. Jag förstår att ni har egna liv, jag förstår att det drar ner humöret och tar emot att mitt i allt bebismys höra av sig till den där besvärliga vännen som hamnade utanför allt och jag förstår att ni tycker om mig och inte vet vad ni ska säga.

Så säg det!

Säg: "Jag vet inte vad jag ska säga". 
Exakt just precis det och bara det.  För vi vet att du inte vet vad du ska säga, och det är HELT OKEJ, vi förväntar oss inga stordåd, vi förväntar oss bara att slippa ovanstående RAPPAKALJA.

Repeat after me:
Tack för att du berättar detta för mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Finns det något du behöver eller vill att jag ska göra för dig?


The End.



24 kommentarer:

  1. Åh, så bra sagt!

    Jag har en till:
    "Ni kan ju alltid adoptera" - som om det är jätteenkelt och jättebilligt. De som säger att det *bara* är att adoptera har ingen aning om hur invecklad den processen är, eller hur mycket pengar det kostar. Antagligen har paren lagt ut dyra pengar på ivf-behandlingar innan de går vidare med adoption. Adoptionsländerna försöker dessutom lösa adoptionen inom landet (vilket är jättebra) som gör att adoptionsprocessen tar längre tid än tidigare. Nej, det är inte bara att adoptera.

    Kram
    / Hedwig

    SvaraRadera
  2. Tack raring, och supertack för poängen med adoption! Ska såklart vara med också!! Det är inte bara att adoptera. Det är inte bara nånting, faktiskt.

    SvaraRadera
  3. Jag tänker också att det där har så himla mycket att göra med att de som säger så vill vara behjälpliga, de vill ha NÅT att säga, en mirakellösning. Som de tror IVF och adoption är. Medan det enda jag egentligen vill är att bli accepterad och respekterad för att det jag går igenom är asjobbigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Först bra blogg!

      Du sätter fingret på något här. Det STORA problemet tror jag handlar om att många människor har så jäkla svårt att bara "vara" i andras sorg - oavsett vad det handlar om. Den här listan har ju en röd tråd; allt går ut på att lösa/ta bort det onda, sorgen! Och den absolut värsta lösningen, som du skriver, är tystnaden, att vänner slutar höra av sig.

      Jag löste allt det här genom att inte berätta för min omgivning. Eller löste och löste... Det var ju förjävla urjobbigt att vara ofrivilligt barnlös ändå, men jag pallade helt enkelt inte att sätta folk i den situationen, tror jag. Ville inte göra dem obekväma, oroliga och orkade inte att jag skulle bli arg på dem pga dessa jävla kommentarer.

      Sedan höll jag på att göra EXAKT samma sak när en vän förlorade sitt barn i magen (hon blev gravid på första försöket). Jag hörde inte av mig efteråt pga MINA känslor och att jag inte visste vad jag skulle säga. Jag sa klyschor som "ni blir snart gravida igen" osv. Innan jag fattade att det här är ju för fan samma sak: hon ville ju bara bli respekterad och accepterad i sin sorg, att vi skulle finnas där utan att ge goda råd och försöka lösa/förminska sorgen.

      Tack för tänkvärt och bra inlägg!

      Radera
    2. Men TACK! Och - detsamma, efter att jag just hittade din! Skönt att få bekräftelse på att det finns folk som känner igen sig. Vi har känt ett enda barnlöst par, som berättade för oss att de försökt få barn i FYRA år, först efter sitt andra IVF-försök (som tog!). Vi trodde vi var nära vänner, o chockades av att inte fått höra ett enda ord om deras fruktansvärda resa. Men så fick vi veta vi var i gott sällskap. INGEN hade fått veta. Och de sa till oss, där och då, att om vi nånsin skulle gå igenom detta (vi hade själva inte börjat försöka ännu) så var deras råd att vi skulle berätta. De ångrade sin tystnad.

      Så när, what är the odds?, samma jädra fucking grej hände oss tog vi dem på orden och berättade vitt och brett. O idag är det nåt jag ångrar. Omgivningens reaktioner eller ickereaktioner har gjort min redan existerande smärta värre. Nu går jag hos psykolog o har "backat" i relation till mina vänner, jag berättar inte längre. O eftersom jag nästan sprängdes inombords på typ en kvart, startade jag den här bloggen .Tankarna och känslorna måste ut, men de ska inte längre ut till mina nära och kära. Varken de eller jag är up for the task. Men det är ni, bloggosfären, som själva varit genom lidandet, har jag redan märkt efter bara några dagar.

      Tacksam.


      Fellow feminist/genusvetare, 33.

      Radera
    3. Jag säger välkommen och fy fan i samma andetag (eller rad) : ) Jag gick i både KBT och hos psykolog, vi gick även i lite parterapi genom kliniken. Och ja. Hur gör en liksom? Känner verkligen igen mig! Jag hade inte överlevt utan bloggen, du kommer få massa ovärderligt stöd!

      När terapeuten sa till mig att sluta spöa upp mig själv, att det var dags att inse att just nu finns det inte utrymme för något mer än just att stå där jag står. Det kändes bra. Jag släppte kraven och tog rådet att börja belöna mig själv istället och skita i det jag inte mådde bra av i så stor utsträckning som möjligt. Vi blev ganska frekventa spa-besökare, vi reste bort och hängde så mycket vi bara kunde i vårt torp.

      Det enda en inte får tumma på är, enligt terapeuten, bashygein (duscha tre gånger i veckan och borsta tänderna varje dag) gå till jobbet och motionera (gå ut och gå 20 min varje dag) ha ha!

      Massa pepp nu och jag är ännu ett levande bevis på att just den här kampen faktiskt kan vara över – rätt som det är! Kram

      Gilla på att vi är lika gamla, feminister och genusvetare : )

      Radera
    4. Känns gott att höra att jag kommer få stöd här, det märks redan!
      Oh, min psykolog sa nåt liknande till mig, det var så befriande att höra att jag måste fokusera på MIG o att de inte handlar om att höja min livskvalitet, det handlar om att den inte ska va fullt så jävla genomusel. Jag har kämpat mycket med mina tankar om mig själv - jobbigt, och om andra - tusen gånger värre. Denna ondsinta missunsamma människan jag blivit känner jag inte igen o jag är rädd att bli henne för alltid. Men nono sa psykologen, hon är på tillfälligt besök o I better let her through, för gör allt hon kan för att inte gå under helt. Så nu försöker jag embrace min sorg o att jag tycker att livet är skit just nu, att jag är rädd o ledsen, men också att det inte finns nån el nåt som kan lyfta mig ur detta. Egentligen.

      Min man och jag har alltid varit bra på att belöna oss själva, sätta oss i första rummet, o belöningarna har i alla år duggat tätt, så tätt så vi bägge dras med en övervikt som eventuellt bidrar till att vi inte blir med barn. Så för vår del är utmaningen att belöna/trösta oss lite mindre, vilket gör mig asarädd, det är som att bli fråntagen det enda jag har som håller mig uppe... Paradox... Nog fog för eget inlägg, I guess.

      Igen, tack för att du är här och tack för att du bryr dig!

      Radera
  4. Fan. Jag har försökt kommentera så många gånger att jag blir knäpp. Nu nytt försök.
    Uppskattar din blogg, mycket, mycket.
    Såna här inlägg tycker jag av någon anledning är extra härliga och befriande att läsa. Säkert för att igenkänningen är så stor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gulledig Karin! Jag tror bloggen var nere några timmar igår, skulle själv göra lite grejer här som jag sen glömde bort. Men SÅ glad att du orkade fortsätta, för vilken underbar kommentar att läsa. Så tacksam att du delar med dig av peppen. Gör mig ledsen att din igenkänning är stor - cause this sucks - men glad that we are in this together <3

      Radera
  5. Kära fru Intertil!!

    NU har jag äntligen hunnit med att läsa hela ditt inlägg. Fantastiskt bra! Många tack ska du ha för att du delar med dig, otroligt viktigt och tankeväckande. Jag har aldrig, vad jag vet, haft en relation till ett ofrivilligt barnlöst par, men dina punkter kan tillämpas på så många typer av sorger här i livet. Jag tycker som du att den viktigaste är att inte tiga ihjäl människor som befinner sig i sorg, utan försöka finnas där.

    Nu ska jag läsa resten av dina inlägg! Stor kram!

    Charlotte, Endometrios Sverige

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Charlotte, tusen tack för din feedback!! O jag är helt enig med dig!

      Radera
  6. Är det okej att dela det här inlägget?
    Det är så bra och även om min ranking kanske inte är densamma som din så stämmer det i det stora hela. Dessutom vet jag de som tidigare Googlat på just en sån här lista utan att finna den. Way to go!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men förstås är det Micha! Go for it, blir bara glad om du spread the joy! Rankingen är inte exakt ur min synvinkel heller - men jag står nog fast vid att tystnaden varit värst iaf.... Ha det gott!

      Radera
  7. Bra lista! Har själv vänninna som håller på med ivf. Känns maktlöst-jag skulle så gärna vilja göra nåt för henne. Men som med all sorg gäller det ju att bara finnas där.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Låter som att du är en underbar vän! De flesta hade aldrig gjort sig besväret att googla för att ta reda på hur den skulle finnas där. Din vän ska vara glad ha en vän som du!

      Radera
  8. Fast blir chockad över hur hjärtlöst tanklösa vissa är :(

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh ja.... Det är väl en kombination av okunskap och vilja att trösta, och då bubblar det fram nåt bara...

      Radera
  9. Haha! Skrattar och gråter samtidigt.
    Det värsta vi har fått höra är " men gör ni det rätt då" av min mans kollega. Nej vi betalar 50 tusen kronor för att vi inte vet hur man har samlag efter 6 år tillsammans och vi är 30 år gamla. Men tack för stödet. NOT.
    Man blir rädd över hur folk beter sig när man berättar om sin IVF resa och att man är oförklarligt barnlösa. Folk antar då att man gör något fel eftersom det inte finns något fel att hitta!

    Tack för en grym lista!

    SvaraRadera
  10. Tack för ett klockrent inlägg!

    SvaraRadera
  11. Hej!
    Jag hamnade på din blogg och började läsa detta inlägg. Jag googlar mycket när Jag är som mest ledsen. Jag och min man är också inne i denna ivf process. Vi har endast hunnit gjort eTT Ivf försök hittills. Jag är 27 år och har endometrios, min man är 32 år och så kallad frisk. Vi fick vänta i 1 år innan vi fick komma på ett första besök. I vårt första försök fick vi ut 20 ägg. 20 st! Kände oss hoppfUlla men inget blev befruktat, inget. Nu ska vi få börja om i januari. Vi är dem enda i vår umgängeskrets om inte har barn. Många av våra vänner har börjat få sitt andra. Ibland vill man bara dö av hjärtesorg men på något sätt lyckas man ändå gå upp ur sängen, ta sig till jobbet samt träffa sina vänner med sina barn. Jag ville bara säga att detta inlägg fick mig att känna igen mig så mycket i hur det är och hur ens vänner inte tänker på hur ord och frågor sårar. Så tack för detta inlägg och din berättelse! Det är ofta man känner sig som den mest ensammaste i världen.

    Allt Gott!
    Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Louise, så tråkigt att höra om er otur med att inte få barn spontant, och sen inte ett enda befruktat på det! :( Jag antar att de provar ICSI nästa gång? Ibland har ju äggen för hårda skal vilket gör det svårt för spermierna att komma in, också det ett potentiellt skäl till barnlöshet... Jag hoppas verkligen det går bättre nästa gång, 20 ägg är ju oavsett jättebra, så ni har ju alla möjligheter.

      Usch, ja jag vet hur ensamt det är bland vännerna, tro mig. Jag är 35+ och mina vänner har minst två barn varav några är i skolåldern. Det blir väldigt ensamt... Hoppas verkligen det går vägen för er nu i januari, stort lycka till, och kom ihåg att du inte är ensam <3

      Radera
  12. Detta var precis vad jag behövde! Tack! Rolig och träffande och sorglig på samma gång! Jag har en som jag inte vill höra en enda gång till. Den liknar nummer tre på listan: "Jag vet ett par som försökte i flera år utan att lyckas. Sen efter efter att de adopterat/slappnat av/gett upp/försökt i 10 år blev de plötsligt gravida på helt naturlig väg. Det kan hända er också!". JAHA?! VAD ska jag göra med den informationen?! Det är bara en historia om någon annan. Inget annat. Kanske en skröna. I bästa fall ger det mig INGENTING. I värsta fall ger det mig falska förhoppningar varje månad innan mens fast jag vet att jag inte kan vara gravid trots samlag samma dag som ägglossning. Det är större sannolikhet att en utomjording knackar på vår dörr. Jag vet det är medicinskt omöjligt! Det finns hundratals orsaker till infertilitet. Folk missförstår det. Bara för att man är barnlös betyder inte det att man har samma diagnos eller problem. Trots det får alla samma behandling. Vi har precis fått ge upp IVF efter fyra försök. Det gick inte alls som vi tänkt oss. Nu ska vi gå vidare med spermadonation och jag är livrädd att det inte heller ska funka. Jag var jätteledsen och frustrerad ikväll men din blogg fick mig att skratta och känna mig mindre ensam. Tack! <3

    SvaraRadera