onsdag 19 oktober 2016

IVF ur min mans perspektiv: Att göra "smärtfria" undersökningar

Då var det dags igen. Dags att dra igång vår sista behandling. Vår sista behandling.

Vår.

Eller?

Jag är ioförsig inte direkt superdeltagande. Eller är jag det.

- Jooo klart du äär! Älskling du är en jätteviktig del i detta!

 - Ok. Jaaa ja ok jo klart jag älskling. Älskling klart jag är en jätteviktig del i den här delen av vår behandling. Vår.

Jojo för det va ju MIG dom precis bad att ta en liten undersökning….  Om det varit det, hur hade dialogen sett ut då?

- Gör ingreppet ont? (Hade ju jag helt rimligt frågat…)

- Vad menar du? Vill du inte ha barn? Vill du verkligen HA barn? Är du verkligen lämplig som pappa när du ställer en sådan fråga? När man blir pappa behöver du kunna utstå alla varianter av smärta och självkontroll. Det måste du väl förstå!?

 - Va? Vem jag? Joo jag tror det. Jag är ganska övertygad om att jag faktiskt kunna vara just det… Men, vaddå gör det väldigt ont?

 - Neeej nej….  En del patienter beskriver ett milt obehag…..  det kan kännas som en lätt pungspark bara.
 - En pungspark?? 0_0

 - Tjatar du inte lite väl mycket nu?


 -  Är det bara en liten lätt pungspark, eller ja du vet en sån där ganska jobbig?

 - En lätt skulle jag säga att som flesta beskriver det som.

 - Ah ja alltså många beskriver denna del av behandlingen som lätta pungsparkar?

 - Du kanske skulle sluta gnälla.


Jaaja ok ja men då lägger jag mig här och särar på benen. Så du duktiga superläkare veeerkligen kommer åt. Tacksamt lägger jag mig här.  För man vill ju liksom inte vara en dålig pappa…eller typ kanske-nångång-pappa…


För att få känna mig lite värdig i denna del så har ni såklart lite goa hållare och kalla instrument som gör att ni verkligen kan komma åt och få till den där jättebraiga behandlingen som jag bara investerat 2 år av mitt liv för att bli en del av. Gräv bara lite i skrevet. Och en liten lätt pungspark och förnedrande undersökningar kan man ju stå ut med. Efter 2 år bör man ju stå ut med det lilla extra…. Om man nu VERKLIGEN vill ha en bäbis.


Eller?


Vafan.


Fan vad jag hatar det här.


Men min fru är fantamig den mest fantastiska, smartaste, starkaste, vackraste och mest fantastiska oavsett hur vi tar oss igenom detta jävliga fucking skit. Oavsett älskling. Du är så jävla bäst.


Oavsett.




[Den här texten är skriven av min man, proudly introducing the world's greatest husband!!! "Oavsett" är ingraverat i våra vigselringar, utifrån  "Come what may". ]

7 kommentarer:

  1. Wow. Punkt. Han är allt bra han din man!!�� Hos herr och fru infertil blir man faktiskt mindre ensam.Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stor stor kram... Läste just hos dig att det tyvärr inte gick vägen. SÅ ledsen för er skull, jädra skitskitskit!!!! Varma kramar och tankar <3 <3

      Radera
    2. Tack fina du! Nu håller jag alla tummarna för dig✊✊✊ samtidigt som jag laddar om för IVF nummer 3��

      Radera
  2. Intressant att få läsa från en mans perspektiv också. Kan bara tänka mig att det inte är så lätt att stå vid sidan av genom de flesta fysiska delarna av all den här skiten. Ibland är det kanske lättare att vara den som går igenom dem?
    Jag har själv precis börjat blogga om vår resa. Läs gärna och kommentera ni som ser det här. Jag älsar verkligen det comunity som finns runt allt det här jobbiga vi går igenom!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Okej, skrev fel adress i min förra kommenterar..

      thegolddustblog.wordpress.com ska det vara!

      Radera
    2. Hej! Jag lägger till din blogg i läslistan! Just nu är jag så episkt självupptagen pga pågående behandling så kommer troligen inte lämna nån kommentar, men jag är med dig <3

      Radera
  3. Ännu en gång blir jag helt tårögd av att läsa det jag känner.

    Som jag skrev i kommentar till förra Herr inlägget så är det 5 år av kamp som fortfarande fortgår. Oförklarligt ofrivilligt barnlösa där jag dessutom jobbar på sjön så under vår tid innan IVF så var det typ bara hälften av tillfällena som det blev möjligt att köra på den glada gubben ( Clearblue gör stora stålar på oss, inte sant).
    Inför första IVF var jag helt otroligt stolt över min fru som gjorde allt med sprutorna själv då jag var ute och jobba. Blir som en extra dimension att stötta och förstå och vara stark via telefon. Så blev det äggplock och tvärnit på grund av min frus blodtryck. Så av fyra ägg så har vi två pingviner i frysen sedan snart två år (snacka om kombinerad pund/fiffispark BTW)
    Hoppas på att vi kan komma vidare snart då min fru har varit världens duktigaste med träning och vikt så det ser lovande ut inom en inte allt för lång framtid på FET fronten.
    Gott att skriva lite, gråta lite och nu skall jag ringa min älskade.

    Oceanmaster

    SvaraRadera