IVF ur min mans perspektiv: Att göra "smärtfria" undersökningar

Då var det dags igen. Dags att dra igång vår sista behandling. Vår sista behandling.

Vår.

Eller?

Jag är ioförsig inte direkt superdeltagande. Eller är jag det.

- Jooo klart du äär! Älskling du är en jätteviktig del i detta!

 - Ok. Jaaa ja ok jo klart jag älskling. Älskling klart jag är en jätteviktig del i den här delen av vår behandling. Vår.

Jojo för det va ju MIG dom precis bad att ta en liten undersökning….  Om det varit det, hur hade dialogen sett ut då?

- Gör ingreppet ont? (Hade ju jag helt rimligt frågat…)

- Vad menar du? Vill du inte ha barn? Vill du verkligen HA barn? Är du verkligen lämplig som pappa när du ställer en sådan fråga? När man blir pappa behöver du kunna utstå alla varianter av smärta och självkontroll. Det måste du väl förstå!?

 - Va? Vem jag? Joo jag tror det. Jag är ganska övertygad om att jag faktiskt kunna vara just det… Men, vaddå gör det väldigt ont?

 - Neeej nej….  En del patienter beskriver ett milt obehag…..  det kan kännas som en lätt pungspark bara.
 - En pungspark?? 0_0

 - Tjatar du inte lite väl mycket nu?

 -  Är det bara en liten lätt pungspark, eller ja du vet en sån där ganska jobbig?

 - En lätt skulle jag säga att som flesta beskriver det som.

 - Ah ja alltså många beskriver denna del av behandlingen som lätta pungsparkar?

 - Du kanske skulle sluta gnälla.

Jaaja ok ja men då lägger jag mig här och särar på benen. Så du duktiga superläkare veeerkligen kommer åt. Tacksamt lägger jag mig här.  För man vill ju liksom inte vara en dålig pappa…eller typ kanske-nångång-pappa…


För att få känna mig lite värdig i denna del så har ni såklart lite goa hållare och kalla instrument som gör att ni verkligen kan komma åt och få till den där jättebraiga behandlingen som jag bara investerat 2 år av mitt liv för att bli en del av. Gräv bara lite i skrevet. Och en liten lätt pungspark och förnedrande undersökningar kan man ju stå ut med. Efter 2 år bör man ju stå ut med det lilla extra…. Om man nu VERKLIGEN vill ha en bäbis.


Eller?


Vafan.


Fan vad jag hatar det här.


Men min fru är fantamig den mest fantastiska, smartaste, starkaste, vackraste och mest fantastiska oavsett hur vi tar oss igenom detta jävliga fucking skit. Oavsett älskling. Du är så jävla bäst.


Oavsett.




[Den här texten är skriven av min man, proudly introducing the world's greatest husband!!! "Oavsett" är ingraverat i våra vigselringar, utifrån  "Come what may". ]

IVF och barnlöshet ur mannens perspektiv

Hej

Det är onsdag. Det är after work på jobbet. En sådan där afterwork där hela företaget är inbjudet. Ingen från min avdelning kan gå. Utom jag då. Jag kan gå. Jag kan ju nämligen gå på mitt-i-veckan-after works. Det finns ju ingen liten Kalle som ska till fotbollsträningen eller en Lisa som ska hämtas från dagis. Jag har inte någon förlorad sömn som måste tas igen. Inget barnrum som måste renoveras. Så jag går på en after work. Sen är jag där en timme och drar när Fru Infertil (min fru) ringer på väg hem från sin aw. Ja hon kan också gå på mitt-i-veckan-aw utan några större planer behöver göras. Sen har vi ett meningslöst bråk om att jag tar lite längre tid på mig än vad jag trodde att komma dit vi skulle ses. Jag blev irriterad över att hon blev irriterad över att jag va sen. Suck. Känslorna rinner lätt över. Men vi förlåter varandra. Vi är bra på det sättet. Alltid tryggt att vara tillsammans. 

Det vanliga livet, den andra delen av livet där man inte funderar på hur man ska bli gravid. Det vanliga livet rullar på. Jobb, träning, vänner och familj. Det ska ju fortsätta. Det fortsätter men med en meningslöshetsslöja över sig. En disig slöja som är svår att se men som ger annars mysiga och roliga saker en känsla av meningslöshet. Eller kanske inte meningslösa men som att det inte tillför speciellt mycket.  Det märker ju vänner, familj och kollegor av såklart. Alla, både dom som inte vet och dom som vet om vad vi går igenom, märker av att jag utstrålar detta. Det är säkerligen ingen härlig utstrålning. För som det är nu har jag hela tiden nära till tårar om jag tänker det allra minsta på den här situationen.

Som att tänka på att min käresta igen ska få sin kropp invaderad av hormoner, skrapad i, uppspärrad i undersökningsstolar. Att hon dagligen under en och en halv månad blir påmind. Påmind om att vi inte är gravida. Denna ständiga påminnelsen slipper jag. Men det gör så ont i mig att hon ska behöva genomgå detta igen. Att vi ska behöva det.

Men nu är det i alla fall dags igen. Och dags för lite jävla anamma. Det har vi varit bra på. Det ska vi klara även denna gången. Hon är så jävla bra. Min fru. Bort med det där jävla ordet infertil nu!!

Tack för mig.



FRU INFERTILS KOMMENTAR: Åh... ser ni... Min man.... <3 Det är fan tusen ggr värre att läsa/se ens älskade ha det jobbigt än att ha det jobbigt själv... Men så fin han är som satte ord på det såhär. Om ni vill lämna en kommentar så blir han glad, jag ser till att han får den. O kanske uppmuntra till att skriva fler inlägg, om det är något ämne ni tänker vore intressant få belyst ur hans perspektiv?