söndag 30 oktober 2016

Min sista Gonal-f, ett par ord om jämställdhet, och ett injektionsschema för er!

Det känns konstigt att skriva. För jag vet ju inte om det är sant. Men det är sant för nu i alla fall, och jag har alltså tagit min SISTA spruta Gonal-f. Inte min sista spruta i denna IVF; jag har avfyrningscocktailen kvar att spruta in ikväll, remember, but still, den sista äggtillväxtstimulerande sprutan är tagen!

Can I get an Amen?

Så, ska vi då ta och sammanfatta mina biverkningar och allmänna mående på denna hormoncocktail?

Låt oss köra en kort recap
  • 7 oktober - start Suprecur nässpray tre gånger om dagen två fjutt per gång = totalt 6 doser om dagen.
  • 21 oktober - start Gonal-f injektioner en gång om dagen, dos 250. Nässpraydosen halveras
  • 29 oktober - sista dosen Gonal-f tas, dvs totalt 9 tillfällen. (Tidigare IVF:er har jag tagit 10 tillfällen, men å andra sidan en lägre dos, så den berömda summan av den här vidriga kardemumman blir säkert typ samma.)

De biverkningar jag då vill åberopa är
  1. ångest/depression/nedstämdhet/humörsvängningar/sömnstörningar som primär bieffekt - the struggle has been real!!!
  2. huvudvärk kommer på andra plats
  3. magkatarr/ont i magen som en jobbig trea
  4. möjligen mild mild andfåddhet och illamående stundtals, bara så jag kunnat ana och egentligen inte lidit av, men jag har märkt det.
Så ska man ju ha i åtanke att jag tagit Suprecur även under hela Gonal-f-doseringen, så vad som är vad vet vi ju inte.

Men, nu är alltså den delen av min tredje IVF-behandlingen över. No more Gonal-f. Men jag tänkte bjucka er på en liten treat. Dels så att ni kan ooooha och aaaaha och känner avundsjuka på att jag krattat hem en så särdeles skön man, som tar det ansvar han kan som medbehandlare i denna skit. Jag menar, jag skulle aldrig för mitt liv säga att det är "VI" som gör hormonbehandlingen. I live and breath jämställdhet men COME ON, detta är i min kropp och min kropp only och det är JAG som gör hormonbehandlingen. Så är det med den saken, och eftersom jag är totalt uppröten i den här skiten får han ta ansvar för allt annat som han kan ta ansvar för, dvs han sköter allt hushållsarbete (jag menar, det allt!), han sköter också att ta fram och förbereda all medicinering för mig. I övrigt sköter jag medicinbiten, jag är tex den som har all kontakt med Sahlgrenska, kanske säger sig självt, men hos oss tar vi inte det för givet utan vi uttalar det som en reell insats jag faktiskt gör, precis som vi uttalar min mans insats att hålla koll på all matlagning, till exempel. Det är också en insats i vår IVF.

But, and it's a big butt, han gör ju för sjuttonsjävlar också en ivf-behandling, det vill säga all känslomässig investering, all hopp och oro är ju lika stort hos honom, även om han inte har det som levd fysisk verklighet så är det klart att också han är med i alla twists and turns i behandlingen, och han vill ju ha bebis lika mycket som jag, minst! Därför är vi väldigt noga med att båda två behöver känslomässigt stöd, och vi behöver det på lite olika sätt. Ett problem är t ex denna klassiker, jag vill överhuvudtaget inte bli petad på för min kropp är som en fiolsträng och känns redan helt invaderad, jag vill däremot prataprataprata.... Mannen min, vill bara gosagosakramasgosakramas, och helst inte säga ett enda ord om detta om han fick välja. Match made in fucking IVF-hell! Tack och lov är ju perioden ganska kort, även om den känns som en evighet på insidan, så tar hela konkarongen sex veckor från start till plus/minus. Det är något att minnas när det känns som värst. Det är snart slut. OCH, vi har bestämt att mitt ord gäller. Vad jag behöver och vill, är det som är normen hos oss, för det är jag som fysiskt ska klara av detta, ON TOP OFF att jag mentalt ska klara det. Och det, tycker vi är jämställdhet. Man måste ju utgå från de olika belastningarna/förutsättningarna och titta på dem, inte bara stirra sig blind på en total som ska delas lika.

Med det sagt, här är en grej som min man har kokat ihop och tagit ansvar för, för att underlätta ivf-livet för sin fru, och oh my det har verkligen hjälpt! När man tar sina injektioner krävs ofta a bit of matematik, jag har inte nämnt det innan men det kan ni säkert räkna ut att om jag tar 250 och 250 och 250 och 250 ur en 900-enhetsspruta så kommer det inte add upp... Då och då måste man ta två sprutor. Och det är inte det lättaste i världen att helt stressad och rädd hålla på att räkna ut det, det är som att man får ivf-gröt i hjärnan och inte kan lösa en enkel ekvation. Så min man har ställt upp nedan i excel så att jag kan följa på pricken:



Ser ni så fint han har fixat? Och så går han in och justerar när dosen justeras. Ovan är ett par dagar gammal så där har han ännu inte justerat att min dos sänktes till 200 den 29:e, men ni fattar poängen, eller hur? Där kan jag alltså enkelt utläsa när jag ska öppna en ny spruta och vilken dos det ska vara. Som ni ser har jag behövt ta två sprutor vid två tillfällen.

Så det där var lite inspo om du som läser är en partner och inte vet hur du kan hjälpa till, utöver att ta hand om ALLT där hemma plus inse att det inte är du som utgör tolkningsföreträdet (the fact that I got married is a mystery to me?!? Ser ni hur självisk och kallhjärtad jag är?!?). Du kan göra ett schema likt ovan, till exempel, och det behöver ju inte vara i Excel utan kan vara ett fint papper som på kylen, eller en påminnelse i den gemensamma kalendern som poppar upp med inställd dos, eller vad sjutton som helst. Gör som Herr Infertil, använd er fantasi. (Och ja, han är som ett barn. Ballonger?!?!?!?)

Lycka till!

3 kommentarer:

  1. Vilken drömkarl du hittat !

    SvaraRadera
  2. Intelligenta kvinnor väljer bra män!

    SvaraRadera
  3. Bad nyss min man läsa stycket om hur ni hanterar den känslomässiga biten mellan er (efter en viss igenkännandefaktor) och om att lyssna på var den andre orkar med gällande närkontakt/pussåkram.
    Tack för att du delar med dig<3

    SvaraRadera