tisdag 11 oktober 2016

IVF-skola del 4: Biverkningar Suprecur

Åh, so it begins... Mmmmmyyyyssss. I förra inlägget beskrev jag de initiala biverkningarna från Suprecur men det var tydligen bara en försmak av vad som komma skulle, efter fem dagar på Suprecur. Ja, för nu kom den. DEPRESSIONEN.

Den är så jävla lömsk, för den nästlar sig in och tar över allt. Som en grå filt lägger den sig, och inte vart som helst, utan över självkänslan. Sense of self worth. Sense of purpose. Sense of... point. Liksom.

Jag känner mig fullkomligt meningslös. Jag gör inget särskilt bra. Jag är den sämsta frun, vännen, kvinnan,  jag tränar inte, jag äter inte nyttigt, jag yogar inte i soluppgången, jag har inte förtjänat att bli mamma men det var väl tur för jag kommer ju ändå aldrig bli det, jag har sumpat alla mina chanser och allt är över och vart fan har jag gjort av de senaste tre fyra åren av mitt liv, lika bra jag skiljer mig, mitt äktenskap är livlöst och dött och handlar bara om bebis, och jag är en så jävla dålig vän så ingen vill vara med mig längre och dessutom är jag satans dålig på mitt jobb. Och har ont i brösten. Och sover dåligt. Och second guessar precis varenda grej jag gör. Jag ringer ingen längre för vem fan vill umgås med mig.... 


Exhausting. Completely exhausting. Jag vet att det är hormonerna men det hjälper inte. Det rullar in och tar över allt. Så jag åker hem från jobbet, tar på mg pyjamasen och binge-tittar på Netflix. Vad annat kan jag göra? This too shall pass. Men Suprecur kan som fan helvetes dra åt samma helvete som den här barnlösheten kan göra. Där kan de mysa ihop, spawns of Satan.


(Ps, väckte mig själv av ytterligare en mardröm. Jag bodde i ett kvarter där det fanns en galen granne, en ung kvinna som gav sig på personer helt random på nätterna och hade ihjäl dem med kniv och slag. På dagstid var det dock safe, så när mannen och jag skulle på bio men vände halvvägs för att jag behövde byta skor (som drottningen!) och passa på att kissa, så tänkte vi att det skulle vara lugnt. Han väntade utanför, och där jag satt i bästans ro och kissilurade gled dörren upp. Och där stod hon, med en kniv. Fullt redo att attackera mig. Som sagt, den som gillar analyser kan ju dra igång om hen vill, but this one goes without saying...Nähe? Scared of a threat while peeing, are we? A little bit afraid of the bathroom, really? *trött och ironisk smiley*)

5 kommentarer:

  1. Voj, det där låter ju alldeles tröstlöst! Om man nu ska se nåt positivt, så verkar du i alla fall ha en bra attityd till eländet: Det kommer att gå över, och fram tills dess kan det dra åt helvete och se sig i röven på samma gång. Fack dätt shitt!

    SvaraRadera
  2. Ja hoho. Jag fick mest svettningar och extrem huvudvärk. Den där totala hopplösheten och känslan av att inte vara något värd har kommit nu, några veckor efter misslyckat ET... Fy fan för känslan. Vet att det går över men vill bara begrava mig under en mjuk filt tills den gör det...

    SvaraRadera
  3. Blä för det. Jag hade mest huvudvärk, var väl lite allmänt låg i humöret eller likgiltig. Förra gången sprayade jag i 25 dar, DET var ingen barnlek man jag säga. Då kände jag mig riktigt deppad när det var ca 1,5 kvar. Det var tungt. Då kändes typ nästa steg med hormonerna peppande, man slipper iaf va så låg.

    SvaraRadera
  4. När det var 1,5 v kvar ska det stå

    SvaraRadera
  5. Nej fy fasen😱😱 usch jag lider med dig😳 Netflix tycker jag låter som ett bra val! Jag vill liksom bara trolla både dig och mig själv till målet, jäkligt bitter över att jag inte har den gåvan 😛😘😘

    SvaraRadera