Fru Infertils IVF-skola del 5: Goa Gonal-f (och om hur det är att göra sin sista IVF)

Yessss, nu är det alltså dags för detta efterlängtade inlägg om Gonal-f som jag utlovat. Gonal-f har en syster som heter Menopur (liksom nässprayet Suprecur har en syster som heter Synarela) så det kan hända att en del av er injicerar en annan medicin, eller en kombination, men Gonal-f är hursomhelst ett mycket vanligt stim-medel i ivf-behandlingar.

Gonal-f levereras i en ask med en förifylld injektionspenna och en sjuhelsickes massa nålhattar.

Det första en ska göra är att ställa in dosen. Den har du fått av din läkare, dvs hur mycket du ska skjuta in. Sprutan har 900 enheter totalt. Min dos är 250 enheter. Maxdos man får ta är 450 enheter. Dosen räknas ut beroende på din ålder och äggstocksreserv, och i någon mening vill man ju ha så låg dos som man kan komma undan med eftersom det aldrig är bra att köra in mer än nödvändigt. Min första IVF hade jag 175 enheter och då fick jag "bara" fem ägg. Gången efter ökade de till 250 och då fick jag ut 11 ägg. Men nota bene, det går INTE att tjata sig till en högre dos och tro att behandlingen blir bättre då. Läkarna vet, och första gången måste de testa och se hur just du reagerar, så gråt inte över låg Gonal-f dos är mitt budskap!

I allafall, för att ställa in dosen så finns ett liiiiitet litet fönster där man ser en siffra. Den står på 0 när inget är ifyllt. Vrid på det röda vredet till höger. Då "tickar" sprutan medan siffrorna valsar runt i lella lella fönstret. I mitt fall tickade det alltså upp hela vägen till 250.

 

 OK, din spruta är nu laddad. Dags att sätta på kruthatten. Då tar man sig en liten nålhatt, river av skyddshölset (men låter den gröna plastmojängen sitta kvar) och skruvar på hatten i änden av pennan. Den fastnar med ett litet behagligt klick.

Voila! Nu är det dags att sticka sig! Slå ett öga på injektionspennan och make sure att det inte är några stora luftbubblor i vätskan. Små bubblor är ingen fara, men en stor blobb ska man pressa ur luften för. Det har aldrig hänt mig att det varit stora bubblor i. Tvätta av området först, nyp tag i magfettet, en rekommendation är snett nedanför naveln och våga ta tag i fettet om du har nåt och dra ut det litegrann, så kan du sätta sprutan i den spända huden. Variera vänster och höger varannan dag, så du inte sticker dig i samma område. En del tycker bäst om att stå upp men jag sitter alltid ned.

Att sätta sprutan är alltid lite nervöst tycker jag. DET GÖR INTE ONT. Faktum är att det inte känns alls. Men mentalt är det ju en jävla resa förstås att köra in en nål i sin egen kropp och injicera sig med nåt skumt jävla ämne, klart det är, och även om det är tredje gången för mig nu så har jag inte vant mig. (Det KAN göra ont, om du träffar en nerv, då kan det svida lite.)

Hursomhelst, när du kör in nålen behöver du köra en liten vals:

1. håll injektionspennan så att det lilla fönstret med siffran tittar på dig
2. för in nålen hela vägen
3. håll tummen på injektionsknappen och tryck LÅNGSAMT ut, siffrorna kommer börja snurra neråt mot 0 i takt med att vätskan pressas ut
4. när det står 0 i rutan, räkna till 10. Håll fortfarande tummen nedtryckt, dvs släpp inte trycket
5. för ut nålen, med tummen fortfarande nedpressad. Klart!

Så, hur ser då denna big and scary needle ut?
Well, Fru Infertil gör er aldrig besvikna, här kommer den med referensobjekt!

Well I beg your f-ing pardon att flaskan är tom numera, don't judge me!  ;)


Injektioner tar man en gång om dagen, ofta på kvällen runt 21. Du väljer tidpunkt själv. De flesta tar injektioner mellan 8-12 dagar beroende på hur äggen mår. Jag ska på blodprov nu på onsdag morgon för att se hur mycket Östradiol jag har i blodet. Jag tror att jag sedan får göra ultraljud antingen torsdag eller fredag för att kolla hur mycket de har vuxit. Sistgång fick jag justera ner dosen efter blodprovet eftersom jag hade farligt höga värden av Östradiol, så kanske händer det denna gång också. Å andra sidan har jag gått upp i vikt denna vända.

Om IVF 3  - sista gången

Ja, denna jävla vikt och IVF-hets. Jag pallar inte. Det är en evig kamp detta, och på ett lite allvarliga tema så är verkligen denna min tredje ivf så jävla mycket jobbigare än de tidigare. Jag gråter ofta, är helt sjukt nere och arg och rädd och ledsen, vill inte göra nåt och har tappat allt hopp. Jag vet att det är helt normalt, jag går hos psykologen på repro som stöttar mig, men det är fanimig helt ovärdigt att må såhär. Jag vet inte vem jag själv är längre. Ännu mer udda blir det av en av Gonal-fs biverkningar.

Om jag var en torr öken nyss, så är jag sedan jag satte första sprutan en löpande jävla kissemurra numera. MJAO! Hela kroppen skriker DO ME DO ME DO ME! Hjärnan väser "kan nån lyfta den här gråa våta filten så jag kan plocka ut huvudet ur min egen röv" och hjärtat har flytt till andra sidan årsskiftet och lämnade en lapp med orden "Vi ses höggravida i april, annars inte alls. See ya!!"

Så är det, och värre ändå, och det går inte ens riktigt att sätta ord på det. Jag hade tänkt skriva ett inlägg och förklara hur och varför denna sista IVF känns annorlunda, men det går inte riktigt. Behandlingen är ju same same, och det är ju en sak, men det är inte behandlingen i sig som är tuff, även om det förstås inte är en lek att vara i klimakteriet och överproppad med äggstimulerande samtidigt (för ni ska ju inte tro för en sekund att man får släppa sin bästa vän sura Suprecur, ICKE!). Men det är inte behandlingen som tär, utan den existensiella livskrisen.

Allt det där jag kämpat så hårt för att dölja ända sedan det här helvetet började för över 3 år sedan, allt jag förnekat, förträngt och förljugit i hopp om att jag aldrig nånsin ska behöva hantera, ni vet det där ni som gör ivf första eller andra gången tycker att ni nosar på men sen släpper som en het potatis,,,, mmmm ni vet DEN lella härliga geggamojjan av ångest, den går inte att sopa under mattan längre. Den är mitt köksgolv. Jag vadar i den på daglig basis. Den låter sig inte bli lämnad ohanterad längre, för det som tidigare var ett scary potentiellt framtidsscenario, är nu mitt nu.

Det kan mycket väl bli så, att jag inte blir gravid. Någonsin. PÅ RIKTIGT. Alltså, på riktigt. Jag har börjat släppa in den tanken nu, på allvar. Inte kanske eventuellt oj va scary jag backar ur från den här tanken nu. Utan BAM. Rakt i hjärtat. Där står jag och svajar nu.

Det enda jag med säkerhet vet, är att det blir bättre. Eller nej, rättelse. Det kommer bli lite värre först. Ruvningen är babianrumpa. Men efter ruvningen, även om det är negativt då och noll i frysen, så kommer jag paradoxalt nog må bättre då än nu. Så funkar hjärnan, så funkar kris- och sorgbearbetning. Med fokus på "bearbetning". Man kan inte hantera förrän man har nåt att hantera. Och just nu har jag inget att hantera, bara den tunna tunna tråden mellan allt och inget, död och liv, hopp och förtvivlan, där jag nu står. Och allt, vadfanbeskesomhelst, är bättre än detta.

Och det är därför det är så jävla tungt att IVF:a. Själen, hjärtat, anden, vad ni nu vill kalla det, kan nämligen inte hjälpa det. Den laddar för seger. Den putsar sina fjädrar, dammar ur boan ur byrålådan och gör sig redo. För aldrig någonsin är man närmre, än när någon sätter in ett befruktat fint embryo i ens kropp, ett embryo som redan visat att den vill och kan växa, den har delat sig fint flera gånger, och nu ska den bara göra det där lilla sista. Hänga sig fast. Och det är precis vad jag gör. Hänger mig fast, om så på en skör skör tråd, med ögonen hårt stängda, hänger jag mig fast i relingen på det här stormbrutna skeppet på virvlande hav.


Än slank hon hit, och än slank hon dit.....