onsdag 28 september 2016

IVF och barnlöshet ur mannens perspektiv


Hej
Det är onsdag. Det är after work på jobbet. En sådan där afterwork där hela företaget är inbjudet. Ingen från min avdelning kan gå. Utom jag då. Jag kan gå. Jag kan ju nämligen gå på mitt-i-veckan-after works. Det finns ju ingen liten Kalle som ska till fotbollsträningen eller en Lisa som ska hämtas från dagis. Jag har inte någon förlorad sömn som måste tas igen. Inget barnrum som måste renoveras. Så jag går på en after work. Sen är jag där en timme och drar när Fru Infertil (min fru) ringer på väg hem från sin aw. Ja hon kan också gå på mitt-i-veckan-aw utan några större planer behöver göras. Sen har vi ett meningslöst bråk om att jag tar lite längre tid på mig än vad jag trodde att komma dit vi skulle ses. Jag blev irriterad över att hon blev irriterad över att jag va sen. Suck. Känslorna rinner lätt över. Men vi förlåter varandra. Vi är bra på det sättet. Alltid tryggt att vara tillsammans. 
Det vanliga livet, den andra delen av livet där man inte funderar på hur man ska bli gravid. Det vanliga livet rullar på. Jobb, träning, vänner och familj. Det ska ju fortsätta. Det fortsätter men med en meningslöshetsslöja över sig. En disig slöja som är svår att se men som ger annars mysiga och roliga saker en känsla av meningslöshet. Eller kanske inte meningslösa men som att det inte tillför speciellt mycket.  Det märker ju vänner, familj och kollegor av såklart. Alla, både dom som inte vet och dom som vet om vad vi går igenom, märker av att jag utstrålar detta. Det är säkerligen ingen härlig utstrålning. För som det är nu har jag hela tiden nära till tårar om jag tänker det allra minsta på den här situationen.
Som att tänka på att min käresta igen ska få sin kropp invaderad av hormoner, skrapad i, uppspärrad i undersökningsstolar. Att hon dagligen under en och en halv månad blir påmind. Påmind om att vi inte är gravida. Denna ständiga påminnelsen slipper jag. Men det gör så ont i mig att hon ska behöva genomgå detta igen. Att vi ska behöva det.
Men nu är det i alla fall dags igen. Och dags för lite jävla anamma. Det har vi varit bra på. Det ska vi klara även denna gången. Hon är så jävla bra. Min fru. Bort med det där jävla ordet infertil nu!!
Tack för mig.



FRU INFERTILS KOMMENTAR: Åh... ser ni... Min man.... <3 Det är fan tusen ggr värre att läsa/se ens älskade ha det jobbigt än att ha det jobbigt själv... Men så fin han är som satte ord på det såhär. Om ni vill lämna en kommentar så blir han glad, jag ser till att han får den. O kanske uppmuntra till att skriva fler inlägg, om det är något ämne ni tänker vore intressant få belyst ur hans perspektiv? 

12 kommentarer:

  1. Att få läsa om känslorna hos den som oxå är mitt upp i det, men ändå står bredvid, är superviktigt och givande. Jag hoppas att han får ett eget kapitel och ett gemensam med dig i den kommande boken. Tack till din man! ����❤️

    SvaraRadera
  2. Så fint! Nu förstår jag bättre hur ont det gör i min egen man...

    SvaraRadera
  3. Helt underbart! Känns som att männen blir lite utanför ibland men nog är det jobbigt för dem också. Kanske mest att se att vi har det svårt och är ledsna. Hoppas verkligen han får ett eget kapitel i boken eller att han får egna små kommentarsrutor på det du skriver ❤

    SvaraRadera
  4. För den som väntar28 september 2016 17:30

    Så fint! Mer från mannen!!

    SvaraRadera
  5. Oxå man inne i snurren av ofrivillig barnlösmed sedan 5 år. Maktlöshet och att inte känna allt som sker med min fru är väldigt jobbigt allt som oftast. Och så känner jag igen mig i beskrivningen av att det mesta känns som små futilligteter.
    Bra skrivet herr infertil

    SvaraRadera
  6. Åh vilken man du har som är så stark så han kan åstadkomma detta! Är super att få ta del av båda parters tankar å känslor i det hela så detta hoppas jag att han också vill delge i din kommande humoristiska, sorgliga och uppkäftiga bok som jag kommer klicka hem på direkten när den kommer ut. Den ska min karl få läsa isf för att han ska kunna ta del, känna igen sig och bearbeta sitt. Annars är det mest föe kvinnor dessa böcker som skrivs, men männen behöver också sitt som min som har svårt att förstå det jag går igenom. Heja herr å fru infertil!

    SvaraRadera
  7. Wow, nu har den här bloggen fått em att gråta en skvätt igen! (mitt i stimulering så skyller på det) Yo fru infertils man, detta var super bra skrivet och jag uppskattar verkligen att få lite ord från en mans perspektiv. Få lite förståelse för min egen sambo som har tagit på roll rollen att alltid va superpepp och positiv och därför är det svårt att veta hur han faktiskt har det. så tusen tack! Har du några tips för hur man kan förklara på ett bra sätt vad man går igenom för en manlig kollega på jobbet som är totalt oförstående så mottages tips gärna😊 håller med ovanstående, heja herr och fru infertil 😊😊

    SvaraRadera
  8. Sååå bra! Mer text fr mannen! Ni gör underverk m din (numera er?) blogg.

    SvaraRadera
  9. Åå, så fint skrivet! Väldigt bra att få läsa mannens sida av det här. Ibland är det som att jag glömmer bort att min sambo går igenom samma sak som mig och att det här är lika jobbigt för honom. Jag blir som så inne i mig själv på något vis.

    Du får hälsa och tacka för att han vill dela med sig! :)

    SvaraRadera
  10. Gulliga ni!! Jag återför allt till honeypie!!! (Som fått lite blodad tand och som jag nu försöker övertala om att skriva ett inlägg med råd till männen o hur det känns att göra ivf medan man "bara står bredvid". Vi får se om han får lust! Det är ju ett inlägg som jag inte kan skriva.)

    SvaraRadera
  11. Så fint å lese! Det kan ikke være lett for mennene våre heller nei! Klart det er vondt å ikke kunne gjøre annet enn å holde rundt den man er glad i, mens hormonene herjer, under inngrep,og via dager, uker og måneder med venting. Det er jo stort sett bare vi kvinner som deler våre tanker og følelser her på nettet, sikkert fint for mennene3 våre å kunne lese om andres erfaringer. Klemer fra Norge :)

    SvaraRadera