tisdag 17 februari 2015

Fru Infertil och hennes SMASHING BOD'!

Det är många dagar livet känns komiskt, som att det sitter en figur och bara tokdriver med en, lite random kastar ödesdigra händelser ens väg, gärna sådant som en redan trodde att en klarat av, eller är scared shitless för. Nu tror ju inte jag på någon sådan varelse/enhet/ting i egentlig mening (längre), men det är inte utan att en undrar när just det som en lagt mest energi av allt på för att förtränga, poppar upp som en jädra gubben i lådan i ens fejs en dassig februaridag.

I alla ååååår har er kära Fru Infertil kämpat med övervikt. En så kallad lycklig olycklig tjockis. Jag har en SMASHING BOD, oavsett form, vikt och figur. Jag har varit dunderfet, jag har varit pinnsmal, men som röd tråd går, helt objektivt, att jag ser fantastisk ut. Jag har alltid tyckt det själv och vibbat ut det. Sen att samhällets skönhetsnormer, eller byxlinningen, inte alltid har hållt med - det är ju en helt annan femma och inlägg och bok. Poängen är att jag är en het katt.

Well, long story short, den där övervikten har varit ett faktum sen vi började försöka få barn. Jag var ca 10 kg överviktig när vi gifte oss (för snart två år sen), o efter det gick det bara uppåt. Först i en "nu ska vi PASSA PÅ" enligt råd från vänner som projicerade sina "oh no jag njöt inte tillräckligt innan jag blev gravid!"  och senare som ren tröst och depression. Livet blev en tvåveckors cykel med bantabantabanta innan ÄL, ätaätaäta efter ÄL. TOKDEPPÄTA vid mens. Normalt leverne ca 4 dar per månad. Not good, och hellooooooo 20 kg övervikt.

Läkarna har sagt att det är bra om jag går ner, det gäller ju alla oavsett försöka få barn eller inte, det är bäst att ha BMI ca 25, inte närmare 35 som jag varit och nosat på, men jag har inte klarat det. Mannen min i samma sits, och vi har varit varandras bästa vänner och fiender i ett.

Nu häromveckan drogs det hela till sin spets. Här gick vi i godan förträngningsro och väntade på att komma fram i IVF-kön, som här i Västra Götaland är 3 mån (trodde vi) och vi skulle komma fram i kön nu i februari. Men så ringde en barnmorska - för att kalla oss till möte ett trodde jag  - men icke.

Hon berättade om ett forskningsprojekt som erbjuds oförklarligt barnlösa par (kvinnor eg) som fått clear go för IVF och har BMI mellan 30-35. Och nu vart frågan om Fru Infertil ville vara med i denna studie som gick ut på att lottas i en "interventionsgrupp" eller "kontrollgrupp". Frågan som ska utredas är "blir det fler, lika många, eller färre barn i en grupp av överviktiga som snabb-bantar ner sig innan IVF:en startar, än i den grupp som har kvar sitt BMI 30-35?"

Att tacka ja till studien innebär att om en hamnar i Interventionsgruppen skulle en få hjälp av Sahlgrenskas överviktsenhet av dietist och sjuksköterska under hela bantningen (12 veckor på pulverdiet, fyra veckor på övergångsfas, och sen ytterligare hjälp i ett år oavsett läge/graviditet etc)  - och allt detta GRATIS. IVF:en skulle sen starta så snart som möjligt efter 12-veckorsbantningen. I just mitt fall skulle sommaren hinna emellan och därmed ingen IVF förrän i augusti. Vi var HELT inställda och hade satt allt vårt hopp till april, och hoppats på att hinna ett försök innan sommaren. Nu upplystes vi per telefon att de är sena, att Västra Götaland nu har 5 månaders väntetid och att ingen garanti finns för att vi skulle hinnas med innan sommaren.

I kontrollgruppen däremot vart det straight to GO, hoppa förbi hela IVF-kön och börja NU. Asap.


Detta var valet vi stod inför förra veckan.



Vi sa ja.



Men detta drog ju allt till sin spets, alla tankar om min övervikt kom rusande, hur farligt är det att vara tjock, är vi knäppa i huvudet som ens försöka få barn varje månad ens spontant, borde vi pausa allt och bara gå ner i vikt oavsett studien, är vi redo för IVF NU om vi hamnar i den gruppen, övervikt har massa mer komplikationer -  ska vi utsätta oss/ev barn för det? AAAAAAAAAH.

Ungefär så har det snurrat - jag är impad att jag ens klarat gå till jobbet. Tack o lov behövde vi bara vänta en vecka på att få komma till Sahlgrenska och få veta vilken grupp vi hamnade i.



Fru Infertil har känsla för drama  men jag ska inte utsätta er för en cliffhanger.

Jag ska bara berätta att nu börjar en helt annan resa.

Fru Infertils SMASHING BOD' 2.0 - eller snarare -20 kg. Vi hamnade i Interventionsgruppen och nu börjar alltså vår intervention.

Stay tuned och följ Sveriges rappaste Infertilitetsblogg. 
Nu också Viktminskningsblogg! 
Och Freakinfabulouswhatevs-blogg!

4 kommentarer:

  1. Shit vad spännande, massa pepp nu!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack raring! Ja, det är spännande! Och sjukt nervöst.

      Radera
  2. Vad spännande! Får bägge två stöd till viktminskningen eller ärmdet bara du?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Det är bara jag som får stödet, men vi har sagt att han joinar mig på "skakperioden", för han behöver gå ner minst 15 kg. I den "bästa av världar" 20 but hey who´s perfect? ;)

      Radera