Igår fick jag äntligen umgås med en supercool snäcka som jag vet kämpar med endometrios och barnlöshet, men som jag träffar alldeles för sällan. Vi kunde prata helt frankt, rakt ut, bara ärligt och rakt vilket var så himla skönt. I övrigt har jag ju bestämt mig för att inte vara så öppen mer gentemot min omgivning, utan istället använda alla er underbara människor som läser och kommenterar här, på facebook, instagram och twitter, som stöd, för NI VET hur det är.
Igår kom vi så att tala om det där nästintill onämnbara, som är så paradoxalt i allt detta, i alla fall för mig. Jag är säker på att det finns lika många känslor som det finns människor, men för min del vill jag så förtvivlat innerligt gärna bli förälder.... Inte lika säker på att jag vill vara gravid. Och ännu mindre genomgå en förlossning.
Kan ni känna igen er i det? Det dubbla i att utsätta kroppen för alla de här utredningarna och psykiskt påfrestande samtalen, försöken, etc, och samtidigt ha en inre röst som säger att det vore lite... ja nästan äckligt att bli invaderad av en slemmig parasit som ska festa på ens blodsystem... Uuuuuh....
Jag fattar att det är en försvarsmekanism, åtminstone delvis, men helt ärligt. Jag vill vara gravid mest för att jag vill bli mamma. Och på sista tiden har det verkat som jag vill bli gravid mest för att det visade sig att jag inte kan.
Vi är helt öppna för adoption och det kommer definitivt vara en väg vi utreder senare, men här och nu är vi ju oförklarligt barnlösa, det där som andra kirrar i sömnen BORDE gå för oss.
Och varje månad, varje minus, finns en liten liten del av mig som är lättad.
There. For you my sisters. I can tell you anything.
Förstår precis! Det är precis som du beskriver det. Det är ju en varelse som parasiterar, som gör att du får järnbrist, trycker upp dina organ i solarplexus så du inte kan andas, sparkar dina revben ömma, påverkar dina tarmar, löser upp dina leder – om du har tur! Tilläggas kan att jag tillhör dem som mått psykiskt bra under hela graviditeten och fysiskt bra den största delen! Och för mig har det varit en fruktansvärt cool upplevelse rent existentiellt och känslomässigt!
SvaraRaderaMen jag tillhör verkligen inte dem som ser graviditeten och förlossning som ett mål isig, även om jag personligen inte skulle vilja vara utan den upplevelsen.
Jag är väldigt pepp på förlossningen nu, ödmjukt säger jag att jag gillar utmaningar och nya upplevelser oavsett hur det blir. Jag känner mig också kroppsligt stark och redo för det på något sätt, det är en jävligt skön känsla att tillåta sig själv att ha den inställningen till kroppen : )