Resan har börjat

Nu är det officiellt ON, my darlings. Jag har nu gjort mitt första dygn på 800 kcal, och det ska bli 12 veckor av detta. Igår hade jag en dunderdålig dag. Jag kände mig nästan deprimerad. Det var måndag. Jag var hungrig. Kall. Trött. Och nere - kanske för att jag ska få säga farväl till en av de enda vänner jag haft; den goda maten och den goda drycken. De långa vinluncherna på stan med vänner, baraföratt-champagnen, mannens trerätters och underljuvliga efterrätter, ostbrickorna i soffan, det finns ingen hejd på hur mycket jag har använt mat som en tröst. Och nu rycks den bort, och kvar finns bara frun, fet och infertil, med en kropp som tidigare varit brukbar och underbar, och som nu bara  misslyckas med vad den företagit sig.

Jag är så innerligt trött på det, denna kropp som inte får vara ifred, som måste utvärderas, värderas och hanteras. Ska den inte bli dundersmal på nolltid ska den bli dundergravid på nästa ÄL. Huvudet har snurrat på det viset i över ett år. Nu ska jag hoppa av karusellen, ett tag iaf, och de inre konflikterna när jag bestämt mig för att inte försöka spontant denna månad kan bara ni, kära barnlösa, sätta er in i.

För första gången på 2 år går jag in i PMS - utan att undra hur det ska bli. Jag är inte el preggo, såtillvida det inte tillämpas några jungfrufödslar. Däremot hoppas jag att jag när mensen kommer, gått ner 2 kg. Pfft, that would be the first.

Men - på en happier note, varför gör jag då detta? Jo. Nu ska min kropp få göra nånting den kan lyckas med, garanterat. Den ska för första gången få gå in i ett failproof-projekt. Det GÅR Inte att misslyckas, så länge jag äter exakt vad de säger och inget annat. Och är det nånting Fru Infertil är, så är det att både ge och ta instruktioner.

Alltså, det KOMMER fungera. Jag ska bara låsa in mig i en kokong i 12 veckor, och titta ut på andra sidan, minst 12 kilo lättare.

Och då kommer jag ha ett BMI som läkarna inte reagerar på, och kan försöka bli gravid, utan lilla rösten som säger " du är för tjock, det är därför det inte går, det är ditt fel" eller "hoppas det inte tar, jag kan väl inte vara gravid och såhär stor samtidigt, jag kommer inte klara graviditeten/förlossningen, de kommer få hämta mig med grävmaskin!"