IVF och barnlöshet ur mannens perspektiv

Hej

Det är onsdag. Det är after work på jobbet. En sådan där afterwork där hela företaget är inbjudet. Ingen från min avdelning kan gå. Utom jag då. Jag kan gå. Jag kan ju nämligen gå på mitt-i-veckan-after works. Det finns ju ingen liten Kalle som ska till fotbollsträningen eller en Lisa som ska hämtas från dagis. Jag har inte någon förlorad sömn som måste tas igen. Inget barnrum som måste renoveras. Så jag går på en after work. Sen är jag där en timme och drar när Fru Infertil (min fru) ringer på väg hem från sin aw. Ja hon kan också gå på mitt-i-veckan-aw utan några större planer behöver göras. Sen har vi ett meningslöst bråk om att jag tar lite längre tid på mig än vad jag trodde att komma dit vi skulle ses. Jag blev irriterad över att hon blev irriterad över att jag va sen. Suck. Känslorna rinner lätt över. Men vi förlåter varandra. Vi är bra på det sättet. Alltid tryggt att vara tillsammans. 

Det vanliga livet, den andra delen av livet där man inte funderar på hur man ska bli gravid. Det vanliga livet rullar på. Jobb, träning, vänner och familj. Det ska ju fortsätta. Det fortsätter men med en meningslöshetsslöja över sig. En disig slöja som är svår att se men som ger annars mysiga och roliga saker en känsla av meningslöshet. Eller kanske inte meningslösa men som att det inte tillför speciellt mycket.  Det märker ju vänner, familj och kollegor av såklart. Alla, både dom som inte vet och dom som vet om vad vi går igenom, märker av att jag utstrålar detta. Det är säkerligen ingen härlig utstrålning. För som det är nu har jag hela tiden nära till tårar om jag tänker det allra minsta på den här situationen.

Som att tänka på att min käresta igen ska få sin kropp invaderad av hormoner, skrapad i, uppspärrad i undersökningsstolar. Att hon dagligen under en och en halv månad blir påmind. Påmind om att vi inte är gravida. Denna ständiga påminnelsen slipper jag. Men det gör så ont i mig att hon ska behöva genomgå detta igen. Att vi ska behöva det.

Men nu är det i alla fall dags igen. Och dags för lite jävla anamma. Det har vi varit bra på. Det ska vi klara även denna gången. Hon är så jävla bra. Min fru. Bort med det där jävla ordet infertil nu!!

Tack för mig.



FRU INFERTILS KOMMENTAR: Åh... ser ni... Min man.... <3 Det är fan tusen ggr värre att läsa/se ens älskade ha det jobbigt än att ha det jobbigt själv... Men så fin han är som satte ord på det såhär. Om ni vill lämna en kommentar så blir han glad, jag ser till att han får den. O kanske uppmuntra till att skriva fler inlägg, om det är något ämne ni tänker vore intressant få belyst ur hans perspektiv? 

Kommande: Fru Infertils man talar ut (och så gör även Fru Infertil i detta inlägg!)

Vill kicka igång denna måndag och vecka med en fantastisk nyhet: Min MAN har skrivit ett inlägg till bloggen!! Jag kommer att lägga ut det på ONSDAG så surfa in då!

Tills dess, imorgon ska jag göra det däringa ingreppet: endometrial scratching. Jag är både förväntansfull och nervös. Så satans mycket står på spel såhär inför behandling nummer 3. Insatserna höjs ju, och så gör även hoppet, nu när jag får testa denna metod som i vissa studier talar om upp till FÖRDUBBLAD CHANS till bebis. Det finns siffror på ca 45 % success rate. Och det är ju helt galet! Ännu mer galet, om det INTE blir nåt. Jag kommer att vara ett så sjukt vrak nästa ruvning. Fasar redan. Igår började jag gråta av ren och skär rädsla. Tanken på att vara i vecka 9 på julafton, som jag kommer vara om försöket lyckas, får det att liksom stocka sig i halsen på mig. Och så den motsatta tanken, att INTE vara i någon jävla vecka alls till jul, utan vara i läget tre misslyckade färskförsök, trots scratching + två misslyckade frysförsök och ev inget i frysen - för det där vet man ju aldrig....

Fan, jag orkar inte. Får panik bara jag tänker på det. Och jag vet att jag kommer att göra det. Julafton kommer att komma, och då har vi facit mina vänner. Då är jag antingen i solen, eller i mörkret. Så svart eller vitt är det, denna barnverkstad...

Nu måste jag åka till jobbet och prestera, tack för att jag fick kräkas ut lite oro här på morgonen, och på tal om att använda bloggen för att kräkas ur grejer... Ja, jag inser hur svart, bittert och cyniskt mitt inlägg om småbarnsföräldrar som klagar på att de är trötta är. Jag ser själv hur det OSAR av äcklig gyttjig bitterhet och svartsjuka. Jag vet det. Jag ser det. Jag är inne i en mörk period och jag låter det pysa ut. Jag räknar med att alla ni som läser här är tillräckligt emotionellt begåvade för att begripa att det inte är hela sanningen, eller en rättvisande bild av mig, eller av andra ofrivilligt barnlösa för den delen. Vi är inte självupptagna kräk som tycker att hela omvärlden ska tassa på äggskal runt oss och inte andas ett pip om att de kanske någon gång inte tycker att livet är en dans på rosor. Vi fattar. Men detta är en blogg OM just barnlöshet, om de tankar och känslor som vanmakten, desperationen, depressionen, utanförskapet och sorgen kan framkalla. Jag vill visa dem för er, i all sin unkenhet och litenhet, för så ser det ut för oss. Vi är inte rationella. Och vi är inte helt oss själva. Vi har satt oss själva i ett tillfälligt undantagstillstånd, ett tillstånd som framkallas av att vi inte kan åtnjuta den vanliga sorg- och krishanteringens olika stadier. Vi fastnar mellan chock- och reaktionsfasen, studsar där emellan som en satans pingpong-boll på crack, vi kommer aldrig någonsin vidare till bearbetning eller målet: nyorientering. Utan vi är här; chock-reaktion, chock-reaktion. Ibland låtsas vi/tror vi att vi är i bearbetning o inte sällan fejkar vi nyorientering. HalleDUDA nu känns det så braaaaaaa vi ska adopteeeeraaaa!! utbrister vi plötsligt, och låtsas/tror att vi har kommit dit och att allt är över. Medan vi smyger runt hörnet och sätter en gonal-f i magfettet. Så är det att vara ofrivilligt barnlös. Mer om detta framöver, jag ville bara få detta sagt i all sin enkelhet.

Nu ska jag cykla till jobbet och PRESTERA! Tjoho!

Min bästa vän är barnlös och jag fick just barn!

Okej. Nu händer det. Nu ska jag skriva ett av de inlägg som stått så länge på min inläggslista. It has been long a due. Jag har funderat väldigt länge på hur jag ska ta mig an detta, för jag vet att det är många som har denna erfarenhet. Jag ska försöka förklara. Jag vet att jag inte kan tala för alla, på något sätt, folk gör så himla olika, jag talar för mig själv och så får ni andra göra vad ni vill med detta. Skicka inlägget till era vänner som ett exempel på hur ni mår om ni vill, eller skicka det som en motsatt på hur ni mår och avsvär er allt, eller sluta följa mig. Upp till er! Jag är för alltid på er sida, glömmer intet, förnekar intet, förlåter allt. <3

För mig är det så här: Magen kommer. Bebben kanske har kommit. Och jag TROR och verkligen KÄNNER; jag lovar, in i min själ, en vänlig glädje för min vän. Den är inte fejk, den är inte döäkta heller för jag är lite smått avstängd, men jag känner den; i grunden känner jag glädje för min vän. Kollega. Släkting. Vad det nu är. Och kanske nämner vi det. Det onämnbara. Hörru, du har just fått precis allt det jag vill ha och som jag kämpat i flera år för att få och du visste inte ens om du ville det men nu ska du ha bebis och nu ska vi vara vänner på dessa totala motpoler. Hur ska det gå? Vi kanske talar om det. Säger "jag förstår dig". Och jag kanske tänker "Jag vill vara där för dig, i ett annat läge hade jag varit det, men jag måste vara på sjukhus, göra smärtsamma ingrepp, hormonbehandla mig, jag KAN inte vara din bebisbuddy, har du nån annan?" Men jag säger det inte.

För vi skäms som slokörade hundar över dessa känslor. Det mest skamfyllda en kan känna i barnlöshetssvängen är just detta, tror jag; att inte kunna känna den äkta glädjen, eller värre: att rentav känna den svartaste sjukan av dem alla: Avundet. Ren och skär avund. JAG VILL HA DET DU HAR! DET GÖR SÅ ONT ATT INTE HA VAD DU HAR. Och värst: att kanske aldrig få, det du har. De flesta av oss orkar inte ens möta den tanken, att inte få, det gör för ont. Vi behandlar, planerar, förnekar, förtränger, vi gör vad som helst, bara vi slipper den.

Men grejen är; ja. Det har dem. Har nån annan bebisbuddy än oss. De har hela f-ing jävla omvärlden. Alla normer, alla mor- och farföräldrar, alla kollegor, alla tanter på bussen som de retar sig på, de har hela omvärlden till att diskutera sin oro och längtan och planera för framtiden. Livet får lov att ramla på. Men det får det inte för oss. Det kommer de förmodligen aldrig att förstå, den skillnaden, att det inte bara handlar om att "bli gravid" per se, det handlar om att överhuvudtaget kunna gå vidare i sitt liv. Veta att nästa jul blir det si, nästa sommar blir det så. Vi barnlösa, vet aldrig. Hur förklara?

Och hur förklara, att jag vaknar på tisdagen och ska träffa hon med magen på en fika och mår bra, men när eftermiddagen kommer har jag just fått mens. Eller när vi ska ses om två veckor  och bebis kom för fem månader sedan, och jag VILL träffa bebis, men jag är så RÄDD att få en backlash, för fem dagar efter träffen ska jag göra mitt sista försök. Just den veckan finns inga marginaler. Jag KANSKE orkar, men tänk om INTE. Vad händer då? Ska jag behöva gråta framför min vän? Alltså det kanske inte vore det värsta som kan hända att böla framför en min vän, men jag talar om själva orsaken till mina tårar. Jag vill inte utsätta henne, och framför allt MIG, för känslan att gråta på grund av att hon har bebis och inte jag, när vi möts i ett så känsloladdat skede. Ska jag behöva ställa in mitt försök för att jag just fått ett nervous breakdown? Ska jag ta bebisen i min arm och känna min livmoder göra volter? Hur ska jag veta? Min energi är så sårbar, så från dag till dag, och jag har inte oändligt. Jag måste hushålla. Och bara blotta tanken på att inte kunna leverera ett hjärtligt leende till min vän, tanken på att misslyckas, tar över hela min goda intention och hela min goa glada känsla. Så jag ställer in. Och jag är så rädd att hon ska tänka: "Varför är hon så jävla missunnsam, varför kan hon inte se min glädje, träffa min bebis, le vänligt och ge en body?!?!" Den går inte att hejda, för där står ni med det STÖRSTA och vackraste som hänt er, ni är yra av glädje och kärlek, och ni fattar att vi har det tufft men kan vi inte lägga det liiiite åt sidan, och visa liiiite GLÄDJE åt era bebbisar i alla fall, är det för mycket begärt?"

Ja, det är tyvärr för mycket begärt av en del av oss. Förlåt. 

Här kommer sanningen: Vet du, det handlar inte ett skit om dig och ditt barn. I alla fall inte för mig. Det handlar om min egen energinivå den dagen, veckan, månaden. Vad har jag just fått veta, vad kommer jag få veta? Det handlar om att jag inte orkar ladda upp med energi för att klara det jag har framför mig, jag är rädd för att misslyckas och jag är hemskt ledsen, men din glädje för din bebis trumfar inte min oro för att orka hormonerna den dagen. Det låter elakt, jag vet, missunnsamt och elakt, men det handlar om ren och skär självbevarelsedrift. Jag vet inte vad jag måst orka, OM jag måst orka, och blotta tanken på att träffen med dig ska ta mer energi än jag tror gör att jag ställer in. Det är priolistan. Du klarar dig. U´ve got your shit covered. Jag förstår att jag borde, att du förtjänar min närvaro och omtanke, men jag orkar inte.

Mitt vänliga stillsamma råd till er som har barnlösa vänner är just detta. Leave us be. Vi sliter och kämpar och river oss själva dagligen. Om en enda av mina vänner hade sagt "du, jag fattar att du inte orkar träffa min bebis nu, men jag längtar efter dig, kan vi ses?!" så hade jag blivit så lättad. Låt mig vara den som i så fall svarar, vet du, det skulle vara mysigt att träffa Lillen ändå.

Det är viktigt att förstå, vi är inte elaka, och det handlar inte om er. Det handlar om att vi JUST NU (och tro oss, vi vill att nuet inte ska bli så långt!!) inte orkar vara er källa för bekräftelse eller spegling eller vän i lyckan. Vi är redan på noll energimässigt och det är därför vi ställer in med kort varsel, eller drar oss undan, slutar gilla bebisbilder på facebook eller avföljer på instagram. Vi orkar inte möta oss själva. Vi orkar inte ta hand om tårarna. Vi orkar helt enkelt inte vara den människa som inte kan vara glad för sin vän, vem vill vara en sån människa?! Självförnekelse är den bästa medicinen, blunda att hoppas att det går över, det är bättre att undvika att utsätta oss för det än att riskera att misslyckas. Så om du kan, hjälp oss slippa, och försök att inte gå till "jag vet att hon inte kan få barn men FÖR I HELVETE hon kan väl ändå VISA LITE JÄVLA GLÄDJE FÖR MIG allt handlar inte om henne!!"

Försök att inte gå dit. Vi vet. Vi har inte blivit onda människor över natten. Vi försöker bara klara dagen. Och imorgon.Vi kommer tillbaka.

Det rosenskimrande bebislivet halleluja hurra

Darlings! Alltså! Ert gensvar på mitt skrivabok-inlägg var så fantastiskt så jag nästan dånade lite i min barstol med champagnen i hand. Nästan. Jag räddade den ;O) (Champagnen!)

Jag lovade att de tio bästa förslagen skulle få en gratis bok och det står jag för. Jag fick in (till skrivande stund) 15 förslag, så då tänker jag att när jag väl blir utgiven så får ni förstås alla ett ex! SIGNERAT förstås. De som vill kan få det med lipgloss och skumpafläckar LIVE om ni vill: Jag kommer bjucka på storartat galej när jag lanserar men för att komma dit  - dvs skriva bokskiten - behöver jag förstås er hjälp och stöd, vilket jag känner att jag har!! Ni har varit konstruktiva och konkreta, mina två favoritord. (Nästintill "champagne" och "gratis"... ;))

Men en grej hände i kommenterandet, apropå min rubrik på detta inlägg, och jag vill verkligen BETONA att det handlar faktiskt inte ett enda skit om dig som lade kommentaren, även om den kommentaren gav energin till detta inlägg. Se det som inspiration och en påminnelse om nåt jag velat skriva om länge, inte en kommentar på dig eller din resa. Mmmkay?

Så, here goes. Apropå kommentaren: "Du ska inte tro att det är rosenskimrande att få barn" eller variationer på samma tema typ "Sen kanske inte allt var rosenrött" eller "Sen kanske det inte var så kul som jag tänkte mig" eller "Sen fick jag inte sova på TRE ÅR men jag är GLAD ÄNDÅ" eller motsvarande.

Alltså give it a rest. Jag har hört det. Jag har mottagit det dyrbara VÄLDIGT HEMLIGA MEDDELANDE SOM INGEN NÅNSIN HAR FÖRSTÅTT SÅ PAY ATTENTION NOW FELLOW BARNLÖSA VÄNNER SOM FÖRSÖKER FÅ BARN:



Det är jobbigt att ha barn!!


Det är FITTRÖVENSKUKENSJÄVLASKITJOBBIGT!!


Varför säger ni såhär till oss? Ni fd barnlösa måste väl ändå minnas hur det var att få höra? Och ni som aldrig varit igenom att försöka få barn utan att kunna, tror ni på riktigt att kommentaren är hjälpsam? Vad vill ni uppnå? Tänker ni att jag ska vara "Men JÄVLARNS, nu  börjar jag på P-PILLER på en gång, menar du att det INTE är en dröm i min sommarschäslong med snygga brunbrända män som matar mig med champagne och ostbitar att få bebis?! NÄHE då vill jag lämna in min resignationsblankett på en gång, då ska jag fan inte ha nåra jävla barn, VA?!? VÅGAR DU ANDAS ATT DET INTE VAR ETT HUNDRA PROCENT PROBLEMFRITT ATT FÅ BEBIS?!?!??! I AM OUT!!


OK, på ett seriösare tema. It pisses me off. Sluta. Särskilt du som varit igenom barnlöshet.  Håll din sömnlöshet inne. Vi orkar inte lyssna på det. Och det orkade inte du heller när du var i vår sits.

Slut på meddelandet från er favoritfru, som i detta nu vässar på ett inlägg om att vara avundsjuk på vänner&familj som är gravida. Flera av er önskade inlägg i boken på detta tema. It is tough as hell, but I will get there.


PS: För dig som inte kan få nog av frugan: sök upp mig på instagram. Det är värt det, jag lovar, även om du måste skapa en ny instagramprofil. Vi har ett härligt community där, och du är välkommen!

Research pågår

What, this is? Oh well bara min lilla research inför min kommande bok. Arbetsnamn: Hjälp, vi kan inte få barn! En guide för er som är vilse i barnlöshetsträsket. 

Måste ju kolla in vad andra har skrivit om - och hur - så jag kan skriva min utifrån det som saknas på marknaden. 

Jag har dock skrivit en innehållsförteckning och har en god bild om vad boken ska handla om. Jag tror att den kommer att bli 

"En rasande och vass uppgörelse med den sorg och smärta som omger ofrivillig barnlöshet, om omgivningens begränsningar och sinnets maktlöshet. Med intelligens, skärpa och humor ger Fru Infertil en inblick i barnlöshetens alla stadier, och boken passar lika bra för dig som själv genomgår barnlöshet till dig som vill stötta en närstående. I denna uppdaterade upplaga har dessutom kapitlet "När mamma vill bli mormor - hur hantera familjens behov och frågor" tillkommit. Köp Fru Infertils guide idag. Imorgon kan du själv sitta i skiten!"

Typ nåt sånt?! 😂😂😂. 

Så, vad säger ni? Några förhandsbeställningar? Önskemål om innehåll?!? 10 bästa förslagen får ett gratisex av min bok! 

Barnlöshetsberget

Bon soir mademoiselles un monsiures! Det är sjukt svårt att beskriva den senaste veckan för mig, men jag ska göra ett försök för er, mina favoritfröknar och fräknar! Denna fru har nämligen just varit en hel vecka i Frankrike. Först privat, sedan professionellt, och mon dieu vilken resa det varit! Det är ju detta med att åka bort, att få syn på sig själv, någonslags distans, eller om det är närhet, eller vad som händer egentligen, men det mest intressanta med att åka bort är egentligen att komma hem. För PANG, rätt vad det är landar man i sin egen verklighet, right where u left it, och de blå dunster (och röda viner) du nyttjat under din bortavaro för att vara den här härliga care free-personen är helt slut, och kvar finns bara dina rödsprängda ögon där du stirrar på dig själv i badrumslysets skarpa sken.

Är detta jag? Är det såhär jag har det?

Så var det för mig. Veckan borta var fantastisk på så många sätt. Överdådig champagnepicknick under Eiffeltornet. Middagskryssning på Seine. Moulin Rouge. Vackra gränder. Shopping. Et.Ce.Te.Ra. Den var också helt grym professionellt sätt, då jag stannade kvar på en konferens och gjorde en helt överdådig insats. Om jag får lov att säga det själv. Vilket jag som bekant får, IT's MY BLOG AND I BRAG IF I WANT TO; BRAG IF I WANT TO... (*singalong ladies!!!*)

Hur som helst, när jag sen kom hem var det en kraschlandning i verkligheten. Jag var bara... ledsen. Tom och ledsen. Jag har fyllt år medan jag var borta. 35. Jag hör äggen skrumpna och dö as we speak. Och det är något med födelsedagar. Med år som läggs på år. Tid. Så obarmhärtigt tickar den på, och jag var helt oförberedd på att reagera så starkt som jag gjorde, men ännu en födelsedag har kommit och gått, och jag är kvar i den här skiten. I skiten, och mer privilegierad än typ 99,99 % av jordens befolkning. I skiten, och har druckit champagne och hivat foie gras under Eiffeltornet som om det inte fanns en morgondag. Vilket det just då inte fanns.

Jag satt just i ett två timmar långt samtal med min chef. Sedan vårens helt sjuka professionella dust när jag typ skällde ut henne efter noter (pinsamhetspaus) har hon snäppt upp sig tiotusen steg, och bjudit in mig till samtal med "Livet" i subjektraden i kalenderkallelsen. Så vi talade i två timmar om just det: Livet. Vilket i vårt fall innefattar att tala om jobbet i 1 h och 45 min, men så talade vi också om mitt privatliv. Det var ofattbart bra. Och ofattbart jävla asjobbigt. Att öppna och prata och berätta och förklara och tänka och våga och lyssna och vilja. Jag var genomsvett efteråt. Vi har känt varandra i sju år och jag betraktar henne vid det här laget som en vän. Min chef och en vän.

Och hon frågade, och jag försökte förklara. Jag berättade också om vårens alla försök, vilket hon inte vetat om innan i detalj, hon visste bara att jag gjorde en behandling över jul. Hennes ögon vidgades när jag sa "Vet du, i våras gjorde jag en hormonbehandling, tre försök och fick ett missfall. Där stod jag innan semestern". Jag hörde själv hur sjukt det lät när jag sa det, även om jag, när jag var uppe i det, tyckte att det var business as usual. Detta är mitt nya normala, och jag har inte varit i det i mer än ett år ännu.

Hon frågade varför jag inte varit sjukskriven, och om jag inte borde varit sjukskriven då. Och ni ska vet att jag lägger ingen värdering i att sjukskriva sig, jag vet att många gör det och då är det förstås som det ska, men i mitt fall, och med psykologens uttryckliga stöd, är det tvärtom. Jag fungerar mycket bra och högpresterar, men jag bär på en effing livssorg, jag är LEDSEN och det är en NORMAL känsla. Man ska inte sjukskriva sig för helt normala känslor, man ska och måste genomlida dem.

Att vara ofrivilligt barnlös är, tänker jag ibland, som att bestiga ett berg. Du vet inte hur högt det är. Du vet inte om du kommer att komma över. Du vet bara, att där ovan, bortom molnen, lockar utsikten, vinsten, nedförsbacken. Du får slå ner din flagga, klappa dig på axeln, och ropa YEEEESSSSSS så det rungar över berg och dal. Men innan du kommit upp dit vet du inte vad som väntar bakom nästa krök. Om du kommer att orka. Om du kommer att tappa fotfästet och rasa. Om du kommer att träffa någon som hjälper dig en bit på vägen. Om du någonsin kommer att komma fram. Du har inte råd att titta bakåt och fundera på att backa, det finns ingen återvändo. Det finns bara framåt. UPP-UPP-UPP-UPP! pustar du och din partner i takt, ibland leder du, ibland den andra, ibland stannar ni och vilar, men framåt ska ni, uppåt ska ni, det är bara det, inte stanna och analysera, känna efter, ni har inget jävla val, bakom er väntar bara öken, där har ni redan varit, framåt ska ni, och först när ni tagit ert sista steg utan att nå fram, är det dags att ringa nödhelikoptern.


Typ så är det. Så vi går på, bröder och systrar i kris. Vi går på och vi funderar inte så mycket på det. Världen utanför undrar hur vi orkar. Hur är det möjligt att genomgå ett känslomässigt missfall varje månad? Hur är det möjligt att genomgå upprepade fysiska missfall, att föda fram sitt döda barn i vecka 17, att göra behandling efter behandling utan att få ut några ägg, .. listan kan göras lång, så lång, av den olycka jag vet att ni bär. Hur orkar vi? Vi ska upp. Så enkelt och så svårt är det.

Min SISTA behandling - Fru Infertil SPILLS IT ALL!

Hiiiiiiiyaaaaaaa ladies, gents and hens! Helgen är här och med det; så är också Fru Infertil! Vilket fantastiskt rungande välkommen jag fick förra veckan, tack för det! Det peppar ju igång en att skriva mer! Ett extra shoutout to ma girl InvitroFab som berättade att lilla mademoiselle moi är orsaken till att hon öppnade ett konto på insta, efter att hon följt mig här och ville komma a bit closer to allas eder favoritfru. Åh, det gjorde hon bra i, smooch-smooch på dig InvitroFab och du ska bara VETA hur jäsikens svårt det är för mig att skriva när jag samtidigt håller tummarna hårt, så hårt, för ditt svaga svaga plus denna morgon som vi nu hoppas är starten på något alldeles extraordinärt.

Jag lovade ju i förra inlägget att jag skulle berätta ALLT om min nästa behandling och honey boo boo child ni vet att jag aldrig lovar något jag inte håller (så länge det inte är "öööh jag ska aldrig mer dricka" eller "jag ska aldrig mer äta ostbågar" eller favoriten "nu ska jag inte shoppa mer på ett tag". PFTTBAHAHAHAHA). Äntligen är väntan över, här kommer så äntligen Allt du aldrig visste att du inte behövde veta om min tredje, och därmed SISTA behandling på Sahlgrenska! [Insert Scary Movie Music: EEEK EEEK EEEEK]

För ett par veckor sedan träffade vi vår behandlande läkare på Sahlgrenska. Vi har träffat henne en gång innan, när vår utredning var klar och det stod klart att vi skulle göra IVF hade vi ett inledande samtal med henne. Det var back in the days när jag var med i en studie, remember? Hm, maybe not, let me take you back:

Sahlgrenska, liksom många andra sjukhus, deltar i en massa forskningsprojekt hela tiden, där de kämpar för att komma fram till bättre och bättre behandlingsmetoder för oss infertila. För att göra det, behöver de guinea pigs, dvs frivilliga studieobjekt, dvs Yours Truly som väl aldrig tackat nej till en gratislunch? Så när det stod klart att vi skulle göra IVF fick vi frågan om vi ville vara med i en studie som handlar om bmi. Mitt bmi var at the time nästan 34. Sahlgrenskas gräns går på 35. En del andra landsting/privatkliniker drar gränsen vid 30. Forskningen har påvisat att ju mer normalt bmi desto bättre chanser på ivf, och när det gäller övervikt är det då särskilt viktigt att vara under just 30 i bmi. Sen signifikansen i detta med bmi som mått på hur en kropp mår etc etc alltså allt det där är ett ämne för ett helt annat inlägg, ångest och sorger och också det lovar jag att återkomma i, jag vet att jag har många medsystrar som kämpar med detta. Ja även icke "överviktiga" talar ofta om att "gå ner ett par kilo inför ivf" - det har blivit nåt slags hetsig naturlag nästan i ivf-kretsar och jag är mycket tveksam inför den utvecklingen och vill åxå väldigt noga påpeka att den ENDA orsaken till att jag hetsar om min vikt och har bantat ner mig är för att komma under 30 i bmi där det alltså finns vetenskapligt stöd för att chanserna blir bättre. Only that. Men, igen, låt oss återkomma till detta, ggggaaaaah finns så mycket jag vill säga i ämnet!!!!

Så, jag fick alltså erbjudande om att vara med i en studie som handlade om att hamna i en av två grupper: banta ner dig as fuck (medelst ersättningssoppor med stöd av dietist på Sahlgrenskas överviktsenhet) alternativt gruppen "Gå direkt till IVF". Jag lottades i gruppen som skulle gå ner i vikt, och i och med det gick jag ner 15 kilo (alltså det var slitigt as hell, orkar knappt gå in på hur det var att hetsbanta medan jag var i en djup livskris!) vilket ju var bra, men å andra sidan hann de inte med att sätta igång mig innan sommaren utan jag fick vänta totalt 8 månader på att starta med ivf från att vår utredning var klar till nässpray start. Det är ju eg, har jag lärt mig nu, mycket mycket mer än de utlovade max 3 månaderna och hade jag bråkat lite hade jag kunnat få gå till en privatklinik, men det visste jag inte då, utan jag bantade och väntade och genomled en ganska tragisk sommar. Well, allt om detta kan ni bläddra er tillbaka i arkivet för att läsa mer om ni är nyfikna. Låt mig komma till POÄNGEN (Gud vad jag saknat att skriva, märker ni det, märker ni hur mycket jag vill BERÄTTA, det är som ett återhållet behov, bare with me, jag lovar, det går över om jag bara får smattra och ranta här ett tag :))

Jag träffade alltså min behandlande läkare i mars 2015 för första gången, och nu i augusti 2016, efter två hela ivf-behandlingar och fyra insättningar för andra gången. Samtalet skulle handla om att gå igenom våra behandlingar och diskutera upplägg för den tredje och sista som erbjuds i landstingsregi här.

Jag hade massor av frågor, som alla hade bäring på ålder, vikt och alternativa metoder. Såhär kan vi väl lite sammanfatta samtalet.

Ur hennes perspektiv har våra behandlingar varit väldigt "Lyckade" så till vida att vi fått ut lagom med ägg, dvs jag har svarat bra på behandlingarna, de har alla befruktats, flera av dem har celldelats fint och flera har gått att både frysa och tina och bli blastocyster. Ergo; rent kliniskt är de dönöjda. "Ni är textbook!" utropade hon glatt. Med lilla detaljen då att ingen embaby velat stanna kvar...  Men det såg hon mer som formalia. "Inga garantier, men vi kör på här med er i höst och vi ändrar ingenting i behandlingen utan kör samma igen,  vi ser ingen anledning att ändra något med så här goda resultat." Och hon sa till och med, att OM OM OM det inte skulle funka hos dem så vill hon råda oss att köpa behandling privat. (Om vi kan. Vilket vi kan. Ekonomiskt. Emotionellt är en annan fråga, inlägg, liv - i framtiden.)

Ålder är mer av en faktor än vikten. Ja alltså jag är ju inte kvar på mitt låga fina bmi jag gick ner till förra våren utan har, som många av oss, lagt på mig igen. Inte så mycket som innan, men här satt jag med ett bmi på 33 igen plötsligt, efter denna miserabla depressiva sommar. Läkaren drog såklart igång hela "det är bra att väga så normalt som möjligt"-talet med hänsyn till ivf, lägre missfallsrisker och typ resten av livet blodtryck jadijadi. MEN, point bein, att hon tyckte ändå att ålder var lite mer av en faktor än vikten. Jag frågade rakt ut om hon tycker jag ska pausa ivf i ett halvår och kämpa ner mig typ 15 kilo under den tiden och då sa hon nej. Vänd på skutan, försök gå ner i vikt det du kan, men du fyller snart 35 (ni vet, den åldern då våra ägg skrumpnar och dör, jag kan höra dem ropa as we speak Saaave us mommy!!) och vi ska inte vänta för länge och chansa, nånstans är i den åldern kan det hända nåt drastiskt med äggen och jag vill inte riskera att du plötsligt inte svarar så bra på behandlingen som du gjort. Toppenbra med så raka besked tyckte vi!

Så pratade vi om alternativa behandlingsmetoder och jag frågade om en metod som heter scratching. Då sken hon upp. Sahlgrenska är med i en studie om detta, visade det sig, och Sahlgrenskas egna lilla favourite försökskanin TO THE RESCUE!!!! :D Och hallelooooo, vilken röta jag hade med detta också, jag lottades också här i ingreppsgruppen, det vill säga, jag ska få testa denna metod! De vet förstås inte om det verkligen har effekt ännu, det är därför de ska forska på saken (doh!) men jag är så infernaliskt glad över att få prova något annat, vad som helst! Att peppa upp sig själv för att göra exakt samma pissiga sak, en TREDJE gång, när jag vet exakt hur satans tung det är, har varit jättejobbigt. Så bara detta blotta faktum gör att jag känner mig mycket mer pepp, det blir The Itchy and Scratchy Shooow!! (Vi gör scratching + ICSI per default då min mans spermaprov var urusuelt dagen för vårt första äggplock, alla andra ggr har det varit normalt men då det var så dåligt den gången har de satt ICSI som standard på oss. Och inte mig emot!)

Så, in totales: Vi bestämde oss för att flytta fram ivfen ytterligare något mot vad som först var satt, men den blir här i höst alldeles strax och mitt projekt före dess är att försöka gå ner i vikt litegrann. Jag tror inte jag orkar/kan gå ner så mycket som egentligen hade behövts, men jag har redan gått ner nästan 5 kg  och vad viktigare är: börjat TRÄNA! Det har aldrig hänt förut! Men nu laddar jag inför min sista behandling och jag vill verkligen göra allt rätt denna gång, och med rätt menar jag inte att jag ska dricka spenat&ingefära-smoothie i soluppgången medelst solhälsning, utan rätt som i att faktiskt gå och träna för att få hjälp med endorfinerna. Jag vill må bättre. Jag har börjat omprioritera rejält på arbetssidan och likadant i det sociala. Träning, sömn och  de vänner som ger energi går först. Jag går numera på kvalitet framför kvantitet. Jag har färre nära vänner, men JÄVLAR vilken kaliber på dem!   Nu sista behandlingen vet jag exakt vad jag har att vänta, och jag är mycket mer förberedd.

Fru Infertil håller alltså på att göra sig redo. Putsar fjädrarna. Skakar boan. I oktober blir det åka av. Och ni får följa med. Om ni vill. <3


Ps: på min "Inlägg jag vill skriva"-lista står det bland annat: När vänner blir preggo - the real reason why barnlösa tycker det är jobbigt, ett inlägg om ätande/vikt&kostråd OCH, det kanske viktigaste av allt du kommer läsa i år: Fru Infertil har lyssnat på er, mina sanna fans. Det ligger ett litet BOKPROJEKT och gror! It is true!! Mer om det framöver, stay tuned, på Sveriges mesta barnlöshetsblogg.

xoxo


 

Tillbaka från semesterstormen!

ÄLSKLINGAR! Alltså... RARINGAR!!!!

HATAR ni mig nu? Är ni jättejättearga på Fru Infertil, för att jag svikit och inte presterat ett endaste litet sketet inläggsinläggeria under sommaren? Inte klämt ur mig så mycket som en bokstav, eller ett litet smajley eller det endaste lilla livstecken.

JAG FATTAR att ni blir pissed off på mig. Det blir jag också. Jag har tänkt SÅ många gånger att jag ska blogga, ja idélistan är numera så lång så jag har fått skriva upp mina inläggsidéer på en TODO-list! :D Så, stay tuned säger jag cause this bitch is back in business and she aint messin around this time. För här jävlar har det hänt grejer! Eller..... hänt och hänt... Förlåt min inre drama queen... ;) Så satans mycket har det väl kanske inte HÄNT i den bemärkelsen. Same old same old, hohoooo i lella livmodern har du en bebbe än??! Nähepp. Så så sett, business as usual, ingen behöver vara orolig, jag lovar att den dagen nåt så omvälvande händer kommer det att gå ut ett pressmeddelande så MyNewsDesk aldrig sett dess like. Men, som sagt, där är vi inte.

Så, vars är vi då?

Vi är i följande insikt:
Fru Infertil ska inte ha semester. Så är det. Jag måste hålla mig sysselsatt.

Denna sommaren hade jag ju ledigt i hela sex veckor, och min plan var, som ni kan läsa i föregående the Infertile Vacay Plan Exclusive, att meditera och promenera och vara allmänt hälsosam både fysiskt och mentalt, remember? Det var punkt ett. Och det klarade jag rätt hyfsat. Inte med beröm godkänt men liksom ändå... Ptja, helt ok. Jag sov lite varje dag. Och jag läste flera böcker! Och jag mediterade en del, iaf de dagar jag inte gick på spånken redan innan lunch ;) (Vilket hände vid minst ett tillfälle, jag minner mig ett mimosa meltdown på en veranda med utsikt över Garda-sjön).

Vidare; jag skulle inte hålla på och drälla runt i andras sociala medie-kanaler utan undvika den sortens självplågeri som jag sysslat med när det gäller tre personer jag känner mig sviken och ledsen och sårad av. Jag fick heller inte hålla på och älta och analysera dessa relationr. Mission accomplished!! Det klarade jag på pricken! Jag var helt enkelt så jävla asabra på det så det tog typ hela sommaren innan jag insåg att heyheyhey, ingen av dem har ju hört av sig till mig heller?!?! Det var faktiskt vad psykologen sa t mig innan sommaren.. Du är inte ensamt ansvarig för er relation, Fru Infertil, sa hon och så sa hon att ni kan gott ta en liten paus och de kan gott höra av sig till dig. Det gjorde de inte. Jag är... ja inte i chock, det ska jag nog inte säga, men förvånad. Jag insåg inte att så många av mina nära relationer är endast mitt ansvar. Jag fattar ju att det är mitt ansvar OCKSÅ, men inte att de skulle tvärdö när jag backade undan lite.

Well, nu ska vi inte drälla ner oss i det, det finns mycket att säga och ingen är enskilt to blame och livet är långt etc etc; vi ska raskt gå över till sista punkten: Att vara jävligt snäll mot mig själv. Denna punkt skulle jag också ge mig själv typ... halvgodkänt i. Tre tygblöjor av fem möjliga. Alla ovanstående regler handlar ju i grunden om det. Att cut my self some F-IN slack. Give ma self a darnedoddleley break. Och det både gjorde jag, och gjorde inte. Eller gjorde så till den milda grad att det kom right back and bit me in my neat little fanny.

Efter fyra-fem veckors happy go lucky-semestrande, där jag fejkat till jag mejkat och förnekat och förträngt alla sorger jag hade (sommaren är en extremt tuff tid för oss barnlösa, precis som högtider såsom jul och nyår är, och påskafton, och Lucia och... u get my point, mmkay) så var some shit bound to slip out, eller hur? Och det gjorde det också. Det började med ett riktigt jävla PRAKTGRÄL mig och hubby emellan. Sådär patetiskt ömkligt förbannat över nåt jag typ inte ens minns längre. Vi behövde väl blow off some steam antar jag, så ledsna och trötta och rädda vi är efter detta helvetiska år... Och efter det grälet, var det som att jag inte kunde turn back. Tårarna rann. Och rann. I flera dagar. Vi var inte arga på varandra längre förstås, vi var jättesnälla, men jag tror att bråket bröt igenom min skyddsbarriär och plötsligt fanns allt där så naket, rått och sorgset, mitt i den sprakande sprudlande småländska sommarskogen, där vi var för att hälsa på min familj. Tårarna bara rann och rann. Och käkarna började värka.. Minns ni att jag berättat om det, hur mina käkar var så spända för två år sen så jag fick sjuka mig i en vecka pga huvudvärk? Det hände igen. Dag för dag blev värre och värre, och till slut låg jag inne I ÖVER EN VECKA med dånande huvudvärk och så mycket smärta i käkarna och hela huvudet så jag fick muskelryckningar i ögonen. Jag försökte vara tapper, men på sjunde dagen bara grät jag rakt ut när jag vaknade och kände att det inte gått över.

Det gjorde det ju till slut. Gick över. Efter bland annat ett massagebesök där terapeuten påminde mig, på alla upptänkliga sätt, vikten av att träna för att få igång blodcirkulationen och för att undvika kommande episoder av detta slag. Han var befriande osentimental kring det. Jag sa att jag har en pressig livssituation som jag inte kan påverka. OK. Tough luck, tyckte han, ryckte på axlarna, och ordinerade konditionsträning tre dagar i veckan.

Sen började jag att jobba igen, och jeeeez louizzzze vad det var skönt. Att få vara mig själv igen. En identitet. Sense of purpose.

I samband med arbetsstarten drog något annat igång också. Vi träffade vår ivf-läkare, för första gången på två år, för att diskutera nästkommande behandling. Och om den finns en hel del att säga. Det tar vi i nästa inlägg, phew, mina fingrar har inte smattrat så här mycket på flera veckor, jag har alldeles för dålig blogg-kondition! Bättring utlovas!!

Att överleva (ännu) en sommar som ofrivilligt barnlös

Ja, jäsiken Petter, det hade jag väl aldrig kunnat anat. Att det skulle bli en sommar till. Jag har slutat säga "sista sommaren, sista julen, sista födelsedagen" etc, för det har jag insett inte tjänar någonting till. Men en sommar till ska det bli, denna jag står i nu. Det enda jag med säkerhet vet, är att det inte blir en sommar med exakt samma förutsättningar. Så är det ju. Vi tror att saker och ting inte förändras ett dugg, men ett litet ministeg i taget gör de ju faktiskt det. Inte alltid till det bättre. Tyvärr ofta till det sämre.

 Jag har till exempel tre stycken färre bästa vänner denna sommaren, än jag hade förra. Ja, så är det, jag har tappat tre mycket nära vänner detta år. Från att jag gjorde IVF nummer 1 började det knaka besynnerligt i dessa relationer, och i sekunden jag själv inte tog lika stort ansvar för vår relation/hanteringen av mitt eget mående (jag är fan som en SJÄLVRENGÖRANDE UGN!) så led relationen av en pyspunka. Och det en pyspunka av en så illasinnat slag så ingen av dem gjorde en ansats för att rädda den. Tog inte tag i pumpen, utan backade istället baklänges ut.

Och jag, jag är så evinnerligt trött på att älta den skiten. Vet ni hur många gånger jag tänkt på detta i år? Som en fucking broken record, går det på repeat. Hur kunde hon, varför gjorde hon, jag sa ju, hon visste ju, etc etc etc...

Nä, nu är det såhär, att med hjälp av min psykolog och mig själv har jag upprättat en SEMESTERPLAN 2016 och där står som första punkt, att de här tre personerna ska flytta ut ur mitt huvud. De är förbjudna som samtalsämne mig och min man emellan. Det går inte att jag ska drälla så totalt oproportionerligt mycket energi på att sörja/vara bitter/bitcha över detta. Jag har annat som kräver min fullständiga uppmärksamhet, och min psykologs bästa tips (hon är expert på barnlöshet btw!) är att:

1.  sätta upp regler och rutiner,
2. fatta beslut på kort sikt (för att jag ska slippa "meta-samtalet" som hela tiden pågår i mitt huvud, mitt eviga ältande om olika alternativ, för och emot etc - jag ska bara deala med det faktum att inget av valen blir riktigt bra för mitt liv är skit och det var inte såhär jag ville ha det. Så säger hon inte förstås. Men TYP, så har jag iaf översatt det)
3. vara jävligt jävligt JÄVLIGT snäll emot mig själv.


Så, här kommer special only for you,
Fru Infertils Semesterplan 2016: How to survive the fucking barnlöshetsfuckingTRÄSK!

1. Regler och rutiner
Det är inte superlätt att skapa regler och rutiner för en semester som är så hattig och resig som min, men jag gör ett försök. Många av mina regler denna sommar går ut på hälsobefrämjande aktiviteter, för att hjälpa mig själv motverka den depression som slagit klorna i mig, samt för att gå ner i vikt och därmed dämpa det otroligt destruktiva samtal som pågår i min hjärna hela tiden (buhu, varför har jag gått upp i vikt igen, varför är jag så värdelös, jag borde åtminstone vara smal, varför gick jag ner 15 kilo och gick upp tio, jävla galna kossa etc). Det samtalet kan jag inte lyssna på längre, därav är planen som följer:

• Dagligen upp innan frukost och ta en promenad. Det funkar oavsett land jag är i. Begränsa kolhydratsintaget samt ät mindre kött. Det senare är lika mycket en miljöfråga som en hälsofråga, men då den paniken stigit eftersom jag flyger som en galning denna sommar, så why not dämpa min miljöångest med ett litet lätt slutaätakött-beslut?  

• Dagligen meditera med appen Headspace. Jag har gjort hela basprogrammet 30 dagar och är nu inne på 30 dagar på programmet som handlar om att motverka depression. Jag ska göra det 15 minuter om dagen. Somnar jag; BONUS!! 

• Det är nu förbjudet för mig att älta the Unmentionable Three previous friends. Jag är också förbjuden att gå in och kolla på deras facebooksidor och plåga mig med deras statusar och gillanden av varandras aktiviteter etc. 

• Tidvis sätta mobilen på Flight Mode, särskilt vid extra speciella tillfällen då jag verkligen vill ha en ostörd kväll, alternativt extra känsliga tillfällen när jag mår dåligt. "Du kan inte regissera vad andra gör, du måste sluta försöka med det" sa min psykolog, med hänvisning till att jag försöker räkna ut/styra, vad folk ska skriva till mig och när och vad jag måste svara. Jag måste flytta ut ur den sociala medie-bubblan där meddelanden ramlar in till mig i tid och otid som jag måste svara på, på olika sätt. Går jag i Flightmode (bokstavligt och symboliskt) så kan jag skydda mig själv. 

• Läsa/lyssna på böcker. Det får mig att må bra, så det ska jag göra mer. 

Så det var regelfronten det, då kör vi på Beslutsfronten.

2. Fatta beslut på kort sikt

• Vi ska gå en adoptionsutbildning har vi bestämt. Det är ett steg i adoptionsförberedelseprocessen. Alltså egentligen har man inte kommit nånstans bara för att man gått utbildningen, men det är ett så kallat "hårt krav" (jag kallar det så), det vill säga, gör vi inte det kan vi inte komma vidare. Och de där utbildningarna går väldigt sällan och blir snabbt fulla, jag har redan missat flera för att de legat tvärs över en behandling (man orkar inte göra bägge samtidigt) alt jag missat anmäla mig. Så, nu har vi en paus i ivf:andet, och redan bokat en tid för utbildningen. Den kommer bli av, så är den gjord, och så kan jag sluta älta "vi borde gå en utbildning, tick tock tiden går". 

• Vi har bestämt tid för nästa ivf. Den blir... mja relativt snart faktiskt. Jag hade tänkt pausa året ut egentligen, men efter bara en månad kände jag intensivt att det funkar inte. Hjärnan tuggar. Det är min sista på Sahlgrenska, och gör jag den i höst, så kommer jag med största sannolikhet vara HELT KLAR med Sahlgrenska i höst. Antingen gravid, eller har vi bränt våra 3 behandlingar i landsting och får fatta beslut om framtiden. Och den framtiden kan då innefatta antingen adoptionsutredning och att ge upp biologiska försök, eller att vi köper oss ett litet trevligt tre-pack ivf:er i privat vård och kör på. Det beslutet fattas senare, det är för långt fram säger min psykolog, men på semi-kort sikt, dvs inom två-tre mån får jag fatta beslut. Och det har jag nu gjort. Ladies, gents and hens; WE HAVE AN APPOINTMENT!

 Så, med dessa beslut går vi över på nummer 3:

3. Vara jävligt snäll emot mig själv
Alltså det är ju märkligt egentligen, att något som borde vara så lätt, jag menar JAG ÄR JU FÖRTJUSANDE!! är så evinnerligt svårt. Det är väldigt väldigt svårt att vara snäll mot sig själv, och det ser jag ju hos fler än bara mig. De höga krav vi ställer på oss själva, och de tankar vi tänker. Usch, det är hemskt. Jag kämpar jättemycket med det. Jag vill gärna vara lycklig. Och jag vill gärna kunna njuta av allt det jag har i detta liv. Det jag fått, det jag skaffat, det jag skapat. Men jag straffar och skäller ut mig själv typ 24/7. Jag måste verkligen jobba med det. Och i det ligger också att göra vad jag kan för att leva här och nu, och inte låta snålhet, vare sig den är ekonomisk eller emotionell, hindra mig. Så, vad gör jag för att motverka? I sommar ska vi t London och se Book of Mormons, till exempel. Och så till Verona och se Turandot på utomhusoperan. Och bo på löjligt sköna hotell och äta på löjligt dyra och romantiska restauranger uppe i bergen. Och så har jag bokat en resa till Paris med en nära vän som fyller år, och kommer treata både mig och henne med en överraskning som ni kan få veta för hon vet inte om denna blogg hehe: Jag ska beställa en picknicktjänst till Eiffeltornsparken (hon är höjdrädd och vågar inte åka upp men vill "Klappa på den" som hon sa) och den tjänsten har allt, champagne, filt, anklever, jordgubbar, baguette, ostar... Värsta frieri-pick-nicken. Och efter det tar jag henne ner till vattnet och en champagneprovningstur på en flodbåt på Seine. Vad tror ni om det?! Är jag inte den bästa FEJK WIFE ever?! Två nära vänner har sagt till mig, oberoende av varandra och jag tror de menar det, att de gärna skulle vara gifta med mig. Oh well, jag säger ju det; jag är FÖRTJUSANDE!

Ett annat sätt att vara snäll emot mig själv är att sänka kraven. Jag har känslorna utanpå. Jag är svag. Jag är känslig. Jag tänker inte utsätta mig för varken personer eller situationer som ökar pulsen. Tacka nej, backa ur, är mitt nya motto  och jag tänker bara göra saker jag verkligen orkar och vill, och bara tvinga mig själv att orka och vilja dem, om det är för en person, som jag verkligen verkligen vill ge det.


Så där mina vänner  - där har ni det. Fru Infertils Semesterplan 2016 - how to survive the fucking childlessness desert. Ja, det blir lättare med champagne. Och förstås, pengar att köpa champagne med. Tur vi är DINKS :P


Hur ser era planer ut? Har ni gjort några?  Några regler och rutiner? Kanske inspireras ni av mig ovan, ni får gärna sno rakt av om nåt passar, eller upprätta era egna!

Midsommar - fertilitetens högtid!

Mmmm, nu skallrar det i våra maraccas här, mumsfillibabba, inte sant, nu när vi firar högtiden där en jättelik penis körs ner i marken för att markera fruktsamhet och be till gudarna om en riklig skörd till hösten? Jojo, jag tackar jag, jag skulle också önska mig en riklig skörd till hösten, vore det inte så att vi haft sex typ TRE GÅNGER MAX i år. Eller något i den häraden. Fyfan banan vad barnlöshet totalt fuckar upp ens sexlust. I allafall min. Stendöd. Jag har helt givit upp hoppet att vi ska bli gravida spontant så det har iofs ingen betydelse så sett att vi slutat ha sex i princip. Sex känns för mig numera som ett misslyckande. En bekräftelse på det vi kämpar för och inte kan få. Så, sex kan dra nåt gammalt över sig. Förslagsvis mina gamla oknullade lakan. Det kommer gå över. Och är helt normalt. Säger psykologen. Men känns ju sådär halvparty, för vad fan blir det kvar av ens relation liksom? Vi som kan korka upp champagne och knulla vilt på köksgolvet vilken tisdag som helst liksom, delar nu främst vår sorg och besvikelse och längtan och rädsla, håller varandra krampaktigt i händerna och försöker då och då gaska upp något som liknar en romantisk kärleksrelation. Min man mycket mycket mer än mig. Han kommer fortfarande med blommorna, lämnar de romantiska lappar, köper vackra gåvor, skickar gulliga sms och markerar dagar i kalendern där det står HÅLL FRI - ÄLSKLINGSSÖVERRASKNING! Och så kommer den där dagen och så tas jag ut på överraskning. Men knullar, det gör vi inte.

Ärligt talat har jag gått från bad to worse det sista. Så om mitt sista inlägg inte var lågbottenmärke nog, så kommer här ett till. Jag är just hemkommen från ett dygns konferens ute i skärgården och det första som hände när jag stuckit nyckeln i dörren här hemma var att jag brast ut i en hysterisk gråt. Jag gick in med skorna på, satte mig i soffan, och bara grät rakt ut. Sen satte jag igång en tvätt och packade upp.
Så funderade jag på, varför jag blev så satans ledsen. Liksom, varför just nu? För ärligt talat, ja visst har jag mått skit, men antalet gånger jag suttit och rakt upp och ner liksom GRÅTIT i år kan man nog räkna på samma hand som antalet gånger jag knullat i år.  (Hm.... kan här finnas samband?! Låt oss explorera denna intressanta gråt/sex-hypotes i ett kommande inlägg!) Jag gråter helt enkelt väldigt sällan. Inget jag försökt undvika eller så, utan det har bara blivit så.

Men, jag började i allafall nu analysera varifrån störtgråten kom, och insåg att med på konferensresan var bland andra min väldigt gravida kollega. Hon är tre år yngre än mig, blev gravid på första försöket, förstås. Hon vet om vad jag gått igenom, och hon är verkligen sällsynt shysst i sin graviditet. Hon pratar aldrig om den direkt, håller inte på och smeker och klappar på magen i tid och otid som en del andra preggo gör, och är generellt väldigt "som vanligt". Men, idag sa vi hejdå för sommaren, och jag inser, att nästa gång vi ses har hennes bebis kommit. Hon, min juniora kollega som började försöka få barn tre år efter mig och är yngre än mig, springer om mig. "Jag vill ha barn" sa hon, och 9 månader senare, så får hon det. Medan jag sitter där på mitt satans kontor på min fina tjänst, infertil och dammigt torr som en ökenkaktus. Vinkar hej, vinkar hejdå, vinkar hej igen och där kom du med en bebis.

Och så slog det mig att min så kallade "bästa vän" föder sitt första barn vilken dag som helst. Jag säger "bästa vän" för jag kan inte riktigt se hur en bästa vän tycker att den stöttar och visar hänsyn, när den totalt lusar ner alla sociala medier på det sätt hon gjort under sin graviditet. Samma sekund hon lagt ut en bild på sin mage i motljus tillsammans med en smetig kommentar om sitt MIRAKEL, kan hon ha skrivit ett mess till mig "gumman hur måååår du, jag är så ledsen vi inte är på samma reeeeesa du och jag". Nä, jag pallar inte med, sorry, jag inser hur detta dryper av avundsjuka och bitterhet men jag måste erkänna det rakt av. Jag är så ledsen på henne och ja, jag tycker hon svikit mig och nej, jag tycker inte hon visat hänsyn eller varit nån bästa vän till mig. Längre.

Och så nummer tre på listan, imorgon är det midsommar. Och alla rundkindade barn i Svedala avlånga rike kommer utsmyckas med blomsterband och spetstossor och dansa runt den jättelika penisen som körts ner i marken, och jag är så satans utanför. Så jävla utan. FORTFARANDE!

För vet ni, det här är inte min första midsommar som barnlös. Inte min andra heller. Det här är den tredje sen vi började försöka intensivt, fjärde sen vi sa "nästa vår börjar vi" och sjunde sen vi sa "du och jag ska ha barn ihop, men vi gifter oss först" och cirka femtonde sen jag själv på allvar insåg i 20-årsålder, dvs tog ett riktigt inläst vuxet inre beslut, att jag vill bli mamma en dag. Så länge har jag väntat, och nu är mitt tålamod slut.

Förr om åren ordnade min man och jag stora fester på hans lantställe, komplett med egen stång och fest ute i ladan. Jag gjorde sånghäfte, kvinnorna band kransar och männen rev björk, ja hujedamig så passligt könsligt vi ordnat det. Sista midsommarfesten vi ordnade var samma år vi gifte oss. Nästa sommar hade vi redan hunnit bli ledsna, och varit på vårt första läkarbesök för infertilitetsutredning. Ingen bjöd oss på midsommarfest. Inte året därpå heller. Och i år, lika tyst som i den där tomma dammiga öknen jag nämnde ovan.

De är med sina familjer. Eller med sina vänner med familjer. Och min man och jag, vi är ensamma, här i vår flådiga tvårummare i hamnen, med alla våra flaskor champagne och oknullade säng.

Det är okej, jag orkar inget annat heller och har inte tagit några initiativ för att det ska vara annorlunda. Men, jag bara konstaterar, att den där störtgråten nog kom någonstans ifrån. Och jag vet, det är inte att jag inte fattar, hur satans självupptaget cyniskt bittert och jävla ohärligt detta inlägg är. Det är tamefan OVÄRDIGT att må så här och att ha den här outlooken on life. Men jag orkar inte sätta emot något just nu. Jag tror att jag ramlat ner i ett hål där jag kanske behöver få vara en liten tid. Uppskjuten sorg, uppskjuten ilska, ord jag aldrig formulerat, varken i mitt huvud eller för andra.

Min mamma var här i tre dagar nyss. Och det räckte att hon kom och vi satte oss i min soffa, och plötsligt grät jag. Tårarna bara rann och vi pratade och pratade och hon grät. "Lilla gumman så otroligt svår sits du är i... Lilla hjärtat vad ni går igenom" sa hon om och om igen. Tack och lov att jag har en mamma, tack och lov att hon vill och kan trösta mig. Det var fint, men också väldigt hemskt, att gråta tillsammans och framför henne, av samma skäl som jag inte vill gråta tillsammans med eller framför min man. Eller framför NÅGON egentligen. Och så var det så himla skumt, min mamma vet ju vad jag gråter för, hon har sex barn. Sex barn, som hon försöker föreställa sig, att hon aldrig någonsin skulle ha fått. Och där sitter jag, hennes yngsta dotter, och får  inte uppleva det hon älskade att uppleva så mycket så hon gjorde det om och om igen, MED FLIT nota bene...


Så jag gråter mig in i den här midsommaren och jag gråter mig ur den här förbannade inledningen på det här skitåret och jag önskar er alla en värdig midsommarafton. Och hörrni, krydda brännvinet med lite knull, for me, won't u? Nån måste ju få ligga i det här jävla landet.


Ps #RIVLAGEN jävla förbannade tomtar. Man kan fan bli förbannad för mindre. Ds