fredag 16 september 2016

Barnlöshetsberget

Bon soir mademoiselles un monsiures! Det är sjukt svårt att beskriva den senaste veckan för mig, men jag ska göra ett försök för er, mina favoritfröknar och fräknar! Denna fru har nämligen just varit en hel vecka i Frankrike. Först privat, sedan professionellt, och mon dieu vilken resa det varit! Det är ju detta med att åka bort, att få syn på sig själv, någonslags distans, eller om det är närhet, eller vad som händer egentligen, men det mest intressanta med att åka bort är egentligen att komma hem. För PANG, rätt vad det är landar man i sin egen verklighet, right where u left it, och de blå dunster (och röda viner) du nyttjat under din bortavaro för att vara den här härliga care free-personen är helt slut, och kvar finns bara dina rödsprängda ögon där du stirrar på dig själv i badrumslysets skarpa sken.

Är detta jag? Är det såhär jag har det?


Så var det för mig. Veckan borta var fantastisk på så många sätt. Överdådig champagnepicknick under Eiffeltornet. Middagskryssning på Seine. Moulin Rouge. Vackra gränder. Shopping. Et.Ce.Te.Ra. Den var också helt grym professionellt sätt, då jag stannade kvar på en konferens och gjorde en helt överdådig insats. Om jag får lov att säga det själv. Vilket jag som bekant får, IT's MY BLOG AND I BRAG IF I WANT TO; BRAG IF I WANT TO... (*singalong ladies!!!*)

Hur som helst, när jag sen kom hem var det en kraschlandning i verkligheten. Jag var bara... ledsen. Tom och ledsen. Jag har fyllt år medan jag var borta. 35. Jag hör äggen skrumpna och dö as we speak. Och det är något med födelsedagar. Med år som läggs på år. Tid. Så obarmhärtigt tickar den på, och jag var helt oförberedd på att reagera så starkt som jag gjorde, men ännu en födelsedag har kommit och gått, och jag är kvar i den här skiten. I skiten, och mer privilegierad än typ 99,99 % av jordens befolkning. I skiten, och har druckit champagne och hivat foie gras under Eiffeltornet som om det inte fanns en morgondag. Vilket det just då inte fanns.

Jag satt just i ett två timmar långt samtal med min chef. Sedan vårens helt sjuka professionella dust när jag typ skällde ut henne efter noter (pinsamhetspaus) har hon snäppt upp sig tiotusen steg, och bjudit in mig till samtal med "Livet" i subjektraden i kalenderkallelsen. Så vi talade i två timmar om just det: Livet. Vilket i vårt fall innefattar att tala om jobbet i 1 h och 45 min, men så talade vi också om mitt privatliv. Det var ofattbart bra. Och ofattbart jävla asjobbigt. Att öppna och prata och berätta och förklara och tänka och våga och lyssna och vilja. Jag var genomsvett efteråt. Vi har känt varandra i sju år och jag betraktar henne vid det här laget som en vän. Min chef och en vän.

Och hon frågade, och jag försökte förklara. Jag berättade också om vårens alla försök, vilket hon inte vetat om innan i detalj, hon visste bara att jag gjorde en behandling över jul. Hennes ögon vidgades när jag sa "Vet du, i våras gjorde jag en hormonbehandling, tre försök och fick ett missfall. Där stod jag innan semestern". Jag hörde själv hur sjukt det lät när jag sa det, även om jag, när jag var uppe i det, tyckte att det var business as usual. Detta är mitt nya normala, och jag har inte varit i det i mer än ett år ännu.

Hon frågade varför jag inte varit sjukskriven, och om jag inte borde varit sjukskriven då. Och ni ska vet att jag lägger ingen värdering i att sjukskriva sig, jag vet att många gör det och då är det förstås som det ska, men i mitt fall, och med psykologens uttryckliga stöd, är det tvärtom. Jag fungerar mycket bra och högpresterar, men jag bär på en effing livssorg, jag är LEDSEN och det är en NORMAL känsla. Man ska inte sjukskriva sig för helt normala känslor, man ska och måste genomlida dem.

Att vara ofrivilligt barnlös är, tänker jag ibland, som att bestiga ett berg. Du vet inte hur högt det är. Du vet inte om du kommer att komma över. Du vet bara, att där ovan, bortom molnen, lockar utsikten, vinsten, nedförsbacken. Du får slå ner din flagga, klappa dig på axeln, och ropa YEEEESSSSSS så det rungar över berg och dal. Men innan du kommit upp dit vet du inte vad som väntar bakom nästa krök. Om du kommer att orka. Om du kommer att tappa fotfästet och rasa. Om du kommer att träffa någon som hjälper dig en bit på vägen. Om du någonsin kommer att komma fram. Du har inte råd att titta bakåt och fundera på att backa, det finns ingen återvändo. Det finns bara framåt. UPP-UPP-UPP-UPP! pustar du och din partner i takt, ibland leder du, ibland den andra, ibland stannar ni och vilar, men framåt ska ni, uppåt ska ni, det är bara det, inte stanna och analysera, känna efter, ni har inget jävla val, bakom er väntar bara öken, där har ni redan varit, framåt ska ni, och först när ni tagit ert sista steg utan att nå fram, är det dags att ringa nödhelikoptern.


Typ så är det. Så vi går på, bröder och systrar i kris. Vi går på och vi funderar inte så mycket på det. Världen utanför undrar hur vi orkar. Hur är det möjligt att genomgå ett känslomässigt missfall varje månad? Hur är det möjligt att genomgå upprepade fysiska missfall, att föda fram sitt döda barn i vecka 17, att göra behandling efter behandling utan att få ut några ägg, .. listan kan göras lång, så lång, av den olycka jag vet att ni bär. Hur orkar vi? Vi ska upp. Så enkelt och så svårt är det.

14 kommentarer:

  1. Ah, vad fint...Och sjukt! Att det kan bli ens nya normala att få hjärtat krossat så ofta. Och så klokt att man inte automatiskt sjukskriver sig för sorg. Men det är ju samtidigt helt ok att vara hemma kanske första veckan om det kanske är det som behövs, om det gör för ont efter senaste raset från berget. Jag trodde aldrig att jag skulle orka en massa missfall, jag vet inte hur man gör det. Kanske för att man är två, kanske för att man inte är ensam och kan läsa om och prata med andra som gått igenom det. För att någon skriver om och pratar om det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det knäppt att vi vänjer oss vid total failure.... O ja, hur orkar en? Vi har varandra <3

      Radera
  2. Jag känner med dig. Jag och min man har försökt i tio jävla år (4 IVF bla. ) innan vi liksom gav upp, insåg att det aldrig blir så som vi vill för vi orkar inte med stressen, sorgen, medicinerna, frågorna, proverna, räkna dagar och ta tester.

    Nu har en propp släppts. Känslomässigt vrak deluxe. Dels för vi börjar acceptera det och dels för att vi försöker se ett liv utan barn.

    Hoppas så innerligt att det går bättre för dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Anonym, önskar så vi kunde ha lite mer direkt kontakt, för jag vill så gärna klappa lite på dig mentalt när du skriver att du är känslomässigt vrak deluxe. Tio år.... Det är en lång tid av ett redan ganska kort liv. Att ge upp har både lockelser och motgångar. Jag hoppas ni finner er väg. <3

      Radera
  3. För den som väntar16 september 2016 22:10

    så enkelt. och så jäkla svårt. precis så.

    SvaraRadera
  4. Trots det tunga ämnet är det ett nöje att läsa din blogg, vet du. Dina texter är som ett slag i fejset, ett kittlande pekfinger i magen, en smekande hand över håret. Modigt, roligt, känsligt, ärligt, brutalt. Lekfullt och hjärtskärande. Som själva livet, för att vara lite (mycket) högtravande. Och rent stilistiskt är dina texter som en bild av Sven Nordqvist: proppfulla med livliga, fantasifulla och överraskande detaljer. Tack för att du skriver!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså... ÄLSKA din review, det var tamefan ett joyride utan dess like att läsa denna kommentar!!! <3 <3

      Radera
  5. Tack för att du skriver så att vi får läsa! Jag har ett sådant behov av att få läsa andras historier. Veta att det inte bara är jag. Och jag finns här om du vill och har påbörjat en ny resa i detta träsk som kallas IVF; https://barnkammarbloggen.wordpress.com/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så otroligt mycket för bloggtipset! Jag suger i mig bloggar på detta tema, o din ligger nu i min ordinarie läslista. Lycka till! <3

      Radera
  6. Så fantastiskt bra skrivet. Hög igenkänningsfaktor. Fortsätt skriva är du snäll. fick pepp av att läsa. har haft två misslyckade färska ivf och två misslyckade fet och känner mig som i ett mörkt hål just nu. Men nu vet jag att även om det känns så nu så kommer snart bergsgeten tillbaka, starkare än någonsin. För upp för berget ska vi!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Marr! Tack för din feedback!! Jag lovar att fortsätta skriva, och vill du kan du följa mig på instagram. Jag har samma erfarenhet som du, exakt. Två färska och två frysta.... Och ska nu uppför berget igen med ivf 3! kram

      Radera
  7. Och man blir hela tiden omsprungen av folk som tar sig uppför det där berget hur lätt som helst, som inte själva fattar hur svårt det kan vara. Dom skuttar liksom förbi.
    Oftast ser dom inte att man själv ramlat ner och behöver hjälp. Oftast ropar man inte hjälp heller..
    /jessica

    SvaraRadera