torsdag 23 juni 2016

Midsommar - fertilitetens högtid!

Mmmm, nu skallrar det i våra maraccas här, mumsfillibabba, inte sant, nu när vi firar högtiden där en jättelik penis körs ner i marken för att markera fruktsamhet och be till gudarna om en riklig skörd till hösten? Jojo, jag tackar jag, jag skulle också önska mig en riklig skörd till hösten, vore det inte så att vi haft sex typ TRE GÅNGER MAX i år. Eller något i den häraden. Fyfan banan vad barnlöshet totalt fuckar upp ens sexlust. I allafall min. Stendöd. Jag har helt givit upp hoppet att vi ska bli gravida spontant så det har iofs ingen betydelse så sett att vi slutat ha sex i princip. Sex känns för mig numera som ett misslyckande. En bekräftelse på det vi kämpar för och inte kan få. Så, sex kan dra nåt gammalt över sig. Förslagsvis mina gamla oknullade lakan. Det kommer gå över. Och är helt normalt. Säger psykologen. Men känns ju sådär halvparty, för vad fan blir det kvar av ens relation liksom? Vi som kan korka upp champagne och knulla vilt på köksgolvet vilken tisdag som helst liksom, delar nu främst vår sorg och besvikelse och längtan och rädsla, håller varandra krampaktigt i händerna och försöker då och då gaska upp något som liknar en romantisk kärleksrelation. Min man mycket mycket mer än mig. Han kommer fortfarande med blommorna, lämnar de romantiska lappar, köper vackra gåvor, skickar gulliga sms och markerar dagar i kalendern där det står HÅLL FRI - ÄLSKLINGSSÖVERRASKNING! Och så kommer den där dagen och så tas jag ut på överraskning. Men knullar, det gör vi inte.

Ärligt talat har jag gått från bad to worse det sista. Så om mitt sista inlägg inte var lågbottenmärke nog, så kommer här ett till. Jag är just hemkommen från ett dygns konferens ute i skärgården och det första som hände när jag stuckit nyckeln i dörren här hemma var att jag brast ut i en hysterisk gråt. Jag gick in med skorna på, satte mig i soffan, och bara grät rakt ut. Sen satte jag igång en tvätt och packade upp.
Så funderade jag på, varför jag blev så satans ledsen. Liksom, varför just nu? För ärligt talat, ja visst har jag mått skit, men antalet gånger jag suttit och rakt upp och ner liksom GRÅTIT i år kan man nog räkna på samma hand som antalet gånger jag knullat i år.  (Hm.... kan här finnas samband?! Låt oss explorera denna intressanta gråt/sex-hypotes i ett kommande inlägg!) Jag gråter helt enkelt väldigt sällan. Inget jag försökt undvika eller så, utan det har bara blivit så.

Men, jag började i allafall nu analysera varifrån störtgråten kom, och insåg att med på konferensresan var bland andra min väldigt gravida kollega. Hon är tre år yngre än mig, blev gravid på första försöket, förstås. Hon vet om vad jag gått igenom, och hon är verkligen sällsynt shysst i sin graviditet. Hon pratar aldrig om den direkt, håller inte på och smeker och klappar på magen i tid och otid som en del andra preggo gör, och är generellt väldigt "som vanligt". Men, idag sa vi hejdå för sommaren, och jag inser, att nästa gång vi ses har hennes bebis kommit. Hon, min juniora kollega som började försöka få barn tre år efter mig och är yngre än mig, springer om mig. "Jag vill ha barn" sa hon, och 9 månader senare, så får hon det. Medan jag sitter där på mitt satans kontor på min fina tjänst, infertil och dammigt torr som en ökenkaktus. Vinkar hej, vinkar hejdå, vinkar hej igen och där kom du med en bebis.

Och så slog det mig att min så kallade "bästa vän" föder sitt första barn vilken dag som helst. Jag säger "bästa vän" för jag kan inte riktigt se hur en bästa vän tycker att den stöttar och visar hänsyn, när den totalt lusar ner alla sociala medier på det sätt hon gjort under sin graviditet. Samma sekund hon lagt ut en bild på sin mage i motljus tillsammans med en smetig kommentar om sitt MIRAKEL, kan hon ha skrivit ett mess till mig "gumman hur måååår du, jag är så ledsen vi inte är på samma reeeeesa du och jag". Nä, jag pallar inte med, sorry, jag inser hur detta dryper av avundsjuka och bitterhet men jag måste erkänna det rakt av. Jag är så ledsen på henne och ja, jag tycker hon svikit mig och nej, jag tycker inte hon visat hänsyn eller varit nån bästa vän till mig. Längre.

Och så nummer tre på listan, imorgon är det midsommar. Och alla rundkindade barn i Svedala avlånga rike kommer utsmyckas med blomsterband och spetstossor och dansa runt den jättelika penisen som körts ner i marken, och jag är så satans utanför. Så jävla utan. FORTFARANDE!

För vet ni, det här är inte min första midsommar som barnlös. Inte min andra heller. Det här är den tredje sen vi började försöka intensivt, fjärde sen vi sa "nästa vår börjar vi" och sjunde sen vi sa "du och jag ska ha barn ihop, men vi gifter oss först" och cirka femtonde sen jag själv på allvar insåg i 20-årsålder, dvs tog ett riktigt inläst vuxet inre beslut, att jag vill bli mamma en dag. Så länge har jag väntat, och nu är mitt tålamod slut.

Förr om åren ordnade min man och jag stora fester på hans lantställe, komplett med egen stång och fest ute i ladan. Jag gjorde sånghäfte, kvinnorna band kransar och männen rev björk, ja hujedamig så passligt könsligt vi ordnat det. Sista midsommarfesten vi ordnade var samma år vi gifte oss. Nästa sommar hade vi redan hunnit bli ledsna, och varit på vårt första läkarbesök för infertilitetsutredning. Ingen bjöd oss på midsommarfest. Inte året därpå heller. Och i år, lika tyst som i den där tomma dammiga öknen jag nämnde ovan.

De är med sina familjer. Eller med sina vänner med familjer. Och min man och jag, vi är ensamma, här i vår flådiga tvårummare i hamnen, med alla våra flaskor champagne och oknullade säng.

Det är okej, jag orkar inget annat heller och har inte tagit några initiativ för att det ska vara annorlunda. Men, jag bara konstaterar, att den där störtgråten nog kom någonstans ifrån. Och jag vet, det är inte att jag inte fattar, hur satans självupptaget cyniskt bittert och jävla ohärligt detta inlägg är. Det är tamefan OVÄRDIGT att må så här och att ha den här outlooken on life. Men jag orkar inte sätta emot något just nu. Jag tror att jag ramlat ner i ett hål där jag kanske behöver få vara en liten tid. Uppskjuten sorg, uppskjuten ilska, ord jag aldrig formulerat, varken i mitt huvud eller för andra.

Min mamma var här i tre dagar nyss. Och det räckte att hon kom och vi satte oss i min soffa, och plötsligt grät jag. Tårarna bara rann och vi pratade och pratade och hon grät. "Lilla gumman så otroligt svår sits du är i... Lilla hjärtat vad ni går igenom" sa hon om och om igen. Tack och lov att jag har en mamma, tack och lov att hon vill och kan trösta mig. Det var fint, men också väldigt hemskt, att gråta tillsammans och framför henne, av samma skäl som jag inte vill gråta tillsammans med eller framför min man. Eller framför NÅGON egentligen. Och så var det så himla skumt, min mamma vet ju vad jag gråter för, hon har sex barn. Sex barn, som hon försöker föreställa sig, att hon aldrig någonsin skulle ha fått. Och där sitter jag, hennes yngsta dotter, och får  inte uppleva det hon älskade att uppleva så mycket så hon gjorde det om och om igen, MED FLIT nota bene...


Så jag gråter mig in i den här midsommaren och jag gråter mig ur den här förbannade inledningen på det här skitåret och jag önskar er alla en värdig midsommarafton. Och hörrni, krydda brännvinet med lite knull, for me, won't u? Nån måste ju få ligga i det här jävla landet.


Ps #RIVLAGEN jävla förbannade tomtar. Man kan fan bli förbannad för mindre. Ds 

20 kommentarer:

  1. Nu gråter jag nästan också, så hjärtskärande. Önskar att livet inser hur orättvist det är och ger er det ni förtjänar så otroligt mycket. Massa kramar ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina så fina ord! Kram <3

      Radera
    2. Hej, jag vill bara säga ett stort tack till Dr. OGUNDU för vad han har gjort för mig, tog han tillbaka den man jag älskar och vårda med hela mitt hjärta, en man som lämnade mig för en annan kvinna för bra 6 månader, med 2 barn, jag bara bestämde sig för att kontrollera vissa spell caster-talet, men alla hålls lura mig, tills jag träffade Dr OGUNDU, som berättade allt kommer att vara över .until han berättade att min man kommer att vara tillbaka i två dagar, är så tacksam idag att min man är tillbaka till mig och vi är glada och han vill alltid vara vid min sida, jag kommer råd du folk inte att falla i fel händer, men att kontakta Dr. OGUNDU som är pålitlig och rakt framåt, kan du kontakta honom via e-post drogunduspellcaster@gmail.com
      Om du också behöver lösningen till problemet, kontakta honom också.
      1) Om du vill att ditt ex tillbaka.
      (2) kärlek stava
      (3) Du vill främjas på kontoret.
      (4) Du vill kvinnor / män att springa efter dig.
      (5) Om du vill ha ett barn.
      (6) Du vill vara rik eller vinna ett lotteri.
      (7) Du vill binda din make / maka att bli din för evigt.
      (8) Om du behöver ekonomiskt stöd.
      (9) Om du inte kan tillfredsställa din partner.
      (10) om du vill stoppa din skilsmässa.
      (11) om du vill skilja dig från din make.
      (12) om du vill att dina önskemål kommer att beviljas.
      (13) Graviditet stava att tänka barnet
      (14) garanti du vinner oroande rättsfall och skilsmässa oavsett scenen
      (15) Stoppa ditt äktenskap eller förhållande från att bryta isär.
      återigen e-postadressen är drogunduspellcaster@gmail.com kontakta honom omedelbart

      Radera
  2. Jag gråter för din skull, för min skull och för alla ofrivilligt barnlösa människor ute i landet. Många kramar och mycket styrka till dig och till din man.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, alla kramar och styrka tillbaka!!!!

      Radera
  3. Du skriver så oerhört bra, inte bara om barnlöshet utan i princip allt som är viktigt i livet - relationer, minnen, sorg, ensamhet, att åldras... Håller med en föregående kommentator som tyckte att dina texter borde samlas i en bok. Du äger! Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow, stort tack för dina ord, det är otroligt stärkande för mig att få höra detta!! Nu när flera har tipsat om bokidén har jag börjat fundera lite i de banorna, vi får se vad den här sommaren bär med sig! Kram!

      Radera
  4. Mitt hjärta slits i tusen bitar💔Jag grät mig igenom förra årets midsommar! Det här med att hamna utanför suger! I år är jag nöjd med midsommar, en vän med familj kom till oss, jag blev så glad. Det är typ första gången sen vi hamnade utanför som någon ville hänga med oss. Vi är alltid själva på högtider så mitt hjärta skriker av tacksamhet. Hoppas att någon öppnar upp för er nästa högtid💓 Annars får ni komma till helt okända oss😉 för det suger mer än någonsin att vara ensamma på storhelgerna. Hoppas att det känns bättre idag✊✊ håller med föregående skrivare by The way, med att samla texterna i en bok😊 PS. Liknelsen midsommarstång och penis fick mig att skratta högt😊😂

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh kära Em, jag har nog faktiskt aldrig gråtit mig igenom en stor högtid förut. Detta års midsommar är det ledsnaste jag varit hittills, tätt följt av i julas... Det är så konstigt för vi har eg ett gigantiskt stort nätverk. Jag vet inte om de inte tänker på oss helt enkelt, eller väntar att vi ska fråga eller visa att vi vill umgås. Troligast är nog dock att de är med familjen, så ser det ju ut numera... O vi har nästan inga barnlösa vänner kvar.

      Hihi, du är för söt, ja vänta du bara, rätt vad det är blir vi så pepp på att umgås med likasinnade så vi sätter oss i bilen o tutar iväg! ;)

      Det har känts ganska tungt hela helgen tyvärr, ovanligt för mig att vara såhär låg, såhär länge, men jag antar, eller jag vet, att det är "normalt" o jag har ju eg mått förhållandevis bra här under våren. Så, får försöka se mitt depressiva tillstånd som ett sundhetstecken... Även om det suger att vara så sjukt nere...

      Vi får se hur det går med bokidén, en kul tanke o jättegullig du är som påpekar det!

      Stor kram från en medsyster!

      Radera
    2. Jag hoppas så att det ljusnar lite för dig snart. Det är helt fruktansvärt att vara i den deppigaste sorgen! Men viktigt att tillåta sig gråta med tror jag. Stor styrke kram till dig💓💓

      Radera
    3. Jag hoppas så att det ljusnar lite för dig snart. Det är helt fruktansvärt att vara i den deppigaste sorgen! Men viktigt att tillåta sig gråta med tror jag. Stor styrke kram till dig💓💓

      Radera
  5. Att gå in på din blogg är som att komma till ett andningshål när man håller på att kvävas av alla bilder på småbarn i midsommarkransar. Blev bara lite ledsen när jag kom på att du kanske inte har något andningshål själv (men hoppas att du har det).

    Glad midsommar i efterhand!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh jo hjärtat, det har jag, mitt andningshål är kommentarsfältet under mina inlägg, dvs det du nu gjorde. Att veta att JAG inte är ensam eller galen betyder allt. Det tar sju minuter typ efter jag varit här o sen har jag megadåligt samvete igen över hur jag mår eller mina tankar... Så nog har jag ett andningshål och av det är du en del <3

      Radera
    2. Åh, vad bra att du också får andas <3. Men åh också att du känner dåligt samvete över dina tankar :o. På sista tiden har jag märkt att vissa av mina vänner som haft svårt att få barn har lagt upp färre bilder när de verkligen fått. Men det gäller tyvärr inte alla. Folk har svårt att minnas och förstå. Men de skulle troligen bete sig och tänka mycket värre saker än dig om de var i samma situation.Kram!

      Radera
  6. Briljant som vanligt, i all sin jävla vidrighet! Gråter stilla... Vad kan vi annars göra? Som föregående talare sagt, ett andningshål. Men vart får du bekräftat att allt du känner inte är konstigt, hoppas du förstår att du inte är ensam med alla tankar, den förgörande hopplösheten som till och från infinner sig. Puss o kram ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack käraste du!!! Den här bloggens kommentarsfält är mitt andningshål! Tillsammans med min psykolog som specialiserat sig på barnlösa, hon är ett under av klokskap och jag tänker ofta ofta på hennes ord...

      Tack för att du finns och kommenterar, det betyder så mkt!! Hoppas du haft en så skön helg du kan!

      Radera
  7. Hittat till din blogg ganska nyligen. Trots läst ganska många bloggar om ofrivillig barnlöshet genom åren. Din blogg är klart den bästa, du skriver precis det som man tänker och känner. Glad att jag hittat hit!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oh, nu blir jag helt rörd och stolt. Och väldigt GLAD! Stort tack för dina fina ord, jag är glad att du har hittat hit åxå!!! :*

      Radera
  8. Yo! Då jag följer dig som mig själv privat på insta kommentarer jag aldrig där, så därför gör jag det här😉 Awesome plan måste jag säga. Jag hoppas ju så klart av hela mitt söndriga hjärta att det bara är 1 försök till som gäller, och att plocket resulterar i guldägget😊 det suger verkligen det här! Hata att vara ofrivilligt barnlös. Hatar att folk runt omkring inte fattar! Och det jag hatar mest är att man går sönder mer och mer för varje gång det misslyckas. Min nästa insättning blir först om två månader, då jag precis misslyckades. Blandade känslor inför det då min sista insättning var det värsta jag vart med om. Kanske som du känner med Äggplocket. Men viljan och hoppet är så stort att vi gör om det igen. Fy fan vad vi är starka! Bittra! Men starka😊💪💓

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yo! Ja, det suger. Fetrumpa. Jag har kommit fram till att de enda som fattar är de som är i vår egen sits, och även där finns det ju gränser. Jag menar, det är stor skillnad på ivf1 försök 1, och ivf 3 försök 3. Säger ju sig självt eg, om inte annat har det ju i det senare fallet gått mer tid i helvetet så att säga. Men detta inte sagt för att vi ska jämföra smärta, var och en har ju sin egen börda där och då, men mer utifrån tro 17 att folk som blir spontangravida inte har en susning...

      Så tråkigt att höra att din insättning gjorde ont. Mina har öht inte känts! Men det är ju som med allt annat så himla olika. Mitt första äggplock kändes inte alls, det andra var vedervärdigt. Så klart jag fasar nu... :( Men som du säger, viljan finns ju där. O hoppet. O det är bara att gilla läget, eller inte gilla läget kanske, o köra på. Kram <3

      Radera