lördag 27 augusti 2016

Tillbaka från semesterstormen!

ÄLSKLINGAR! Alltså... RARINGAR!!!!

HATAR ni mig nu? Är ni jättejättearga på Fru Infertil, för att jag svikit och inte presterat ett endaste litet sketet inläggsinläggeria under sommaren? Inte klämt ur mig så mycket som en bokstav, eller ett litet smajley eller det endaste lilla livstecken.

JAG FATTAR att ni blir pissed off på mig. Det blir jag också. Jag har tänkt SÅ många gånger att jag ska blogga, ja idélistan är numera så lång så jag har fått skriva upp mina inläggsidéer på en TODO-list! :D Så, stay tuned säger jag cause this bitch is back in business and she aint messin around this time. För här jävlar har det hänt grejer! Eller..... hänt och hänt... Förlåt min inre drama queen... ;) Så satans mycket har det väl kanske inte HÄNT i den bemärkelsen. Same old same old, hohoooo i lella livmodern har du en bebbe än??! Nähepp. Så så sett, business as usual, ingen behöver vara orolig, jag lovar att den dagen nåt så omvälvande händer kommer det att gå ut ett pressmeddelande så MyNewsDesk aldrig sett dess like. Men, som sagt, där är vi inte.

Så, vars är vi då?

Vi är i följande insikt:
Fru Infertil ska inte ha semester. Så är det. Jag måste hålla mig sysselsatt.

Denna sommaren hade jag ju ledigt i hela sex veckor, och min plan var, som ni kan läsa i föregående the Infertile Vacay Plan Exclusive, att meditera och promenera och vara allmänt hälsosam både fysiskt och mentalt, remember? Det var punkt ett. Och det klarade jag rätt hyfsat. Inte med beröm godkänt men liksom ändå... Ptja, helt ok. Jag sov lite varje dag. Och jag läste flera böcker! Och jag mediterade en del, iaf de dagar jag inte gick på spånken redan innan lunch ;) (Vilket hände vid minst ett tillfälle, jag minner mig ett mimosa meltdown på en veranda med utsikt över Garda-sjön).

Vidare; jag skulle inte hålla på och drälla runt i andras sociala medie-kanaler utan undvika den sortens självplågeri som jag sysslat med när det gäller tre personer jag känner mig sviken och ledsen och sårad av. Jag fick heller inte hålla på och älta och analysera dessa relationr. Mission accomplished!! Det klarade jag på pricken! Jag var helt enkelt så jävla asabra på det så det tog typ hela sommaren innan jag insåg att heyheyhey, ingen av dem har ju hört av sig till mig heller?!?! Det var faktiskt vad psykologen sa t mig innan sommaren.. Du är inte ensamt ansvarig för er relation, Fru Infertil, sa hon och så sa hon att ni kan gott ta en liten paus och de kan gott höra av sig till dig. Det gjorde de inte. Jag är... ja inte i chock, det ska jag nog inte säga, men förvånad. Jag insåg inte att så många av mina nära relationer är endast mitt ansvar. Jag fattar ju att det är mitt ansvar OCKSÅ, men inte att de skulle tvärdö när jag backade undan lite.

Well, nu ska vi inte drälla ner oss i det, det finns mycket att säga och ingen är enskilt to blame och livet är långt etc etc; vi ska raskt gå över till sista punkten: Att vara jävligt snäll mot mig själv. Denna punkt skulle jag också ge mig själv typ... halvgodkänt i. Tre tygblöjor av fem möjliga. Alla ovanstående regler handlar ju i grunden om det. Att cut my self some F-IN slack. Give ma self a darnedoddleley break. Och det både gjorde jag, och gjorde inte. Eller gjorde så till den milda grad att det kom right back and bit me in my neat little fanny.

Efter fyra-fem veckors happy go lucky-semestrande, där jag fejkat till jag mejkat och förnekat och förträngt alla sorger jag hade (sommaren är en extremt tuff tid för oss barnlösa, precis som högtider såsom jul och nyår är, och påskafton, och Lucia och... u get my point, mmkay) så var some shit bound to slip out, eller hur? Och det gjorde det också. Det började med ett riktigt jävla PRAKTGRÄL mig och hubby emellan. Sådär patetiskt ömkligt förbannat över nåt jag typ inte ens minns längre. Vi behövde väl blow off some steam antar jag, så ledsna och trötta och rädda vi är efter detta helvetiska år... Och efter det grälet, var det som att jag inte kunde turn back. Tårarna rann. Och rann. I flera dagar. Vi var inte arga på varandra längre förstås, vi var jättesnälla, men jag tror att bråket bröt igenom min skyddsbarriär och plötsligt fanns allt där så naket, rått och sorgset, mitt i den sprakande sprudlande småländska sommarskogen, där vi var för att hälsa på min familj. Tårarna bara rann och rann. Och käkarna började värka.. Minns ni att jag berättat om det, hur mina käkar var så spända för två år sen så jag fick sjuka mig i en vecka pga huvudvärk? Det hände igen. Dag för dag blev värre och värre, och till slut låg jag inne I ÖVER EN VECKA med dånande huvudvärk och så mycket smärta i käkarna och hela huvudet så jag fick muskelryckningar i ögonen. Jag försökte vara tapper, men på sjunde dagen bara grät jag rakt ut när jag vaknade och kände att det inte gått över.

Det gjorde det ju till slut. Gick över. Efter bland annat ett massagebesök där terapeuten påminde mig, på alla upptänkliga sätt, vikten av att träna för att få igång blodcirkulationen och för att undvika kommande episoder av detta slag. Han var befriande osentimental kring det. Jag sa att jag har en pressig livssituation som jag inte kan påverka. OK. Tough luck, tyckte han, ryckte på axlarna, och ordinerade konditionsträning tre dagar i veckan.

Sen började jag att jobba igen, och jeeeez louizzzze vad det var skönt. Att få vara mig själv igen. En identitet. Sense of purpose.

I samband med arbetsstarten drog något annat igång också. Vi träffade vår ivf-läkare, för första gången på två år, för att diskutera nästkommande behandling. Och om den finns en hel del att säga. Det tar vi i nästa inlägg, phew, mina fingrar har inte smattrat så här mycket på flera veckor, jag har alldeles för dålig blogg-kondition! Bättring utlovas!!


11 kommentarer:

  1. Jag har saknar dig fru infertil! Förmodligen letat nya inlägg här varje dag så idag blev jag glad :) jag tycker också att det var skönt att börja jobba för att få igång någon slags rutin igen, men samtidigt tycker jag att långledigheten var helt underbar och första gången på länge då jag kunnat släppa barnlösheten. Skönt att du mår bättre nu också och trist att höra att ledigheten inte alltid kändes så bra för dig. Hoppas mötet med läkaren gick bra och att ni får köra igång snart igen med behandlingen. Jag tror på den här hösten, nu har vi fått mycket vila och mycket sol så nu mår våra kroppar toppen. Eller hur? :) ser fram emot nästa inlägg. Ha det bäst! Kram Pånolligen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej kära Pånolligen! Vad gullig du är!! <3 Ja, nu tror vi på den här hösten!!! stor kram!

      Radera
  2. OMG she's back😊Vad glad jag blir, jag har verkligen saknat ditt bloggande! Kul att du är tillbaks, mindre kul att höra om din melt down (alltså inte att du skrev om den utan att du fick en sådan helvetesvecka), hoppas dock att du mår lite bättre nu! Du har varit så saknad! Ska bli kul att höra om kommande behandling😊 😘

    SvaraRadera
    Svar
    1. Indeed she IS!!! :D :D :D Så härligt att höra att jag varit saknad! Jag har just berättat allt i ett annat inlägg så nu är alla proffs på min nästa behandling hihi!

      Radera
  3. Underbart att ha dig tillbaka!

    SvaraRadera
  4. Hurra!! Har också saknat ditt bloggande!

    SvaraRadera
  5. Läser med skräckblandad förtjusning efter att ha letat runt efter lite bra skrivet om erfarenheter av fertilitetsbehandling. Skräck pga jag bävar inför vad jag har att vänta mig (novis som jag är), förtjusning för att du skriver så bra! Går ju själv runt i väntans tider... Väntan på IVF efter en härlig oförklarad ofrivillig diagnos det vill säga. Kommer fortsätta titta in här då och då och läsa och hoppas, hoppas, hoppas att det löser sig snarast snart för båda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej cavval! Hittade just till din blogg genom din kommentar här och vill säga att NEJ, du behöver verkligen inte vara pepp eller glad eller känna hopp inför varken insemination eller ivf, som du verkar ha fått gå över till nu då. Det är en skittuff situation och att mitt i den orka känna glädje är övermäktigt! Sen finns det en hel del saker som släpper sen när ivf:erna börjar, it aint all bad, I promise. Men som med det mesta annat måste man uppleva det själv för att förstå... Jag lägger till din blogg på min läslista och du, stay tuned här och kolla gärna på instagram, där finns ett jättecommunity med stöd!

      Radera