lördag 28 maj 2016

När man känner på sig att det funkat

Så var det för mig denna gång. Insättningen blev av. Och sedan hände något helt magiskt. Helt otroligt. Min vanliga crazy inträdde aldrig. Ni vet, om ni vet, ruvar-crazy är ju i en klass för sig. Och lägg då till PMS from hell som jag vanligen har. Och hela grejen, att det är det absolut viktigaste i hela livet alla kategorier, det är den sista droppen i frysen, det är innan den långa infertila sommaren breder ut sig, det är liksom last call, alla andra, ALLA ANDRA är eller blir alldeles strax gravida. Jag har till exempel en vän som ruvar i detta nu och jag har varit så rädd att det ska funka för henne men inte för mig. Låt det funka för båda, eller ingen, har jag bett skamset inombords.

Så kom aldrig the craziness. Det kom bara fuziness. Jag tänkte helt mjuka lugna goa tankar. Ingen kort stubin. Ingen oro. Jag var glad. Jag brast ut i hjärtligt gapskratt och medan jag gjorde det, insåg jag, att jag inte skrattat hjärtligt på mycket länge. Det har tagit, tänkte vi, det måste ha tagit. Såhär bra mår jag aldrig. Det måste vara hormonnivåerna. Så jag mööööös mig igenom ruvningen. True story!! Dansade ett par steg utanför kontorsbyggnaden den där sista arbetsdagen innan jag skulle testa hemma, sjöng med i Justin Timberlakes Got this feeling in my boooooddyyyyyyy, och hann med att ringa upp mamma och "inte lova för mycket, men jag mår så BRA!"


Åååååh ni känner ju Fru Infertil vid det här laget, don't u.

Det sket sig. DET FUCKING JÄVLARÖVASPISSPATRIARKATETSJÄVLASKITPISSKOPP-sket sig. Jag är inte gravid. Har aldrig varit.

Jag har ruvat på färskförsök, jag har ruvat på frysta blastosar. Jag har ruvat hysteriskt neggig, jag har ruvat i ett fuckin The Secret-bliss, jag har slutat snusa, jag har gått ner i vikt, jag har mediterat VARJE DAG, jag har tagit en satansjävla lunchpromenad i den förbannade jävla SOLEN varje dag, jag har inte druckit en droppe alkohol, jag har sovit gott, jag har supit som ett as och varit stressad som en fiolsträng. I have done it all. Det blir ingen bebis. Min man och jag kommer vara utan. Så känns det starkare och starkare i mig nu. Jag har alltid, tills nu, trott att priset vi betalar kommer vara värt det. Att det finns en silverlining till sist, och att vi då kan säga, att jaja, det var hårt, men nu har vi DETTA. Jag följer medsystrar på instagram som lyckas på sina ivf-försök och utropar när bebben kommer KÄMPA PÅ - det var VÄRT DET.

Pft, fuck ass att det var värt det, fnyser jag då inombords, du har ju bara gjort ett enda litet larvigt korta-protokollet-försök som tog på första insättningen. Du har väl inte offrat nåt.

Tänker jag SOM EN SATANS BITTER JÄVLA HAGGA. Det vet jag ju att hon har! Hallå!! Det VET JAG! Men den här jävla skiten gör mig så satans jävla OHÄRLIG. Jag orkar inte ens längre träffa vänner med barn. Min bästa vän som är höggravid och snart föder orkar jag inte heller träffa. Hennes facebookflöde är ett veritabelt stålbad för mig, som att hon givit sig fan på att det ska göra extra ont i mig, och det har hon ju förstås inte. Hon är i sin fulla rätt att bada i sin graviditet, och det oavsett att hon vet om att hon har en bästis vars hjärta rivs och slits i tusen bitar för varje uppdatering. Hon är i sin fulla rätt, för bitterheten och sorgen och avundsjukan är inte det som styr denna värld. Det är glädjen, och de växande bebismagarna, som utgör normen, och det är dem vi anpassar oss efter. I get it. Så jag anpassar mig, och har dolt hennes flöde, och alla andra bebiskryddade flöden. Men jag går sönder för varje gång jag måste göra det, och önskar så, att mina systrar kunnat vara solidariska med mig i min sorg. Men de har sprungit ut på det prunkande blomsterbeströdda fältet, armarna rakt upp i luften med ett glädjetjut, och de hjular på ängen och flätar varandras hår och strör smultron på strån och skrattar och flamsar.

Jag står kvar ensam i skogsbrynet. I skuggan bland de mörka höga skrämmande träden. Jag ser dem där ute på ängen, och då och då vänder de sig om och vinkar till mig, ibland kommer rentav någon närmre mig, slår sig ner på gräset 20 meter från skogskanten och pratar en stund, eller skickar över ett pappersflygplan med orden "Jag tänker på dig, hoppas du snart kan komma hit och hänga med oss!", men det sker mer och mer sällan. Till slut har de glömt mig helt.


Så känns det att vara ofrivilligt barnlös. Så gick det till när en av de mest positiva älskande kärleksfulla generösa roliga varma personerna jag känner (u know who!!) blev ett litet muttrande skogstroll som bor under mossa och sten.




Vi pausar nu. Vi vet inte vad vi ska göra riktigt, men någon ny ivf varken orkar eller hinner vi med innan sommaren, och jag tror inte att jag orkar det efter sommaren heller, eller i höst. Jag kan inte göra tre så tuffa hormonbehandlingar inom loppet av ett år, och jag klarar det definitivt inte känslomässigt heller. Så. Jag tror inte vi gör någon mer ivf under detta år, utan det får isf blir 2017.

Men om vi inte gör ivf, vad gör vi då? Smärtan i att pausa är nästan obärbar, eftersom det också innebär att vi ska gå dag för dag för dag, utan att göra ett enda jävla dugg för att komma närmare det enda vi drömmer om och längtar efter, medan vi bägge, och då särskilt jag, bara blir äldre. Jag riktigt kan höra hur mina ägg skrumpnar och dör. I höst fyller jag 35.

Vid det här laget längtar jag inte ens efter en bebis. Den där jävla skitungen, fy fan vad hen ska få höra att hen lever  - som jag kallar mitt eventuella framtida barn. Nu vill jag bara ut ur det här helvetet, kosta vad det kosta vill. Kosta acceptera barnlöshet, om det så måste kosta. Men för att komma dit måste jag vara mentalt stark, och jag är stark som en geting i september.


Ps  - Ni är ungefär 500 personer som kommer hit och läser varje inlägg. Hej hej på er alla! Det kan hända att jag inte uppdaterar på ett tag. Eller gör jag det varje dag. Jag vet inte just nu. Men to be sure, det finns ett litet formulär högst upp till höger där du kan lämna din epost så får du ett mejl när jag uppdaterat. Jag ser inte adresserna.

34 kommentarer:

  1. Åh, vill bara krama om dig. Ingen människa ska behöva sitta ensam där i skogsbrynet, speciellt inte vid en livskris. Önskar jag kunde säga något vettigt, skickar iväg en kram istället ❤

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker detta var extremt välformulerat och vettigt... <3 kram

      Radera
  2. För den som väntar28 maj 2016 11:39

    Alltså, jag vet inte vad jag ska skriva, vet bara att jag vill skriva nåt. Att det inte är rättvist, att hjärtat inte ska behöva gå i tu om och om igen och att du verkar vara en så himla fin människa som verkligen förtjänar det du kämpar så mycket för.

    Skickar massor med kramar och tänker på dig - vem du än är - och hoppas att dem når dig på något sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Når rakt in i hjärteroten!!! <3 <3 <3

      Radera
  3. Fy fan! Sitter och bölar. Ditt skrivna ord gör så jävla ont i mig. Det här är den djupaste av orättvisor... Att vissa kämpar så de blöder inombords medan andra... Ja. Jag vet inte. Kommer aldrig (!!!!!) förstå den mänskliga reproduktionen. Du är så jävla bäst frugan!! Att du sätter ord på det. Allt det man känner där inne... I det avgrundsdjupa. Mörka. Ångestskapande. Likt fenix reser ni er ur askan, det är jag säker på men just nu suger det blåbärsballe. Tänker på dig och sänder kosmisk energi och kärlek!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att suga blåbärsballe, det var min själ en helt fantastisk beskrivning av hur barnlöshet är! Tack så otroligt mycket för dina ord, din omtanke och förståelse... Stor kram, kosmos levererade!

      Radera
  4. Vilken jävla skit!!! Så ledsen för er skull. Pausa låter som en bra idé tycker jag. Kanske en paus från sociala medier med? Jag har gjort så för jag orkar inte se alla familjebilder hela tiden och jag mår verkligen bättre av det. Hoppas ni tar er upp från det hör och att ni kan njuta av sommaren tillsammans så gott det går. Många kramar till er!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, ja så många gånger jag funderat på paus från sociala medier. Får lite panik av tanken att pausa från instagram där jag får så mkt ttc-stöd (även om det också där med jämna mellanrum börjar drösa med bebisuppdateringar... även ivf:are lyckas ju tids nog, de flesta faktiskt... så ibland förvandlas mitt instaflöde till en babyshower....) Tack för dina råd och din omtanke. :*

      Radera
  5. Jag vet precis. Det tog oss 3,5 år att plussa och jag la av med Facebook under tiden. Att bli gravid var att skymta solen och numera byter jag ALLTID samtalsämne när småbarnsmorsorna börjar med det jävla tugget, för trots att jag fick min unge till sist så har jag ärren kvar och är alltid extremt medveten om barnlösa i rummet.

    Sammanfattningsvis: 1) vissa av oss som till slut klarade det minns och är fortfarande på din sida, 2) PLÖTSLIGT HÄNDER DET! Ät hallon och pippa i sommar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ändå kommer du med orden "plötsligt händer det". Fy fan så jävla dumt.

      Radera
    2. Skönt att höra att det finns dem därute som minns och som visar den sorts hänsyn du gör!! Punkt 1 duly noted och glatt emottagen. Till punkt 2 tolkade jag det helt och hållet som ett ironiskt statement och brast ut i ett gapskratt, apropå din punkt 1. :)

      Ps gott att höra att solen sprack genom molnen ds

      Radera
  6. Finner inga ord! Tårarna rinner för mina kinder! Bamsekramar till er, ta hand om varandra💕💕💕💕

    SvaraRadera
  7. Vet inte heller vad jag ska skriva :'( skickar stora varma kramar! Tänker på er ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt perfekt skrivet.... stor kram...

      Radera
  8. Neeeeeeej! Varför är livet så jääävla orättvist? Ni som har kämpat så. Det är bara så förjävligt. Finner inga ord. Och visst är det hemskt hur bitter man blir vad man än försöker. Och de som inte vet förståååår verkligen inte. Vad som driver en att önska olycka och barnlöshet åt sina närmsta så länge man själv är barnlös så man inte måste klippa banden med dem oxå.vi har börjat fundera på adoption om våra 3 försök inte lyckas. Men det är en lång väg har jag förstått. Kram till er och hoppas att du hittar ut till ljuset på ängen igen tillslut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åååh aj aj aj vad din kommentar hade igenkänning... Precis så är det, jag kämpar emot bitterheten med näbbar och klor men det finns ingen ork att stå emot längre. Huden så tunn. Det enklaste är att dra mig undan, för jag vill inte bli elak eller bitter eller cynisk mot personer jag egentligen tycker om, bara baserat på att det är så sjukt orättvist och jag är så sjukt ledsen och utsatt. Så jag drar mig undan, det är det bästa jag kan komma på i en asdålig sits... Tänker livet, vänner och världen väntar därutanför, när jag orkar mig tillbaka, för elak och dum har jag aldrig varit. Bara väldigt väldigt sårbar. Kram

      Radera
    2. Nu går jag lite händelserna i förväg å mina egna vägnar eftersom vi precis har börjat med IVF men ibland undrar jag var man ska dra gränsen? 3 försök inom landstinget eller fortsätta försöka privat om det går? Jag tror på ett sjukt sätt att om man fick en fast gräns att efter x antal försök så går det inte mer så skulle man åtminstonde kunna förhålla sig till det. Sluta ha livet på paus. Försöka ställa siktet på något nytt. Men det känns som att man inte vågar ge upp. För det kanske är just nästa gång det går. Som förändrar hela ens liv. Som något slags beroende som man inte kan avsluta.

      Radera
  9. För det första, så otroligt ledsen för er skull naturligtvis som alla andra här inne.

    Men en fundering. Måste inte våra bästa vänner anpassa sig lite? Är det inte en skyldighet som bästa vän att försöka förstå? Eller är jag knäpp som tycker så? Självklart ska de få vara glada och njuta men om man VET att ens bästa vän lider.. Kan man inte anpassa sig lite då?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker inte du är knäpp alls, jag har själv tänkt så många gånger. Och många runt mig anpassar sig. Jag försöker landa i att jag kan ÖNSKA mig hänsyn, jag skulle definitivt FÖREDRA det, men jag kan inte kräva det, för var och en måste ju ha rätt att leva ut sitt eget känsloregister. Jag bara konstaterar i mitt hjärta i vissa fall, att aj, det där gjorde ont, önskar hen kunnat avstå, men tänker inte döma hen för att hen inte avstod... förstår du hur jag menar? jag försöker tänka så iaf, lyckas inte alltid... ibland blir jag sjukt ledsen, känner mig sviken, och stänger porten till hjärtat.

      Radera
  10. Jag blir. Så. Jävla. Ledsen. av att läsa detta.
    Det finns ingenting jag kan skriva, det finns inga peppande eller tröstande ord. Och som du vet, men som man kan behöva påminnelse om: Det är inte ditt fel. Det fanns ingenting du kunde göra annorlunda. Den här taskiga livets-lott som du blev tilldelad, det var bara en elak elak slump.

    Jag hoppas att det är OK att jag copy-pastar en bit av det du skrev till min blogg (bergochdalvana), för "de hjular på ängen och flätar varandras hår och strör smultron på strån och skrattar och flamsar medan jag står i skogen" var en så briljant beskrivning av känslan att jag inte kunde ignorera det.

    Kärlek till dig och din make i denna hjärtskärande svåra stund.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har skrivit jättefint och jätteviktigt. Det där med skulden, du ni påminner mig om att jag inte bär. Elak slump, så svårt att acceptera....

      Javisst, är det ok m copy... O stor kram tillbaka... <3

      Radera
  11. Hoppas så med er att den där jävla skitungen kommer snarast möjligt <3

    SvaraRadera
  12. Skickar en stor cyberkram. Vad annat kan man göra? Känner dig inte men har följt din blogg ett tag. Varje ord vore som om jag skrivit det själv. Efter ett misslyckat IVF i mars och en tro-det-eller-ej graviditet med efterföljande missfall i vecka 8 i april har jag valt att avfölja 8 nära vänner på både FB och instagram. Känns det bättre? Knappast. Denna bitterf**** sitter kvar i klassrummet månad efter månad, år efter år, när samtliga klasskamrater tar studenten med mvg i allt. När "nu vet ni ju att det funkar" är det som enligt regelboken kanske borde ge mig hopp men bara får mig att vilja strypa personen i fråga och kasta de rakt in i hopplöshetens väntrum. Tog ett stort glas vin igår kväll (nåja, fredagkväll och lördagkväll också för den delen) för att jag överlevt dagen med stort D. Dagen för alla mammor. Blommor och choklad. Frukost på sängen. Ett helt jävla internet fullt av positiva quotes och strong-mamas med fina små perfekta barn som ritat en teckning föreställande något oidentifierbart men som är det vackraste du skådat. Själv sitter man kvar i klassrummet och väntar på studenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, så otroligt ledsamt att höra om det du varit med om... O så okänsliga kommentarer du får höra, vet att det funkar, vadå, som att en hemlös skulle tröstas av att en gång ha stött på en tröskel? En arbetslös tröstas av att någon börjat läsa ens cv, för att sen kasta det i papperskorgen? Eller vad? Kanske dåliga liknelser men det där pisses me off. Hela barnlöshetshelvetet handlar ju just om att det inte finns några garantier att lyckas, oavsett tidigare graviditet eller ej!!

      Jag gömde mig åxå på Mors dag. Det var hell on earth, rakt in i fängelse utan att passera gå.,,,, Kram och tack för din kommentar, önskar dig så att du lyckas!

      Radera
  13. Men, förstår inte riktigt.. vet du redan, bara 8 dagar efter FET? Är det säkert negativt då? (Ursäkta en förvirrad som har testdag 19 dagar efter ET).. Tröstkram oavsett. Klockrent beskrivet som vanligt o jag beklagar verkligen innerligt sorgen. Önskar dig all ork och solsken (på alla sätt..) du bara kan få.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, nu har jag ingen jättekoll på just IVF, men 14 dagar efter ägglossning testar man ju med säkerhet positivt om man är blivit gravid den vanliga vägen. Om FET sker 6 dagar efter ägglossning i en helt naturlig cykel, så ja, 8+6 = 14. Embryot som återförs har växt lika mycket som det förväntas ha gjort i äggledaren, så hormonhalten bör vara densamma. Jag vet inte varför testdagen är 19 dagar efter när du gör ET, kan det ha att göra med att man i enstaka fall kan testa falskt positivt av alla hormoner man fått tidigare (nu killgissar jag)? Att saker blir konstiga av alla hormoner man får och man vill vara på den säkra sidan med stor marginal?

      Radera
    2. What Anonym said! Precis så är det. I en ostimulerad cykel är det rätt lätt att räkna ut när försöket misslyckas, jag fick mens 14 dagar efter min ägglossning.

      Tror killgissningen ovan är mitt i blinken dessutom.

      Lycka till!

      Radera
  14. Det är så jävligt att det inte finns något enda att säga till tröst.
    Det enda jag tror mig veta (som jag i och för sig inte heller vet säkert) är att den mest avgrundsdjupa sorgen inte varar för evigt. Även i den här cykliska och pågående krisen som den ofrivilliga barnlösheten är så kommer en upp över ytan ibland för att andas in lite livsglädje (kring allt det där som en gillar i livet som inte är relatetat till barn).
    Jag hoppas du hittar tillbaka till dina andrum snart.
    Kram och tack för all smärtsam igenkänning

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, nu låter du PRECIS som min psykolog!!!( Är du hon?? :))Vi pratade just om detta i veckan, jag var så chockad över varför jag inte mått aspytondåligtviljadöpåbotten sista tiden.... Utan tvärtom helt ok (vilket jag upplevt som ASBRA!!!) Då sa hon just så, att i perioder MÅSTE en person i min sits komma upp över ytan, annars är det omöjligt att vara i barnlöshetsträsket. "Nu har du stått vid det svarta hålet jättelänge - det var dags för dig att komma upp och hämta energi för att fortsätta orka, det är din inre kraft som åstadkommit denna respit för din egen skull, du mår bra för att orka må dåligt" Nåt sånt, sa hon. Made sense. Så ja, jag är faktiskt paradoxalt just nu i ett andrum. Har hög energi och jobbar på o bokar semestrear och har skrattat rätt mkt, sovit gott, mediterat varje dag och njuter i solen. Detta dock paralellet med dödens huvudvärk och spända käkar, så jaaa, jag fattar att jag sörjer tårar som fan inombords på någon nivå men... Ja, hur som helst, jag har varit uppe en liten tid, och andats, och det var fantastiskt... Kram till dig och tack för all visdom.

      Radera
  15. Ok, jag har bmi 35, har ej lyckats gå ner trots påtryckning, har gjort 3 hela behandlingar med sammantaget 7 insättningar som sett hur fina ut som helst under loppet av 3 år. Alla resulterade i minus. Har gjort 2 operationer pga endo och är 35 år. På sista gratisförsöket tog det sig, jag är gravid på insättning 8 i v 14. Hoppas det Inger hopp�� ologiskt som tusan! Men man får kämpa på..

    SvaraRadera
  16. Ok, jag har bmi 35, har ej lyckats gå ner trots påtryckning, har gjort 3 hela behandlingar med sammantaget 7 insättningar som sett hur fina ut som helst under loppet av 3 år. Alla resulterade i minus. Har gjort 2 operationer pga endo och är 35 år. På sista gratisförsöket tog det sig, jag är gravid på insättning 8 i v 14. Hoppas det Inger hopp�� ologiskt som tusan! Men man får kämpa på..

    SvaraRadera
  17. Ok, jag har bmi 35, har ej lyckats gå ner trots påtryckning, har gjort 3 hela behandlingar med sammantaget 7 insättningar som sett hur fina ut som helst under loppet av 3 år. Alla resulterade i minus. Har gjort 2 operationer pga endo och är 35 år. På sista gratisförsöket tog det sig, jag är gravid på insättning 8 i v 14. Hoppas det Inger hopp�� ologiskt som tusan! Men man får kämpa på..

    SvaraRadera