lördag 26 november 2016

Vart går vi, efter tre ivf:er?

Vänner... Jag vet att jag varit tyst. Det är taskigt. Ni har klickat som aldrig förr. Aldrig förr har ett inlägg fått så mycket klick som det som legat här på toppen sen jag sa att jag skulle testa, och sen inte sa mer om saken. Förlåt. Jag har måstat hämta mig. Förstå. Och komma fram till hur jag vill göra. Det är slut. I alla fall, den här delen. I alla fall för nu.

Bloggen har varit ett enormt viktigt verktyg för mig, och bara 5 dagar efter den öppnades, i februari 2014, öppnade jag också mitt instagramkonto. Bägge platserna har lärt mig så mycket om ivf och barnlöshet, och det tillsammans med min egen historia (jag avskyr uttrycket "min resa" - this aint no fuckin joyride) har förändrat mig. I grunden. Jag är en annan nu. Jag är fortfarande fantastisk, men jag är också en annan. I ett annat ljus ser jag människor som krisar. På ett annat sätt möter jag dem. Mer vågar jag, mer orkar jag, mer vill jag, mer hoppas jag. Jag är också mer sårbar. Så mycket tröttare. Så mycket mindre naiv. Jag har sett så mycket nu. Mött mina egna gränser. Mannens gränser. Vänners gränser. Nöden har prövat och nöden har skördat och it all aint pretty, nej fy fan. Ilskan och bitterheten förtär, och den är väldigt svår att göra upp med. Jag kan inte hjälpa det, men tanken på ett fåtal personer gör att sveket bubblar i bröstet på mig. Att bli bortvald, till slut. Ställd åt sidan. Inte få vara med. Kanske välförtjänt, för gudarna ska veta att jag varit och blivit jävligt självupptagen. Men inte bara. Jag vet också, att det funnits rum för andra. Ja, det vet väl inte minst ni här, inte sant. Min kapacitet att bry mig om är enorm. Det har den alltid varit. Brysigomsamhet är min bästa och viktigaste gren. Men när den får sig en törn, har jag långt, mycket långt till att förlåta. Jag är långsint. Inte en vacker egenskap, men jag känner mig själv nu. Jag vet vem jag är, nu. Eller snarare, jag vet vem som var tvungen att komma in och ta över, för att hjälpa mig genom den här skiten. Och henne, tackar jag, även om hon inte alltid varit nåt att vara stolt över. Minns det, i det ni står i nu, när ni inte känner igen er själva, när ni blir livrädda för diskrepansen i den ni trodde att ni är och den ni faktiskt tycks vara. Ni är fortfarande den där personen, men er inre livräddare har fått träda in och ta över ett tag. Låt hen.

Barnlösheten. En kris likt inget annat jag mött. Allt präglar den. Allt färgar den. Allt sveper den med, som en obarmhärtig flodvåg sveper den in och tar allt med sig, lämnar intet oberört, skövlar och förstör. Identiteten. Framtiden. Min syn på mig själv som människa. Kvinna. Partner. Vän. Sexuell. Professionell. Det fysiska intrånget i behandlingen. Sovrumsdörren som vi tvingas ställa på vid gavel, och som omgivningen - av ren fascination och nyfikenhet - obehindrat stövlar in och ut genom med sina smutsiga stövlar. Nosar och undersöker, hur gick det nu, hur var det här, oj det var länge sen sist hörru, hur gick behandlingen, blev det nåt av det där fryset eller? Och jag, min idiot, som bjudit in, som vädjat om öppenheten, får vackert hålla sked i hand och svara på frågorna, jag som vädjat om frågor, vädjat om att de ska bry sig, vädjat om att de inte ska skamma mig genom tystnad. Jag får äta upp mina ord, och svara, på äggantal och frys och nästa behandling och huvudet på sned, guuud så jobbigt, hur MÅÅÅÅR ni egentligen, och jag nästan ser framför mig hur jag och min man är ett samtalsämne på nästa middag "Mmm vi känner ett par som inte kan få barn, herr och fru Infertil, kommer ni ihåg den, de har försökt i över TRE ÅR NU och de har gjort massa behandlingar och allt och det tar inte.. Nä fy...."

Så finns det dem som är värre att möta. De som inte stannade kvar av fascination, utan av omsorg. Vars ögon tåras med mina. De är fler. Så många fler. Jag orkar inte tänka på det ens, så ont gör det, att inte bara vara, utan veta att de vet att jag varit, så satans olycklig i så många år. Jag vill skydda dem från mig själv. Min mamma. Herregud. Kanske kan jag som ofrivilligt barnlös, paradoxalt nog bäst förstå, hur det river i min mamma, att se sin egen dotter inte kunna få bli mamma? Kanske ligger den förståelsen närmst. Jag vet, att hon vet, vad jag missar. Jag vet, att hon inget annat önskar, än att jag kunde få. Och det gör henne ordlös av tårar.

Barnlöshetskrisen går bara över av bebis, egentligen. Så är det. Det vet vi, eller hur? Det är klart det går att komma över ändå, missförstå mig rätt, en kan bearbeta och förlåta och gå vidare, och leva förstås ett helt underbart liv, så jag vill verkligen inte låtsas som att livet är över om man inte får barn, men som princip, så är boten på att vara barnlös att få barn, i all sin enkelhet. Och inget annat. Ingen hund eller resor eller hus eller fräcka jobb. En bebis. Inte för att bebis är så jävla häftigt i sig, utan för att vi vill bli föräldrar. Det handlar om vår identitet. En längtan om en upplevelse i livet, en dimension av oss själva. Djupt existensiellt. Man möter aldrig det djupa vrålet inifrån, om inte föräldraskapet tas ifrån en. Så hur skulle någon annan kunna förstå? Hur skulle någon annan kunna förstå det som mullrar från avgrunden, det som stiger upp till ytan och till slut kräver allt utrymme, allt syre? Omöjligt. Bara vi, som själva varit där, vi vet.

De flesta av oss, lyckas, till slut. De flesta av oss, blir föräldrar. Majoriteten av oss, den minoritet som utgörs av barnlösa (i Sverige är cirka 4 % procent per år av barnen som föds IVF-barn - det ger en hint om hur få vi är som går igenom detta), står där med en bebis i slutändan och många tänker på IVF som the cure. Jaha, är du barnlös, gör IVF, jag vet en som... Men visst, det är inte helt otänkbart att gå dit, eftersom IVF ju faktiskt lyckas för så många. Kan ni fatta? Som vi lidit, och så får vi lida mer av bara helvete, men sen får vi ju det där barnet! Sen är allt över! Att få komma fram, en så ohejdbar ogreppbar lycka. Min läkare har sagt, om och om igen, att IVF är en upprepningsbehandling. Hon tipsade oss till och mer om att köpa fler om denna sista inte lyckades, för det "borde gå" för oss. "Jag ska göra ert graviditetsultraljud!" var det sista hon sa till oss på vårt sista inför-möte. Färskförsök är det med högst successrate, det vill säga, det som sätts in direkt efter äggplocket och inte är från frysen. Och man behöver göra tre stycken i allafall, för att statistiken ska börja tala för ens fördel. Trettio procents chans per gång, och nej det blir inte HÖGRE chans efter tre ggr, chansen för att få en sexa på en tärning är lika hög per gång du slår den, men slår du hundra gånger, är du bound att få en sexa någon gång, statistiskt sett, är du med? Har sett SÅ mycket vilseledande statistikinfo i barnlöshetskretsar. Det är INTE högre chans på tredje behandlingen i sig, men totalt sett blir sannolikheten högre ju fler försök. Well, man ska alltså göra sina försök, och lita på sin läkare, och inte deppa ur, det är väl lite budskapet.

IVF har en total success rate på runt 70-75 procent, det är bra, men betyder också att cirka var fjärde person går ut från IVF-kliniken barnlös. Men det finns fler försök att köpa och statistik från amerikat pekar på att chansen för var enskild ivf-behandling upp till SEX STYCKEN är lika hög. Det vill säga, sex stycken äggplock. I sverige får man två eller tre äggplock beroende på landsting. Så förstås, väljer många  - som kan - att köpa fler behandlingar privat. Varför skulle man inte? Till slut börjar man resonera, att ett äggplock = en ägglossning hemma nästan, förstår ni hur jag menar? Och till slut, blir den där behandlingen inte så tuff som den var initialt. Efter min första var jag helt vild av stolthet över mig själv. Att jag klarat det. Jag kunde inte tro det. Efter min tredje kändes det som business as usual. Fjutt fjutt i näsan, sprut sprut i magen, plock plock med nålen. Hur många äääägggg blev det, spekulerade vi, som stod vi och syna travhästen i mun. Som att stå utanför sig själv. Att vara ett objekt, som ska producera. Det där med kärleksbarn... ja... Det kan man ju se på lite olika sätt. Men tanken på att göra fler behandlingar än tre, blev plötsligt en verklighet, och kändes inte lika skrämmande. Kanske är de bättre privat, än på Sahlgrenska? Men hur orka, och våga tro?


Så finns ju alternativet adoption. Vi har ända sedan vi träffades pratat om det som ett alternativ, oavsett biobarn. Vi är redan kontaktfamilj för andras barn, och för oss har det inte varit det biologiska som är det primära i föräldraskapet, även om den längtan förstås är stor, så är det föräldraskapet som är målet, inte bebisen, remember? Vi har så mycket kärlek att ge, den räcker och blir över, och jag tror innerligt att vi klarar den extra utmaning det innebär att bli adoptivföräldrar. Det är, vet vi, ett helt annat föräldraskap, som inte står att jämföra med bioföräldrar. Det kräver mer. Och, tror jag, ger mer.  Min man och jag  är the lucky ones. Vi har råd. Vi är gifta. Vi är lämpliga. Vi har förberett allt. Ja i år har vi faktiskt gjort det, parallellt med två fucking behandlingar, när jag skriver orden nu kan jag knappt tro det är sant, hur har vi orkat? Vi står i kö och tickar poäng, och vi har gått den förberedande obligatoriska föräldrakursen. Förra nyår lovade jag mig själv, minns ni, att nästa år vid den här tiden är jag antingen gravid, eller har dragit igång adoption. Och jävlaridet, jag håller mitt ord. Så vi förberedde allt i år. Steget efter föräldrakursen är medgivandeutredning. Den tar cirka 3-6 mån, och efter den är det filliklart att skicka ansökan till ett land. Vi vet alla steg nu, hur lång tid det tar, och vi har en förening och all kunskap vi behöver.


Där står vi nu.

En av tre saker har hänt.

Vi blev gravida
Vi blev inte gravida, och fortsätter med IVF privat
Vi blev inte gravida, och fortsätter med adoption



Ja, så blir det. Jag lämnar er med denna cliffhanger för nu. Alla de här tre stegen kräver nämligen lite tid, innan jag kan göra nästa uppdatering. Alla de här stegen, kan också förändras, över tid. Och tid, är vad jag behöver nu. Tid att förstå, tid att gå vidare, tid att hantera. På instagram finns facit, för dem av er som spricker av nyfikenhet. Det har  blivit en daglig ventil för mig och där har jag koll på vilka som följer mig, vilket jag inte har här. I veckan tog jag bort 25 %, cirka 100, av mina följare, och såg till att de som är kvar är sådana som verkligen är investerade i vad jag går igenom, och vet vad jag stått i, och själva stått eller står i något liknande. Ni är välkomna dit, skriv bara "bloggen" i DM till mig så släpper jag in er i värmen, och så kan vi prata vidare där. Eller vara tysta följare, det går bra också. Eller kan ni mejla mig på fruinfertil@gmail.com. Men jag vill inte fortsatt spela ut mitt inre här i denna blogg, inte när jag inte ens själv kan sätta ord på det riktigt. Dammet måste lägga sig, sikten måste klarna, sen kommer jag åter. Det kommer ett inlägg om julen, som senast, så mycket lovar jag, för julen är en väldigt väldigt väldigt speciell tid för mig, och för er, och då behöver ni Fru Infertils klokskaper, och jag behöver ert stöd, ja men se det fattar jag väl!

Fru Infertil, er favoritfru

11 kommentarer:

  1. Jag hoppas för er skull och tänker på er. Följer inte på Insta för där finns några av mina öppet ofrivilligt barnlösa vänner/bekanta. Många i fertil ålder har ju problem att få barn. Jag och maken är inte där än att vara öppna och jag vill också värna om deras anononymitet. Jag och min man ställde oss i adoptionskö för ett tag sedan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni är och fortsätter vara gravida men undrar ungefär när i processen ni gick föräldrautbildningen? Tänkte att vi också skulle försöka göra processer parallellt när vi väl är redo för det. Stort lycka till och tack för en fantastisk blogg! Kristina

    SvaraRadera
  2. Kära Kristina! Tack för dina vänliga ord. Jag förstår att du inte vill outa varken dig själv eller dina vänner (även om jag iofs tror att det blotta faktum att du följer en enda person med ett lite skumt namn skulle outa?)

    Vi gick föräldrautbildningen efter att ivf 2 misslyckats med alla sina försök, och innan ivf3. Vi skjöt fram ivf3 för att kunna gå utbildningen, för annars hade vi aldrig orkat med. Vi resonerade som så att om trean sket sig skulle vi kunna gå RAKA VÄGEN till medgivandeutredning om vi ville. Utbildningen är ju det enda formella kravet så att säga, o den går ju inte hela tiden, som passar iaf... Så det var jätteskönt att ha gått den men åxå jättejättejobbigt att gå den.. Eg inte optimalt att gå innan behandlingarna är klara, mentalt är man i sin livmodern, inte i Colombia, om du förstår hur jag tänker... Men bättre förr än senare, och särskilt om åldern börjar krypa emot. Lycka till och varmt tack!

    SvaraRadera
  3. Aldrig någonsin har jag kommenterat en blogg, men känner att jag nu måste Tack för att du delar med dig, man är inte ensamast i världen att ha dom tankar du så klokrent beskriver. Nu är vi efter ett långt kämpande gravida i snart v 9 och jag tänker ofta på dig, i att mina känslor är okej och att man får vara crazy. Tusen tack, många av dina texter är som en befrielse. Önskar er all lycka i framtiden. / T

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jättetack för din fina kommentar o att du bröt din kommentarssvit för mig! Jag blir verkligen jätteglad. Och tänk, stort GRATTIS till din graviditet efter en så lång kamp, det måste vara underbart... Ja, man FÅR vara crazy. Eller, man har fan inget val! Stor kram och tack, tack!!!

      Radera
    2. Tack, jo nu börjar dock kampen att våga vara glad och våga tro på det. Känns som en dröm och man är så rädd för att vakna. Din blogg är helt suverän, tro på dig själv och skriv en bok. Jag kommer köpa den! /T

      Radera
  4. Alltså...

    "Ni är fortfarande den där personen, men er inre livräddare har fått träda in och ta över ett tag"

    Är nog den finaste formuleringen har någonsins har läst i IVF/TTC sammanhang!!

    (haha, blev så berörd av den meningen, så jag var tvungen att hoppa in i kommenterarsfältet utan ens har läst klart inlägget.

    //Jonna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, glädjer mig, så roligt att höra! <3

      Radera
  5. Fantastiskt inlägg! Love it! Får tröst av det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3 Finns inget som gör mig gladare än att läsa detta <3

      Radera
  6. Vad jag önskar att internet funnits på åttitalet när vi började kämpa för att bli föräldrar! En sån tröst det hade varit att läsa om andra i liknande situation! Vi fick vår dotter efter sju svåra år så jag hör till dem du skrev om med ett barn i famnen, och jag hoppas och tror av hela mitt hjärta att du också ska göra det <3

    SvaraRadera
  7. Jag heter Lilian N. Det här är en väldigt glad dag i mitt liv på grund av den hjälp Dr.saguru har gett mig genom att hjälpa mig att få min exman tillbaka med sin magiska och kärleksförtryck. Jag var gift i 6 år och det var så hemskt eftersom min man verkligen fuskade på mig och sökte efter en skilsmässa men när jag kom över Dr.saguru e-post på internet om hur han har hjälpt så många människor att få tillbaka sin ex och hjälper till att fixa förhållandet. och få människor att vara lyckliga i sin relation. Jag förklarade min situation för honom och sökte sedan hans hjälp men till min största överraskning sa han till mig att han kommer att hjälpa mig med mitt fall och här firar jag nu eftersom min man har förändrats helt för gott. Han vill alltid vara vid mig och kan inte göra någonting utan min present. Jag tycker verkligen om mitt äktenskap, vad en fantastisk fest. Jag kommer att fortsätta vittna på internet för att Dr.saguru verkligen är ett riktigt trollspelare. BEHÖVER DU HJÄLP DÅ KONTAKTA LÄKARE SAGURU NU VIA E-post: drsagurusolutions@gmail.com eller WhatsApp +2349037545183 Han är det enda svaret på ditt problem och gör att du känner dig lycklig i ditt förhållande. Och hans också perfekt i
    1 ÄLSKA STAV
    2 VINNA EX TILLBAKA
    3 KVINNENS FRUIT
    4 FRÄMNINGSSTAV
    5 SKYDDSSTAV
    6 VERKSAMHETSSTAV
    7 GODE JOB STAV
    8 LOTTERISK STÄLLNING och STOLTFALLSTAV.

    SvaraRadera