onsdag 25 februari 2015

Obesitatsenheten - finally in a waitingroom that makes me feel slim

.... neeeeeee..... neeeeee.... så får man ju inte skämta... Så får man inte säga om de feta.... Neeee...

JOHO för tänk det får man om man heter Fru Infertil och själv är officiellt klassad som fet enligt konstens och läkevetenskapens alla regler och BMI-tabeller. Hello hello BMI fetma. On my very hard and strong way to BMI just Övervikt thank you veryyyy much!

Idag var första besöket alltså och ni Early Adapters (heeeey Waitingandlonging, S0ya.se, Saandydf m fl :D) har ju redan sett mitt långa känslosamma inlägg på instagram, directly reported from the waiting room- LIVE. (Ni som missat mig på insta, facebook & twitter, SKYNDA PRONTO, där får man veta jättemycket behind da scenes från Fru Infertils feta infertila liv, det är i sanning en fröjd att följa, tycker iaf jag, som ett av mina egna största fan :))

Hur som, det var inte utan att jag kände mig som en RIKTIG VINNARE där jag idag yrslig som fan inte klarade av att gå uppför Medicinareberget mot Sahlgrenska utan att stanna var femte meter och flåsa som en överviktig diabetestant med ciggfläckar på fingrarna. Idag fick jag ju det stora nöjet att gå in i huset tvärsemot Reproduktionsenheten (the place for us infertile) och istället gå raka vägen till Obesitatsenheten. Alltså. 2015. Bring it ON säger jag, det där med självrespekt är såååå 2014, nu fejsar vi alla våra demoner head on bara, inga schimärer eller fasader eller murar i världen kan dölja detta faktum och det känns lite skönt också... Ungefär som att komma ut ur garderoben. Eller gå på ens första AA-möte.

Hej allihopa...  Jag heter Fru Infertil.... och jag är.... jag är.... hrm.... (skrap skrap med foten i marken, flackande blick....) Jag är fet.... och... och..... jae....  infertil...

Finfertilerna ska vi kallas, det var väl PASSANDE? och ett sjukt mkt bättre namn på forskningsprojektet än "Undersökning om drastiskt viktminskning hos obesitaspatienter minskar fert.... eller vad det nu stod...  ;) Vi ska få vår EGEN enhet på Sahlgrenska. OCH förening och fackförbund,  while we are at it. Jag vet att vi är många där ute, Finfertiler UNITE!

Så, där satt jag alltså i väntrummet och kände mig sådär mager, gracil och esoterisk, som ett storögt rå fladdrade jag in i rummet och ut därifrån, endast efterlämnande en svag doft av lavendel och våta ängsmarker.

Först ut var sköterskan Marianne. Göööörgullig tanta som jag klickade med direkt. Nu brukar ju iofs Fru Infertil klicka med tantor direkt, jag är en väldigt gillningsbar person, om en har vett att uppskatta min rättframhet, raktpåhet och brysigomsamhet, som nog ibland missuppfattas för hårdhet och gåpåighet. Helt fel. Jag är som glassen Tip Top. Ett skal som uppfattas som lite hårt till en början, men bara tills en märker den fantastiskt lena och milda smaken, som alldeles alldeles strax efterföljs av oceaner av glänsande mjuk följsam vanilj, som att bli smekt i munnen känns det, så gott och härligt, så en bara vill stanna där, och känna sig trygg för resten av livet, omhändertagen av..., men, se där, vad är det? jo men bara den ÄNNU göttigare innersta mitten, en helt GIGANTISK nougatboll, liksom söt och fluffig på en gång, som får det att pirra på platser du inte visste fanns... Typ sån, är Fru Infertil. Bara så ni vet. Och ni får vara mina vänner. Om ni vill. Jag ska vagga er i chocolate heaven for the rest of ya lives, bitches!

Så inte så konstigt att jag klicka med tanten :-) Nu har jag fått med mig 2 jättepåsar med Modifast och ett papper fyllt med bokade tider. Det blir en bra vår detta, börjar jag aningens ana.




4 kommentarer: