Så var det för mig denna gång. Insättningen blev av. Och sedan hände något helt magiskt. Helt otroligt. Min vanliga crazy inträdde aldrig. Ni vet, om ni vet, ruvar-crazy är ju i en klass för sig. Och lägg då till PMS from hell som jag vanligen har. Och hela grejen, att det är det absolut viktigaste i hela livet alla kategorier, det är den sista droppen i frysen, det är innan den långa infertila sommaren breder ut sig, det är liksom last call, alla andra, ALLA ANDRA är eller blir alldeles strax gravida. Jag har till exempel en vän som ruvar i detta nu och jag har varit så rädd att det ska funka för henne men inte för mig. Låt det funka för båda, eller ingen, har jag bett skamset inombords.
Så kom aldrig the craziness. Det kom bara fuziness. Jag tänkte helt mjuka lugna goa tankar. Ingen kort stubin. Ingen oro. Jag var glad. Jag brast ut i hjärtligt gapskratt och medan jag gjorde det, insåg jag, att jag inte skrattat hjärtligt på mycket länge. Det har tagit, tänkte vi, det måste ha tagit. Såhär bra mår jag aldrig. Det måste vara hormonnivåerna. Så jag mööööös mig igenom ruvningen. True story!! Dansade ett par steg utanför kontorsbyggnaden den där sista arbetsdagen innan jag skulle testa hemma, sjöng med i Justin Timberlakes Got this feeling in my boooooddyyyyyyy, och hann med att ringa upp mamma och "inte lova för mycket, men jag mår så BRA!"
Åååååh ni känner ju Fru Infertil vid det här laget, don't u.
Det sket sig. DET FUCKING JÄVLARÖVASPISSPATRIARKATETSJÄVLASKITPISSKOPP-sket sig. Jag är inte gravid. Har aldrig varit.
Jag har ruvat på färskförsök, jag har ruvat på frysta blastosar. Jag har ruvat hysteriskt neggig, jag har ruvat i ett fuckin The Secret-bliss, jag har slutat snusa, jag har gått ner i vikt, jag har mediterat VARJE DAG, jag har tagit en satansjävla lunchpromenad i den förbannade jävla SOLEN varje dag, jag har inte druckit en droppe alkohol, jag har sovit gott, jag har supit som ett as och varit stressad som en fiolsträng. I have done it all. Det blir ingen bebis. Min man och jag kommer vara utan. Så känns det starkare och starkare i mig nu. Jag har alltid, tills nu, trott att priset vi betalar kommer vara värt det. Att det finns en silverlining till sist, och att vi då kan säga, att jaja, det var hårt, men nu har vi DETTA. Jag följer medsystrar på instagram som lyckas på sina ivf-försök och utropar när bebben kommer KÄMPA PÅ - det var VÄRT DET.
Pft, fuck ass att det var värt det, fnyser jag då inombords, du har ju bara gjort ett enda litet larvigt korta-protokollet-försök som tog på första insättningen. Du har väl inte offrat nåt.
Tänker jag SOM EN SATANS BITTER JÄVLA HAGGA. Det vet jag ju att hon har! Hallå!! Det VET JAG! Men den här jävla skiten gör mig så satans jävla OHÄRLIG. Jag orkar inte ens längre träffa vänner med barn. Min bästa vän som är höggravid och snart föder orkar jag inte heller träffa. Hennes facebookflöde är ett veritabelt stålbad för mig, som att hon givit sig fan på att det ska göra extra ont i mig, och det har hon ju förstås inte. Hon är i sin fulla rätt att bada i sin graviditet, och det oavsett att hon vet om att hon har en bästis vars hjärta rivs och slits i tusen bitar för varje uppdatering. Hon är i sin fulla rätt, för bitterheten och sorgen och avundsjukan är inte det som styr denna värld. Det är glädjen, och de växande bebismagarna, som utgör normen, och det är dem vi anpassar oss efter. I get it. Så jag anpassar mig, och har dolt hennes flöde, och alla andra bebiskryddade flöden. Men jag går sönder för varje gång jag måste göra det, och önskar så, att mina systrar kunnat vara solidariska med mig i min sorg. Men de har sprungit ut på det prunkande blomsterbeströdda fältet, armarna rakt upp i luften med ett glädjetjut, och de hjular på ängen och flätar varandras hår och strör smultron på strån och skrattar och flamsar.
Jag står kvar ensam i skogsbrynet. I skuggan bland de mörka höga skrämmande träden. Jag ser dem där ute på ängen, och då och då vänder de sig om och vinkar till mig, ibland kommer rentav någon närmre mig, slår sig ner på gräset 20 meter från skogskanten och pratar en stund, eller skickar över ett pappersflygplan med orden "Jag tänker på dig, hoppas du snart kan komma hit och hänga med oss!", men det sker mer och mer sällan. Till slut har de glömt mig helt.
Så känns det att vara ofrivilligt barnlös. Så gick det till när en av de mest positiva älskande kärleksfulla generösa roliga varma personerna jag känner (u know who!!) blev ett litet muttrande skogstroll som bor under mossa och sten.
Vi pausar nu. Vi vet inte vad vi ska göra riktigt, men någon ny ivf varken orkar eller hinner vi med innan sommaren, och jag tror inte att jag orkar det efter sommaren heller, eller i höst. Jag kan inte göra tre så tuffa hormonbehandlingar inom loppet av ett år, och jag klarar det definitivt inte känslomässigt heller. Så. Jag tror inte vi gör någon mer ivf under detta år, utan det får isf blir 2017.
Men om vi inte gör ivf, vad gör vi då? Smärtan i att pausa är nästan obärbar, eftersom det också innebär att vi ska gå dag för dag för dag, utan att göra ett enda jävla dugg för att komma närmare det enda vi drömmer om och längtar efter, medan vi bägge, och då särskilt jag, bara blir äldre. Jag riktigt kan höra hur mina ägg skrumpnar och dör. I höst fyller jag 35.
Vid det här laget längtar jag inte ens efter en bebis. Den där jävla skitungen, fy fan vad hen ska få höra att hen lever - som jag kallar mitt eventuella framtida barn. Nu vill jag bara ut ur det här helvetet, kosta vad det kosta vill. Kosta acceptera barnlöshet, om det så måste kosta. Men för att komma dit måste jag vara mentalt stark, och jag är stark som en geting i september.
Ps - Ni är ungefär 500 personer som kommer hit och läser varje inlägg. Hej hej på er alla! Det kan hända att jag inte uppdaterar på ett tag. Eller gör jag det varje dag. Jag vet inte just nu. Men to be sure, det finns ett litet formulär högst upp till höger där du kan lämna din epost så får du ett mejl när jag uppdaterat. Jag ser inte adresserna.
lördag 28 maj 2016
torsdag 19 maj 2016
Keeping it the fuck together
Detta är det sjukaste av allt i IVF-processen tror jag. Det svåraste att förklara för omgivningen. Pappret med "Samtycke till att befruktat ägg får föras in i makes/registrerad partners/sambos kropp" som ligger signerat framför mig och som vi ska ta med till kliniken. Telefonsamtalet som man bara får om de har ställt in embryoåterföringen. Fram till en timme innan kan de ringa, så jag måste duscha, göra mig i ordning och ladda för att bli PUPO idag (Pregnant Until Proven Otherwise) - och samtidigt ladda för att jag mycket väl får vända hem igen. Opregnerad. O-allt. För då är allt över. Inga embabysar i frysen. Ingen ivf nästa månad. Bara ett långt NU som sträcker ut sig framför mig. Tomt.
Samtidigt som jag ser en graviditet framför mig. Helgen jag ska berätta för familjen. Datum för beräknad födelse. Hur min man ska bygga om sminkbordet till skötbord i badrummet. Mammakläder på Zalando. Allt det där händer, inom mig, exakt samtidig. Livmodern krampar redan. Jag är skengravid, och har inte ens haft sex och vet att min livmoder är tom, så ekande tom.
Kanske får jag chansen på allt detta, idag. Kanske får jag det inte. Jag är nästan lika rädd för båda, för att jag vet att båda alternativen utsätter mig för en enorm potentiell sorg. Ett av dem, ger mig en liten liten strimma chans till något annat. Och den vetskapen gör nästan mest ont av allt. Att veta att det KAN gå. Att veta att jag måste gå till jobbet imorgon. Fungera som vanligt. Fastän hela världen, helt oavsett utfall, kommer att helt ha ställts upp och ner innan denna dag är slut. Så ska jag ta bussen till jobbet. Boka möten. Gå på bio. Ringa mamma.
Fungera.
Det är ett jävla mirakel att någon av oss i denna situation faktiskt fungerar. Att vi gör detta, parallellt med allt annat, med livet som flyter på. "Ska du verkligen jobba, ska du inte sjukskriva dig, guuud så jobbigt det låter!!" säger folk till mig ibland. Vänner, kollegor, chefer.
Min motfråga är (som jag dock inte uttalar) - Jovisst, hur länge ska jag sjukskriva mig tycker du, och från när? Från i september när jag gjorde min första ivf? Fram till säg... om fyra år när jag kanske fått ett barn? Eller i en vecka? Vilken vecka ska det vara? Vilken vecka är mest akut, tycker du?
För det är det som är så jäkla knäppt. Det är ALLTID akut, och ALDRIG akut. Klart, dagen för vårt missfall var inget party, det ska jag villigt medge. Fast jag gick till jobbet ändå. Godmorgon godmiddag godkväll. Detta är mitt liv. Jag ser inga andra alternativ.
Men just idag, just idag är jag hemma. Att få samtalet för inställt frys är för mig det värsta alla kategorier. Det är som att du gjort alla förberedelser för ett maraton, du har tränat i ett år, alla fester du sagt nej till, alla tidiga regniga morgnar, allt du uppoffrat, och du står i startgropen, spänner musklerna, du kan känna doften av guldet, du är så nära... och så kommer nån fram till dig plötsligt och bara "Du... du får inte starta. Åk hem". Och du, som ett levande frågetecken, varför, varfööööör?????
"Ja du... bara därför. Helt enkelt. Otur. Off you go. Bättre lycka nästa gång!" Och du reser dig ur startblocket, sneglar på dem runt dig medan de rusar iväg mot sina drömmars mål, leenden på deras läppar, de fick men inte du, och du går skamset förbi publiken, fylld av människor som blingar sina medaljer framför dig, någon ropar "Jag sprang förra året, det var skitjobbigt, du ska vara glad att du slapp" En annan blinkar åt dig "Bättre lycka nästa gång" och en tredje "Jag vann första gången jag sprang... Du kanske... du kanske tränat för hårt helt enkelt?" och så den fjärde ger dig rådet "Spring varannan dag istället för varje, det gjorde jag och då fick jag starta". Und so weiter....
Ungefär så kanske känslan kan beskrivas.
Så här sitter jag nu. I startgroparna. Kaffekoppen. Snuset (nikotinfritt numera). Samtyckeslappen. Kaffekopp. Snus. Samtycke. Kaffekopp. Snus. Samtycke.
Keeping it the fuck together.
Samtidigt som jag ser en graviditet framför mig. Helgen jag ska berätta för familjen. Datum för beräknad födelse. Hur min man ska bygga om sminkbordet till skötbord i badrummet. Mammakläder på Zalando. Allt det där händer, inom mig, exakt samtidig. Livmodern krampar redan. Jag är skengravid, och har inte ens haft sex och vet att min livmoder är tom, så ekande tom.
Kanske får jag chansen på allt detta, idag. Kanske får jag det inte. Jag är nästan lika rädd för båda, för att jag vet att båda alternativen utsätter mig för en enorm potentiell sorg. Ett av dem, ger mig en liten liten strimma chans till något annat. Och den vetskapen gör nästan mest ont av allt. Att veta att det KAN gå. Att veta att jag måste gå till jobbet imorgon. Fungera som vanligt. Fastän hela världen, helt oavsett utfall, kommer att helt ha ställts upp och ner innan denna dag är slut. Så ska jag ta bussen till jobbet. Boka möten. Gå på bio. Ringa mamma.
Fungera.
Det är ett jävla mirakel att någon av oss i denna situation faktiskt fungerar. Att vi gör detta, parallellt med allt annat, med livet som flyter på. "Ska du verkligen jobba, ska du inte sjukskriva dig, guuud så jobbigt det låter!!" säger folk till mig ibland. Vänner, kollegor, chefer.
Min motfråga är (som jag dock inte uttalar) - Jovisst, hur länge ska jag sjukskriva mig tycker du, och från när? Från i september när jag gjorde min första ivf? Fram till säg... om fyra år när jag kanske fått ett barn? Eller i en vecka? Vilken vecka ska det vara? Vilken vecka är mest akut, tycker du?
För det är det som är så jäkla knäppt. Det är ALLTID akut, och ALDRIG akut. Klart, dagen för vårt missfall var inget party, det ska jag villigt medge. Fast jag gick till jobbet ändå. Godmorgon godmiddag godkväll. Detta är mitt liv. Jag ser inga andra alternativ.
Men just idag, just idag är jag hemma. Att få samtalet för inställt frys är för mig det värsta alla kategorier. Det är som att du gjort alla förberedelser för ett maraton, du har tränat i ett år, alla fester du sagt nej till, alla tidiga regniga morgnar, allt du uppoffrat, och du står i startgropen, spänner musklerna, du kan känna doften av guldet, du är så nära... och så kommer nån fram till dig plötsligt och bara "Du... du får inte starta. Åk hem". Och du, som ett levande frågetecken, varför, varfööööör?????
"Ja du... bara därför. Helt enkelt. Otur. Off you go. Bättre lycka nästa gång!" Och du reser dig ur startblocket, sneglar på dem runt dig medan de rusar iväg mot sina drömmars mål, leenden på deras läppar, de fick men inte du, och du går skamset förbi publiken, fylld av människor som blingar sina medaljer framför dig, någon ropar "Jag sprang förra året, det var skitjobbigt, du ska vara glad att du slapp" En annan blinkar åt dig "Bättre lycka nästa gång" och en tredje "Jag vann första gången jag sprang... Du kanske... du kanske tränat för hårt helt enkelt?" och så den fjärde ger dig rådet "Spring varannan dag istället för varje, det gjorde jag och då fick jag starta". Und so weiter....
Ungefär så kanske känslan kan beskrivas.
Så här sitter jag nu. I startgroparna. Kaffekoppen. Snuset (nikotinfritt numera). Samtyckeslappen. Kaffekopp. Snus. Samtycke. Kaffekopp. Snus. Samtycke.
Keeping it the fuck together.
måndag 16 maj 2016
Professionell och ofrivilligt barnlös
Ja, nu har det hänt. Efter tre år som ttc, där egentligen de två senaste åren varit tuffa, och det senaste året varit riktigt PISSRÖVSUGSKITJÄVLABANANRUMPA-jobbigt, har det nu äntligen också börjat sippra ut på allvar i min yrkesroll. Jahapp, där satt den. Som jag har hållt emot. Som jag funnit både styrka och stolthet i att jag inte bara skött mitt jobb, jag har roddat det exemplariskt. Jag har utvecklats. Nått nya nivåer. Pressat mig. Och gjort det med ett leende, mitt i brinnande barnlöshetskris och misslyckade behandlingar.
I skymundan har jag dock rakt inte gjort det. NEHEJ, se frugan har tagit ansvar för min egen livskris och informerat mina chefer såväl som närmaste kollegor om min situation. Först berättade jag just innan sommarsemestern inför i höstas då vi skulle göra vår första ivf. "Bara så ni vet, den här skitsituationen är jag nu i, och om inget drastiskt sker över sommaren, (läs: Frugan blir preggo) så kommer jag inleda en ivf-behandling i höst". Reaktionen, inför de tre personer jag berättade för (varav en redan visste) blev lite trevande och halvstöttande, men ändå helt ok. Så gick sommaren, och det stod klart, det BLIR en behandling. Jag sammankallade dem igen, nu med ytterligare en person i gruppen och sade åt dem att nu är det igång, det blev en behandling, det kan hända att det blir flera här framöver, jag vet helt enkelt inte. Reaktionen hos dem som redan visste blev bättre än första gången, nu vågade de ställa fler frågor. "Är du... blir man... är du... ledsen?" frågade min chef. "Ja, som ofrivilligt barnlös är man väldigt ledsen."
En annan slog ihop sina händer och gnuggade dem och utbrast "Men gud är du redan igång med behandling, men så SPÄNNANDE!" Han fick sig en avhyvling som hette duga, på temat det är ungefär lika "spännande" som en strålgiftsbehandling.
Så gick behandlingens gång och jag stod inför Minus. Jag mejlade hela gruppen och berättade faktumet för dem. Fick beklagande svar från de flesta, och sen inträdde Den Stora Tystnaden.
Ingen sa nånsin nåt igen. Tills jag själv tog upp det dagarna före jul, då det stod klart att jag skulle behöva göra en behandling till, dvs jag fick mens. Den gången grät jag. Tårarna bara rann. Det kom oväntat, under en helt vanlig morgonavstämning med mina chefer, och plötsligt sa jag som det var. De stöttade. Gå hem tidigt, kom sent. Sa de. Och det gjorde jag året ut, sen gjorde jag min behandling och återigen var vi där. Den Stora Tystnaden.
Där har vi varit, tills nu. Jag har gjort ytterligare ett frysförsök sen jag misslyckades med julbehandlingen, men den sa jag inget om till någon. Jag har aldrig mörkat eller duckat att jag har det tufft. I februari ställde jag in en veckas tjänsteresa till New York med motiveringen att jag inte orkade just nu givet min privata situation. Helt öppen. Ganska ofta tycker jag att jag relaterar till det när vi utbyter artigheter om våra privatliv "Nä jag åker inte till svärföräldrarna nu, med tanke på hur min energinivå är nu behöver jag vila" eller andra uttalanden där jag på ett tydligt sätt relaterat till att jag har det astufft, även om jag inte sagt något om varken missfall eller misslyckade behandlingar eller hur jobbigt det är att jobba med flera gravida i min grupp just nu. Jag har berättat för dem att jag, precis som majoriteten av ofrivilligt barnlösa, kämpar mot en mild depression, som säkert periodvis är allt annat än mild, men den är mild som allra minst liksom. Den ligger där som en våt filt, och dränerar mig. Jag har också sagt att man GÄRNA får ställa frågor, att jag gärna svarar på dem. Och så har jag sagt, att jag vill inte att ni bedömer mig som svag, eller börjar tassa på tå runt mig, eller börjar tro att jag inte klarar med på grund av detta. Jag vill gärna vara på jobbet och få känna mig stark, kompetent och duglig, eftersom jag känner mig så misslyckad som människa och kvinniska specifikt, och att det är jobbigt för mig att vara för privat och småprata med kollegor ibland, och att jag därför BARA jobbar på jobbet. Äter lunch vid skrivbordet, tar inga pauser, börjar sju, slutar 18. Och jag har i sanning briljerat.
Men utan ett pris, det har det inte varit. Min psykolog har sagt till mig, om och om igen, att det kan vara nog så bra strategi att gömma sig i jobb, men jag måste komma ihåg att jag inte går på helfart, och jag ska planera som att jag hade en förkylning ungefär. "Hur hade du planerat om du gick på 80% av din kapacitet?" frågar hon mig ibland.
Först på senare tid har jag lyssnat på rådet, och jag har börjat avboka/säga nej till tjänsteresor, då de ofta tar oerhört mycket energi. Resan i sig, att man förlorar så mkt kontorstid, att det ofta är nya situationer och nya människor och mingel etc, som tar sjukt mkt energi av nån som redan är låg. Därför har jag dragit ner väldigt mycket på resor, och också privata sådana, t ex över helger och annat. Jag behöver få vara hemma och putsa min fasad emellan tuffa arbetsveckor/sociala sammanhang. Så att jag oftast kan Rise Like a Phoenix dagen efter.
Men idag tog det slut. Idag skulle vi vara på ledningskonferens i två hela dagar. Och bara umgåslärakännagrävaivarandrasinremotivationer. Nej, det orkar jag inte. Jag kan inte svara på frågan vad som driver mig. För två veckor sen genomgick jag mitt senaste missfall av fyra det senaste året (känslomässigt missfall i och med misslyckad behandling) och jag gör nästa försök nu på torsdag. Jag måste vara stark, i balans. Jag får inte drälla ut den lilla energi jag har kvar nu. Det finns inte utrymme till det.
Så efter mycket våndor, ställde jag in dagens övningar genom att ringa min personalchef och berätta om att jag inte kommer samt varför. Jag är med imorgon då vi ska hålla på med verksamhetsplanering, men dagens gruppövningar kan jag inte vara med på. Jag är i obalans och såna situationer är då väldigt utmattande. Att både öppna upp sig själv, och lyssna på andra, är mer än jag klarar just nu. Så jag gick emot min självbild som Professionell Yrkeskvinna Extravaganza och ställde in.
Bara för att minuten efter få ett telefonsamtal av min andra chef som var i chock. Hade inte EN ANING om att jag mår såhär dåligt. VARFÖR har jag inte sagt nåt, hen har verkligen inte FÖRSTÅTT detta och det har ju verkat som att jag inte VILL prata om det.
Det blev... inget bra samtal. Jag gick i totalförsvar. Och jag mår just nu sämre än innan jag ställde in. Bara för att jag inte uppdaterat eller uppdaterar vänner och kollegor på varje månads mensdag, eller varje nästa datum för behandling, så tycker inte jag att jag stängt dörren till hur jag mår. Alla som behöver veta, vet att jag är i behandlingar. Jag fattar inte hur det kan komma som en yrkesmässig chock för ledarna på min arbetsplats att jag mår som en utsketen katt, utifrån att jag informerat om min livssituation, vid flera tillfällen på eget initiativ (ingen av dem har bett om ett samtal eller en avstämning) bevisligen är jag inte gravid och har därför inte undkommit den, och jag tänker, att lite eget jävla ansvar kan man faktiskt ta. Även om det är jobbigt att göra det, så kan man trösta sig med, att man har det iaf inte jobbigare än den som sitter i skiten.
Så. Där rämnade den. Min sista bastion. Nu är jag definitivt till 110 % i en livskris. Nu sipprade det ut och igenom min fasad, min borg av trygghet, den enda plats jag hittills varit Lyckad (tm) och Framgångsrik. Det känns som att mitt liv är ett korthus där alla delar bara rämnar. Jag tycker att jag har bett om stöd och hjälp, så många gånger och på så många sätt, alla "viktiga" (och en hel del oviktiga) runt mig vet att jag går igenom den här skiten, men ändå är det som att jag landar på samma ställe hela tiden.
Jag verkar så stark, de har inte fattat, de visste inte, de trodde, det har verkat som... Och jag fattar ingenting. Jag drunknade för länge sedan och har geggat runt i en lerig botten, har de inte sett det? Vad tittar de på/med? undrar jag då? Har de hört orden, utan att lyssna? Jag väntar mig ingen Stålmannen som ska lyfta mig ur detta. Jag fattar att det inte går. Men om jag nu ändå berättat vad jag går igenom - är det så konstigt att det till slut får en konsekvens? Det måste synas någonstans, in the end, och jag ser hellre att det syns idag och att jag inte åker till jobbet, än att jag inte orkar göra återföringen på torsdag. Eller inte orkar gå ur sängen alls på fredag. Där måste min prioritering ligga. I framtiden.
Hur gör ni på jobbet? Hur är era chefer och kollegor? Har det förändrats över tid? Har ni förändrats över tid? Borde jag byta strategi? Eller dömer jag mig själv för hårt? Jag är uppriktigt intresserad (men ömtålig, så thread gently....)
I skymundan har jag dock rakt inte gjort det. NEHEJ, se frugan har tagit ansvar för min egen livskris och informerat mina chefer såväl som närmaste kollegor om min situation. Först berättade jag just innan sommarsemestern inför i höstas då vi skulle göra vår första ivf. "Bara så ni vet, den här skitsituationen är jag nu i, och om inget drastiskt sker över sommaren, (läs: Frugan blir preggo) så kommer jag inleda en ivf-behandling i höst". Reaktionen, inför de tre personer jag berättade för (varav en redan visste) blev lite trevande och halvstöttande, men ändå helt ok. Så gick sommaren, och det stod klart, det BLIR en behandling. Jag sammankallade dem igen, nu med ytterligare en person i gruppen och sade åt dem att nu är det igång, det blev en behandling, det kan hända att det blir flera här framöver, jag vet helt enkelt inte. Reaktionen hos dem som redan visste blev bättre än första gången, nu vågade de ställa fler frågor. "Är du... blir man... är du... ledsen?" frågade min chef. "Ja, som ofrivilligt barnlös är man väldigt ledsen."
En annan slog ihop sina händer och gnuggade dem och utbrast "Men gud är du redan igång med behandling, men så SPÄNNANDE!" Han fick sig en avhyvling som hette duga, på temat det är ungefär lika "spännande" som en strålgiftsbehandling.
Så gick behandlingens gång och jag stod inför Minus. Jag mejlade hela gruppen och berättade faktumet för dem. Fick beklagande svar från de flesta, och sen inträdde Den Stora Tystnaden.
Ingen sa nånsin nåt igen. Tills jag själv tog upp det dagarna före jul, då det stod klart att jag skulle behöva göra en behandling till, dvs jag fick mens. Den gången grät jag. Tårarna bara rann. Det kom oväntat, under en helt vanlig morgonavstämning med mina chefer, och plötsligt sa jag som det var. De stöttade. Gå hem tidigt, kom sent. Sa de. Och det gjorde jag året ut, sen gjorde jag min behandling och återigen var vi där. Den Stora Tystnaden.
Där har vi varit, tills nu. Jag har gjort ytterligare ett frysförsök sen jag misslyckades med julbehandlingen, men den sa jag inget om till någon. Jag har aldrig mörkat eller duckat att jag har det tufft. I februari ställde jag in en veckas tjänsteresa till New York med motiveringen att jag inte orkade just nu givet min privata situation. Helt öppen. Ganska ofta tycker jag att jag relaterar till det när vi utbyter artigheter om våra privatliv "Nä jag åker inte till svärföräldrarna nu, med tanke på hur min energinivå är nu behöver jag vila" eller andra uttalanden där jag på ett tydligt sätt relaterat till att jag har det astufft, även om jag inte sagt något om varken missfall eller misslyckade behandlingar eller hur jobbigt det är att jobba med flera gravida i min grupp just nu. Jag har berättat för dem att jag, precis som majoriteten av ofrivilligt barnlösa, kämpar mot en mild depression, som säkert periodvis är allt annat än mild, men den är mild som allra minst liksom. Den ligger där som en våt filt, och dränerar mig. Jag har också sagt att man GÄRNA får ställa frågor, att jag gärna svarar på dem. Och så har jag sagt, att jag vill inte att ni bedömer mig som svag, eller börjar tassa på tå runt mig, eller börjar tro att jag inte klarar med på grund av detta. Jag vill gärna vara på jobbet och få känna mig stark, kompetent och duglig, eftersom jag känner mig så misslyckad som människa och kvinniska specifikt, och att det är jobbigt för mig att vara för privat och småprata med kollegor ibland, och att jag därför BARA jobbar på jobbet. Äter lunch vid skrivbordet, tar inga pauser, börjar sju, slutar 18. Och jag har i sanning briljerat.
Men utan ett pris, det har det inte varit. Min psykolog har sagt till mig, om och om igen, att det kan vara nog så bra strategi att gömma sig i jobb, men jag måste komma ihåg att jag inte går på helfart, och jag ska planera som att jag hade en förkylning ungefär. "Hur hade du planerat om du gick på 80% av din kapacitet?" frågar hon mig ibland.
Först på senare tid har jag lyssnat på rådet, och jag har börjat avboka/säga nej till tjänsteresor, då de ofta tar oerhört mycket energi. Resan i sig, att man förlorar så mkt kontorstid, att det ofta är nya situationer och nya människor och mingel etc, som tar sjukt mkt energi av nån som redan är låg. Därför har jag dragit ner väldigt mycket på resor, och också privata sådana, t ex över helger och annat. Jag behöver få vara hemma och putsa min fasad emellan tuffa arbetsveckor/sociala sammanhang. Så att jag oftast kan Rise Like a Phoenix dagen efter.
Men idag tog det slut. Idag skulle vi vara på ledningskonferens i två hela dagar. Och bara umgåslärakännagrävaivarandrasinremotivationer. Nej, det orkar jag inte. Jag kan inte svara på frågan vad som driver mig. För två veckor sen genomgick jag mitt senaste missfall av fyra det senaste året (känslomässigt missfall i och med misslyckad behandling) och jag gör nästa försök nu på torsdag. Jag måste vara stark, i balans. Jag får inte drälla ut den lilla energi jag har kvar nu. Det finns inte utrymme till det.
Så efter mycket våndor, ställde jag in dagens övningar genom att ringa min personalchef och berätta om att jag inte kommer samt varför. Jag är med imorgon då vi ska hålla på med verksamhetsplanering, men dagens gruppövningar kan jag inte vara med på. Jag är i obalans och såna situationer är då väldigt utmattande. Att både öppna upp sig själv, och lyssna på andra, är mer än jag klarar just nu. Så jag gick emot min självbild som Professionell Yrkeskvinna Extravaganza och ställde in.
Bara för att minuten efter få ett telefonsamtal av min andra chef som var i chock. Hade inte EN ANING om att jag mår såhär dåligt. VARFÖR har jag inte sagt nåt, hen har verkligen inte FÖRSTÅTT detta och det har ju verkat som att jag inte VILL prata om det.
Det blev... inget bra samtal. Jag gick i totalförsvar. Och jag mår just nu sämre än innan jag ställde in. Bara för att jag inte uppdaterat eller uppdaterar vänner och kollegor på varje månads mensdag, eller varje nästa datum för behandling, så tycker inte jag att jag stängt dörren till hur jag mår. Alla som behöver veta, vet att jag är i behandlingar. Jag fattar inte hur det kan komma som en yrkesmässig chock för ledarna på min arbetsplats att jag mår som en utsketen katt, utifrån att jag informerat om min livssituation, vid flera tillfällen på eget initiativ (ingen av dem har bett om ett samtal eller en avstämning) bevisligen är jag inte gravid och har därför inte undkommit den, och jag tänker, att lite eget jävla ansvar kan man faktiskt ta. Även om det är jobbigt att göra det, så kan man trösta sig med, att man har det iaf inte jobbigare än den som sitter i skiten.
- Hur är det nu?
- Jag vet att du har en tuff situation, behöver du något stöd från mig, finns något jag kan göra för att underlätta för dig?
- Är det något du vill prata om så finns jag här
Så. Där rämnade den. Min sista bastion. Nu är jag definitivt till 110 % i en livskris. Nu sipprade det ut och igenom min fasad, min borg av trygghet, den enda plats jag hittills varit Lyckad (tm) och Framgångsrik. Det känns som att mitt liv är ett korthus där alla delar bara rämnar. Jag tycker att jag har bett om stöd och hjälp, så många gånger och på så många sätt, alla "viktiga" (och en hel del oviktiga) runt mig vet att jag går igenom den här skiten, men ändå är det som att jag landar på samma ställe hela tiden.
Jag verkar så stark, de har inte fattat, de visste inte, de trodde, det har verkat som... Och jag fattar ingenting. Jag drunknade för länge sedan och har geggat runt i en lerig botten, har de inte sett det? Vad tittar de på/med? undrar jag då? Har de hört orden, utan att lyssna? Jag väntar mig ingen Stålmannen som ska lyfta mig ur detta. Jag fattar att det inte går. Men om jag nu ändå berättat vad jag går igenom - är det så konstigt att det till slut får en konsekvens? Det måste synas någonstans, in the end, och jag ser hellre att det syns idag och att jag inte åker till jobbet, än att jag inte orkar göra återföringen på torsdag. Eller inte orkar gå ur sängen alls på fredag. Där måste min prioritering ligga. I framtiden.
Hur gör ni på jobbet? Hur är era chefer och kollegor? Har det förändrats över tid? Har ni förändrats över tid? Borde jag byta strategi? Eller dömer jag mig själv för hårt? Jag är uppriktigt intresserad (men ömtålig, så thread gently....)
fredag 13 maj 2016
På Himalayas höjder bland Alpackafåren
Fy fan vad det suger RÖVRUMPA att vara barnlös. Alltså, det når ju helt episka proportioner detta! Jag fattar inte varför inte varenda ofrivilligt barnlös inte har ett f-ing TV-TEAM efter sig, inklusive ett forskarlag som gör deltagande observationer och följeforskning i ett. De inre konflikterna får Freud att vända sig i sin soffa och tokböla ner i kudden av bitterhet för att han inte inkluderat barnlösa i sin forskning. Penis-avund?! Bft. Snarare penis overload. Fan vet om man nånsin kommer bounce back till ett normalt förhållningssätt till snoppar generellt och mannens stolthet specifikt. Alltså jag får nervösa ryckningar när han kommer ur duschen och snabeln svajar munternt när han vandrar genom lägenheten. Aaaaah! Där ÄR den! Måste jag göra nåt med den nu? Vilken cykeldag är jag på?
Så jävla absurt och en helt egen liten twist i barnlöshetsträsket som jag inte förutspått eller annat skulle bli en grej, liksom. Jag menar det stora svarta mörka hemska är ju en grej, men att inte kunna titta på min mans snopp utan att få ticks är ju lite speciellt, minst sagt.
En annan grej som är helt bananas i det här livet är den här kontrollen som man försöker skapa, i ett läge där man egentligen inte har någon kontroll alls. Du är helt i händerna kroppens förutsättningar i kombination med klinikens öppet-tider och kötider, och där i det snäva utrymmet försöker du ändå navigera, skapa en känsla av kontroll, bestämma när det ena och det andra ska genomföras. Det vill säga, när nästa försök ska ske. Och i det, kommer nästa härliga twist of barnlöshet - du börjar på fullt allvar reda i kalendern utifrån premissen "När skulle det passa bäst att få ett missfall?" Kanske inte med den uttalade tanken, men helt klart med förutsättningen att när står jag bäst rustad inför att få ett minus? När blir fallet som lägst? Kan jag ta ett slutet av maj-minus när jag ska på möhippa, eller passar kanske ett midsommarminus bättre? Eller hur vore det med ett litet muntert "kicka igång hösten med ett minus efter en hel sommar av nerver, längtan, väntan och oro"- vore inte det nåt att berätta för barnbarnen? För ett plus är ju liksom alltid välkommet, that goes without saying.
Min psykolog sa till mig nu sist, när jag försökte reda ut om jag ska göra mitt sista stackars frysförsök nu, om en månad, i augusti eller typ... finns i sjön liksom: "Alla tillfällen passar bra för ett plus. Inget tillfälle är bra för ett minus". Det har hon förstås jävligt rätt i och utifrån det har jag kommit till slutsatsen att vi kör på. Vi rockar så det ryker.
Då kom nästa inre konflikt, är det inte det ena tankemonstret man måste ha ihjäl så är det fanimig det andra. Och här kommer ett inte så litet tankemönster. Proudly presenting: DEN STORA SKULDEN. Subtitle: Tjejen som umgicks med Alpackafåren på Himalayas höjder.
Jag har varit inne och nosat på det här förut, skulden som kommer med barnlöshet och alla remedys alla ska provas hela tiden. Jag vet tjejer som äter typ 14 kosttillskott om dagen, inte har tittat på socker eller produkter med E-ämnen eller ens andats på en ananas veckan före mens men tokäter veckan efter ägglossning (yes, it is true...do not get me started), går regelbundet på akupunktur, inte rör alkohol och börjar varje dag med att kliva upp på en bergstopp och göra yoga i gryningen med alpackafåren bräkande i bakgrunden. Typ så. Eller nej, jag vet inga tjejer som gör så. Men jag vet att vi ALLA brottas med den tankemodellen. Att vi kanske borde.
Och sen förra försöket misslyckades hade jag en sån bild av mig själv i huvudet. Jag såg mig själv i mjuka flygiga tyger i jordnära färger, barfota tassandes utmed strandkanten, stirrandes mot horisonten, smekandes min livmoder med ett harmoniskt hemlighetsfullt leende, efter att jag druckit morgonens brygd av spenat och ingefära, komplett med en liten örtkvist på toppen. Typ så skulle jag leva månaden fram till nästa försök. Jag skulle inte röra en droppe alkohol, jag skulle meditera, jag skulle äta nyttigt och yoga tre dagar i veckan.
Vill ni veta hur det blev? Det fattar ni redan va? Jag har mulat in chips och annat mög helt ohejdat och druckit vin som om det inte fanns en morgondag. Jag har mediterat två ggr under extrem stress där jag öppnade ögonen var tredje minut för att jag fick för mig att nån stod på balkongen och tittade på mig (tvångstankar much?) och så har jag varit på yoga en gång då jag stukade tån när jag vi skulle värma upp fotvalven. Hrm.
Och imorse, efter en mycket blöt och oplanerad jobbafterwork, hände det plötsligt. Tror ni inte att ägglossningshelvetesstickan SLOG OM imorse eller?! På dag 12. Jag är inte REEEEDOOOOO grät jag. Jag är inte VÄRDIG! Jag är inte FÄRDIG! Jag är tjock och ohälsosam och har inte mediterat på en klippa och embryot kommer VÄNDA I DÖRREN till min oharmoniska vinmarinerade livmoder.
Så startade jag denna fredag. Sen ringde jag mamma och grät i en timme om att jag inte förtjänar att bli mamma. Sen ringde jag min bästa vän och tog ett djupt andetag för att göra detsamma, men jag hann knappt två minuter in i min berättelse innan hon avbröt mig, och totalt avfärdade mig, med ett ohejdat spontant GAPFLABB.
Det var så förlösande och det kanske låter taskigt, men det var det inte. Det var oerhört kärleksfullt. Jag är så djupt nere i träsket nu, så deprimerad och utmattad, så inne i bubblan, så jag ser inte klart längre. Hon garvade och gratulerade mig till en blöt kväll och tyckte att det lät som ett mycket sunt val, given the circumstanses, att leva på och göra så gott jag kan för att koppla av, i en så hårt pressad situation som jag är i. Hon påminde mig att folk blir gravida under de mest fruktansvärda omständigheter. Och med sin knivskarpa analys och tunga konstaterade hon, att det är ju bara att återigen gratulera de starka normer som omger moderskap och kvinnlighet och vad en Riktig Kvinna och Öm Moder (TM) ska leva upp till, apropå att bara äta spenat i en vecka och FÖRTJÄNA sin graviditet, försaka allt och leva asketiskt och uppoffrande så att en till slut kan välsignas med detta mirakel. Det är en norm, Fru Infertil, påminde hon mig. Inte sanning. LEV PÅ! Hon är själv barnlös, by her own choice, och har mött så mycket föreställningar och normer kring det, och det är märkligt egentligen hur hon som inte vill ha barn, har blivit mitt bästa och närmsta stöd.
Så, med det sagt, here we fucking go again. Jag har ringt kliniken och bokat tid för återföring av mitt sista lella frysbebbe. Jag har gjort två färska återföringar och en frys. En frys blev inställd, så rent mentalt känns det som att jag gjort fyra ivf-försök. På cirka åtta månader. Ja, jag är trött. Och tog mig just ett glas vin. Så tänk på Fru Infertil när ni får dåligt samvete för att ni inte lever som Jon Kabat-Zinn och Yoga-Girl. Var som Fru Infertil. Wining, Whining, and Dining will solve this crizis too.
Så jävla absurt och en helt egen liten twist i barnlöshetsträsket som jag inte förutspått eller annat skulle bli en grej, liksom. Jag menar det stora svarta mörka hemska är ju en grej, men att inte kunna titta på min mans snopp utan att få ticks är ju lite speciellt, minst sagt.
En annan grej som är helt bananas i det här livet är den här kontrollen som man försöker skapa, i ett läge där man egentligen inte har någon kontroll alls. Du är helt i händerna kroppens förutsättningar i kombination med klinikens öppet-tider och kötider, och där i det snäva utrymmet försöker du ändå navigera, skapa en känsla av kontroll, bestämma när det ena och det andra ska genomföras. Det vill säga, när nästa försök ska ske. Och i det, kommer nästa härliga twist of barnlöshet - du börjar på fullt allvar reda i kalendern utifrån premissen "När skulle det passa bäst att få ett missfall?" Kanske inte med den uttalade tanken, men helt klart med förutsättningen att när står jag bäst rustad inför att få ett minus? När blir fallet som lägst? Kan jag ta ett slutet av maj-minus när jag ska på möhippa, eller passar kanske ett midsommarminus bättre? Eller hur vore det med ett litet muntert "kicka igång hösten med ett minus efter en hel sommar av nerver, längtan, väntan och oro"- vore inte det nåt att berätta för barnbarnen? För ett plus är ju liksom alltid välkommet, that goes without saying.
Min psykolog sa till mig nu sist, när jag försökte reda ut om jag ska göra mitt sista stackars frysförsök nu, om en månad, i augusti eller typ... finns i sjön liksom: "Alla tillfällen passar bra för ett plus. Inget tillfälle är bra för ett minus". Det har hon förstås jävligt rätt i och utifrån det har jag kommit till slutsatsen att vi kör på. Vi rockar så det ryker.
Då kom nästa inre konflikt, är det inte det ena tankemonstret man måste ha ihjäl så är det fanimig det andra. Och här kommer ett inte så litet tankemönster. Proudly presenting: DEN STORA SKULDEN. Subtitle: Tjejen som umgicks med Alpackafåren på Himalayas höjder.
Jag har varit inne och nosat på det här förut, skulden som kommer med barnlöshet och alla remedys alla ska provas hela tiden. Jag vet tjejer som äter typ 14 kosttillskott om dagen, inte har tittat på socker eller produkter med E-ämnen eller ens andats på en ananas veckan före mens men tokäter veckan efter ägglossning (yes, it is true...do not get me started), går regelbundet på akupunktur, inte rör alkohol och börjar varje dag med att kliva upp på en bergstopp och göra yoga i gryningen med alpackafåren bräkande i bakgrunden. Typ så. Eller nej, jag vet inga tjejer som gör så. Men jag vet att vi ALLA brottas med den tankemodellen. Att vi kanske borde.
Och sen förra försöket misslyckades hade jag en sån bild av mig själv i huvudet. Jag såg mig själv i mjuka flygiga tyger i jordnära färger, barfota tassandes utmed strandkanten, stirrandes mot horisonten, smekandes min livmoder med ett harmoniskt hemlighetsfullt leende, efter att jag druckit morgonens brygd av spenat och ingefära, komplett med en liten örtkvist på toppen. Typ så skulle jag leva månaden fram till nästa försök. Jag skulle inte röra en droppe alkohol, jag skulle meditera, jag skulle äta nyttigt och yoga tre dagar i veckan.
Vill ni veta hur det blev? Det fattar ni redan va? Jag har mulat in chips och annat mög helt ohejdat och druckit vin som om det inte fanns en morgondag. Jag har mediterat två ggr under extrem stress där jag öppnade ögonen var tredje minut för att jag fick för mig att nån stod på balkongen och tittade på mig (tvångstankar much?) och så har jag varit på yoga en gång då jag stukade tån när jag vi skulle värma upp fotvalven. Hrm.
Och imorse, efter en mycket blöt och oplanerad jobbafterwork, hände det plötsligt. Tror ni inte att ägglossningshelvetesstickan SLOG OM imorse eller?! På dag 12. Jag är inte REEEEDOOOOO grät jag. Jag är inte VÄRDIG! Jag är inte FÄRDIG! Jag är tjock och ohälsosam och har inte mediterat på en klippa och embryot kommer VÄNDA I DÖRREN till min oharmoniska vinmarinerade livmoder.
Så startade jag denna fredag. Sen ringde jag mamma och grät i en timme om att jag inte förtjänar att bli mamma. Sen ringde jag min bästa vän och tog ett djupt andetag för att göra detsamma, men jag hann knappt två minuter in i min berättelse innan hon avbröt mig, och totalt avfärdade mig, med ett ohejdat spontant GAPFLABB.
Det var så förlösande och det kanske låter taskigt, men det var det inte. Det var oerhört kärleksfullt. Jag är så djupt nere i träsket nu, så deprimerad och utmattad, så inne i bubblan, så jag ser inte klart längre. Hon garvade och gratulerade mig till en blöt kväll och tyckte att det lät som ett mycket sunt val, given the circumstanses, att leva på och göra så gott jag kan för att koppla av, i en så hårt pressad situation som jag är i. Hon påminde mig att folk blir gravida under de mest fruktansvärda omständigheter. Och med sin knivskarpa analys och tunga konstaterade hon, att det är ju bara att återigen gratulera de starka normer som omger moderskap och kvinnlighet och vad en Riktig Kvinna och Öm Moder (TM) ska leva upp till, apropå att bara äta spenat i en vecka och FÖRTJÄNA sin graviditet, försaka allt och leva asketiskt och uppoffrande så att en till slut kan välsignas med detta mirakel. Det är en norm, Fru Infertil, påminde hon mig. Inte sanning. LEV PÅ! Hon är själv barnlös, by her own choice, och har mött så mycket föreställningar och normer kring det, och det är märkligt egentligen hur hon som inte vill ha barn, har blivit mitt bästa och närmsta stöd.
Så, med det sagt, here we fucking go again. Jag har ringt kliniken och bokat tid för återföring av mitt sista lella frysbebbe. Jag har gjort två färska återföringar och en frys. En frys blev inställd, så rent mentalt känns det som att jag gjort fyra ivf-försök. På cirka åtta månader. Ja, jag är trött. Och tog mig just ett glas vin. Så tänk på Fru Infertil när ni får dåligt samvete för att ni inte lever som Jon Kabat-Zinn och Yoga-Girl. Var som Fru Infertil. Wining, Whining, and Dining will solve this crizis too.
tisdag 3 maj 2016
It aint over until the Red Lady sings....
....and sung, she has......
Ja, nu är det över. Som i ett trollslag är det plötsligt avgjort, färdigt, klart och avslutat. Mensen kom igång igår kväll, och jag blev mest lättad. Ja, ni vet ju, ni som varit i denna sits, hur det är. Det är svårt att förklara för er utanför. Hur man kan vara såååå otroligt svag, stark, känslosam, rationell, kall, hård, arg, glad, hoppfull, panisk - samtidigt. Jag googlade mammakläder, räknade ut bf, bokade in att jag skulle gå på föräldraledighet med start i jul, ungefär samtidigt som jag föll ner i det svartaste av mörkaste hål och bosatte mig på botten av en brunn, samtidigt som jag väste och fräste och var arg på allt och alla. Jag befann mig i ett tillfälligt utbrändhetstillstånd. Slutade sova, tappade ord, kunde inte tänka rakt längre.
Men, IVF-processer har också en barmhärtig sida. De fördröjer den förlamande sorgen. Den kommer först en tid efteråt, i mitt fall cirka en vecka. Jag tycker mig nämligen veta hur det funkar nu, med fyra misslyckade insättningar i bagaget, och jag har sett mönstret. När mensen väl kommer för mig är det aldrig en överraskning. Det är en besvikelse, men också ett efterlängtat avslut på något jag redan har vetat. Ni utanför kanske tror att vi sitter och tokbölar på toaletten när mensen kommer. En del gör säkert det, men jag tror majoriteten är som jag. Vi gråter inte när mensen kommer. Det blir för smärtsamt då, vi går snarare in i chock tror jag. Sen gråter vi (och med gråter menar jag inte fysiska tårar, utan mer den förlamande sorgen som måste ut) vid otippade tillfällen. Efter våra vänners gravidmagbilder på facebook. Efter vi berättat för våra mammor att ivf:en inte funkade i ett kallt sms: "Mens igår, Kram" (stod det iaf i mitt till min mor. Orkade inte mer). Efter vi kommit hem från en tuff arbetsdag. Eller före vi går in till en. Jag har själv gråtit på en parkbänk utanför kontoret vid flera tillfällen, det har plötsligt överraskat mig och jag har måst sätta mig för att hämta mig.
Sån är min sorg. Attacksorg. Vid-dåliga-tillfällen-sorg. Den är aldrig när den "borde" vara, eller när omgivningen tror att den är. Den smyger sig på, som när en liten lucka uppenbarat sig. En väg in. PANG säger det. Det händer sällan, men det händer aldrig när det mest uppenbart borde vara.
Som nu.
Det händer inte nu. Den röda tanten har sjungit sin starkaste sopran, och jag... jag är mest... avstängd.
Ja, nu är det över. Som i ett trollslag är det plötsligt avgjort, färdigt, klart och avslutat. Mensen kom igång igår kväll, och jag blev mest lättad. Ja, ni vet ju, ni som varit i denna sits, hur det är. Det är svårt att förklara för er utanför. Hur man kan vara såååå otroligt svag, stark, känslosam, rationell, kall, hård, arg, glad, hoppfull, panisk - samtidigt. Jag googlade mammakläder, räknade ut bf, bokade in att jag skulle gå på föräldraledighet med start i jul, ungefär samtidigt som jag föll ner i det svartaste av mörkaste hål och bosatte mig på botten av en brunn, samtidigt som jag väste och fräste och var arg på allt och alla. Jag befann mig i ett tillfälligt utbrändhetstillstånd. Slutade sova, tappade ord, kunde inte tänka rakt längre.
Men, IVF-processer har också en barmhärtig sida. De fördröjer den förlamande sorgen. Den kommer först en tid efteråt, i mitt fall cirka en vecka. Jag tycker mig nämligen veta hur det funkar nu, med fyra misslyckade insättningar i bagaget, och jag har sett mönstret. När mensen väl kommer för mig är det aldrig en överraskning. Det är en besvikelse, men också ett efterlängtat avslut på något jag redan har vetat. Ni utanför kanske tror att vi sitter och tokbölar på toaletten när mensen kommer. En del gör säkert det, men jag tror majoriteten är som jag. Vi gråter inte när mensen kommer. Det blir för smärtsamt då, vi går snarare in i chock tror jag. Sen gråter vi (och med gråter menar jag inte fysiska tårar, utan mer den förlamande sorgen som måste ut) vid otippade tillfällen. Efter våra vänners gravidmagbilder på facebook. Efter vi berättat för våra mammor att ivf:en inte funkade i ett kallt sms: "Mens igår, Kram" (stod det iaf i mitt till min mor. Orkade inte mer). Efter vi kommit hem från en tuff arbetsdag. Eller före vi går in till en. Jag har själv gråtit på en parkbänk utanför kontoret vid flera tillfällen, det har plötsligt överraskat mig och jag har måst sätta mig för att hämta mig.
Sån är min sorg. Attacksorg. Vid-dåliga-tillfällen-sorg. Den är aldrig när den "borde" vara, eller när omgivningen tror att den är. Den smyger sig på, som när en liten lucka uppenbarat sig. En väg in. PANG säger det. Det händer sällan, men det händer aldrig när det mest uppenbart borde vara.
Som nu.
Det händer inte nu. Den röda tanten har sjungit sin starkaste sopran, och jag... jag är mest... avstängd.
söndag 1 maj 2016
Det ser mörkt ut... Eller ja.... Vitt :(
Näe. Det mesta pekar på att det inte funkade. Minus, minus, minus och idag är det två dagar kvar till bim. Sju dagar sen återföring av femdagars. Jag googlar mig blå på berättelser om tidiga minus som blivit plus men.... Ja, även om självbedrägerinerven är stark, och även om det är tidigt, är jag beredd att kasta in handduken nu.
Hur känns det? som att jag är ett enda stort misslyckande. Att jag var dum som trodde det skulle gå, räknade veckor framåt o planerade hur familjen skulle få veta på middagen i juni...
Jag känner mig så arg och less, blåst av livet, tåg efter tåg rullar förbi och här står jag. Jag brukar vara bra på att leta efter the silver lining. I början var fördelarna många och ojoj så bra jag var på att komma på skäl till att det var bra att bebis dröjde nåt år eller två: min man och jag stärktes i vår relation, blev mer erfarna, kunde avancera i karriären, resa, "passa på" med massa middagar o dyra inköp o sånt vi aldrig skulle göra med barn....
De där goda skälen kan dra åt helsicke. Jag skiter i mitt jobb, vill inte på en enda weekendresa till, äta en enda lyxig middag till eller vända mitt inre ut och in framför min man. Orkar inte säga t mamma en enda gång till att nu är det frysförsök/ivf. Se hoppet tändas i hennes ögon, vänners ögon, svärföräldrarnas ögon. De senare har inga barnbarn alls. Jag orkar inte ens träffa dem mer.
Jag är så otroligt in i själen ledsen. Det är en så stor och allomfattande allt genomgripande sorg.
torsdag 28 april 2016
I am the QUEEN of my own ovulation!
Ja herregud vilken rysare det var där på slutet! Ni riktigt kände väl spänningen drypa hela vägen från Medelhavet och hit?! För mycket riktigt; den glada gubben flinade så brett och hjärtligt mot mig på måndagsmorgonen där på hotellet, och jag, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så jag gjorde bägge. Och fick plötsligt panik. Be careful what you wish for indeed. Det gick upp för mig att jag skulle göra en återföring sex dagar senare!
Men först, få tag på Sahlgrenska, för att berätta om ägglossningen + ställa alla mina nojande frågor - och det var verkligen inte en smal sak. Jag kom fram fint på telefonsvararen och de skulle ringa upp 20 min senare sa de, men 40 min gick och ingen ringde. Så jag ringde igen och fick nu en tid till... FÖR FEM MINUTER SEDAN?!?! 0_o Paniken steg. Mannen lunkade av och an och blev otålig. Vi kan väl gå ner till poolen, tyckte han, ungefär sjuhundra gånger.
GÅ NER TILL POOLEN?!! skrek Fru Infertil i falsett. "Om de ringer då? Ska vi diskutera vårt framtida barn nere vid POOLKANTEN ELLER?!? Who does that?!?
Wellz.... Proudly introducing... Me :)
För till slut gick vi faktiskt ner till poolkanten, solen strålade, vi var i Paradiset, och jag orkade liksom inte noja mer. Det fick bära eller brista. Jag fortsatte ringa var tredje minut, och så plötsligt kom jag igenom! Jag pratade med en enormt lugn och vänlig barnmorska som blev förvånad över att telefonsvararen gått igång "vi har inga i kö" och som därefter svarade på alla mina frågor. Nästan alla. Hur hög chans till success på ett frysförsök ville hon inte svara på. "Vi säger bara att det är... högre". Oooookej.... Men, det viktigaste var i allafall detta; Det var helt i sin ordning att jag kissilurat på morgonen, även om det kändes det ena eller andra i kroppen och även om LH var hit eller dit senare på dagen. Hon räknade sex dagar framåt, och välkomnade mig på återföring. Jag lade på. Sen kom tårarna. Jag grät av lättnad, där i stekande sol vid poolkanten och Medelhavet böljande just nedanför...... Sen beställde jag in en fet drinkajivvel ^^
Så med den dramatiken fortsatte vi veckan ut, och jag insåg plötsligt att jag måste sluta snusa, vilket jag var helt oförberedd på, och att jag inte bantat ner mig som jag ville, och att mannens födelsedagsfest kröp närmare, hur skulle vi orka klara allt, jag är INTE REDOOOO!!
Från ena nojet till det andra, så är det att vara ofrivilligt barnlös, det finns liksom inga perfekta tillfällen eller tajming. Det passar alltid rätt dåligt. Men är alltid, alltid, av absolut högsta vikt. Så, inom loppet av 24 timmar låg jag på två britsar; en på los beachos och en på Sahlgrenska. Ni vet alla vilken jag föredrar. Och vilken hejdundrande succé det blev.
Jag har aldrig gjort ett frysförsök förut. Det förra dog tyvärr vid upptining, vilket var ett så onämnbart trauma så jag inte har ord för det. Det var tusen gånger värre än att misslyckas vid första färska insättningen. Det var "sista chansen" liksom, vår enda chans, och så fick vi inte ens prova vår lycka, utan fick vackert ställa om allt och ladda om alla energi till ännu en ny tung ivf-behandling. Men detta frysförsök denna gång var som en lekande dans. Jag var brun, snygg, sminkad och inte alls så bloated av alla hormoner som man annars är. OK, sprit- och fet mat-bloated istället, men hellre det ;) Och så var det på en söndag, så jag slapp hetsa iväg från jobbet, och kunde åka raka vägen hem i soffan efteråt. Det var på det stora hela en fin dag. Och vet ni vet, det lilla embabyt började faktiskt kläckas ur sitt skal när mami o papi kom in i rummet. "Men, titta, det har börjat kläckas!" utropade embryologen när hon tittade på det just innan återföring. Så, det var full fart på den lella rackaren, och nu bor den i mig! Vilket känns helt stört. Det är en känsla som inte går att förklara för någon annan, det går inte att jämföra med vanlig tid mellan ägglossning och mens, som jag ju upplever varje månad. Detta är något helt annat. Laddat. Intensivt.
Och nu... nu tar snart ett helt annat kissbonanza sin början...
Men först, få tag på Sahlgrenska, för att berätta om ägglossningen + ställa alla mina nojande frågor - och det var verkligen inte en smal sak. Jag kom fram fint på telefonsvararen och de skulle ringa upp 20 min senare sa de, men 40 min gick och ingen ringde. Så jag ringde igen och fick nu en tid till... FÖR FEM MINUTER SEDAN?!?! 0_o Paniken steg. Mannen lunkade av och an och blev otålig. Vi kan väl gå ner till poolen, tyckte han, ungefär sjuhundra gånger.
GÅ NER TILL POOLEN?!! skrek Fru Infertil i falsett. "Om de ringer då? Ska vi diskutera vårt framtida barn nere vid POOLKANTEN ELLER?!? Who does that?!?
Wellz.... Proudly introducing... Me :)
För till slut gick vi faktiskt ner till poolkanten, solen strålade, vi var i Paradiset, och jag orkade liksom inte noja mer. Det fick bära eller brista. Jag fortsatte ringa var tredje minut, och så plötsligt kom jag igenom! Jag pratade med en enormt lugn och vänlig barnmorska som blev förvånad över att telefonsvararen gått igång "vi har inga i kö" och som därefter svarade på alla mina frågor. Nästan alla. Hur hög chans till success på ett frysförsök ville hon inte svara på. "Vi säger bara att det är... högre". Oooookej.... Men, det viktigaste var i allafall detta; Det var helt i sin ordning att jag kissilurat på morgonen, även om det kändes det ena eller andra i kroppen och även om LH var hit eller dit senare på dagen. Hon räknade sex dagar framåt, och välkomnade mig på återföring. Jag lade på. Sen kom tårarna. Jag grät av lättnad, där i stekande sol vid poolkanten och Medelhavet böljande just nedanför...... Sen beställde jag in en fet drinkajivvel ^^
Så med den dramatiken fortsatte vi veckan ut, och jag insåg plötsligt att jag måste sluta snusa, vilket jag var helt oförberedd på, och att jag inte bantat ner mig som jag ville, och att mannens födelsedagsfest kröp närmare, hur skulle vi orka klara allt, jag är INTE REDOOOO!!
Från ena nojet till det andra, så är det att vara ofrivilligt barnlös, det finns liksom inga perfekta tillfällen eller tajming. Det passar alltid rätt dåligt. Men är alltid, alltid, av absolut högsta vikt. Så, inom loppet av 24 timmar låg jag på två britsar; en på los beachos och en på Sahlgrenska. Ni vet alla vilken jag föredrar. Och vilken hejdundrande succé det blev.
Jag har aldrig gjort ett frysförsök förut. Det förra dog tyvärr vid upptining, vilket var ett så onämnbart trauma så jag inte har ord för det. Det var tusen gånger värre än att misslyckas vid första färska insättningen. Det var "sista chansen" liksom, vår enda chans, och så fick vi inte ens prova vår lycka, utan fick vackert ställa om allt och ladda om alla energi till ännu en ny tung ivf-behandling. Men detta frysförsök denna gång var som en lekande dans. Jag var brun, snygg, sminkad och inte alls så bloated av alla hormoner som man annars är. OK, sprit- och fet mat-bloated istället, men hellre det ;) Och så var det på en söndag, så jag slapp hetsa iväg från jobbet, och kunde åka raka vägen hem i soffan efteråt. Det var på det stora hela en fin dag. Och vet ni vet, det lilla embabyt började faktiskt kläckas ur sitt skal när mami o papi kom in i rummet. "Men, titta, det har börjat kläckas!" utropade embryologen när hon tittade på det just innan återföring. Så, det var full fart på den lella rackaren, och nu bor den i mig! Vilket känns helt stört. Det är en känsla som inte går att förklara för någon annan, det går inte att jämföra med vanlig tid mellan ägglossning och mens, som jag ju upplever varje månad. Detta är något helt annat. Laddat. Intensivt.
Och nu... nu tar snart ett helt annat kissbonanza sin början...
söndag 17 april 2016
Having a kissrelaterat breakdown!!!
Ja men se GODMORGON mina maraccas! Här sitter frugan och bloggar från ett femstjärnigt lyxhotell, där jag bara sådär blev uppgradera till en SVIT kan ni tänka. Det passar mig uuuuutmärkt! Det turkosblå medelhavet böljar nedanför och hotellet börjar så sakteliga vakna upp, ser jag från en av mina TVÅ kungsbalkonger som sträcker sig ungefär 20 meter runt hörnet. Det är verkligen löjligt, men sant, att här sitter jag, på den lyxigaste semestern någonsin, och stirrar på kisstest. Känner efter i lelle magen. Klämmer på brösten, analyserar sekret. Jag är helt och hållet och fullt i mina egna äggledare.
Ja, så STARKT är det, mina vänner, så allomfattande allt annat uteslutande, så stark är barnlängtan, så den river och tränger rakt genom det böljande blå, och lämnar som en dimma framför mina ögon. Utsikten från balkongen är inte på det minsta när lika intressant, som att stirra rakt ner i ägglossningsstickan från Testlagret. Men NJUT av det du har, tänker kanske en del av er nu. Jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte. Allt handlar om den frysta återföring jag kan få göra på söndag, om stickorna ger utslag först imorgon. Återföring sker sex dagar efter utslag på en ägglossningssticka nämligen, och om jag får utslag för tidigt, hinner jag inte hem från min lyxiga semester för att göra återföringen. Och då måste jag vänta en hel månad till. Och det känns som.... som om nån lika bra kunde sagt att det aldrig kommer hända. Så här och nu är jag, om man så vill, så jag inte ens kan föreställa mig en ägglossningscykel efter denna. Det finns bara denna, och sen är det stopp.
Denna månad har Fru Infertil fört ett krig mot min egen kropp. Eller nåja, en övertalningskampanj om man så vill. (Min psykolog sa skämtsamt, att är det NÅN som kan tvinga sin egen ägglossning att komma på rätt dag, så är det du Fru Infertil.) Lockat, trugat, och skällt. HÅLL EMOT! har jag vrålat när Clearblues dubbla hormonindikator började blinka förnöjsamt redan för fem dagar sedan. För de flesta sker nämligen ägglossningen inom fyra dagar efter "blinket" (glad gubbe som blinkar). Blinket signalerar höjt östrogen, det hormon som leder till den så kallade lh-stegringen som i sin tur är själva ägglossningsraketen, den fyrar av ägget, kan man säga. Själva lh-stegringen markeras sedan av att den blinkande gubben fastnar i sitt smil, och stirrar rakt på en från den digitala displayen. Efter det fasta smilet sker sedan ägglossningen inom sisådär 24-36 h. För att få mer kontroll på det hela har jag dessutom dubbeltestat varje morgon med billiga ägglossningsstickor från Testlagret. Här ska ingen ägglossning missas, eller krypa på mig när jag minst anar det.
Men anar, har jag alltså gjort. För fem dagar sedan började blinket, och stickorna har visat låga men ökande nivåer varje dag. Kroppen har skrikit ägglossning. Magen är svullen och i olag, det pirrar överallt, jag är humpasugen men ändå inte, eftersom mina stressnivåer har sky rocketed så vill jag helst inte att min man ska ta i mig, fast gärna ligga med mig ändå 0_o... Får se hur vi reder ut den lella konflikten....
Så idag, kom vi till dagen D. Om stegringen sker idag, så hinner jag inte hem. Om den sker imorgon, så gör jag frysförsöket på söndag, vi landar sent lördag natt, och har en fyratimmars bilresa att ta oss söndag morgon för att sedan göra återföring kl 14.00 på söndag eftermiddag. Jag hade redan ställt in mig på att inte lyckas med frysförsöket denna månad, då blinket började så tidigt. Men dag för dag så har ingen lh-stegring skett, och ju närmare vi kommit desto mer har jag insett att kanske kan jag lyckas, kanske kan min ägglossning komma tre dagar senare än beräknat, den varierar trots allt mellan cykeldag 12-16 sisådär, och denna månad behöver jag den på dag 16. Idag är dag 15. Och idag....
Blinkade det. Inget fast smil. Ingen lh-stegring detekterad, varken på Clearblue digital eller på testlagrets stickor!!!!!
MEN, här kommer det, let the nojing begin, som väl typ alla vet som varit i min sits, så är lh som högst i kroppen på eftermiddagen, och oftast sätter själva ägglossningen igång då. Det har jag känt och upplevt många gånger. Men trots det, säger min klinik att man ska ta EN ägglossningssticka varje morgon. Och det har jag gjort. Även om varenda fiber i min kropp säger, att om jag tar ett till test idag på eftermiddagen, så kommer det att ge utslag. Det sätter igång idag, I know it.
Så jag har ett val. Eller flera. Antingen lyder jag kliniken och litar på dagens ickedetekterade ökning, tar inga fler test idag utan tar nästa imorgon bitti, som då med all säkerhet kommer att ge ett utslag på PRECIS RÄTT DAG. Då blir det återföring på söndag. Eller.... litar jag på det min kropp säger till mig, tar ett test till och troligen bekräftar jag då att lh i själva verket är på g upp idag och med det blir det ingen fryst återföring denna cykel, utan jag väntar till nästa.
Jag kan förstås - och kommer - ringa kliniken och diskutera detta imorgon, och jag antar de fått denna fråga tio tusen gånger av nojiga googlande ägglossningsfingrar. Sist jag gjorde fet hände samma sak, jag fick neg på morgonen, kände på eftermiddagen och tog ett test som bekräftade stegringen. Då var inte kliniken nöjd när jag ringde. Du ska bara ta en om dagen, varje morgon, sa de då. Annars blir det såhär, tveksamt.
Så, där har vi läget just nu. Rakt från mitt stressade sönderhärjade kissande tillstånd här i medelhavet, med havets lugna brus där nedanför... Förlåt henne, ty hon vill ju bara bli mamma...
Ja, så STARKT är det, mina vänner, så allomfattande allt annat uteslutande, så stark är barnlängtan, så den river och tränger rakt genom det böljande blå, och lämnar som en dimma framför mina ögon. Utsikten från balkongen är inte på det minsta när lika intressant, som att stirra rakt ner i ägglossningsstickan från Testlagret. Men NJUT av det du har, tänker kanske en del av er nu. Jag kan inte. Jag vill, men jag kan inte. Allt handlar om den frysta återföring jag kan få göra på söndag, om stickorna ger utslag först imorgon. Återföring sker sex dagar efter utslag på en ägglossningssticka nämligen, och om jag får utslag för tidigt, hinner jag inte hem från min lyxiga semester för att göra återföringen. Och då måste jag vänta en hel månad till. Och det känns som.... som om nån lika bra kunde sagt att det aldrig kommer hända. Så här och nu är jag, om man så vill, så jag inte ens kan föreställa mig en ägglossningscykel efter denna. Det finns bara denna, och sen är det stopp.
Denna månad har Fru Infertil fört ett krig mot min egen kropp. Eller nåja, en övertalningskampanj om man så vill. (Min psykolog sa skämtsamt, att är det NÅN som kan tvinga sin egen ägglossning att komma på rätt dag, så är det du Fru Infertil.) Lockat, trugat, och skällt. HÅLL EMOT! har jag vrålat när Clearblues dubbla hormonindikator började blinka förnöjsamt redan för fem dagar sedan. För de flesta sker nämligen ägglossningen inom fyra dagar efter "blinket" (glad gubbe som blinkar). Blinket signalerar höjt östrogen, det hormon som leder till den så kallade lh-stegringen som i sin tur är själva ägglossningsraketen, den fyrar av ägget, kan man säga. Själva lh-stegringen markeras sedan av att den blinkande gubben fastnar i sitt smil, och stirrar rakt på en från den digitala displayen. Efter det fasta smilet sker sedan ägglossningen inom sisådär 24-36 h. För att få mer kontroll på det hela har jag dessutom dubbeltestat varje morgon med billiga ägglossningsstickor från Testlagret. Här ska ingen ägglossning missas, eller krypa på mig när jag minst anar det.
Men anar, har jag alltså gjort. För fem dagar sedan började blinket, och stickorna har visat låga men ökande nivåer varje dag. Kroppen har skrikit ägglossning. Magen är svullen och i olag, det pirrar överallt, jag är humpasugen men ändå inte, eftersom mina stressnivåer har sky rocketed så vill jag helst inte att min man ska ta i mig, fast gärna ligga med mig ändå 0_o... Får se hur vi reder ut den lella konflikten....
Så idag, kom vi till dagen D. Om stegringen sker idag, så hinner jag inte hem. Om den sker imorgon, så gör jag frysförsöket på söndag, vi landar sent lördag natt, och har en fyratimmars bilresa att ta oss söndag morgon för att sedan göra återföring kl 14.00 på söndag eftermiddag. Jag hade redan ställt in mig på att inte lyckas med frysförsöket denna månad, då blinket började så tidigt. Men dag för dag så har ingen lh-stegring skett, och ju närmare vi kommit desto mer har jag insett att kanske kan jag lyckas, kanske kan min ägglossning komma tre dagar senare än beräknat, den varierar trots allt mellan cykeldag 12-16 sisådär, och denna månad behöver jag den på dag 16. Idag är dag 15. Och idag....
Blinkade det. Inget fast smil. Ingen lh-stegring detekterad, varken på Clearblue digital eller på testlagrets stickor!!!!!
MEN, här kommer det, let the nojing begin, som väl typ alla vet som varit i min sits, så är lh som högst i kroppen på eftermiddagen, och oftast sätter själva ägglossningen igång då. Det har jag känt och upplevt många gånger. Men trots det, säger min klinik att man ska ta EN ägglossningssticka varje morgon. Och det har jag gjort. Även om varenda fiber i min kropp säger, att om jag tar ett till test idag på eftermiddagen, så kommer det att ge utslag. Det sätter igång idag, I know it.
Så jag har ett val. Eller flera. Antingen lyder jag kliniken och litar på dagens ickedetekterade ökning, tar inga fler test idag utan tar nästa imorgon bitti, som då med all säkerhet kommer att ge ett utslag på PRECIS RÄTT DAG. Då blir det återföring på söndag. Eller.... litar jag på det min kropp säger till mig, tar ett test till och troligen bekräftar jag då att lh i själva verket är på g upp idag och med det blir det ingen fryst återföring denna cykel, utan jag väntar till nästa.
Jag kan förstås - och kommer - ringa kliniken och diskutera detta imorgon, och jag antar de fått denna fråga tio tusen gånger av nojiga googlande ägglossningsfingrar. Sist jag gjorde fet hände samma sak, jag fick neg på morgonen, kände på eftermiddagen och tog ett test som bekräftade stegringen. Då var inte kliniken nöjd när jag ringde. Du ska bara ta en om dagen, varje morgon, sa de då. Annars blir det såhär, tveksamt.
Så, där har vi läget just nu. Rakt från mitt stressade sönderhärjade kissande tillstånd här i medelhavet, med havets lugna brus där nedanför... Förlåt henne, ty hon vill ju bara bli mamma...
söndag 10 april 2016
Stötta den som inget vet
Nu ska jag skriva om en känslig sak (till skillnad från allt annat Fru Infertil skriver om, som vi alla vet är ytliga väder-och-vind-ämnen ;)) och jag ber inledningsvis om ursäkt för alla ömma tår jag kan tänkas trampa på, men jag tycker ändå att detta måste sägas. Och som vi också alla vet, så är Fru Infertil en person som tar bladet från munnen och säger vad jag verkligen tycker och tänker. Här är allt sant. Allt kanske inte är snällt, men allt är iaf sant. ADORE IT, or leave it.
Så med denna braskande inledning, går jag rakt på sak.
I barnlöshetskretsar är graviditetstest en stor fråga. Det är förstås en stor fråga även för personer som alldeles nyss börjat försöka få barn, men för infertila når det helt nya nivåer. Marknadens allra flesta graviditetstest ger ett i princip BOMBSÄKERT svar på din bim-dag. BIM står för dagen för beräknad icke-mens. Knepigt ord, jag vet, men så är det. Det är alltså den dag mensen normalt skulle komma, men som vi hoppas den inte kommer. Bim brukar infalla på ett ungefär 14 dagar efter ägglossning, och det gäller även i ivf-sammanhang, där ägglossning alltså är dagen för äggplock. Ergo, två veckor efter det pirrat till rejält, alt gjort asontihelvetet för oss ivf:are, är det dags att ta ett prov och om det säger GRAVID på dagen för mens så är du gravid, och om det säger INTE GRAVID (eller inte uppvisar ett extra streck eller vad det nu är för test du tar) så är du inte gravid. Sammanfattat så är det faktiskt så, och det med väldigt få undantag. (Förutsatt du följt instruktionerna.)
I infertilitetskretsar hänger det en väldig massa desperata ledsna personer som tar graviditetstest efter graviditetstest, och så får de minus dagen innan bim, eller dagen för bim, eller dagen efter, och så lägger personen upp en bild på det och undrar om det kanske är för tidigt att testa. Och då finns det alltid ett antal personer, som i ALL VÄLVILJA svarar "DET ÄR FÖR TIDIGT! JAG FICK PLUS FÖRST TVÅ DAGAR EFTER BIM!!!" Det finns också de som skriver om att deras blödningar satt igång, men kan jag ändå vara gravid, hoppas och önskar de, och då stämmer ungefär samma kör in: "JAG BLÖDDE PÅ MÅNDAGEN MEN FICK PLUS PÅ TORSDAGEN. DU KAN VARA GRAVID!! GE INTE UPP!"
För egen del, och det har ni som hängt med mig på instagram kanske märkt, kommenterar jag aldrig på bilder på folks graviditetstester där de ber oss tolka plus, om de fortfarande kan vara gravida fast de börjat blöda dagen efter BIM och graviditetstestet säger nej. Det största skälet till att jag inte kommenterar är att jag faktiskt inte vet, och vad jag eventuellt TROR har ju ingen som helst inverkan på om personen i fråga faktiskt är gravid eller inte. Är det fem eller sex dagar före bim så vet vi ju inte om personen är gravid eller inte, baserat på ett test. Får man minus en dag före bim börjar det i sanning se mörkt ut, och på bimdagen (förutsatt att man vet vilken dag som är den verkliga bimdagen, dvs har stenkoll på sin ägglossning och sin lutealfas - tiden från ägglossning till mens som också den kan variera) är det i princip... kört. I hate to say it, men tar man ett ordentligt graviditetstest på rätt sätt och följer instruktionerna och det säger negativt på dagen för beräknad mens, då är det med allra högsta sannolikhet negativt. Allt annat är väldigt osannolikt.
Så med det sagt, tycker jag faktiskt inte det är så snällt att komma med sina egna "Jag fick plus då och då"-historier när de historierna inte är applicerbara på den situationen som ligger för handen.
Hur väl vi än vill, så kanske vi ska försöka undvika att använda oss av anekdotisk bevisföring som i dessa fall blir rent missvisande, för personer som är helt utom sig av stress och förtvivlan. Det räcker, tycker jag, att säga "jag hoppas att du får plus" eller "jag är ledsen för din skull", om man ska kommentera något alls. Vi har som människor ett kompulsivt behov av att göra varandra glada, och det är ju i grunden bra, vi vill säga något som får den andra att må bättre för stunden, men det leder tyvärr till att en massa barnlösa människor stressar upp sig och får sitt smärtsamma hopp förlängt dag efter dag och vågar/vill inte lita på graviditetstestet som säger till dem att du är inte gravid, med 99,9 procents säkerhet, utan tar istället sin smäll tre eller fyra dagar senare, när mensen kommer igång. Och fortfarande då, kan det finns dem som peppar och hejar "ge inte upp, jag själv blödde mycket i början av min graviditet". I början av din bekräftade graviditet ja, men den här personen är högst troligen inte gravid och har just fått mens som ett kvitto på det...
Det känns bra, men det är inte alltid snällt att peppa. Ibland är det bättre att inte säga någonting alls, eller att uttrycka ett par vänliga ord av stöd istället. Jag har själv varit den som lagt upp bilder på tester och hett önskat någon form av lättnad, att någon ska säga att de ser nåt, att jag är gravid. I efterhand är jag tacksam mot dem som aldrig kommenterade, och inser också varför. Snällt och tyst lämnade ni ett litet hjärta, eller ingenting alls. Ni visste, vad jag vet nu. Ingen vet. Och vi ska respektera varandra nog för att erkänna det.
Så med denna braskande inledning, går jag rakt på sak.
I barnlöshetskretsar är graviditetstest en stor fråga. Det är förstås en stor fråga även för personer som alldeles nyss börjat försöka få barn, men för infertila når det helt nya nivåer. Marknadens allra flesta graviditetstest ger ett i princip BOMBSÄKERT svar på din bim-dag. BIM står för dagen för beräknad icke-mens. Knepigt ord, jag vet, men så är det. Det är alltså den dag mensen normalt skulle komma, men som vi hoppas den inte kommer. Bim brukar infalla på ett ungefär 14 dagar efter ägglossning, och det gäller även i ivf-sammanhang, där ägglossning alltså är dagen för äggplock. Ergo, två veckor efter det pirrat till rejält, alt gjort asontihelvetet för oss ivf:are, är det dags att ta ett prov och om det säger GRAVID på dagen för mens så är du gravid, och om det säger INTE GRAVID (eller inte uppvisar ett extra streck eller vad det nu är för test du tar) så är du inte gravid. Sammanfattat så är det faktiskt så, och det med väldigt få undantag. (Förutsatt du följt instruktionerna.)
I infertilitetskretsar hänger det en väldig massa desperata ledsna personer som tar graviditetstest efter graviditetstest, och så får de minus dagen innan bim, eller dagen för bim, eller dagen efter, och så lägger personen upp en bild på det och undrar om det kanske är för tidigt att testa. Och då finns det alltid ett antal personer, som i ALL VÄLVILJA svarar "DET ÄR FÖR TIDIGT! JAG FICK PLUS FÖRST TVÅ DAGAR EFTER BIM!!!" Det finns också de som skriver om att deras blödningar satt igång, men kan jag ändå vara gravid, hoppas och önskar de, och då stämmer ungefär samma kör in: "JAG BLÖDDE PÅ MÅNDAGEN MEN FICK PLUS PÅ TORSDAGEN. DU KAN VARA GRAVID!! GE INTE UPP!"
För egen del, och det har ni som hängt med mig på instagram kanske märkt, kommenterar jag aldrig på bilder på folks graviditetstester där de ber oss tolka plus, om de fortfarande kan vara gravida fast de börjat blöda dagen efter BIM och graviditetstestet säger nej. Det största skälet till att jag inte kommenterar är att jag faktiskt inte vet, och vad jag eventuellt TROR har ju ingen som helst inverkan på om personen i fråga faktiskt är gravid eller inte. Är det fem eller sex dagar före bim så vet vi ju inte om personen är gravid eller inte, baserat på ett test. Får man minus en dag före bim börjar det i sanning se mörkt ut, och på bimdagen (förutsatt att man vet vilken dag som är den verkliga bimdagen, dvs har stenkoll på sin ägglossning och sin lutealfas - tiden från ägglossning till mens som också den kan variera) är det i princip... kört. I hate to say it, men tar man ett ordentligt graviditetstest på rätt sätt och följer instruktionerna och det säger negativt på dagen för beräknad mens, då är det med allra högsta sannolikhet negativt. Allt annat är väldigt osannolikt.
Så med det sagt, tycker jag faktiskt inte det är så snällt att komma med sina egna "Jag fick plus då och då"-historier när de historierna inte är applicerbara på den situationen som ligger för handen.
Hur väl vi än vill, så kanske vi ska försöka undvika att använda oss av anekdotisk bevisföring som i dessa fall blir rent missvisande, för personer som är helt utom sig av stress och förtvivlan. Det räcker, tycker jag, att säga "jag hoppas att du får plus" eller "jag är ledsen för din skull", om man ska kommentera något alls. Vi har som människor ett kompulsivt behov av att göra varandra glada, och det är ju i grunden bra, vi vill säga något som får den andra att må bättre för stunden, men det leder tyvärr till att en massa barnlösa människor stressar upp sig och får sitt smärtsamma hopp förlängt dag efter dag och vågar/vill inte lita på graviditetstestet som säger till dem att du är inte gravid, med 99,9 procents säkerhet, utan tar istället sin smäll tre eller fyra dagar senare, när mensen kommer igång. Och fortfarande då, kan det finns dem som peppar och hejar "ge inte upp, jag själv blödde mycket i början av min graviditet". I början av din bekräftade graviditet ja, men den här personen är högst troligen inte gravid och har just fått mens som ett kvitto på det...
Det känns bra, men det är inte alltid snällt att peppa. Ibland är det bättre att inte säga någonting alls, eller att uttrycka ett par vänliga ord av stöd istället. Jag har själv varit den som lagt upp bilder på tester och hett önskat någon form av lättnad, att någon ska säga att de ser nåt, att jag är gravid. I efterhand är jag tacksam mot dem som aldrig kommenterade, och inser också varför. Snällt och tyst lämnade ni ett litet hjärta, eller ingenting alls. Ni visste, vad jag vet nu. Ingen vet. Och vi ska respektera varandra nog för att erkänna det.
fredag 8 april 2016
To be in control of ones own uterus
Men HEJ och HALLÅ mina ädla fans, hur har ni det därute i kisseriet? Den här frugan gör nu en innerlig och omedelbar ursäkt för mitt långa frånfälle. Jag har nämligen varit fullt upptagen med att krisa ihop TOTALT, thank u very much, så jag har inte haft ork i fingertopparna att ens formulera ett litet hejselihejs på den här bloggen. Och med tanke på den väldigt intensiva soul searchingen jag ägnade mig åt i inte mindre än TRE inlägg här sist vi sågs, där jag vände huvudet hela vägen ner mot naveln och kikade in i det ludd som där uppstått och analyserade det in i minsta detalj..... (En aktivitet som lekmän kallar NAVELSKÅDERI AV EPISKA PROPORTIONER) Phew, tro fan jag blev helt SLUT!
Det öppnade en hel kaskad av oangenäma känslor och tankar som jag spenderat merparten av de senaste två tre åren till att förtränga ner i en mörk låda i källaren som luktar mögel och som det går rykten om att en råtta dött i, typ där har mitt känsloliv varit, och så kom jag där och drog fram det i solljuset, klart det SPRACK som det troll det var. Hua.
Näe, nu är det raka vägen ner i förnekelsestadiet igen mina vänner, nu kör vi lite glättigt glatt upbeattempo på inlägget här och går vidare. Det känns ungefär som dagen efter en rejäl FYLLA, när man delat med sig av alldeles för mycket för att man fått FEELING. Ni vet när man suttit med sina vänner och fått i sig glas efter glas efter glas så man blir helt förskräckt när notan kommer in och man på fullt (pun intended) allvar hojtar in kyparen igen för att starkt ifrågasätta: SER JAG UT SOM ATT JAG HAR DRUCKIT TIO GLAS ELLER??? Och hen svarar:".... Vill du att jag ringer efter en taxi" (True story)
Så känns det, gentemot er, ungefär, nu när jag drällt fram hela mitt inre känsloliv. Men det känns bra, åxå, jag kan bjussa på det, Fru Infertil är en mycket generös själ, såväl ekonomiskt (det var inte bara jag som druckit tio glas den kvällen ;)) som emotionellt, så jag bjuder på det. Men nu går vi vidare,
Och vart ska vi då gå vidare?
Joho, vi ska gå RAKT IN i mitt favoritställe. Nämligen Fru Infertils LIVMODER. :D
Nu är det nämligen på g igen. Ja, nu ska det bli åka av, dags får månadens, nej, låt mig rätta mig, ÅRETS KISSFEST. Toppat med en inte så lite charmig och spännande resa som ni alla ska få ta del av. Fru Infertil ska nämligen försöka sig på konststycket att not only be in control of ones blabber mouth, but also ones OVULATION.
Så festligt är det nämligen förstår ni, att jag har ett härligt försök kvar sen förra IVF:omgången (som ju sket sig ROYAL som ni väl alla minns?). Det finns en liten mysig blastocyst som väntar på mig i frysen. En blastocyst är ett befruktat ägg som levt i fem dagar. I fem dagar klarade den krabaten sig vidare där i värmerummet på kliniken, och nu ska den alldeles snart väckas ur sin Törnrosasömn för att mysa ner sig i Fru Infertils infertila mylla. Det finns bara ett problem. (BAHAHAHAH, förlåt, det finns såklart TUSEN problem, det ska överleva, jag ska klara av att inte bryta ihop fullständigt, etc etc etc). Isättningen måste ske på dagen sex dagar efter min ägglossning.
Och vet ni när den är? För det vet nämligen INTE JAG! Den ser ut att göra sin klädsamma ankomst nästa helg ungefär, och om den gör det, kommer jag inte vara hemma för att göra insättningen. Fru Infertils ska på loooooove-week med hubbyn utomlands i en vecka. Vi bokade resan i oktober, helt säkra på att det skulle bli en lovely baby belly moon, men det blev det ju inte. Utan det tycks istället bli Fuckin-messin-up-ma-treatment-fuckin-ass-moon....
Såhär; jag är beräknad att få ägglossning på cykeldag 13, men jag måste i själva verket ha ägglossning på cykeldag 16. Min menscykel varierar mellan 26 och 31 dagar och jag har haft ägglossningar på allt från dag 11 till 18. Så i snitt dag 13-14. Men nu måste jag alltså ha en senare ägglossning än normalt. Vilket leder med sig att jag nu får roa mig med att göra diametralt MOTSATT som vi brukar göra när vi vill bli gravida. Jag ska stressa som INIHELVETE så att den där ägglossningen låter vänta på sig. Jag ska spänna mig så det står härliga till. Jag ska obsessa och jag ska ha årets, nej ÅRTIONDETS kissfest där på hotellrummet, varje morgon ska jag kissa inte på bara en, utan TVÅ kiss-stickor har jag bestämt. En sveeeendyr variant från Clearblue, som ger utslag upp till fyra dagar innan ägglossningen så jag kan få en indikation att den är på g. Och så en sketbillig variant från Testlagret, där man med ögonmått ska hålla koll på vilket streck som är starkast. De är i sanning kassa, men de är billiga, och jag har nu köpt 20 st sådana, och har 10 dyriga stickor, och tillsammans ska de ge mig en totalt EPISK STENKOLL på när min ägglossning inträder.
Så, stay tuned for the kissfest of the CENTURY!!
Och välkomna tillbaka, jag har saknat er, har ni saknat mig?? :))
Det öppnade en hel kaskad av oangenäma känslor och tankar som jag spenderat merparten av de senaste två tre åren till att förtränga ner i en mörk låda i källaren som luktar mögel och som det går rykten om att en råtta dött i, typ där har mitt känsloliv varit, och så kom jag där och drog fram det i solljuset, klart det SPRACK som det troll det var. Hua.
Näe, nu är det raka vägen ner i förnekelsestadiet igen mina vänner, nu kör vi lite glättigt glatt upbeattempo på inlägget här och går vidare. Det känns ungefär som dagen efter en rejäl FYLLA, när man delat med sig av alldeles för mycket för att man fått FEELING. Ni vet när man suttit med sina vänner och fått i sig glas efter glas efter glas så man blir helt förskräckt när notan kommer in och man på fullt (pun intended) allvar hojtar in kyparen igen för att starkt ifrågasätta: SER JAG UT SOM ATT JAG HAR DRUCKIT TIO GLAS ELLER??? Och hen svarar:".... Vill du att jag ringer efter en taxi" (True story)
Så känns det, gentemot er, ungefär, nu när jag drällt fram hela mitt inre känsloliv. Men det känns bra, åxå, jag kan bjussa på det, Fru Infertil är en mycket generös själ, såväl ekonomiskt (det var inte bara jag som druckit tio glas den kvällen ;)) som emotionellt, så jag bjuder på det. Men nu går vi vidare,
Och vart ska vi då gå vidare?
Joho, vi ska gå RAKT IN i mitt favoritställe. Nämligen Fru Infertils LIVMODER. :D
Nu är det nämligen på g igen. Ja, nu ska det bli åka av, dags får månadens, nej, låt mig rätta mig, ÅRETS KISSFEST. Toppat med en inte så lite charmig och spännande resa som ni alla ska få ta del av. Fru Infertil ska nämligen försöka sig på konststycket att not only be in control of ones blabber mouth, but also ones OVULATION.
Så festligt är det nämligen förstår ni, att jag har ett härligt försök kvar sen förra IVF:omgången (som ju sket sig ROYAL som ni väl alla minns?). Det finns en liten mysig blastocyst som väntar på mig i frysen. En blastocyst är ett befruktat ägg som levt i fem dagar. I fem dagar klarade den krabaten sig vidare där i värmerummet på kliniken, och nu ska den alldeles snart väckas ur sin Törnrosasömn för att mysa ner sig i Fru Infertils infertila mylla. Det finns bara ett problem. (BAHAHAHAH, förlåt, det finns såklart TUSEN problem, det ska överleva, jag ska klara av att inte bryta ihop fullständigt, etc etc etc). Isättningen måste ske på dagen sex dagar efter min ägglossning.
Och vet ni när den är? För det vet nämligen INTE JAG! Den ser ut att göra sin klädsamma ankomst nästa helg ungefär, och om den gör det, kommer jag inte vara hemma för att göra insättningen. Fru Infertils ska på loooooove-week med hubbyn utomlands i en vecka. Vi bokade resan i oktober, helt säkra på att det skulle bli en lovely baby belly moon, men det blev det ju inte. Utan det tycks istället bli Fuckin-messin-up-ma-treatment-fuckin-ass-moon....
Såhär; jag är beräknad att få ägglossning på cykeldag 13, men jag måste i själva verket ha ägglossning på cykeldag 16. Min menscykel varierar mellan 26 och 31 dagar och jag har haft ägglossningar på allt från dag 11 till 18. Så i snitt dag 13-14. Men nu måste jag alltså ha en senare ägglossning än normalt. Vilket leder med sig att jag nu får roa mig med att göra diametralt MOTSATT som vi brukar göra när vi vill bli gravida. Jag ska stressa som INIHELVETE så att den där ägglossningen låter vänta på sig. Jag ska spänna mig så det står härliga till. Jag ska obsessa och jag ska ha årets, nej ÅRTIONDETS kissfest där på hotellrummet, varje morgon ska jag kissa inte på bara en, utan TVÅ kiss-stickor har jag bestämt. En sveeeendyr variant från Clearblue, som ger utslag upp till fyra dagar innan ägglossningen så jag kan få en indikation att den är på g. Och så en sketbillig variant från Testlagret, där man med ögonmått ska hålla koll på vilket streck som är starkast. De är i sanning kassa, men de är billiga, och jag har nu köpt 20 st sådana, och har 10 dyriga stickor, och tillsammans ska de ge mig en totalt EPISK STENKOLL på när min ägglossning inträder.
Så, stay tuned for the kissfest of the CENTURY!!
Och välkomna tillbaka, jag har saknat er, har ni saknat mig?? :))
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)