torsdag 19 maj 2016

Keeping it the fuck together

Detta är det sjukaste av allt i IVF-processen tror jag. Det svåraste att förklara för omgivningen. Pappret med "Samtycke till att befruktat ägg får föras in i makes/registrerad partners/sambos kropp" som ligger signerat framför mig och som vi ska ta med till kliniken. Telefonsamtalet som man bara får om de har ställt in embryoåterföringen. Fram till en timme innan kan de ringa, så jag måste duscha, göra mig i ordning och ladda för att bli PUPO idag (Pregnant Until Proven Otherwise) - och samtidigt ladda för att jag mycket väl får vända hem igen. Opregnerad. O-allt. För då är allt över. Inga embabysar i frysen. Ingen ivf nästa månad. Bara ett långt NU som sträcker ut sig framför mig. Tomt.

Samtidigt som jag ser en graviditet framför mig. Helgen jag ska berätta för familjen. Datum för beräknad födelse. Hur min man ska bygga om sminkbordet till skötbord i badrummet. Mammakläder på Zalando. Allt det där händer, inom mig, exakt samtidig. Livmodern krampar redan. Jag är skengravid, och har inte ens haft sex och vet att min livmoder är tom, så ekande tom. 

Kanske får jag chansen på allt detta, idag. Kanske får jag det inte. Jag är nästan lika rädd för båda, för att jag vet att båda alternativen utsätter mig för en enorm potentiell sorg. Ett av dem, ger mig en liten liten strimma chans till något annat. Och den vetskapen gör nästan mest ont av allt. Att veta att det KAN gå. Att veta att jag måste gå till jobbet imorgon. Fungera som vanligt. Fastän hela världen, helt oavsett utfall, kommer att helt ha ställts upp och ner innan denna dag är slut. Så ska jag ta bussen till jobbet. Boka möten. Gå på bio. Ringa mamma.

Fungera.

Det är ett jävla mirakel att någon av oss i denna situation faktiskt fungerar. Att vi gör detta, parallellt med allt annat, med livet som flyter på. "Ska du verkligen jobba, ska du inte sjukskriva dig, guuud så jobbigt det låter!!" säger folk till mig ibland. Vänner, kollegor, chefer.

Min motfråga är (som jag dock inte uttalar) - Jovisst, hur länge ska jag sjukskriva mig tycker du, och från när? Från i september när jag gjorde min första ivf? Fram till säg... om fyra år när jag kanske fått ett barn? Eller i en vecka? Vilken vecka ska det vara? Vilken vecka är mest akut, tycker du?

För det är det som är så jäkla knäppt. Det är ALLTID akut, och ALDRIG akut. Klart, dagen för vårt missfall var inget party, det ska jag villigt medge. Fast jag gick till jobbet ändå. Godmorgon godmiddag godkväll. Detta är mitt liv. Jag ser inga andra alternativ.

Men just idag, just idag är jag hemma. Att få samtalet för inställt frys är för mig det värsta alla kategorier. Det är som att du gjort alla förberedelser för ett maraton, du har tränat i ett år, alla fester du sagt nej till, alla tidiga regniga morgnar, allt du uppoffrat, och du står i startgropen, spänner musklerna, du kan känna doften av guldet, du är så nära...  och så kommer nån fram till dig plötsligt och bara "Du... du får inte starta. Åk hem". Och du, som ett levande frågetecken,  varför, varfööööör?????

"Ja du... bara därför. Helt enkelt. Otur. Off you go. Bättre lycka nästa gång!" Och du reser dig ur startblocket, sneglar på dem runt dig medan de rusar iväg mot sina drömmars mål, leenden på deras läppar, de fick men inte du, och du går skamset förbi publiken, fylld av människor som blingar sina medaljer framför dig, någon ropar "Jag sprang förra året, det var skitjobbigt, du ska vara glad att du slapp" En annan blinkar åt dig "Bättre lycka nästa gång" och en tredje "Jag vann första gången jag sprang... Du kanske... du kanske tränat för hårt helt enkelt?" och så den fjärde ger dig rådet "Spring varannan dag istället för varje, det gjorde jag och då fick jag starta". Und so weiter....

Ungefär så kanske känslan kan beskrivas.

Så här sitter jag nu. I startgroparna. Kaffekoppen. Snuset (nikotinfritt numera). Samtyckeslappen. Kaffekopp. Snus. Samtycke. Kaffekopp. Snus. Samtycke.


Keeping it the fuck together.



15 kommentarer:

  1. Håller tummarna för er!! Hoppas att det klarar upptiningen
    Stort lycka till! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej, jag vill bara säga ett stort tack till Dr. OGUNDU för vad han har gjort för mig, tog han tillbaka den man jag älskar och vårda med hela mitt hjärta, en man som lämnade mig för en annan kvinna för bra 6 månader, med 2 barn, jag bara bestämde sig för att kontrollera vissa spell caster-talet, men alla hålls lura mig, tills jag träffade Dr OGUNDU, som berättade allt kommer att vara över .until han berättade att min man kommer att vara tillbaka i två dagar, är så tacksam idag att min man är tillbaka till mig och vi är glada och han vill alltid vara vid min sida, jag kommer råd du folk inte att falla i fel händer, men att kontakta Dr. OGUNDU som är pålitlig och rakt framåt, kan du kontakta honom via e-post drogunduspellcaster@gmail.com
      Om du också behöver lösningen till problemet, kontakta honom också.
      1) Om du vill att ditt ex tillbaka.
      (2) kärlek stava
      (3) Du vill främjas på kontoret.
      (4) Du vill kvinnor / män att springa efter dig.
      (5) Om du vill ha ett barn.
      (6) Du vill vara rik eller vinna ett lotteri.
      (7) Du vill binda din make / maka att bli din för evigt.
      (8) Om du behöver ekonomiskt stöd.
      (9) Om du inte kan tillfredsställa din partner.
      (10) om du vill stoppa din skilsmässa.
      (11) om du vill skilja dig från din make.
      (12) om du vill att dina önskemål kommer att beviljas.
      (13) Graviditet stava att tänka barnet
      (14) garanti du vinner oroande rättsfall och skilsmässa oavsett scenen
      (15) Stoppa ditt äktenskap eller förhållande från att bryta isär.
      återigen e-postadressen är drogunduspellcaster@gmail.com kontakta honom omedelbart

      Radera
  2. För den som väntar19 maj 2016 11:16

    Vilken överjävlig situation.
    Vad bra du skriver.
    Vad jag hoppas.

    SvaraRadera
  3. håller tummarna! jag tror du gör helt rätt som får och jobbar. jag är helt övertygad om att livet inte mår bra av att vara mer på paus än nödvändigt för det är ju som du skriver en sån obestämd tidsperiod. man vet aldrig vad om eller när saker händer. man måste försöka leva så normalt som m¨jligt fast det är allt annat än normalt. jag vet inte om det är lutnius eller bara känsla av att vara i samma båt men jag sitter här vi datorn, på jobbet dessutom och bara känner jag att hoppas så sjuke mycket för er skull. kom fan en tår. okej det måste vara hormonerna. detta är fan inte normalt. lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad skönt att få medhåll av dig ang hur länge en isf ska vara sjukskriven. Min mamma pushade på mig häromdagen också om att sjukskriva mig och jag bara hallååååå från när till när tycker du då, är din rekommendation? Inget svar på det förstås, men hon vidhöll jag behöver en längre viloperiod vilket jag håller med om; ergo just ansökt om två extra semesterveckor så det blir 6 veckor ledigt totalt.

      Hormoner eller inte, vet du hur det känns så gott och värmer ända in i lilla rädda kalla hjärteroten att därute sitter en människa jag inte känner, och känner för mig, för hen vet vad jag går igenom. DET är fint. Det tar jag med mig.

      Radera
  4. Så jäkla spot on..! Som att ladda inför ett maraton - verkligen! Lite så jag kände när vi fick avbryta förra veckan.. Inte för att vi hade kommit så långt som till upptining, men ändå, hela uppladdningen. Hade bokat om mitt schema tre veckor innan för att min kropp skulle komma ned i varv och stressa av. Förbereda sig. Så bah NÄHÄ det blidde inget! Nu måste jag göra om samma process och planering IGEN. WHAT?! Tänk om det blir ett nähä då också? Detta jävla liv. Keeping it the fuck together.. <3 /Kejtis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Kejtis, fan vad jag tycker det är pissigt att du fick avbryta! Jag har själv aldrig avbrutit en behandling men kan tänka det är precis som du säger, all denna uppladdning både mentalt och fysiskt och i kalendern och så blir det inget. Det är fan hemskt. Du är en så stor förebild för mig på så många plan, din inställning, din fysik, din humor och ditt mod som lyser igenom allt, och jag har inte glömt din mans radioinslag, jag känner så SATANS intensivt att ni borde bli föräldrar och jag och min man också och alla vi grymma personer här som kämpar. Och så blir vi inte det. Sånt jäkla waste. Blä för det. Hejar på dig. Detta jävla liv för att få ett liv.... <3

      Radera
  5. Mästerlig metafor. <3
    Varje gång jag läser dina inlägg vill jag flytta hem till dig och sitta i ditt kök hela nätterna och bara prata om barnlöshetens alla om och men och kanske och stopp! Och på den igen.
    Hoppas för er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh! Fan va fint det låter! <3

      Radera
  6. Underbar liknelse med att bli dissad på startlinjen. Och framförallt de andras kommentarer. Har skrivit ett inlägg om det i min skalle ungefär 355 gånger men inte orkat få ur mig allt skräp man får höra.
    Håller tummarna järnet för eskimån, och att det blev någon återföring givetvis. Fan, det går fler lopp. Det måste det. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maria för ditt stöd!! Om du gillar inlägg om allt skräp man får höra kanske du gillar detta: http://fruinfertil.blogspot.se/2015/02/topp-10-saker-du-inte-ska-saga-till-din.html

      Kram för tumhållningen...

      Radera