lördag 16 januari 2016

Out of the light, like a star, like a hero - Love will survive!

Det är väl en fin gammal dänga, inte sant? Jag ÄLSKAR schlager. Lever, äter, andas. Det överdådiga, det kitchiga, det glittriga, höjningarna, att vi får njuta det sex veckor i rad under årets tråkigaste månader, och det innan vi får njuta det igen. big time, när våren kommit. 

Fru Infertil har varit på många finaler, och även haft många överdådiga schlagerfester, med hela lägenheten fylld av sminkade, piffade, paljett-vänner, som tvingas genomgå lekar och utmaningar i schlagerns tecken. Inklusive Andra chansen. Som en Robinson-ö on acid, fast där alla får stanna kvar. Typ så :)

Hursomhelst nu skulle inte detta inlägg handla om schlager, förlåt, trodde ni att frugan skulle kunna få ur sig ett enda inlägg som inte handlar om infertilitet? Bahahaha, tyst era munnar så får ni socker. Det var bara ett sidospår, om ett förvisso nästan lika livsviktigt ämne som bebisverkstaden, men ändock -sidospår.

Jag valde rubriken för detta inlägg, eftersom jag just satte mig här vid min dator, lördag morgon, mannen är på resa och jag är ensam hemma, och tittade ut genom köksfönstret mot det vita snölandskapet. Och så kom den strofen till mig. Out in the light, like a star, like a hero. Så känner jag mig. Nästan. Inte alls. Men om vi jämför med hur överjävligt dåligt jag mådde i december och över jul och nyår, så är det en rättvisande strof.

Jag mår.... bättre. Kanske har kroppen anpassat sig bättre till de nya hormonnivåerna. Åtminstone är det delvis sant. Men jag tror det mer handlar om det där aldrig sinande hoppet, som återvänder med stora jättekliv när vi börjar våra ivf-behandlingar. Ni vet, innan så tänker en att jag kommer aldrig börja hoppas igen, jag kommer må piss hela behandlingen, fan jag VILL INTE, livet är så satans orättvist, dra åt helvete nässpraysjävel, det kommer inte funka, jag bokar in en resa till solen NU och dricker äckliga GT:s på en solstol.

Sen sätts behandlingen igång, och plötsligt finner en sig på en helt annan plats mentalt. Surfar mammakläder. Googlar födseldatum. Hur är det att föda i november? Behöver jag köpa en preggovinterjacka? Åh så synd att jag inte kan dricka champagne under hela schlagerperioden i år! Typ såna tankar. Sen kommer nästa tanke, och slår ner hoppet med en stor slägga. Bara 30 % chans. Varför skulle det funka?! Du kommer aldrig se ett plus på stickan. Och OM det funkar, så får du missfall..... Eller....? hörs då en annan röst. Det kanske du inte får. De flesta graviditeter leder ju till bebis. Och så tänds hoppet. LOVE WILL SURVIVE börjar jag sjunga och överröstar alla negativa tankar.

Ungefär så har jag det, vilket är ett skäl till att jag inte har kunnat blogga. En ivf-behandling är i mångt och mycket en ingenmanslands-period, tycker ni inte? Man går helt upp i sig själv och sin kropp, och även om jag kan tänka på annat, och kan jobba på ganska bra etc, så är inget särskilt viktigt. Inget når in. Livet känns som på paus, som på lek, fram till testdatum.

Nåväl, ännu är jag hyfsat tidigt i behandlingen. Det drar ju igång sen med ett jädra hallå, blodprover och ultraljud och äggplock etc, men där är vi inte ännu.

Jag har också bestämt mig för, tror jag, att inte berätta om exakt när jag gör vad. Jag vet inte till hundra procent vilka som hittat till den här bloggen, som känner mig i "verkliga livet". Det är ett par, det vet jag redan, som nosat fram ett och annat, men så finns där säkert fler, och det fyller mig med obehag att personer i min bekantskapskrets ska veta om ev plus eller minus typ samtidigt som min mamma. Det blir liksom fel, förstår ni? Min integritet är redan såpass sårad efter alla jag berättat för om mitt inre liv, och alla främmande människor som rotat i min livmoder och alla sprutor och psykologer och viktminskningar, så jag känner mig som någon slags bjudbuffé.

Något vill jag ha för mig själv. Jag tror att mitt testdatum är en sådan typisk sak, som jag kommer att hålla för mig själv. Jag kan ta det i privata mess på mejl eller sociala medier, men jag kommer inte outa det allmänt. Bara så ni vet, och förstår varför. Denna ivf vet betydligt färre personer om att jag gör, än den förra, också i mitt privata liv. Jag tror de flesta som vet om ettan vet att det kommer en tvåa liksom, helt tappade är de ju inte ;), men vi har inte pratat om det mer i detalj - eftersom de flesta runt mig faktiskt inte frågar nåt om jag inte berättar, av någon slags idé om "omtanke". Vilket lett till ett totalt dödläge i några väldigt nära relationer, där tystnaden nu pågått i ett par månader. Stört. Men men, bortsett från det vet bara en handfull personer att jag gör detta just nu, och ännu färre kommer att få veta när det är testdags.

Så är planen just nu i alla fall. Den kan ju ändras. Är det nåt jag lärt mig i detta liv, så är det just det. Planer ändras. Shit happens. Sometimes shit is all that happens. Men. Det kommer också dagar, då vi kan dra på en paljettstass och tjuta; OUT OF THE LIGHT!






4 kommentarer:

  1. Hej kära du. Har just krigat mig ur en mensvärk å blödning från helvetet. Nu tillbaka för ytterligare viktnedgång å träning. Hoppas även du kämpar på därute nånstans.

    SvaraRadera
  2. Åh, men fina! Så fruktansvärt! Tycker att mina mensar har gjort ondare och ondare för varje månad, kanske i takt med sorgen som ökar.... Ja, jag kämpar på och det blir lättare när personer som du lämnar en rad här åt mig .... <3 Styrka!

    SvaraRadera
  3. Jag hittade precis till din blogg och vill bara säga tack till dig!
    Har gjort ett ivf som det inte blev något med, förbereder mig mentalt för nästa steg. Känne rigen mig i så mycket du skriver och skönt att veta att man inte är ensam. Även om det är skit att man är inne i detta och jag önskar ingen annan samma öde som vi går igenom.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej kära du. Jag är så glad att du fått ut något av att läsa min blogg. Jag får i min tur ut väldigt mycket av att få läsa kommentarer på det jag skriver, jag blir så himla glad av att inte vara ensam, även om jag är ledsen att andra går igenom den här skiten precis som du skriver ... :( Önskar dig ljus och styrka för framtiden!

      Radera