lördag 27 februari 2016

"Sen får ni ju kanske fundera på hur viktigt det är för er med barn också"

Ja, precis så stod det. Precis så stod det ordagrant i ett mess jag fick häromdagen av min mans barndomsväns fru.

Hon hörde av sig via facebook och frågade vänligt om vi kommit igång med någon ny behandling sen den förra som inte gick vägen i höstas. De står oss inte jättenära, sen de fick två barn har vi inte träffats så mycket, men det finns en stark och fin vänskap i grunden, hon och hennes man är smarta roliga människor man kan PRATA med, och då de själva var oförklarligt barnlösa i flera år och sen fick barn via ivf har jag känt ett starkare band med dem de sista åren, när vi själv hamnade i samma sits, även om vi inte träffats direkt mycket och inte diskuterat saken så mycket. Men hon har hört av sig nån gång och visat medkänsla och berättat om hur hon mådde när de gick igenom sin skit (som de dock inte var öppna med förrän efteråt), och det har varit fint och då har jag tagit den utsträckta handen.

Jag tog nämligen ett beslut för några år sen att berätta öppet om vad vi går igenom för vänner och familj, och har stått fast vid den linjen, men det blir bara svårare och svårare. Jag har skrivit tidigare i bloggen om nära vänner som bara POFF - lämnat mig. Och andra med klumpiga kommentarer (som jag iofs föredrar framför att bli ratad som om det vore nåt (mer) fel på mig.) Men denna klumpiga kommentar jag fick från henne i veckan var nåt helt annat än jag nånsin mött.

Jag berättade helt kort att vi redan gjort en behandling och att den inte gick vägen, och att det är tungt. Sen drog jag igång med lite andra uppdateringar om livet i stort, resor vi ska göra, hur det går på jobbet etc - det finns ANNAT i vårt liv än att vi är barnlösa, kan ni tänka? (Jo det vet jag att ni kan.)

"Sen får ni ju kanske fundera på hur viktigt det är för er med barn också, ni har ju ett fantastisk liv tillsammans du och mannen!!"

Så stod det. För att vara helt rättvis kom den meningen först efter pepp om att ivf har samma chans att lyckas varje gång (jag vet), en felaktig siffra om hur hög success rate ivf har (mkt högre än den verkliga men ok :)) och sen en fråga om vi tänkt adoptera. Sen kom då detta. 


Varför skriver hon så till mig? Varför ska vi fundera på hur viktigt det är med barn? Vi har funderat. Svar: VIKTIGT. The end. 

Don´t get me wrong, jag inser att det kan vara relevant att komma med ett sådant (oombett) råd. Om jag håller på med det här i tio år till, gör åtta misslyckade behandlingar, sjukskriver mig, förlorar kontakt med alla vänner och börjar lida av ohälsa. Då är det OK att komma med det rådet. Fritt fram! Av omtanke och kärlek kan man närma sig en sådan fråga till en person man står mycket nära, vet hur det landar, och finns där för att dämpa fallet. Men att häva ur sig det, som att det vore en kommentar bland många. Jag har väl rätt som alla andra att tycka att det känns viktigt att få barn? Att bli mamma? Jag önskar mig det. Jag vill det. Jag vill inte få det förminskat på det sättet, som att det är nåt jag bara kan eller kanske borde släppa. Två isättningar har jag gjort via ivf. Jag väntade i lugn och ro på landstingsförsöket. Jag går till jobbet, jag ordnar fester för vänner, åker på resor och lever mitt liv - vad jag kan se finns inga signaler på att jag låtit min barnlängtan "ta över" eller bli "för viktigt" eller hur hon nu tänker.


Jag skriver inte detta inlägg för att jag vill bitcha om hur överjävligt jävlig just denna person är. Jag fattar att det inte är illa ment och ibland bara säger man nåt och att jag inte måste ta allt så allvarligt. Jag tar upp detta som ett exempel, bland flera, på konstiga kommentarer jag får från min omgivning. Som liksom inte når upp till ens vanligt hederligt sans och vett. Som sargar och sårar och skär som en rostig kniv genom det jag byggt upp. Det jag håller fast vid. 

Det är viktigt för oss att få barn. Vi gör vad vi kan för att nå dit. Och i det, önskar jag mig lite hänsyn och varsamhet. 


Avslutningsvis, till er, lite varsamma ord som hjälpt mig ibland ;


LEAD, Kindly Light, amid the encircling gloom
          Lead Thou me on!
The night is dark, and I am far from home—
          Lead Thou me on!
Keep Thou my feet; I do not ask to see
The distant scene—one step enough for me


John Henry Newman 

lördag 20 februari 2016

Score board: Så här gick min IVF-behandling

Wells, alla vet ju redan att det sket sig i slutändan så i termer av manusförfattare kanske det inte är Fru Infertils nästa jobb så att säga. Men jag tänker ändå berätta, i detalj, hur denna IVF-behandling gick. Det gör jag för att jag vet att ni är många här som läser och som står inför era IVF:er och som undrar över olika steg, allt känns så himla abstrakt när man läser och kanske även ni som följt mig på Instagram (välkomna ni som inte hittat dit! Sök på fruinfertil!!) undrar lite över hur allt hängde ihop.

Så här kommer mitt behandlingschema inklusive utfall.

25 dec: Start nässpray Suprecur, 2 sprut 3 gånger om dagen (denna runda blev jag enormt deprimerad. Om det beror på Suprecuren eller mörkret eller allmänna läget vet jag inte, men jag hade fler än en dag då jag bara inte kunde resa mig ur soffan. Jag åt och hatade.)
13 jan: Start injektioner i magen, Gonal-f 250 iU. Suprecur dosen halveras.
18 jan: Blodprov kl 08:00
18 jan: Telesamtal med kliniken för resultat, dos Gonal-f trappas ned, först 200 iU (pga mkt höga nivåer Östradiol samt inkallelse för ultraljud redan morgon efter
19 jan: Ultraljud för att kolla äggblåsor. 8 äggblåsor i vettig storlek, några små på g. Dos ytterligare nedtrappad till endast 150 iU gonal-f.
23 jan: Slutar tar nässpray efter lunch, tar ägglossningssprutan Ovitrelle kl 21:30.
24 jan: Medicinfri dag. OH THE JOY!! (Bästa dagen i hela cykeln enligt mig :))
25 jan: Äggplocksdagen. Incheckn kl 07:30. Tog en lugnande på morgonen, gav ej effekt. Mycket smärtsamt plock.
27 jan: Återföring kl 14.00. Här fick vi besked att de tömt 11 äggblåsor. 10 av dessa innehöll friska stora fina ägg och ALLA TIO blev befruktade. Ett tvådagarsembryo återförs, samtliga resterande sätts på sk långtidsodling för att bli blastocyster (fem-sex-dagar gamla.) (På min förra IVF fick vi ut fem ägg, fyra överlevde men bara två blev befruktade). Embryologen och läkaren myser över vår goda äggkvalité denna gång, de menar att vi har tio väldigt fina embryon på gång och att prognosen ser god ut.
Jag börjar med Lutinus, progesteron som förs upp vaginalt tre gånger om dagen, tills vidare.
28 jan: Jag är enormt svullen. Magen gör fruktansvärt ont och står ut som en tunna. Sjukskriver mig i fem dagar totalt. (Det är ingen komplikation visar det sig, iaf inte i termer av överstimulering, utan det är en helt "normal" stressreaktion. Magkatarr, eller annat jävulskap, jag vet inte, men jag blir helt däckad, sover inte på nätterna och mår fruktansvärt dåligt.)
1 feb: Brevet från kliniken kommer med besked om hur många embryon som klarat sig till frysen. Av våra 9 fantastiska fina underbara chanser har 2 stycken frysts in. Mannen jublade. Jag grät. Han är a glass is half full kindofguy... Jag är VART FAN TOG MINA ANDRA SJU ROCKING FUCKING EMBRYOS VÄGEN?!!?-kindagirl....
8 feb: Ovitrelle har officiellt gått ur kroppen. Kan ge falskt positivt. Efter denna dag kan vi lita på eventuella positiva besked på graviditetstester.
10 feb: Jag får indikation på teststickan att något är på... En svagsvagsvag strimma... Fyra dagar kvar till beräknad mens, som alltså infaller två veckor efter äggplocket.
11 feb: Strimman är kvar. Jag tar ett digitalt test som säger Inte gravid.
12 feb: Strimman är kvar. Jag tar ett digitalt test som säger Inte gravid.
13 feb: Strimman är kvar. Jag tar ett digitalt test som säger GRAVID.
14 feb: Dagen D, självaste bimdagen - jag tar ett digitalt test som säger INTE Gravid.
17 feb: Officiell testdag. Detta är dagen då kliniken vill veta mitt resultat. Jag ringer och berättar och får då veta att embryot de satte in var av absolut högsta kvalité. Och att de två som är i frysen är så bra som de kan bli. Och jag får ett datum för nästa återföring av ett fryst embryo. Det kallas för att göra ett FET (Frozen Embryo Transfer).  FET får man göra tidigast sex veckor senare, dvs jag måste ha en helt ren cykel däremellan, och sen vid ägglossning ringer jag och säger hej hej, och fem dagar efter det får jag sätta in mitt fem dagar gamla embryo.

Så funkar det, typ. Huruvida vi verkligen ska göra återföringen om fem-sex veckor återstår att se. Jag behöver en paus. Kanske längre än sex veckor. Och just ja, en annan komplikation, jag gick upp fem kilo på två veckor. Sen gick jag ner dem på cirka en vecka och nu väger jag som jag gjorde innan jag började behandlingen. Men det var verkligen helt sjukt att se mig själv ballonga upp på det där sättet, jag som SLITIT mig ner i vikt för att få så bra chanser som möjligt.

Men nu vet ni. Sådär kan det se ut på ett ungefär. I IVF-sammanhang tror jag att jag är rätt "normal". Jag har inga funna fel, jag är i en hyfsat fertil ålder (34 år) och jag reagerar bra på mediciner och annat. Så, är du typ som jag, så kan du ställa in dig på typ ovan. Fast förutom mitt minus då. Det hoppas jag av hela mitt sargade hjärta, att du slipper. <3



fredag 19 februari 2016

Sorgfaser för en ofrivilligt barnlös

Så, nu har det förflutit den obligatoriska tid som det tar för en djupt förtvivlad person i den djupaste sorg att bounce back så att jag äntligen kan blogga igen. Det vill säga, det har tagit en vecka sen jag började blöda ut mitt missfall. I normala sorgesammanhang är detta naturligvis a piss in the ocean. Vid det här laget har många krisande personer inte ens greppat att de är i en kris, så ser nämligen försvarsmekanismen ut.

MEN, vi IVF-are, i barnlöshetens förlovade land, vi jobbar inte med samma marginaler eller på det vanliga kris-chock-ilska-sorg-bearbetning-återanpassnings-schemat. Vi har vår alldeles egna lilla sorgmetodik.

Den ser ut ungefär såhär:

Dag 1: 0_o

Dag 2: FÖR VI SKA BADA NAAAKNA PÅ SERGELS TOOOOORG! LEVA LIIIIIVET UTAN SORG!

Dag 3: Vänner är en jävligt bra serie asså, de borde göra en remake.... Har vi chips? ... Älskling...?

Dag 4: FANSHELVETESJÄVLASKIT! Jag skiter i det här nu!! (Buuuuhuuuu viiiiiiin)

Dag 5: Hahaha ojdå, igår var en downdag, men nu skiner solen. Jag känner mig verkligen in the now just nu. Jävlar vilken klarhet jag just fick!! Snön bara gnistrar! Jag kan andas! (Champagne for everybody!!)

Dag 6: Jag.Reser.Mig.Aldrig.Ur.Den.Här.Soffan.Igen.Ever.

Dag 7: Adoptionscentrum.se ... bara scoutar lite... Har ingen betydelse alls... Bara kollar... lite... Klickar... lite..

Dag 8: Vänner på parmiddag, men guuuu så trevligt! "Gör du din risotto my dear?"  (En drajja innan gästerna anländer är bara classy.)

Dag 9: Blank. Minns inte.

Dag 10: Va? Hur förra ivf:en gick? Vad menar du? Det är ju EVIGHETER sedan?! Alltså nu får du väl ändå leva lite här och nu och inte harva i det förflutna, det där är ju AGES ago!!: DÅ, ska vi se.... när är nästa ägglossning månntro?


Typ så, ser det ut, säkert med vissa variationer, det får jag ju ändå tillstå.





En del föredrar ju gin&tonic, till exempel... 


lördag 13 februari 2016

IVF-behandling nummer 2 är avslutad

Vänner, bekanta, smygläsare, maniska googlare, nya som gamla besökare, fellow infertila - vi har ett resultat. 


SPOILER ALERT; det blev inget.


Ja, jag låter lite raljant. Slirar lite på ytan. Börjat lite skojfriskt och glättigt. Varför det? Jag orkar inget annat. Det går bara inte.

En IVF-behandling är en helvetets bergochdalbana med undantag att du får inte njuta av nedförsbackens pirrande glädjetjut, nedförsbacken har liksom precis samma skräckinjagande halsbrytande känsla som uppförsbacken, den går bara åt andra hållet.

Det är som att gå på ett tåg som bara inte går att stoppa. Det kör obarmhärtigt fram och plöjer ner allt som kommer i dess väg. TUUUUUUT TUUUUUUUUUUUUUT vrålar det ibland och någon du inte vet vem det är plöjer i lass efter lass med kol, medan du själv har hängt dig på nödbromsen ända sen Alvesta station, medan skogen husen livet susar förbi utanför fönsterrutorna.

Ungefär så känns det. Och så lägger du till att du inte har någon att prata med, du förstår absolut ingenting alls, du är rädd för allt inklusive dig själv men du måste ändå fungera och vara precis som vanligt, alla andras liv tuffar på i sitt vanliga sakta mak och själv säger du godda godda, grattis till bebisen, jasså har ni bytt värmepanna, vadskanigöraihelgendååååå?!?!?!

Sen vaknar du upp. Brutalt. Med ett resultat.

I mitt fall blev det en sista twist på slutet.


Vi fick vårt livs första plus. Det började på bim -4. Ja, där kom det. Svaaaagt svaaaagt utslag på teststickorna. Det blev inte markant mörkare, men det hängde kvar, dag efter dag, som sniglade sig fram. Tog det denna gång? Det kanske det gjorde? Embryologen satt faktiskt rent av och MÖS när hon berättade om embryokvaliteten denna omgång. Vi fick TIO befruktade fantastiska ägg.  Och de sattte in a golden egg. Så, varför inte?

Det digitala provet sa dock nej. Det sa nej på torsdagen och det sa nej på fredagen och det sa nej på lördagen. Nu var vi så nära bim så vi beslutade att lita på nejet. Strunta i färgstrecken. Spökstreck? Torkad färg? Skitsamma, det är ingen bebis på gång.

Sa vi, men så dagen innan bim stod jag där på toaletten och darrade med ett GRAVID vecka 1-2 i handen klockan 05.00 på morgonen. Jag var i chock och kom inte ut på säkert 20 minuter. Tog kort på testet, snurrade runt, tappade det i golvet, tittade mig i spegeln, jag minns inte. Jag minns verkligen inte. Sen väckte jag mannen.

Och sen FIRADE vi. Vi gjorde sådär som vi alltid sagt att vi ska försöka göra. Inte låta pluset bli något som vi blir så livrädda att förlora så vi inte kan njuta av det vi så länge drömt om. Jag har sett det hända runt mig, i både IVF-kretsar och i spontangravidkretsar och det har varit jättetufft för mig att följa det och vara nära det, även om jag förstår det. Även om jag fattar rädslan och chocken och alla tankar som måste tumla runt i huvudet, så är det jättesvårt för mig att se min bästa vän bli spontant gravid, och bli så orolig över sin graviditet och så ställd över det faktum att hon ska bli mor, så hon får uppsöka psykologhjälp då hon inte kan glädjas alls, slutar sova på nätterna och slutar äta. Jag försöker stötta, men att se någon så nära mig LIDA av det enda jag drömmer om, är fanimig mer än jag kan bära. Och nu menar jag inte lida av en besvärlig graviditet i fysisk bemärkelse, det är ju en sak, utan lida av osäkerhetskänslor, att inte vara redo, att inte kunna hantera graviditeten rent mentalt liksom.

Så, därför var det så skönt att jag själv inte led. Jag ringde mamma. Jag firade.  Det går inte att beskriva känslan. Det kändes så naturligt och rätt. Jag blev inte rädd. Jag kände mig i mitt liksom naturliga habitat, hur sjukt det än kan låta, som att gravid är mitt normaltillstånd och att allt det här andra jävla skitet bara varit en ond dröm, en liten försening av det som ändå en dag komma skulle, det var som att jag andades ut och jag insåg då att jag aldrig ens tvivlat på att det skulle hända. Det kändes SÅ självklart. SÅ rätt.

Kanske som det känns när man hittar the love of your life, you know? Har ni känt den känslan någon gång? När man bara liksom "Jahaaaaaaa. Det var SÅ det skulle kännas! Det var SÅHÄR det skulle va! Ja men SÅKLART!!" Och så är det som att man plötsligt vet någonting man inser att man alltid vetat djupt inom sig. Så kändes det för mig att vara gravid.


Sen var jag inte gravid längre.

Det var en sk kemisk graviditet om om man vill vara teknisk, eller ett missfall om man vill vara rak.

Jag började blöda först i torsdags, men jag har vetat om minuset sen i måndags. Gravid bim -1. Inte gravid på bim. No you know kids, don't try this at home.


Jag har inte börjat sörja riktigt än. Jag är i någon form av chock tror jag. Jag hann vara gravid i 24 timmar. Det var de mest fantastiska timmarna i mitt liv. Sen rycktes det ifrån mig. Nu känns det mest som en dröm. Något som hänt någon annan.

Men det hände mig.






söndag 7 februari 2016

Shoppar ni barngrejer innan ni blivit gravida?

Hallååå mina små hjärtan! Hur mår ni? Jag kan inte lämna er helt till ert eget öde, såklart, utan måste ge ifrån mig ett livstecken. Jag vet att ni undrar och jag är så glad och tacksam att ni är här och tittar till mig då och då. <3

Jag vill ju inte säga exakt vart jag befinner mig i behandlingen men jag kan säga såhär:
Behandlingen har hittills haft både framgångar och bakslag.
Den har varit lång och tuff och jag har varit stundtals väldigt deprimerad.
Jag har ännu inget besked att ge, så långt har vi inte kommit, men jag vill iaf säga hejhej, vi kämpar på!

Men en helt annan grej som jag funderat mycket på och som jag sett framför allt i mitt infertilitetshäng på Instagram, detta med att köpa grejer till den framtida bebisen. En del har en låda med söta bebissaker och där de samlar på sig fler saker allteftersom. Och detta innan plus. Jag dömer absolut ingen för detta så ta inte illa vid er om detta är er grej, to each it´s own är Fru Infertils livsfilosofi so if it works for you please go ahead - men för egen del har tanken aldrig ens föresvävat mig. Det skulle göra alldeles för ont.

Ett tag där i september när jag gjorde min första ivf började jag surfa mammakläder däremot, och till min förvåning gjorde jag samma sak här häromveckan, bokmärkte en del grejer på Zalando, bara för att dagarna efteråt i tårar ilsket och frenetiskt klicka bort varenda plagg. (Hormonial, much?) Jag tror att det ändå ligger närmre till hands för mig att tänka gravid, än att tänka bebis. Den drömmen är så oerhört abstrakt och tycks mig så ouppnåelig så att shoppa barnsaker skulle känna som att... ja jag vet inte, som att köpa getter till min ickeexisterande framtida lantgård ;).

Hur gör ni? Har ni bebissaker hemma? Mammakläder? Varför? Varför inte?


(Ps Ace Wilder i Mello, feminist power!!!!)


söndag 31 januari 2016

Fru Infertils speciella toppen-botten-lista: 10 sakerna som är värst med att IVF:a!

Äntligen är den här, for your eyes only, Fru Infertils speciella toppen-botten-lista! :D  Jag listar här de 10 sakerna som är värst med att IVF:a, i mitt tycke alltså. Kriterierna är stress/press-relaterat/smärtrelaterat/symptomrelaterat. Med på listan är inte det uppenbara; ett eventuellt negativt besked eller missfall/motsv. Det är förstås absolut värst av allt, alla kategorier. Denna lista handlar om de medicinska aspekterna i en utredning/IVF-behandling. Håll till godo, here goes:

  1. Att ruva
  2. Äggplock
  3. Vänta på besked om utfall av ägg (kvalitet, frysbarhet, antal) 
  4. Spolning av äggledarna
  5. Blodprov
  6. Nässpray  
  7. Lutinus (eller motsvarande vaginalt progesteron)
  8. Östrogensprutor
  9. Ägglossningsspruta
  10. Återföring 


Hur ser DIN lista ut?

fredag 29 januari 2016

Behind the scenes i det mest privata...

Mmm snasksnaskig rubbe va? ;) Här kommer en dagsfärsk inblick i den där lådan som somliga alltid nosar i när de är på besök hos andra.... Så här ser en ivf:ares badrumslåda ut, på ett ungefär! Kan du pricka alla ingredienser?  Ett poäng per rätt! :)

lördag 16 januari 2016

Out of the light, like a star, like a hero - Love will survive!

Det är väl en fin gammal dänga, inte sant? Jag ÄLSKAR schlager. Lever, äter, andas. Det överdådiga, det kitchiga, det glittriga, höjningarna, att vi får njuta det sex veckor i rad under årets tråkigaste månader, och det innan vi får njuta det igen. big time, när våren kommit. 

Fru Infertil har varit på många finaler, och även haft många överdådiga schlagerfester, med hela lägenheten fylld av sminkade, piffade, paljett-vänner, som tvingas genomgå lekar och utmaningar i schlagerns tecken. Inklusive Andra chansen. Som en Robinson-ö on acid, fast där alla får stanna kvar. Typ så :)

Hursomhelst nu skulle inte detta inlägg handla om schlager, förlåt, trodde ni att frugan skulle kunna få ur sig ett enda inlägg som inte handlar om infertilitet? Bahahaha, tyst era munnar så får ni socker. Det var bara ett sidospår, om ett förvisso nästan lika livsviktigt ämne som bebisverkstaden, men ändock -sidospår.

Jag valde rubriken för detta inlägg, eftersom jag just satte mig här vid min dator, lördag morgon, mannen är på resa och jag är ensam hemma, och tittade ut genom köksfönstret mot det vita snölandskapet. Och så kom den strofen till mig. Out in the light, like a star, like a hero. Så känner jag mig. Nästan. Inte alls. Men om vi jämför med hur överjävligt dåligt jag mådde i december och över jul och nyår, så är det en rättvisande strof.

Jag mår.... bättre. Kanske har kroppen anpassat sig bättre till de nya hormonnivåerna. Åtminstone är det delvis sant. Men jag tror det mer handlar om det där aldrig sinande hoppet, som återvänder med stora jättekliv när vi börjar våra ivf-behandlingar. Ni vet, innan så tänker en att jag kommer aldrig börja hoppas igen, jag kommer må piss hela behandlingen, fan jag VILL INTE, livet är så satans orättvist, dra åt helvete nässpraysjävel, det kommer inte funka, jag bokar in en resa till solen NU och dricker äckliga GT:s på en solstol.

Sen sätts behandlingen igång, och plötsligt finner en sig på en helt annan plats mentalt. Surfar mammakläder. Googlar födseldatum. Hur är det att föda i november? Behöver jag köpa en preggovinterjacka? Åh så synd att jag inte kan dricka champagne under hela schlagerperioden i år! Typ såna tankar. Sen kommer nästa tanke, och slår ner hoppet med en stor slägga. Bara 30 % chans. Varför skulle det funka?! Du kommer aldrig se ett plus på stickan. Och OM det funkar, så får du missfall..... Eller....? hörs då en annan röst. Det kanske du inte får. De flesta graviditeter leder ju till bebis. Och så tänds hoppet. LOVE WILL SURVIVE börjar jag sjunga och överröstar alla negativa tankar.

Ungefär så har jag det, vilket är ett skäl till att jag inte har kunnat blogga. En ivf-behandling är i mångt och mycket en ingenmanslands-period, tycker ni inte? Man går helt upp i sig själv och sin kropp, och även om jag kan tänka på annat, och kan jobba på ganska bra etc, så är inget särskilt viktigt. Inget når in. Livet känns som på paus, som på lek, fram till testdatum.

Nåväl, ännu är jag hyfsat tidigt i behandlingen. Det drar ju igång sen med ett jädra hallå, blodprover och ultraljud och äggplock etc, men där är vi inte ännu.

Jag har också bestämt mig för, tror jag, att inte berätta om exakt när jag gör vad. Jag vet inte till hundra procent vilka som hittat till den här bloggen, som känner mig i "verkliga livet". Det är ett par, det vet jag redan, som nosat fram ett och annat, men så finns där säkert fler, och det fyller mig med obehag att personer i min bekantskapskrets ska veta om ev plus eller minus typ samtidigt som min mamma. Det blir liksom fel, förstår ni? Min integritet är redan såpass sårad efter alla jag berättat för om mitt inre liv, och alla främmande människor som rotat i min livmoder och alla sprutor och psykologer och viktminskningar, så jag känner mig som någon slags bjudbuffé.

Något vill jag ha för mig själv. Jag tror att mitt testdatum är en sådan typisk sak, som jag kommer att hålla för mig själv. Jag kan ta det i privata mess på mejl eller sociala medier, men jag kommer inte outa det allmänt. Bara så ni vet, och förstår varför. Denna ivf vet betydligt färre personer om att jag gör, än den förra, också i mitt privata liv. Jag tror de flesta som vet om ettan vet att det kommer en tvåa liksom, helt tappade är de ju inte ;), men vi har inte pratat om det mer i detalj - eftersom de flesta runt mig faktiskt inte frågar nåt om jag inte berättar, av någon slags idé om "omtanke". Vilket lett till ett totalt dödläge i några väldigt nära relationer, där tystnaden nu pågått i ett par månader. Stört. Men men, bortsett från det vet bara en handfull personer att jag gör detta just nu, och ännu färre kommer att få veta när det är testdags.

Så är planen just nu i alla fall. Den kan ju ändras. Är det nåt jag lärt mig i detta liv, så är det just det. Planer ändras. Shit happens. Sometimes shit is all that happens. Men. Det kommer också dagar, då vi kan dra på en paljettstass och tjuta; OUT OF THE LIGHT!






torsdag 31 december 2015

Att (mens)värka sig ur 2015....

Vänner!!! Jag vet att ni är upptagna ikväll, och att detta inlägg kommer få ungefär nollkommanollnoll läsare. Det gör mig inget. Jag skriver ju ändå mest för min egen skull. Och lite för er. Men mest för min - för Fru Infertil är en person som fått lära sig att när tankar möter papper (eller som under de senaste 15 åren - det virtuella pappret) så händer det någonting. Ni som själva bloggar, känner säkert igen er. Man blir så tydlig för sig själv. Och kan ljuga när man själv vill, men då vet man också om att man gör det, i takt med att pekfingret träffar Delete ohälsosamt många gånger.

Så, till sanningen, eller i alla fall den sanning jag känner mig tillräckligt bekväm med er - och mig - att dela med mig av (och då är jag rätt bekväm ändå ;)):  Idag är det nyårsafton. Idag börjar allting om. Ånyo. Idag är på otroligt många sätt så mycket lättare, och svårare, än jul och ändå ligger de så obarmhärtigt nära varandra. Först ska vi bada i sorgerna över det som inte blev, sen ska vi bada i hoppet om det som komma skall. Och det inom loppet av en vecka. Men ändå är det någonting som händer inom en, på nyårsafton, håller ni inte med? Böcker som stängs. Nya som öppnas. Nu har vi facit. Nu vet jag vad jag önskade mig förra nyåret, vad jag hoppades då, vad jag lovade då, vad jag ljög om då, det vet jag sanningen om idag. Jag vet hur det blev. Och jävlar, vad jag inte visste någonting förra året, även om jag tyckte att jag led och hade lidit redan då. Det hade jag, förstås, men nu har jag mött nya nivåer, och även nya nyanser, av både mig själv och lidande. Jag har lärt mig ett och annat också om min egen styrka. Om vad jag mäktar med, när det krävs. Om vad jag önskar, behöver och faktiskt begär av andra. Det står tydligt för mig nu.

Nu, när jag (mens)värker mig ur 2015. Nu har jag bestämt mig. Detta gör jag inte ett nyår till. Vi har två ivf-försök till, och de kommer vi troligen hinna riva av under vårterminen, lite beroende på hur det går med frysförsök och annat. Ja, jag vet att det också kan bli plus men jag orkar inte tänka så. Jag måste göra en strategi om utifall det INTE blir det eftersom jag förra nyåret stod handfallen inför det. Jag hade en så enormt hög tilltro till IVF. Till IVF, och tid. Tid i sig. Tid kan göra mycket. Tid kan bygga, tid kan rasera. Nu ser jag, att den har gjort bägge.

Den har krävt, och den har givit. Den har raserat, och den har stärkt. Den har sållat agnarna från vetet, men det vetet som står kvar, gungar så gyllene vackert och starkt - och hell, jag var med i kvalitetskontrollen. Nu vet jag. Jag vet vilka som gick. Jag vet vilka som stod kvar. Jag vet också att jag stod kvar. Och jag är stolt.


Jag är stolt, och jag värker och blöder mig ur 2015 och jag lovar. Det kommer aldrig igen komma en nyårsafton när jag mår såhär. Nästa nyår, står vi i adoptionskö, är gravida, eller är föräldrar. Det finns bara de tre alternativen. Mannen och jag har redan skålat i champagne för det, så det är klappat och klart. Det finns vägar framåt.

Stigen jag ser är mörk, snårig, tung och skrämmande, men jag vågar och vill gå, ändå. För nu, ja just idag egentligen, tror jag att insikten egentligen drabbade mig på allvar. Jag har hela tiden trott att just min kris är så jävla speciell, att JAG är så jävla speciell och annorlunda, men jag har nu kommit fram till att, även om det är delvis sant, så finns också en annan sanning. Det är överjävligt att vara ofrivilligt barnlös, men när allt kommer omkring, är det "bara" en pissig livssituation bland många. Jag menar inte att förringa den, tvärtom, den är överjävlig och griper in i allt i ens liv. Man måste gå igenom så förnedrande utlämnande situationer. Ens identitet framtidstro hopp kärlek sexualitet vänskaper jobb ekonomi - allt sätts på prov. De utanför anar inte, de har fan inte ens en liten rats ass chance aning om vad jag genomgår på daglig basis, vad jag utstår, vad jag kämpar emot, och vad jag övervinner. Vad VI övervinner.

 Men även om så är fallet, så är livet långt. Det kommer att komma fler kriser. Hade jag inte haft denna, så hade jag haft nån annan. Och när jag löser denna, så kommer det att komma fler. Det är livet, helt enkelt. Och fördelen jag har gentemot så många andra, är att jag nu vet, på allvar, att jag bär. Jag bär, jag orkar, jag duger, jag kan. Min man likaså. Och en hel del kanelbullar kring mig gör detsamma. Och för det är jag tacksam. Ja, tacksam. Jag sörjer inte de jag förlorat, idag. Jag gläds åt dem jag vunnit. Åt alla strider jag stått inför, och klarat. Det är inget fel på mig. Jag förlåter mig.

Medan jag värker mig ur det här året, känner jag också det så starkt; jag förlåter och jag är tacksam. Större än så blir det kanske inte, så jag stannar här.

Jag stannar här, och jag önskar att ni finner tacksamhet och förlåtelse idag. Jag vet att ni lider, men om ett år har vi facit igen. Och vi orkar ett år till. 

söndag 27 december 2015

It has begun... IVF-behandling tagning 2

Så, mina vänner, julen är över, det klarade vi bra va? Hyfsat?
Och med det, har nästa fas i Fru Infertils liv inletts.  Min andra IVF-behandling är på g.

På juldagen, 25/12 2015 började jag med Suprecur, nässpray (länk till FASS).
Det var på min cykeldag 20, alltså 20 dagar sedan mensens första dag, och cirka sju dagar före nästa mens. Jag är alltså i min "Two week wait" samtidigt, då vi också såg till att få en chans på ägglossningen jag hade förra helgen.

Jag tar dubbel dos (det vill säga ett sprut i varje näsborre) tre gånger om dagen. Förväntade bieffekter är trötthet, depression (hahahahahahahahaha), och graviditetsliknande symptom (BAHAHAHAHAHAHA) såsom spända bröst, mensvärk mm. It´s a joy, I tell you. A joy.

Jag har redan nu hunnit börja fundera på hur snabbt eventuella biverkningar egentligen träder i kraft, och alltså vad som är "min" kropp, ren trötthet, vad som är premenstruella symtom (och ja, klart jag funderar på vad som är graviditetssymtom också..) samt vad som kan tillskrivas Suprecur. Någon av er som vet? Hur snabbt börjar nässprayen påverka kroppen, tror/vet ni?

Hur som helst, jag ska nu gå på denna dos till mitten av januari, minst, och sen fortsätter jag med halverad dos när jag börjat med injektionerna, så jag har en förhållandevis lång behandlingsperiod framför mig. Jag vet inte riktigt hur jag känner mig. Arg, mest. Jag svär åt den där jävla sprayen. Slänger argt ner den i väskan. Önskar så jag hade ett "normalt" liv.  Jag är inte sjuk, så varför behandlas jag? Så tänker jag, och så tänker jag också, att jaja, jag får väl göra detta, det är vad som står till buds, jag har gjort det förut, jag kan igen.

Denna gång har jag ampat upp med besök hos psykologen bara några dagar innan jag började, och vi ska ha nästa träff när jag är i min nästa two week wait, det vill säga efter äggplock, befruktning, insättning och hela makapären. Det är många spända jobbiga steg nu på vägen fram dit. Förra gången var jag så oförberedd på allt, men nu vet jag, att vi har många checkpoints vi måste ta oss förbi, där var och en av dem är ett viktigt besked, inte bara beskedet gravid eller inte, utan allt fram till det.

Här kommer en "kort" sammanfattning på vad som behöver hända framgångsrikt, för att vi ska kunna gå vidare till nästa checkpoint, och vilken slags information vi får, när.

  • "Klimakteriet" - min kropp måste framgångsrikt försättas i klimakteriet, dvs all äggproduktion måste ha avstannat helt. Om den gör det, går vi vidare till:
  • Äggtillväxt - medelst injektioner en gång om dagen i magen säger vi till min kropp att börja producera en satans massa ägg. MEN, den får för allt i livet inte lossa några ägg, så vi håller den i schack samtidigt, genom att fortsätta med klimakteriemedicinen. Äggtillväxten kontrolleras via
  • Blodprov och /eller ultraljud för att kolla hormonnivåer och hur de ser ut. Nu kommer vi till nästa tricky tillfälle....
  • För att jag ska vara en kandidat för äggplock, måste jag ha MINST TRE äggblåsor i plockbar storlek, och det betyder att de måste vara minst 12mm i diameter. Helst ska de vara 20 mm för att vara riktigt bra. Om de INTE är i rätt storlek, tillräckligt många, så får jag antingen fortsätta med injektionerna, eller avbryta och börja om. Så länge det inte...
  • ...blir fel åt ANDRA hållet, dvs jag får för mycket hormon och blir överstimulerad. Det är ett läge som kan bli farlig och som kan rendera månader på sjukhus med vätskefylld buk och andra komplikationer. So we need to get it just right...
  • Så säg att vi har fått det just right, jag har mellan 5 och kanske 10 plockbara ägg, då först bokas jag in för ett äggplock, och detta kommer jag alltså få information om först då. 
  • Inför äggplock forceras en ägglossning fram genom den sista sprutan som tas, och som är en riktig cocktail av härliga hormoner som gör så att alla ägg lossas prick 36 timmar senare. Fast nu lossar de ju inte av sig själva då, utan läkaren är redo och plockar ut dem manuellt. 
  • Efter äggplocket - som vi då hoppas att vi har fått ut ägg via, för det kan hända att alla äggblåsor är TOMMA även om de är tillräckligt stora och tillräckligt många, och det vet vi inte förrän under själva äggplocket - sker då befruktning. Min man lämnar spermaprov samma dag och befruktning sker och vi åker hem.
  • 2 dagar senare kommer vi tillbaka för att göra en så kallad insättning. Det är alltså ett befruktat ägg som fortsatt dela sig i värmeskåp i två dagar, och vid det här laget kallas det ett embryo. Nästan alla som plockar ägg gör också en sån här kallad färsk återföring, i 96 % av fallen, så chansen är stor att vi kommer så långt, givet vi har ägg etc. Vid återföringen får vi också veta resten av information, dvs hur många ägg hittade de totalt, och hur många befruktades, och hur många delade sig och hur många var fit for the freezer. Överblivna braiga ägg fryses alltså in, för försök senare, om detta inte funkar. I cirka hälften av fallen går det att frysa in ägg. 
  • Och det är först NU egentligen, som it is all out of our hands. Nu åker vi hem, och gonar oss i två veckor, och inleder den så kallade ruvningen. Under ruvningen tillsätts ytterligare ett hormon, progesteron, för kroppen vet inte att den har ägglossat och behöver hjälp att förbereda för att ta emot ett embryo. Tre gånger om dan pillar man alltså upp en liten vaginaltablett, som, utöver att kladda som fan, ger....wait for it.... GRAVIDITETSSYMTOM!! Oavsett om jag är gravid eller inte hahahahaha, like I said, oh the joys!
  • Nå, 2 veckor senare vet vi tack vare ett helt vanligt hederligt graviditetstest, om embryot har stannat kvar och börjat utveckla sig, och det är då vi förhoppningsvis plussar... Sen inleds en helt annan process, men den är ett ämne för ett helt annat blogginlägg... När den här frun har kommit så långt.... 


Fortsatt fin söndag tillönskas er!