fredag 2 september 2016

Min SISTA behandling - Fru Infertil SPILLS IT ALL!

Hiiiiiiiyaaaaaaa ladies, gents and hens! Helgen är här och med det; så är också Fru Infertil! Vilket fantastiskt rungande välkommen jag fick förra veckan, tack för det! Det peppar ju igång en att skriva mer! Ett extra shoutout to ma girl InvitroFab som berättade att lilla mademoiselle moi är orsaken till att hon öppnade ett konto på insta, efter att hon följt mig här och ville komma a bit closer to allas eder favoritfru. Åh, det gjorde hon bra i, smooch-smooch på dig InvitroFab och du ska bara VETA hur jäsikens svårt det är för mig att skriva när jag samtidigt håller tummarna hårt, så hårt, för ditt svaga svaga plus denna morgon som vi nu hoppas är starten på något alldeles extraordinärt.

Jag lovade ju i förra inlägget att jag skulle berätta ALLT om min nästa behandling och honey boo boo child ni vet att jag aldrig lovar något jag inte håller (så länge det inte är "öööh jag ska aldrig mer dricka" eller "jag ska aldrig mer äta ostbågar" eller favoriten "nu ska jag inte shoppa mer på ett tag". PFTTBAHAHAHAHA). Äntligen är väntan över, här kommer så äntligen Allt du aldrig visste att du inte behövde veta om min tredje, och därmed SISTA behandling på Sahlgrenska! [Insert Scary Movie Music: EEEK EEEK EEEEK]

För ett par veckor sedan träffade vi vår behandlande läkare på Sahlgrenska. Vi har träffat henne en gång innan, när vår utredning var klar och det stod klart att vi skulle göra IVF hade vi ett inledande samtal med henne. Det var back in the days när jag var med i en studie, remember? Hm, maybe not, let me take you back:

Sahlgrenska, liksom många andra sjukhus, deltar i en massa forskningsprojekt hela tiden, där de kämpar för att komma fram till bättre och bättre behandlingsmetoder för oss infertila. För att göra det, behöver de guinea pigs, dvs frivilliga studieobjekt, dvs Yours Truly som väl aldrig tackat nej till en gratislunch? Så när det stod klart att vi skulle göra IVF fick vi frågan om vi ville vara med i en studie som handlar om bmi. Mitt bmi var at the time nästan 34. Sahlgrenskas gräns går på 35. En del andra landsting/privatkliniker drar gränsen vid 30. Forskningen har påvisat att ju mer normalt bmi desto bättre chanser på ivf, och när det gäller övervikt är det då särskilt viktigt att vara under just 30 i bmi. Sen signifikansen i detta med bmi som mått på hur en kropp mår etc etc alltså allt det där är ett ämne för ett helt annat inlägg, ångest och sorger och också det lovar jag att återkomma i, jag vet att jag har många medsystrar som kämpar med detta. Ja även icke "överviktiga" talar ofta om att "gå ner ett par kilo inför ivf" - det har blivit nåt slags hetsig naturlag nästan i ivf-kretsar och jag är mycket tveksam inför den utvecklingen och vill åxå väldigt noga påpeka att den ENDA orsaken till att jag hetsar om min vikt och har bantat ner mig är för att komma under 30 i bmi där det alltså finns vetenskapligt stöd för att chanserna blir bättre. Only that. Men, igen, låt oss återkomma till detta, ggggaaaaah finns så mycket jag vill säga i ämnet!!!!

Så, jag fick alltså erbjudande om att vara med i en studie som handlade om att hamna i en av två grupper: banta ner dig as fuck (medelst ersättningssoppor med stöd av dietist på Sahlgrenskas överviktsenhet) alternativt gruppen "Gå direkt till IVF". Jag lottades i gruppen som skulle gå ner i vikt, och i och med det gick jag ner 15 kilo (alltså det var slitigt as hell, orkar knappt gå in på hur det var att hetsbanta medan jag var i en djup livskris!) vilket ju var bra, men å andra sidan hann de inte med att sätta igång mig innan sommaren utan jag fick vänta totalt 8 månader på att starta med ivf från att vår utredning var klar till nässpray start. Det är ju eg, har jag lärt mig nu, mycket mycket mer än de utlovade max 3 månaderna och hade jag bråkat lite hade jag kunnat få gå till en privatklinik, men det visste jag inte då, utan jag bantade och väntade och genomled en ganska tragisk sommar. Well, allt om detta kan ni bläddra er tillbaka i arkivet för att läsa mer om ni är nyfikna. Låt mig komma till POÄNGEN (Gud vad jag saknat att skriva, märker ni det, märker ni hur mycket jag vill BERÄTTA, det är som ett återhållet behov, bare with me, jag lovar, det går över om jag bara får smattra och ranta här ett tag :))

Jag träffade alltså min behandlande läkare i mars 2015 för första gången, och nu i augusti 2016, efter två hela ivf-behandlingar och fyra insättningar för andra gången. Samtalet skulle handla om att gå igenom våra behandlingar och diskutera upplägg för den tredje och sista som erbjuds i landstingsregi här.

Jag hade massor av frågor, som alla hade bäring på ålder, vikt och alternativa metoder. Såhär kan vi väl lite sammanfatta samtalet.

Ur hennes perspektiv har våra behandlingar varit väldigt "Lyckade" så till vida att vi fått ut lagom med ägg, dvs jag har svarat bra på behandlingarna, de har alla befruktats, flera av dem har celldelats fint och flera har gått att både frysa och tina och bli blastocyster. Ergo; rent kliniskt är de dönöjda. "Ni är textbook!" utropade hon glatt. Med lilla detaljen då att ingen embaby velat stanna kvar...  Men det såg hon mer som formalia. "Inga garantier, men vi kör på här med er i höst och vi ändrar ingenting i behandlingen utan kör samma igen,  vi ser ingen anledning att ändra något med så här goda resultat." Och hon sa till och med, att OM OM OM det inte skulle funka hos dem så vill hon råda oss att köpa behandling privat. (Om vi kan. Vilket vi kan. Ekonomiskt. Emotionellt är en annan fråga, inlägg, liv - i framtiden.)

Ålder är mer av en faktor än vikten. Ja alltså jag är ju inte kvar på mitt låga fina bmi jag gick ner till förra våren utan har, som många av oss, lagt på mig igen. Inte så mycket som innan, men här satt jag med ett bmi på 33 igen plötsligt, efter denna miserabla depressiva sommar. Läkaren drog såklart igång hela "det är bra att väga så normalt som möjligt"-talet med hänsyn till ivf, lägre missfallsrisker och typ resten av livet blodtryck jadijadi. MEN, point bein, att hon tyckte ändå att ålder var lite mer av en faktor än vikten. Jag frågade rakt ut om hon tycker jag ska pausa ivf i ett halvår och kämpa ner mig typ 15 kilo under den tiden och då sa hon nej. Vänd på skutan, försök gå ner i vikt det du kan, men du fyller snart 35 (ni vet, den åldern då våra ägg skrumpnar och dör, jag kan höra dem ropa as we speak Saaave us mommy!!) och vi ska inte vänta för länge och chansa, nånstans är i den åldern kan det hända nåt drastiskt med äggen och jag vill inte riskera att du plötsligt inte svarar så bra på behandlingen som du gjort. Toppenbra med så raka besked tyckte vi!

Så pratade vi om alternativa behandlingsmetoder och jag frågade om en metod som heter scratching. Då sken hon upp. Sahlgrenska är med i en studie om detta, visade det sig, och Sahlgrenskas egna lilla favourite försökskanin TO THE RESCUE!!!! :D Och hallelooooo, vilken röta jag hade med detta också, jag lottades också här i ingreppsgruppen, det vill säga, jag ska få testa denna metod! De vet förstås inte om det verkligen har effekt ännu, det är därför de ska forska på saken (doh!) men jag är så infernaliskt glad över att få prova något annat, vad som helst! Att peppa upp sig själv för att göra exakt samma pissiga sak, en TREDJE gång, när jag vet exakt hur satans tung det är, har varit jättejobbigt. Så bara detta blotta faktum gör att jag känner mig mycket mer pepp, det blir The Itchy and Scratchy Shooow!! (Vi gör scratching + ICSI per default då min mans spermaprov var urusuelt dagen för vårt första äggplock, alla andra ggr har det varit normalt men då det var så dåligt den gången har de satt ICSI som standard på oss. Och inte mig emot!)

Så, in totales: Vi bestämde oss för att flytta fram ivfen ytterligare något mot vad som först var satt, men den blir här i höst alldeles strax och mitt projekt före dess är att försöka gå ner i vikt litegrann. Jag tror inte jag orkar/kan gå ner så mycket som egentligen hade behövts, men jag har redan gått ner nästan 5 kg  och vad viktigare är: börjat TRÄNA! Det har aldrig hänt förut! Men nu laddar jag inför min sista behandling och jag vill verkligen göra allt rätt denna gång, och med rätt menar jag inte att jag ska dricka spenat&ingefära-smoothie i soluppgången medelst solhälsning, utan rätt som i att faktiskt gå och träna för att få hjälp med endorfinerna. Jag vill må bättre. Jag har börjat omprioritera rejält på arbetssidan och likadant i det sociala. Träning, sömn och  de vänner som ger energi går först. Jag går numera på kvalitet framför kvantitet. Jag har färre nära vänner, men JÄVLAR vilken kaliber på dem!   Nu sista behandlingen vet jag exakt vad jag har att vänta, och jag är mycket mer förberedd.

Fru Infertil håller alltså på att göra sig redo. Putsar fjädrarna. Skakar boan. I oktober blir det åka av. Och ni får följa med. Om ni vill. <3


Ps: på min "Inlägg jag vill skriva"-lista står det bland annat: När vänner blir preggo - the real reason why barnlösa tycker det är jobbigt, ett inlägg om ätande/vikt&kostråd OCH, det kanske viktigaste av allt du kommer läsa i år: Fru Infertil har lyssnat på er, mina sanna fans. Det ligger ett litet BOKPROJEKT och gror! It is true!! Mer om det framöver, stay tuned, på Sveriges mesta barnlöshetsblogg.

xoxo


 

13 kommentarer:

  1. Åå, vad skönt att du är tillbaka! Finns få ställen som känns trygga och bra just nu, men din blogg är klart en av dom!

    Bokprojekt låter ju fantastiskt! Förhandsbokar en direkt! ;)

    Håller alla tummar jag har för att det ska gå vägen för er med den nya metoden, så spännande! Heja heja! :)

    SvaraRadera
  2. Heja heja dig! <3
    Så härligt med bokplanerna! :)

    SvaraRadera
  3. Härligt att du är tillbaka här! Å en bok, ja ja ja! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wee, känner mig pepp! Och rädd på samma gång! Typ som inför en ivf hehe ;)

      Radera
  4. Min kommentar försvann visst. Gör ett nytt försök :)

    Härligt att du är tillbaka! Få ställen känns lika trygga som din blogg just nu :) följer dig på instagram också men med min privata användare, så kommenterar inget där. :)

    Underbart med bokprojekt! Förhandsbokar en direkt! ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och spännande med den nya metoden ni har framför er! Håller alla tummar jag har för er! <3

      Radera
    2. Åh va bra att du gjorde ett nytt försök så jag får läsa den! Tack för välkomnandet, det betyder så mycket! Det är helt ok att inte kommentera på instagram o jag är oxå jätteförsiktig med att inte följa tillbaka såna som är "tysta" för ofta vill de inte outa för vänner etc vad de håller på med o då är massa gillanden o kommentarer från Fru Infertil lite avslöjande ;) Men glad att du är här! Och lovar att sända dig a signed copy den dagen :)

      Radera
  5. Hej kära du!! Nytt försök med ny flashig metod låter toppen!!!Här kör vi oxå viktnedgång för å fixa ett för högt bmi å högt blodtryck. Men hyser ett gryende hopp för att det blir en fin höst. Har skaffat Pt sedan ett år klyschigt men men så värt det trots att inte vikten kanske gått så fort som önskat. Men tänker faktiskt inte ge upp riktigt än. 😘

    SvaraRadera
  6. Jaaaaa bok på G me like😊 wiihoooo😊

    SvaraRadera
  7. Grrrr jag tror min gamla kommentar försvann... Om äggdonationsmötet, eller låter det bekant? Fick iaf idag besked om att proverna såg så pass bra ut så att vi får en Landstingsfinansierad IVF trots allt, lååååångt protokoll den här gången men Gonal F 300 och Menopur 150. Chanserna är dåliga men det där med hopp är kanske inte så dumt trots allt. :)

    SvaraRadera