tisdag 3 maj 2016

It aint over until the Red Lady sings....

....and sung, she has......

Ja, nu är det över. Som i ett trollslag är det plötsligt avgjort, färdigt, klart och avslutat. Mensen kom igång igår kväll, och jag blev mest lättad. Ja, ni vet ju, ni som varit i denna sits, hur det är. Det är svårt att förklara för er utanför. Hur man kan vara såååå otroligt svag, stark, känslosam, rationell, kall, hård, arg, glad, hoppfull, panisk - samtidigt. Jag googlade mammakläder, räknade ut bf, bokade in att jag skulle gå på föräldraledighet med start i jul, ungefär samtidigt som jag föll ner i det svartaste av mörkaste hål och bosatte mig på botten av en brunn, samtidigt som jag väste och fräste och var arg på allt och alla. Jag befann mig i ett tillfälligt utbrändhetstillstånd. Slutade sova, tappade ord, kunde inte tänka rakt längre.

Men, IVF-processer har också en barmhärtig sida. De fördröjer den förlamande sorgen. Den kommer först en tid efteråt, i mitt fall cirka en vecka. Jag tycker mig nämligen veta hur det funkar nu, med fyra misslyckade insättningar i bagaget, och jag har sett mönstret. När mensen väl kommer för mig är det aldrig en överraskning. Det är en besvikelse, men också ett efterlängtat avslut på något jag redan har vetat. Ni utanför kanske tror att vi sitter och tokbölar på toaletten när mensen kommer. En del gör säkert det, men jag tror majoriteten är som jag. Vi gråter inte när mensen kommer. Det blir för smärtsamt då, vi går snarare in i chock tror jag. Sen gråter vi (och med gråter menar jag inte fysiska tårar, utan mer den förlamande sorgen som måste ut) vid otippade tillfällen. Efter våra vänners gravidmagbilder på facebook. Efter vi berättat för våra mammor att ivf:en inte funkade i ett kallt sms: "Mens igår, Kram" (stod det iaf i mitt till min mor. Orkade inte mer). Efter vi kommit hem från en tuff arbetsdag. Eller före vi går in till en. Jag har själv gråtit på en parkbänk utanför kontoret vid flera tillfällen, det har plötsligt överraskat mig och jag har måst sätta mig för att hämta mig.

Sån är min sorg. Attacksorg. Vid-dåliga-tillfällen-sorg. Den är aldrig när den "borde" vara, eller när omgivningen tror att den är. Den smyger sig på, som när en liten lucka uppenbarat sig. En väg in. PANG säger det. Det händer sällan, men det händer aldrig när det mest uppenbart borde vara.

Som nu.

Det händer inte nu. Den röda tanten har sjungit sin starkaste sopran,  och jag... jag är mest... avstängd.



10 kommentarer:

  1. Åh vad tråkigt.... Denna besvikelse :/ känns väl igen då jag/ vi gick igenom det. Den stora ( och ibland) smärtsamma längtan. Det var det jobbigaste av allt med behandlingarna ( jobbigast tyckte jag) Hoppas så, att ni snart också får lyckas. Bryt ihop. Och kom igen. Det måste bara bli er tur. Hur många färska insättningar har du/ nu gjort? Stor kram! / Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort tack för ditt stöd Karin <3 Vi har gjort två färska insättningar och ett fryst. Kram

      Radera
  2. Jag önskar att jag funnit någon som du att följa när jag gick igenom det du går igenom nu. Ingen har satt ord på det på det sätt du gör. Det må vara en svag tröst, men jag vill att du ska veta att du hjälper många genom att skriva om det svåra du går igenom.
    Håll fast i varandra. Jag sänder er tankar och håller en tumme hårt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen ingen svag tröst, utan en stor sådan. Det gör mig verkligen innerligt glad. Och du ska veta att kommentarer här på bloggen, som din, hjälper mig. Tack.

      Radera
  3. Den förbannade attack-sorgen. Känner igen det så väl. För mig var det likadant när jag förlorade en mycket nära familjemedlem i en olycka- det slår till som en käftsmäll när jag inte är beredd och minst anar det. Men man får sörja på sitt vis. Många peppkramar från en annan IVfare, whatever its worth.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag beklagar att du förlorat en nära familjemedlem. :( Det är en sorg jag inte kan föreställa mig. Hittade just till din blogg och la till den på läslistan. Lycka till <3

      Radera
  4. Bra skrivet, och beklagar att det inte ville sig denna gången heller. Själv reagerade jag på samma sätt vid mina två sista inseminationer. Tom, avtrubbad och likgiltig.Dock nu vid min första IVF bröt jag ihop totalt när mensen kom i fredags. Jag vill inte vara, men jag är jävligt bitter! All styrka till dig!✊✊✊✊ Tack för bra blogg��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åk kära Em. FAN! Jag vet hur jävla hårt det tokblows att misslyckas i en behandling. Också jag har blivit helt golvad av sorgen ett par ggr, nästan överraskat mig själv. Allra värst var när frysförsöket ställdes in i höstas efter min första IVF. Samma vecka fick jag 3 gravidbesked och de graviditeterna har jag följt sen dess, de börjar titta ut ungar typ nu. När jag misslyckades på IVF2 kändes det nästan som business as usual. Man blir "van". Fast det blir man ju eg inte. Någonstans kommer det komma ut.

      Kram och styrka till dig. Bitterheten är på tillfälligt besök, ett sätt att överleva, inte en del av dig... så säger min psykolog. Jag försöker hålla fast vid det.
      Kram

      Radera
  5. Jag har svårt att ens föreställa mig hur det känns efter flera misslyckade försök. Men jag förstår vad du menar att man blir "van". Man anpassar sig till situationen. Har ni några frysta kvar? Vilken klinik går ni på?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man anpassar sig, o det gör omgivningen åxå, vilket är ganska konstigt. Efter första misslyckade försöket skickade folk blommor och kort till mig. Andra misslyckade var det bara "oh nej va synd, när är nästa då?" Uppåt framåt till nästa.

      Vi har en kvar i frysen (en blastocyst) och går på Sahlgrenska.

      Radera