lördag 18 juni 2016

Som en tung grå regnvåt filt

Ja, mina kära hjältinnor. Säg den lycka som varar. I ett par veckor fick jag segla omkring på små lätta moln. För att sedan kraschlanda. Känns ungefär som att jag gått ut i svinstian, rullat mig tre varv i leran och kaskadkräkts på mina egna skor, för att därefter gå till jobbet och hålla en föreläsning för 300 personer om vikten av att hålla sig själv fräsch. Ungefär så, känns det att vara Fru Infertil just nu.

Den stora långa bleka gråa sommaren (ja, deprimerade personer upplever inte färger lika starkt som andra, visste ni det? Och runtomkring mig är det just så... grått) sträcker ut sig framför mig. Jag har tagit långledigt. Nästan sex veckor kommer det bli. Och jag har bokat in massa resor till Europa. Både storstad och landsbygd och shopping och bad och rulla runt bland de italienska vingårdarna i Valpolicella och dricka ohemula mängder Amarone. För att jag kan. Satt just och klickade hem en resa till Paris i september med en vän. För att jag kan. Vi ska på Moulin Rouge. För att vi kan. Och inom mig, dött dött dött.

Jag orkar inte vara på instagram längre. Med ungefär tre månaders intervall förnyas mitt följarflöde. Nya ofrivilligt barnlösa tillkommer, och först väntar de på sina första ivf:er, beskriver besöken och proverna och blodproven och spolningarna och väntetiden, och jag känner igen mig och har peppat och förklarat och hejat och skrivit kommentarer så mina fingrar har blött. Som en annat orakel. Och så gör de sina ivf:er och för en del misslyckas det, och de kraschar och gråter och sörjer, och jag försöker trösta, vilket blir så futtigt och tomt och tunt med det lilla brustna hjärta-symbolen jag lämna. Och så har vi dem som lyckas direkt, och jag stämmer in i hurra-kören, och så lyckas ännu fler på sina frysförsök, och plötsligt är alla i mitt flöde gravida. För en del har bebisarna redan kommit, så länge har jag varit med i den här leken så mina fd ofrivilligt barnlösa instakompisar nu blivit helt "normala" bebisbildsspottande instagrammare. Och det är som att sitta i väntrummet hos barnmorskan varje gång jag går in på instagram. Och så känner jag mig som den största och värsta skurken i världen, när jag finner mig själv fingra på "unfollow"-knappen och slutligen trycker. Bort, bort, bort, bort. Jag orkar inte. Det betyder inte att jag överger de här personerna, eller är arg på dem, eller vill straffa dem. Det är ren självbevarelsedrift. Jag använder instagram för att få tröst. Inte för att störtdyka ner i ultraljud och bebisgosbilder. Jag orkar inte. Så nu har jag gjort en bebis&gravid-rensning på mitt instakonto för Fru Infertil. Och vet ni hur lyckad och hjärtlig och generös och välvillig och mysig man känner sig då som människa?!  Inte särskilt.

Och så mysigheten i att skriva hela ovan stycke och fortfarande stå för sig själv som människa. Bitterheten som bara pyr och river och osar i mig och om mig. Tomheten. Så tomt är det, utanför IVFbubblan, så jag längtar in igen. I någon mening. Och så skönt att vara utanför. I en annan mening.

Min ålder har aldrig bekymrat mig innan, men nu slår det mig med all kraft. Jag fyller 35 i höst. Jag har 5 fertila år kvar. BARA FEM?! Och ett halvt av dem kommer jag slösa bort nu med min jävla satans förbannade paus. Jag har dock en stor jävla rövfördel jämfört med så många andra. Ja, dels globalt förstås, men jag orkar inte gå in i den stora jämförelsen med hela jordens fattigdom etc för isf kan jag ju lägga ner mitt pipande i detta nu, utan jag menar specifikt jämfört med många andra ivf:are. Min man och jag har inga förmögenheter, ärvda pengar eller vinster, men vi har båda fina goda löner och har levt tillsammans i åtta år. Vi har alltså gott om pengar att röra oss med. För oss är det inte ett problem att köpa ett trepack ivf:er. Det skulle vi kunna göra imorgon, utan att det skulle påverka vår ekonomi det minsta. Och det är förstås en stor jävla trygghet. Jag kan alltså ivf:a mig till månen om jag vill. Tre om året, smackpangbang. Eller ja, hur länge nu läkarna vill ha mig.

Men detta faktum fyller mig både med tröst och förtvivlan. Läste en artikel som beskrev hur det i någon mån var "lättare" för ofrivilligt barnlösa innan ivf-tekniken fanns, eller åtm blev så bra som den är idag. På den tid man bara fick/kunde göra ett försök. Och gick inte det, så var det över. Chansen att få eller köpa fler, fanns inte. Och då kunde man börja sörja. Men mitt sorgearbete kommer aldrig igång. Vi får ut ägg. De befruktas och de överlever och de blir blastosar. Och jag är "bara" 35. Och inte alltför fet (även om jag gått upp nu igen sen de misslyckades + jag har slutat snusa. Är det inte det ena så är det fanimig det andra...) Säger vår läkare till oss. Och lägger till, att prognosen är god.

Men hur i helvete ska man orka lita på en god prognos, när det bara misslyckas och misslyckas och misslyckas? Hur många ivf:er ska jag orka göra? De två långa hormonbehandlingar jag redan gjort har haft en ENORM inverkan på mitt hälsotillstånd, fysiskt och mentalt. Det är en känslomässig och fysiologisk bergochdalbana utan dess like. Upp i vikt, ner i vikt. Upp i humör, ner i humör. Nästanvaragravid - stå på tröskeln till att allt ska vara över, att kanske få vakna upp ur den här jävla mardrömmen, det är så nära så vi känner doften, det sex dagar gamla friska stora fina hundracelliga embryot som överlevt allt och trotsat alla odds växer i min livmoder och jag tror, jag vågar tro, jag orkar hoppas, jag reser mig över allt. Och så. Pang. Blod. Jag blöder och krampar och värker ur mig det som kanske en gång skulle kunna varit. Och allt runtomkring är som vanligt. Och jag kan inte bryta ihop. Det går inte att falla, för det finns inget att sörja. Inget har hänt. Annat än att jag satsat allt jag hade och lite till, och ändå behövt möta ett misslyckande. Hur ofta möter vi det i våra liv? Att vi ger något allt vi har, jag menar varje tum av vårt mod, ork, hopp, och inte lyckas?

Well, consider me a failure. Jag bugar mig ödmjukt. Kryper undan in i kulisserna. Jag har givit upp. Helt släppt de vänner som inte höll måttet utan så mycket som ett hejdå, eller en förklaring, eller ett enda försök till att försonas. Jag skäms och känner mig som ett enda stort misslyckande. Jag känner mig osäker nästan hela tiden och har så svårt att höra min inre röst. Vem är jag?  Vem är den här personen som intagit mig nu? Är detta jag, nu? Psykologen säger att det är en livskris och en person på besök, som kommer lämna mig när detta är över. Att denna ledsna, bittra, kraftlösa, missunnsamma person inte kommer att vara jag för alltid. Jag försöker verkligen vara som vanligt. Igår gick jag ut och tog två glas champagne på en dyrig innergård med min chef. Där satt jag i mina guldglittriga pumps och powerjacket och diskuterade högtravande ämnen. Inom mig hörde jag bara orden "fejkfejkfejkfejkfejkfejk". Med ett eko av "meningslöst, vad spelar det för jävla roll egentligen, vad sa du nu, varför sa du så, tänk om du sa fel, varför tycker hon om dig, hon kanske inte vill sitta här med dig, ingen vill sitta här med dig, du kommer förlora alla vänner du har, de är bara kvar av artighet, du bidrar inte med någonting längre."






Jag inser att detta inlägg tangera någon slags gräns för vilka tankar och känslor jag borde dela med mig av. Det är ovanligt att människor gör det, in this day and age.  Sorg är skam och får inte luftas eller visas i vårt samhälle. Men jag vet också, alltså helt jävla förlorad är jag ju inte, att det jag nu genomgår och upplever, är en HELT FUCKING NORMAAAAL SORGEREAKTION och det finns därför ingen egentligen anledning att hetsa upp sig över det. Ingen behöver alltså skriva "men herregud, du ska inte sjukskriva dig?!?!?!" i en kommentar eller i ett mejl. Så här är det också att vara ofrivilligt barnlös och genomgå flera misslyckade ivf-behandlingar. En helt normal reaktion. Och ja, jag vill visa också den sidan. Mitt i all min styrka, mod, och from time to time galna glättighet och skarpa syrliga humor och cynism, i all min kärlek och omtanke och välvilja mot mig själv och andra, i all överlevnadsinstinkt finns också detta.

Svärtan.


Och i den, ljuset. Om en timme kommer min vän. Vi ska färdigställa Paris-bokningen, välja vilken kväll vi ska på Moulin Rouge och boka hotell. Och jag har köpt hem champagne. Jag sa att allt är grått. Grått, grått, grått. Men vet ni vad grått består av?

Svart.
Och vitt.

Mörker. Blandat med ljus.

17 kommentarer:

  1. Du är så jävla klok, ärlig, underbar och fantastisk att vore jag inte gift och hetro skulle jag bjuda ut dig på date ögonaböj! Vet inte vad jag kan säga för att lindra, ingenting. Men igenkänning på hög nivå är det. Så skön bekräftelse att alla de där känslor/tankar som bubblar inom mig, får ord på sig tack vare dig. Så även om den där Herr Livskris är på besök finns Fru Infertil kvar - det vita och det svarta... Människa så klarsynt du är! Heil Mary och bug och bock. Rensningar är nödvändiga. Sociala medier suger. Men de är bra för reflektion och referenser ibland. Tack för att du inte får mig att känna mig så ensam i denna värld. Ha en fin lördag med Paris-planerna ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, men MY DEAR alltså jag tycker inte att en så futtig sak som ett äktenskap ska komma i vägen för TRUE LOVE?!?! :I Din kommentar lindrade massor, brought a smile on my face och det är värt mer än triljoners visdomar! (Vilket din kommentar dock innehåller OCKSÅ!!) Kram!

      Radera
    2. Hej, jag vill bara säga ett stort tack till Dr. OGUNDU för vad han har gjort för mig, tog han tillbaka den man jag älskar och vårda med hela mitt hjärta, en man som lämnade mig för en annan kvinna för bra 6 månader, med 2 barn, jag bara bestämde sig för att kontrollera vissa spell caster-talet, men alla hålls lura mig, tills jag träffade Dr OGUNDU, som berättade allt kommer att vara över .until han berättade att min man kommer att vara tillbaka i två dagar, är så tacksam idag att min man är tillbaka till mig och vi är glada och han vill alltid vara vid min sida, jag kommer råd du folk inte att falla i fel händer, men att kontakta Dr. OGUNDU som är pålitlig och rakt framåt, kan du kontakta honom via e-post drogunduspellcaster@gmail.com
      Om du också behöver lösningen till problemet, kontakta honom också.
      1) Om du vill att ditt ex tillbaka.
      (2) kärlek stava
      (3) Du vill främjas på kontoret.
      (4) Du vill kvinnor / män att springa efter dig.
      (5) Om du vill ha ett barn.
      (6) Du vill vara rik eller vinna ett lotteri.
      (7) Du vill binda din make / maka att bli din för evigt.
      (8) Om du behöver ekonomiskt stöd.
      (9) Om du inte kan tillfredsställa din partner.
      (10) om du vill stoppa din skilsmässa.
      (11) om du vill skilja dig från din make.
      (12) om du vill att dina önskemål kommer att beviljas.
      (13) Graviditet stava att tänka barnet
      (14) garanti du vinner oroande rättsfall och skilsmässa oavsett scenen
      (15) Stoppa ditt äktenskap eller förhållande från att bryta isär.
      återigen e-postadressen är drogunduspellcaster@gmail.com kontakta honom omedelbart

      Radera
  2. Jag känner verkligen igen mig i dina tankar, att ha förutsättningarna - att ha ett bra liv, att ha allt - utom det där...
    Jag gillar dina texter och följer dig även på Instagram!
    Du är viktig för mig! När jag läser dina texter så känner jag mig inte fullt lika ensam.
    Skickar en kram och hoppas att nästa IVF blir ert!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket, det var väldigt fint skrivet till mig, så gott att du tog dig tid och det värmer verkligen att du säger att jag är viktig för dig. Det gör det lite lättare på nåt vis, att veta att någon annan kan ha nåt lite nytta av detta svarta mörka är ju ett litet ljus i mörkret.. Även om jag önskar att vi alla slapp detta. Stor kram och dito!

      Radera
  3. Åh, Fru Infertil - min räddare i nöden - du vet inte hur ofta dina texter träffar mitt i prick. Dina ord är verkligen ljuset i mörkret som visar att nej - jag håller inte på att bli galen. Det finns andra SOM KÄNNER LIKADANT!!! Och oj, vilken tröst det är.

    Jag hade en lärare på högskolan som sa så här: Livet är inte svart och vitt - det är klatschigt grått!

    Kram till dig underbara människa!
    /Hedwig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men kära Hedwig, vilken underbar lärare och ännu underbarare Hedwig! Klatschigt grått, that's the colour of the season! :* <3

      Radera
  4. Dina texter borde bli en bok! En form av handbok för alla vänner och familjemedlemmar som inte kan förstå vad det innebär att kämpa så intensivt för lyckan att få bära ett barn. Håll näsan över ytan, du kommer igenom detta... Också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hihi, ja, varför inte. Nåt ska en ju ha att göra med all sin barnlösa tid :) Skämt åsido, det är otroligt snällt av dig att säga så till mig!!! Och tack för ditt pepp och ditt stöd, det betyder så mkt!!

      Radera
  5. Åå, det gör ont i mig när jag läser det här. Vad jag önskar att jag kunde lätta din sorg på något vis. Kramar! ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram tillbaka, lite medkänsla räcker så långt, så långt <3

      Radera
  6. Du är grym på att förmedla det vi troligen alla känner! När folk nu ifrågasätter varför jag är bitter nu för tiden, säger jag det du svarade tidigare på en av mina kommentarer. Bitterheten är bara på besök! Och det känns skönt att kunna säga. Du ska bara veta hur mycket du hjälper oss andra ofrivilligt barnlösa, du formulera det vi känner till ord. Du får oss att känna oss mindre ensamma och jag hoppas hoppas hoppas att det blir er tur inom kort. Jag hoppas så mycket så det gör ont i mitt hjärta. smärtan sorgen och krisen är hemsk, att vakna och inse att man fortfarande är i skiten. jag är vanligtvis anti sjukskrivningar men kan själv inte längre hantera situationen, så är sjukskriven 50% sedan i tisdags. 50% fullt presterande glad kollega och de andra 50% ska jag försöka göra något jag tycker om. ( finns ju inte direkt så mycket man tycker om nu för tiden) Jag vill skicka så mycket kärlek och styrka som det bara går till dig💕💕 Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow, så fantastiskt du skriver till mig, jag blir rörd, varm, glad, tröstad! Men så tråkigt att det blivit så tungt så du fått sjukskriva dig. Jag kan dock verkligen verkligen förstå det och hade inte semestern varit runt knuten hade jag också sjukat mig tror jag. Jag är SÅ utmattad nu! Jag skickar kärlek och styrka tillbaka till dig och önskar dig en ro- och kraftsamlande sommar!! <3

      Radera
  7. Säger som Em och din psykolog, bitterheten är bara på besök och det är skönt att höra någon sätta ord på den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är bra att påminna sig om det!!

      Radera
  8. Ofrivillig barnlöshet är en livskris som närmast går att jämföra med att förlora en nära anhörig eller drabbas av livshotande sjukdom. Bra att du har en bra psykolog. Vill bara säga en sak till - kram! Kristina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det verkligen, känns konstigt att "jämföra" sorg men många förstår inte hur djup och allomfattande denna kris är. Så tung och svart, fy sjutton. Stor kram till dig Kristina <3

      Radera