Ja herregud vilken rysare det var där på slutet! Ni riktigt kände väl spänningen drypa hela vägen från Medelhavet och hit?! För mycket riktigt; den glada gubben flinade så brett och hjärtligt mot mig på måndagsmorgonen där på hotellet, och jag, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så jag gjorde bägge. Och fick plötsligt panik. Be careful what you wish for indeed. Det gick upp för mig att jag skulle göra en återföring sex dagar senare!
Men först, få tag på Sahlgrenska, för att berätta om ägglossningen + ställa alla mina nojande frågor - och det var verkligen inte en smal sak. Jag kom fram fint på telefonsvararen och de skulle ringa upp 20 min senare sa de, men 40 min gick och ingen ringde. Så jag ringde igen och fick nu en tid till... FÖR FEM MINUTER SEDAN?!?! 0_o Paniken steg. Mannen lunkade av och an och blev otålig. Vi kan väl gå ner till poolen, tyckte han, ungefär sjuhundra gånger.
GÅ NER TILL POOLEN?!! skrek Fru Infertil i falsett. "Om de ringer då? Ska vi diskutera vårt framtida barn nere vid POOLKANTEN ELLER?!? Who does that?!?
Wellz.... Proudly introducing... Me :)
För till slut gick vi faktiskt ner till poolkanten, solen strålade, vi var i Paradiset, och jag orkade liksom inte noja mer. Det fick bära eller brista. Jag fortsatte ringa var tredje minut, och så plötsligt kom jag igenom! Jag pratade med en enormt lugn och vänlig barnmorska som blev förvånad över att telefonsvararen gått igång "vi har inga i kö" och som därefter svarade på alla mina frågor. Nästan alla. Hur hög chans till success på ett frysförsök ville hon inte svara på. "Vi säger bara att det är... högre". Oooookej.... Men, det viktigaste var i allafall detta; Det var helt i sin ordning att jag kissilurat på morgonen, även om det kändes det ena eller andra i kroppen och även om LH var hit eller dit senare på dagen. Hon räknade sex dagar framåt, och välkomnade mig på återföring. Jag lade på. Sen kom tårarna. Jag grät av lättnad, där i stekande sol vid poolkanten och Medelhavet böljande just nedanför...... Sen beställde jag in en fet drinkajivvel ^^
Så med den dramatiken fortsatte vi veckan ut, och jag insåg plötsligt att jag måste sluta snusa, vilket jag var helt oförberedd på, och att jag inte bantat ner mig som jag ville, och att mannens födelsedagsfest kröp närmare, hur skulle vi orka klara allt, jag är INTE REDOOOO!!
Från ena nojet till det andra, så är det att vara ofrivilligt barnlös, det finns liksom inga perfekta tillfällen eller tajming. Det passar alltid rätt dåligt. Men är alltid, alltid, av absolut högsta vikt. Så, inom loppet av 24 timmar låg jag på två britsar; en på los beachos och en på Sahlgrenska. Ni vet alla vilken jag föredrar. Och vilken hejdundrande succé det blev.
Jag har aldrig gjort ett frysförsök förut. Det förra dog tyvärr vid upptining, vilket var ett så onämnbart trauma så jag inte har ord för det. Det var tusen gånger värre än att misslyckas vid första färska insättningen. Det var "sista chansen" liksom, vår enda chans, och så fick vi inte ens prova vår lycka, utan fick vackert ställa om allt och ladda om alla energi till ännu en ny tung ivf-behandling. Men detta frysförsök denna gång var som en lekande dans. Jag var brun, snygg, sminkad och inte alls så bloated av alla hormoner som man annars är. OK, sprit- och fet mat-bloated istället, men hellre det ;) Och så var det på en söndag, så jag slapp hetsa iväg från jobbet, och kunde åka raka vägen hem i soffan efteråt. Det var på det stora hela en fin dag. Och vet ni vet, det lilla embabyt började faktiskt kläckas ur sitt skal när mami o papi kom in i rummet. "Men, titta, det har börjat kläckas!" utropade embryologen när hon tittade på det just innan återföring. Så, det var full fart på den lella rackaren, och nu bor den i mig! Vilket känns helt stört. Det är en känsla som inte går att förklara för någon annan, det går inte att jämföra med vanlig tid mellan ägglossning och mens, som jag ju upplever varje månad. Detta är något helt annat. Laddat. Intensivt.
Och nu... nu tar snart ett helt annat kissbonanza sin början...
Åh herreGUD! Många kramar!
SvaraRadera