onsdag 16 december 2015

Hopp, avundsjuka och statistik

Goderafton mina trumslagare och hovrensare! Hur har ni det i julstöket? Nu lackar det verkligen, inte sant? Den här frugan har just satt upp julgranen, med bittra grymtningar som jag fick dölja för maken mellan glöggsipparna, medan vi lyssnade på It's the most wonderful time of the year... Vilket normalt sett är min favoritjulsång, för ja, det har varit the most wonderful time of the year för mig. Nu däremot, är det the most crappy time of the year för mig. Det är i termer av blöta strumpor i stövlarna, meets bad hair day meets månadskortet på bussen har gått ut och du upptäckte det först när du gick på och vakterna kliver på på nästa station. Ungefär så, bara så att ni ska få ett grepp om det. Om det var lite vagt, inledningsvis. Om det kanske inte har gått fram, att Fru Infertil numera är The Grinch och Uncle Scrooge combined.

Senaste dagarna har julmyset dessutom nåt helt nya höjder, då jag fått flera gravidbesked. Två av mina absolut närmsta vänner blev spontangravida. Hoppsansa så det blev. Och nej, jag är inte missunnsam gentemot dem. Jag är förbannad för att det inte gäller mig. Det är fullt möjligt att ha dessa två känslor samtidigt. Men se det räckte inte. Och så har jag ju haft alla mina triljarders bekanta jag hänger med på Instagram. Och där har graviditetsbeskeden nu börjat dugga tätt, och det som i början var mysiga främlingar att följa och finna kraft och tröst i, har nu blivit som vilken random preggobildström som helst. Magar och ultraljud. De slutar kommentera på mina bilder, jag slutar kommentera på deras, för vi tillhör olika världar. De har lämnat mitt land, och gått in i preggolandet. Med ALL RÄTT så tro nu inte för ett ögonblick att jag tycker att någon av dem har gjort fel, men se jag vände mig till infertilitetsgänget för att finna likasinnade. Inte för att följa med folk på ultraljud och sockstickande och föräldraberättande. I så fall hade jag ju kunnat signa upp på tidningen Mama eller Vi Föräldrar and be done with it.

Furthermore, i början av hösten teamade jag upp med ytterligare två kompisar som jag kände sen innan, som också gjorde IVF. Ingen bor i min stad, men vi hade intensiv facebookkontakt om allt. Hur går det med sprutorna, hur mår ni, när är äggplock, etc etc. Det var så otroligt skönt att ha den kontakten så ni anar inte. Någon som förstod. Som jag dessutom kände. Och för mitt stilla sinne tänkte jag, att enligt statistiken ska i alla fall en av oss bli gravida här på första rundan. Då kan de andra två trösta varandra. Har vi tur kanske alla tre blir pregg, varför inte, vi är alla friska och fina och unga. Har vi riktig otur så blir två av oss gravida, och stackars stackars STACKARS den tredje, hur ska det gå för den?

Jo, jag kan nu berätta hur det blev för den tredje. Proudly introducing.....



Tadaaaaa! Fru Infertil!


Jopp, de andra två blev gravida på sina första IVF-försök. Jag sumpade inte bara första, utan även frysförsöket. Och ja, jag vet att det inte var jag personligen som sumpade det, det var inte mitt fel, men döm av min förvåning när jag insåg, att jag nu inte bara är en person som är DJUPT avundsjuk på människor som blir gravida spontant, jag är nu också klädsamt ASAVUNDSJUK på dem som kirrar det på första IVF-försöket. Som om de inte gått genom helvetets eldar för att komma dit. Det VET jag ju att de har. Men inte desto mindre har jag nu alltså nått dit så jag är avundsjuk och tycker att de inte vet vad lidande innebär, för de har minsann inte en sumpad IVF i bagaget.....


Ååååååh, barnlöshet, du gör mig så satans OHÄRLIG!!


Men, nu ska jag alltså komma till poängen - ursäkta att det tar sådan tid, glöggen gör mig lite splittrad - och det är att när jag berättar för andra om de här vännerna och instagrammarna som blir gravida på sina IVF:er så säger folk, och detta är i princip helt utan undantag:

MEN GUD SÅ BRA- DÅ MÅSTE DU VÄL ÄNDÅ KÄNNA HOPP NU DÅÅÅÅÅÅ?!?!?!?





Öh. Nä. Alltså, JAG blir ju inte mer gravid för att de blev gravida. Vänta, måste kolla efter i lella magen, hoohooooo lilla bebis - är du däääär? Ne. Det var du inte.

Jag har aldrig varit under föreställningen att IVF aldrig funkar, så att nu när jag sett att det funkar för någon annan andas ut och tänker att det därför kommer funka för mig också. Det verkar dock andra göra. "Ahaaa det GÅR att bli gravid med IVF, ja men DÅ måste ju Fru Infertil bli glad!!"

 Jag har redan högt förtroende för behandlingen. Det funkar för ca 30 %. Gott så. Jag känner till statistiken - och jag vet också (damn you education!!) att det inte funkar som att för varje försök jag gör så ökar det chanserna, för mig, att jag ska lyckas. Det är som att slå en tärning. Du kommer troligen slå en sexa tids nog, men för det finns inga garantier. Sannolikheten är låg, men du kan slå allt utom sexor livet ut. It happens. Shit happens. Det troligaste är att jag kommer att lyckas och bli gravid genom behandlingen, helt klart, men andras success rates varken ökar eller sänker just MINA chanser, så därför varken ökar det eller sänker mitt hopp baserat hur det går för andra.

Men ändå är det som att jag förväntas ta de här lyckade berättelserna som en slag försäkran för egen del, och det förstår jag inte riktigt varför jag ska göra. Det kommer inte som en överraskning för mig att människor blir gravida genom IVF. Men det hjälper verkligen inte mig att bli gravid. Det hjälper dem att slippa vara i den här pissiga sitsen och bless them för det, herregud vad jag inte önskar någon detta, allra minst mina vänner.  Så sjukt glad och lättad över att de slipper vara i skiten, ASFÖRBANNAD för att jag är i skiten. Och det tänker jag faktiskt förbehålla mig rätten att vara.

Jag är inget optimistiskt mysigt bundle of joy inför detta med IVF-behandling. I am so sorry and I hate to burst your bubble om du kom hit i en förväntan av en person som sitter i startgropen och gungar och peppar och slår sig på knäna och NU JÄVLAR SKA DET GÅ!!!

Jag orkar inte damma upp den energin, för jag står inte inför ett lopp där jag ska tävla mot någon annan. Jag är en människa i en djup livskris, som är stolt över att jag gick upp i morse, och än mer stolt över granen som står där och tindrar mot mig och över att jag gick till jobbet igår och dagen innan det och året innan det och att jag kommer gå dit imorgon också. Jag är stolt över att jag peppar och följer och stärker så många vänner och bekanta i deras kamp för att bli gravida, och jag önskar mig så innerligt detsamma tillbaka, och är så tacksam för att jag får just det på den här bloggen. Av er. Ni är guld värda. Ni får hemskt gärna känna hopp för mig. Jag känner hopp för er. Men vet att när ni lyckas, så vill jag inte ha kommentaren att nu kommer det lyckas för dig också. Vi vet inte om det kommer lyckas för mig. Och jag vill gärna bli tagen på allvar i den ovetskapen. Få vara en stund i den osäkerheten och rädslan. Kanske vore det bättre om jag mörkade den tanken, duckade den, låtsades som att den inte fanns. Jag hade troligen mått bättre då. Men mer gravid, det hade jag inte varit.







22 kommentarer:

  1. Oherrejesus, din blogg är så amazing. Alltså, alla dessa känslor när omgivningen blir gravida... Jag blir fan helt knäckt. Och skäms. Oavsett om det är en kompis, släkting, arbetskamrat eller jävla Elsa Billgren. Och min make fattar inte alls, han har fortfarande så mycket hopp, medan jag sniffar på den nattsvarta tanken att vi kanske förblir barnlösa. Alldeles för tidigt, vill tilläggas, för vi är fortfarande under utredning. Hittills hypotyreos hittad. Men hur kan varje månad vara så låååång? Och hur kan allt annat i livet ha bleknat i jämförelse med det här livsomvälvande målet (som fortsätter att flyttas längre fram hela tiden). Förra julen skulle vi ju ha en bebis "åtminstone nästa jul". Nehepp, det blev inte så. Och min makes mormor kommer som vanligt fråga på julafton "Ska ni inte skaffa barn snart? Jag vill ju gärna hinna blir gammelmormor innan jag dör." Ja herregud, the struggles of life. Hälsningar / Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oherrejesus, nu blev jag helt knäsvag av berömmet :-) Jag känner precis som du, knäckt och skäms samtidigt, uh det är dötungt att bära!

      Min make har också haft ett mkt starkare hopp än mig hela vägen, eller kanske fram till första misslyckade ivf:en. Jag var rätt neggo hela vägen fram t dess åxå, men nu har han joinat the dark side och vi kan ha låga förväntningar tillsammans.... ;/

      De frågor du ställer dig har jag också ställt mig, om och om igen. Särskilt runt julen, då jag inte alls ser någon glädje eller lycka i det, utan bara funderar på strategier att ta mig igenom det. (Champagne står högt på den listan.)

      Hypotyreos, tråkigt att höra. Men kanske skönt att få åtminstone en delvis förklaring, eller hur känner du? Jag har tyckt det varit dubbelt att vi är oförklarligt barnlösa. På ett sätt firade jag att vi är "friska" - och efter vår utredning tänkte jag att det skulle gå, bara jag gick ner i vikt. Så det gjorde jag, men fick ingen bebbe ändå... O så nu har jag börjat tycka det är jobbigt att det inte finns nån förklaring, varje månad tror jag att det ska gå liksom. Enormt frustrerande.

      Din makes mormor kanske borde få en artig tillsägelse av din make?

      Önskar dig en så god jul det bara går!

      Stor kram!

      Radera
    2. Nämen allvarligt så är din blogg den första som givit mig tröst (och skratt). Sådan tur vi andra har som har dig!

      Makens mormor är ju dement... Så vi har inte berättat för henne (eller någon annan släkt för den delen). På köpet glömmer hon ju att hon frågat, så har man tur blir det flera gånger. ;) /Anna

      Radera
  2. Amen. Tror jag skiter i mina inlägg om hur man känner å upplever denna grymma värld, hänvisar hit i stället för damn vad du sätter ord på't! Bara de här att man förväntas känna hopp då "alla andra"" lyckas med behandlingarna...till en början kanske men inte nu. Nä... Nu känns de som man hamnar mer åt de där % som inte lyckas. Nån måste ju höra dit å, å nu är de så att man inte enbart blir omkörd av fertila människor utan även infertila. Falska hopp är inget jag vill omge mig med å en annans ivflycka är inte min å inget tecken på att jag kommer hamna där heller. Svamlig kommentar blev de nog men tolkbar hoppas jag :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ska du verkligen inte skita i, vi behöver vara många som sätter ord och särskilt våra egna ord med vår unika prägel. Så kanske världen snart börjar förstå! =)

      Helt och fullt tolkbar kommentar och inte ett dugg svamlig. Helt spot on!!

      Radera
  3. hej fru infertil. jag är en av de där fertila, som springer om. jag vet inte hur jag hamnade just här på din blogg. och jag tänker inte kommentera någonting om att vara barnlös, för jag har ingen aning, och oj vad jag inte har haft en aning. jag kan bara vagt försöka sniffa mig till en sådan livskris, men jag har ingen koll. men låt mig få kommentera om ngt annat ist! för gudars vad du skriver! så jävla bra o rappt du skriver om någonting så svårt. läser tusen gånger om hellre din blogg än tylliga, gulliga allting är så jävla bra elsa billgren. eller ja, hon har det väll också svårt ibland, men tycker då rakt inte hon kan förmedla det med känsla! men det kan du! (önskar ba såklart att jag hade upptäckt dina texter o de inte hade behövt handla om just det här) sen hejjar jag på dig också. håller tummarna för sexan! snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du vad, det tyckte jag var en så fin kommentar så jag läste upp den för min man. Ett väldigt fint sätt att närma sig något du inte har så stor insyn i, att uppmärksamma utan att värdera. Very well done! Jag blir jätteglad för det!

      O förstås blir jag superglad över din fina respons på mitt skrivande!!! Jag skriver snabbt och varken tänker eller redigerar det så mycket, bara häller ur mig det exakt som jag känner det, för då blir det mest rätt tänker jag. Börjar jag fundera för mycket är risken att det inte blir något alls, för det är så himla känsliga ämnen, och många läsare är känsliga också så att säga och jag vill inte kränka någon, men jag vill också berätta MIN historia.

      Många personer som "springer om" kan bli rätt störda kring detta, känna sig attackerade eller som att de har gjort något fel. Mer än en gång har jag fått höra "vadå har inte jag rätt att vara glad för/trött på mitt barn eller bara för att DU inte kan få barn?". En blir ju svarslös på något sådant...

      Så, jättefint att du kommenterar och med sådan respekt och omsorg också. Heja dig tillbaka!!

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  5. Så fantastiskt du skriver! Helt ärligt, naket o galet modigt! Jag kan bara säga att jag förstår dig helt å hållet. Har även jag misslyckade försök bakom mig, fått höra dumma opeppiga kommentarer osv. Tror bara människa har svårt att stötta å peppa i dessa lägen, blir bara dumt å ogenomtänkt tyvärr! Även om välmening finns där. Jag vet oxå hur svårt dt är att leva med båda fötterna i ena delen av ofrivillig barnlös o gravid. Mkt skam, ångest o dåligt samvete för alla som fortfarande kämpar. En har inte glömt sin egen kamp för att en fått plus på stickan. Snarare svårt att tillhöra ngt av dt eftersom en inte känner att en passar in i ngt fack. En sån kamp syns sällan utanpå å tankarna tar upp ens vardag hela tiden. Nä fy detta önskar man verkligen ingen! Men fan vad stark du är. Var stolt över din gran,att du orkar upp mm för du är så grym som gör allt detta. Kram från en som vet hur dt känns

    SvaraRadera
  6. Åh, så mycket jag behövde ditt inlägg just nu! Det satt mitt i prick. Mitt sargade hjärta behövde få läsa det jag inte vågar säga högt själv...

    Har precis varit på vul där mitt andra MA konstaterades. Tre frysåterföringar och orden "du blir åtminstone gravid" låter och smakar ännu bittrare nu. Precis som du säger - jag blir inte mer gravid av det! Min avundsjuka mot gravida kvinnor har legat latent i några veckor, men har nu kommit tillbaka i fördubblad styrka.

    Jag ska nu ta och slicka mina sår, gråta av bara helvete och låta mig vara så ledsen som jag är. Sen ska jag ta och dricka ett stort glas vin på julafton. Och har inte julgranen kommit upp - så är det helt ok det med!

    Kram
    / Hedwig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hedwig! Fansjävlaskitshelvetesapa så orättvist och grymt och sorglig och onödigt rakt igenom att du får gå igenom och bära detta tunga! Önskar jag kunde lätta din börda, och om jag kan göra det i en millisekund bara med något inlägg som berör dig, så är jag jätteglad för det...

      "Du blir åtminstone gravid" till någon som fått missfall tycker jag låter som en osedvanligt hjärtlös och obetänksam kommentar. Som om ett missfall skulle vara en tröst mot barnlöshet, jag fattar ingenting?!

      Ja, gråt av bara helvete, och ta ett glas vin eller en flaska champagne eller en kopp te, gör vad som känns mest rätt för dig! Julgranen kan dra nåt gammalt över sig - känner du ingen lust för det så låt de kulorna ligga i någon källare och damma tills du längtar efter dem.

      Kram

      Radera
  7. Jo nog finns tanken och rädslan där. Vi blir nog aldrig gravida. Vi är nog en av dessa par som inte lyckas. Samtidigt har jag en man som har stort hopp om att vi ska lyckas, så vi krockar där. Jag hoppas och håller tummarna för dig, för oss och alla andra ofröbara såklart, men vetskapen att det kanske inte kommer gå finns alltid där bak. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det verkar som att många par har det upplägget, att en kompenserar för den andras bristande hopp. Jag hoppas så för dig också kära Soya!!!!

      Radera
  8. Ännu en text som satte ord på mina tankar, du skriver så bra. Och hjärtskärande. Jag tror att det ligger i vår natur att försöka hitta lösningar när vi vill trösta någon, oavsett om vi har kompetensen att komma med lösningar eller inte. När det hade räckt med att bara verkligen finnas där.

    Själv är jag lite knäpp när det gäller andras graviditeter, jag tror jag undermedvetet ser det hela lite som en slags tävling som jag ständigt förlorar. Så jag blir inte bara avundsjuk, utan också besviken på mig själv över att jag inte lyckas bli gravid. Och ibland tänker min konstiga hjärna att snart finns det inga platser kvar, snart har alla gravidplatser fyllts upp och jag kommer aldrig att få plats där. Så fungerar det ju som tur är inte heller, men ibland kommer den stressen smygandes och blandas ut med rädslan som redan finns där.

    Ja det är inte lätt det här och om vi inte var starka innan så är vi det definitivt nu (även fast det inte känns som det ibland).

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Typ som när jag läste statistiken om barnlöshet INNAN vi försökte bli med barn, och märkte att att par runt oss blev snabbt gravida. Drog slutsatsen att vi därför skulle få problem, bli de där 20 % som inte blir gravida inom minst ett år. Någon av oss var ju tvungna att få problem, det var bara vi kvar. Även om statistisk inte funkar så på individnivå, så stämde det sedan tyvärr. Grattis till mig, som tog ut olyckan i förskott. *ironisk* / Anna

      Radera
    2. familjennoe - Jag tycker inte det låter knäppt alls utan är nog väldigt vanligt. Det är ju också i någon mån ett personligt misslyckande - för det är något som man kan lyckas eller inte lyckas med. Så jag tror det också har att göra med hur vi är som individer, vart vi vänder vår ilska och frustration och besvikelse. Jag är en extrovert person och tenderar att lägga den utanför mig själv. Jag har ingen vidare "bra" relation till min kropp till att börja med, jag är en person som alltid levt mer genom tankarna och intellektet än genom kroppen, och därmed vänder jag inte så många tankar mot just det kroppsliga. Kanske har du en annan relation till din kropp? Jag bara spekulerar nu...

      Kram

      Radera
    3. Hej Anna, oj, det var ju extra sten på bördan att börja oroa dig för det på förhand! Vi hade ett par redan i bekantskapskretsen som det inte funkade för och som gjorde IVF, så nu i efterhand undrar jag om jag inte lite tänkte som att de "redan tagit den statistikplatsen". Inte aktivt då, men det du skriver påminner mig om den tiden o att det nog kanske var så. Nån måste ju bli den, som du säger, o när nån annan redan fiskat upp platsen så kände jag mig all clear...

      Nej statistik funkar inte på individnivå, men för NÅN ska den ju stämma. Så här är vi,,, brickorna i statistiken....

      Kram

      Radera
  9. Jag vet hur det känns. Men vill ändå sprida lite hopp OM det går ;) Det ÄR ovanligt att lyckas på första ivf behandlingen, det är mkt som ska klaffa med medicinen etc. Gör det inte mindre sorgligt, orättvist när man INTE lyckats. En del av framgången med ivf är upprepande behandlingar. Upprepande. 70% av alla par blir gravida på 3 färska ( OBS färska ej tillhörande frysta) behandlingar. Annars säger iaf läkare jag pratat med att man har LIKA stor chans att lyckas på de 4 första färska ivf behandlingarna! Klen tröst när man är mitt i träsket, i know.... Sen är det fortfarande god chans att lyckas inom 6 färska behandlingar, därefter dalar chanserna ( källa: överläkare, Sahlgrenska kliniken) Ibland är det bra att ha detta i åtanke! Kämpa på! Jag är nu gravid ( i v 8+6) efter det tredje färska ivf försöket ( samt ett fryst försök), plötsligt KAN allt vända.... Fortfarande kan mycket hända.... Hoppas så allt går vägen. Vill med detta sprida lite hopp! Det jobbigaste är ju denna väntan, sorgen, frustrationen och inte veta NÄR/ OM man kan lyckas... Men som sagt upprepning är en framgångsfaktor inom ivf! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dear Anonym, ett stort grattis till att du har blivit gravid, det är ju fantastiska nyheter! O jag kan mycket väl tänka mig att det är svårt att ropa hej förrän barnet har kommit ut, och visst kan mycket hända, men efter det första VUL:et som en går på i runt v 7-8 för att se tickande hjärta har jag förstått att missfallsrisken är superlåg, samma nivå som efter 12 veckor. Återigen, en klen tröst för den som oroar sig för att vara just den som tillhör den där lilla oturliga delen av statistiken, men ändock brukar iaf jag försöka hämta kraft och styrka i just det där majoritetsargumentet.

      Och när det gäller just majoriteten, så är det ju mycket riktigt så som du skriver, att majoriteten av alla par som går in på en IVF-klinik, går ut därifrån med en bebis. Det är ju en trösterik tanke och också just därför vi gör alla dessa behandlingar! Det ökar inte chansen per behandling, utan det är totalen som gör tricket. Men jag får varken mer eller mindre hopp av det, utan hoppet kvarstår på sina stadiga bekräftade 70 % :)

      Eller iofs, väääänta lite här nu, nu måste jag tänka efter.... RÄTTELSE; det som ger mig mer hopp är när jag läser om personer som ORKAR göra många behandlingar, eftersom det är många behandlingar (iaf upp t 6 st som du skriver) som gör tricket. När jag läser om dem som orkar göra tre, fyra, fem, blir jag fylld av hopp att också jag ska orka göra det.

      Så, där ökade hoppet att jag ska orka litegranna ändå, av din berättelse att du klarade att genomgå tre behandlingar och ett frysförsök. Jag är själv helt utmattad av en behandling o ett frysförsök, o har ofta undrat om jag ska klara fler vändor en den jag gör nu i januari. "Upprepning är inlärningens moder" heter det ju, och så i det här fallet då: "Upprepning är min väg till att bli min kommande bebis moder." Lite som "upprepa för bästa resultat" på shampoflaskorna ;) Det blev inte rent första gången, men nästa kanske hahahaha I crack myself up sometimes... :D :D :D

      Stor kram & Lycka till! Vi får hoppas för varandra!

      Radera
  10. Tips: se till att kolla ditt TSH värde!! Detta missades på mig! Det bör ligga på max 2,5 ( enligt rekommendation på Sahlgrenska)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har gjort flera blodprov och har inte fått dem utprintade så vet ju inte exakt vad de har mätt och inte, men jag är rädd att jag öppnar a can of worms om jag går in och rotar i det, för det finns ju ingen hejd på vad Google kan hitta på för en annars om en börjar fundera på om allt verkligen är utrett... Jag var dessutom med i en viktstudie så de har tagit extra prover på mig o mätt alla möjliga varianter och hur jag mår innan o utan. Jag förstår att tanken är god och jag uppskattar det, men jag har bestämt mig för att vila i tanken att läkarna har gjort vad de ska - för mitt eget välmåendes skull.

      Kram

      Radera
    2. Jag förstår. Det var inför mitt tredje färska försök jag själv gick och testade mitt TSH värde på en vårdcentral och sen kollade med dom på Sahlgrenska. Visade sig att jah låg på 3,9 ( det stod i journalen), men man bör ha 2,5 enligt Sahlgrenskas egna rekommendationer. Detta löstes snabbt med levaxin. Har fullt försötroende jag med, men just detta hade de missat för mig. ( fick rådet av en vän) Självklart får man ju välja vad man ska göra/ fråga och vad som känns bra för en själv. Det är ju så olika. Jag håller iaf alla tummar! Tack för att du delar med dig. Kram/

      Radera