onsdag 21 september 2016

Research pågår


What, this is? Oh well bara min lilla research inför min kommande bok. Arbetsnamn: Hjälp, vi kan inte få barn! En guide för er som är vilse i barnlöshetsträsket. 


Måste ju kolla in vad andra har skrivit om - och hur - så jag kan skriva min utifrån det som saknas på marknaden. 

Jag har dock skrivit en innehållsförteckning och har en god bild om vad boken ska handla om. Jag tror att den kommer att bli 

"En rasande och vass uppgörelse med den sorg och smärta som omger ofrivillig barnlöshet, om omgivningens begränsningar och sinnets maktlöshet. Med intelligens, skärpa och humor ger Fru Infertil en inblick i barnlöshetens alla stadier, och boken passar lika bra för dig som själv genomgår barnlöshet till dig som vill stötta en närstående. I denna uppdaterade upplaga har dessutom kapitlet "När mamma vill bli mormor - hur hantera familjens behov och frågor" tillkommit. Köp Fru Infertils guide idag. Imorgon kan du själv sitta i skiten!"

Typ nåt sånt?! 😂😂😂. 

Så, vad säger ni? Några förhandsbeställningar? Önskemål om innehåll?!? 10 bästa förslagen får ett gratisex av min bok! 

43 kommentarer:

  1. Sandra (en av de fd anonyma)21 september 2016 kl. 19:51

    Helt awesome! Du måste ju, men din underbara glimt i ögat ha ett kapitel om hur parrelationen och ffa sexlivet drabbas när man håller på att försöka få barn och gör ivf och allt annat konstigt, kliniskt som dödar all ev lust. Som om inte stressen i sig vore nog.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut, det står på innehållsförteckningen!

      Radera
  2. Wohooo!! Ser så framemot detta! Jag tänker att denna bok kan hjälpa mina närstående att förstå vår resa lite närmare. <3 heja dig! :D

    Jag oroar mig lite för hur mina vänner kommer reagera över att jag inte har berättat något tidigare, för jag tror att jag en vacker dag kommer att berätta för dom närmsta men just nu är jag så rädd att förlora dom att jag inte vill berätta. Jag vill inte ge dom chansen att inte leva upp till mina förväntningar. Jag vet att du har skrivit om det här tidigare. Jag önskar ett kapitel om varför/varför inte man väljer att berätta om sin resa för sina nära och kära.

    Som jag kommenterat tidigare, jag förhandsbokar en direkt! Jag har inget emot att betala för den (uppmuntrar all form av hantverk), men skulle väldigt gärna ha ett signerat ex! ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jättebra förslag, tack! Skriver till det!! Förstås ska du få signerat om, eller när ;) jag får en bok utgiven!

      Radera
  3. Låter som en bok jag skulle läsa om och om igen! Jag tycker att den ska ha ett kapitel om sorgen som drabbar de som inte lyckas över huvud taget, dvs hur gör man om IVF, äggdonation osv inte resulterar i barn och adoption inte är ett alternativ (det är ju inte"bara att adoptera" som vissa tror). Det finns fler Kroniskt ofrivilligt barnlösa än man tror - hur gör man då det står klart att man Aldrig kommer få barn? Ett sådant kapitel tycker jag att du ska ha i boken, men det kanske är provocerande för en del? Kolla in bloggen Andra sidan tröskeln och alla länkar där. Lyssna gärna på samtalet med Jody Day,det är 1 timme långt och värt varenda minut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Word på den kommentaren. Jag vill också rekommendera nämnda blogg.

      Radera
    3. Oj, vilken bra kommentar... Lite osäker på om jag klarar att skriva det bara, beror ju helt på om jag själv så att säga bearbetat det... Eller får jag intervjua någon i den sitsen. Jag vill skriva självupplevt och nära. Tack för tipset! Kram

      Radera
  4. Tycker du ska ha ett kapitel om avundsjuka på vänner släkt och andra som redan e gravida.. De så vanligt men typ tabu lagt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jättebra förslag. du har helt rätt. Skrev just ett inlägg om det för att börja bearbeta ämnet lite. Kram.

      Radera
  5. Ringer Nobelkommitén i skrivande stund! Denna bok kan ju inte bli annat än en vinnare! Din "Top 10 över de saker du inte ska säga" var det första jag läste på bloggen och jag skulle älska att få den och övrigt material upptryckt. Kanske en handbok med kapitel uppdelade i två delar: en del med tips/råd till paret och en del med "do's/ don'ts" för anhöriga utefter ämne.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, underbar kommentar!! O superbra förslag med uppdelningen där, att dela upp det så skulle kunna bli bra ja! Vill vända mig till både barnlösa och deras omgivning, vilket smart upplägg!!

      Radera
  6. Hur det är att vara oförklarligt ofrivilligt barnlös. Ren fakta men också vilka funderingar du haft, känslor, och sen såklart hur man kan bemöta kommentarer från omgivningen när man tex berättar att testerna inte kan visa vad som är fel; "ja men va bra då KAN ni ju bli med barn"...

    Så glad över att du skriver!! All pepp till dig!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yes, kapitel om hur bemöta kommentarer comin up!!!! Kram!

      Radera
  7. Vilken bra idé. Det kommer att bli en fantastisk bok. Jag är har ett förslag till kanske enligt många ett tråkigt kapitel, "dina rättigheter (kanske även skyldigheter)". T.ex. vilka regler finns, vilka krav gäller (tex att man ska ha försökt en viss tid, BMI, ålder osv.). Även vad vårdgarantin innebär och vad patientlagen betyder i praktiken. Jag jobbar med sådana frågor så säg till om du behöver komma i kontakt med någon som har koll hur regler osv funkar så kan jag messa dig privat. Kan inte jag svara kag kan annars hänvisa dig till rätt person.

    Sedan instämmer jag med Anonym att ett kapitel om den kroniska barnlösheten vore bra, om än deprimerande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Jag tycker inte alls att det låter tråkigt, tvärtom har jag tänkt ha med det men oroat mig lite för hur mkt jag faktiskt kan om hårda fakta på egen hand. T ex vårdgarantin och patientlagen kan jag inte, o så kan jag ju inte det medicinska o frågan är hur djupt jag ska gå i det. Har funderat på att låta referenspersoner faktagranska vissa delar, el ev ta in en annan skribent på vissa kapitel, typ min egen ivfläkare på det medicinska o min egen psykolog (barnlöshetsexpert) på en del av de psykologiska delarna så jag inte ger helt tokiga råd... Men det ligger en bra bit i framtiden, är bara i embryostadie (höhö) än så länge på boken, dvs har idé och upplägg o massa råmaterial här i bloggen. När jag väl fått ihop mitt egna material kan nästa steg mkt väl bli att kontakta personer som kan regler och då letar jag rätt på dig isf!! Eller du på mig :) Kram o tack!

      Radera
  8. Kom på en till: alla känslor och hur extremt jobbigt det kan vara att umgås bland släkt o vänner med barn. Tex hur en ofrivilligt barnlös upplever en väns/syskons barndop.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Uuuuuh usch jobbigt ämne.... <3 Ja, det måste jag skriva om.

      Radera
  9. Utöver det som du har skrivit om här i bloggen, skulle jag tycka att det vore intressant att läsa om behovet av en professionell samtalskontakt och varför. Jag tror att alla som jag känner, som lider av ofrivillig barnlöshet har en samtalskontakt. Dels för att man inte ska känna sig svag för att man söker hjälp och dels för att anhöriga ska förstå att det är "på riktigt". Min kurator berättade en gång för mig att om hon ska jämföra så upplever hon att hennes patienter som har en stark barnlängtan har en större sorg över sin situation än en person som har fått ett cancerbesked.

    Jag upplever att omgivningen har bagatelliserat min situation när jag får höra "passa på att ... (Välj valfritt, resa, gå på bio, sova etc)


    och läser man din bok ska man förstå, som drabbad, att man inte är svag för att man mår jävligt dåligt. Det är normalt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. VÄLDIGT bra poäng! Det måste jag definitivt slå väldigt många slag för! Jag har haft professionell kontakt sen ca 8 månader innan vi ens gjorde ivf.

      O också god poäng att man inte är svag utan det är helt normalt att må dåligt. Även om jag tror att vi själva ibland bagatelliserar vår sits, för vi orkar inte ta in dess omfattning o känna den fullt ut. Åtminstone jag funkar så, mkt förnekelse... Kram o tack för att du läser!

      Radera
  10. Jag köper! Förslag; hur det är att vara ofrivilligt barnlös samtidigt som en kompis som också försöker och hoppas... Hur rädd man är att kompisen hinner före, fast man peppar... Den konstiga känslan att man tävlar, där vinsten såklart är ett barn, men vad är reglerna och hur förhåller man sig till att vara med i en klubb som man bara vill komma ur? Heja dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, ouch, ja den har jag ju känt tiotusen ggr! Min vän gifte sig i somras o de ska börja försöka då har hon sagt, o jag vågar inte ringa henne längre pga rädd jag ska höra på hennes röst att hon är preggers. Så stört. Jäkla barnlöshet, vad gör du med mig....

      Radera
  11. Bra ide med en bok! Behövs mer i ämnet! Jag hoppas att du får tillfälle att skriva ett kapitel i boken: när du lyckades, det håller jag stenhårt tummarna för. Jag har läst Klara Zimmergrens bok om hennes resa till barn, mycket bra skriven- balanserad, rolig och sorglig ( var lite rädd att läsa den först, att det skulle bli för jobbigt) Nu när jag äntligen " fått" ( konstigt ordval egentligen?!) min bebis efter fyra års kämpande och längtan, varav ivf under ett år- känns det klyschigt att säga det: men allt var värt det. Det jobbiga är all tid man lagt åt att känna oro, sorg, ledsamhet, frustation, ilska osv för att man inte VET. Man vet inte om man ska lyckas. Jag kan känna nu när jag väl har barn, att jag inte kunde njuta riktigt ordentligt de sista åren att " göra vad jag vill" för då var jag inte där jag önskade, och hade alldeles för mycket tid att göra av med. Och då är det sista man vill höra att man ska njuta av det! Nu är det fullt upp ;) ( jag undrar ibland vad gjorde jag med all tid?!) och för mig spelar det ingen som helst roll att han kom till via ivf. Fast vägen dit var krokig och jobbig många gånger. De svarta tankarna och känslorna, visst minns jag fortfarande- men det har bleknat det där riktigt svåra och svarta. Jag är där jag vill vara i livet, för första gången på väldigt länge. En nästan ovan känsla. Sen är det inte bara rosa skimmer ;) nej, det är rätt jobbigt med barn med ( mycket jobbigare än jag föreställt mig) Och mycket blev inte alls som jag tänkt mig, men bra ändå. Jag önskar er alla som kämpar, att ni snart är i mål. Ge inte upp för tidigt. Och allt stöd som finns att hämta från forum och bloggar, DET har verkligen betytt massor. Tillsammans är man starkare. Kram/ Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Karin, ja visst hoppas jag också på kapitlet om att jag lyckades men jag tänker också att den sekunden kommer nog alla tankar och känslor blekna i raketfart, precis som du beskriver att det gjort för dig, och som jag också tycker mig märka i din kommentar att det har gjort. Det är ju precis som det ska, herregud, ingen vill ju älta sig kvar i den här skiten utan precis som nån skrev här ovan är ju barnlösheten en klubb ALLA vill ur... Ett stort grattis till att du idag har blivit förälder och sluppit ur detta svarta träsk!!! En vänlig påminnelse - eller ok, lite tough love; snälla skriv/säg inte till barnlösa saker som "vad gjorde jag med allt tid?" "allt är inte rosenskimrande" eller "det är rätt jobbigt att ha barn".

      Inte ville du väl lyssna på föräldrar som klagade på hur lite de fick sova eller hur jobbigt de tycker att det är att ha barn, när du själv satt o var helt förtvivlat ledsen för att du kanske inte får uppleva det, kanske någonsin?
      Thread gently med oss som är kvar i skiten, helt enkelt...

      Tillsammans är vi starkare, absolut, jag skulle varit ett veritabelt vrak utan den här bloggen och instagram.

      Radera
    2. Det var absolut inte menat så, utan jag skrev bara från hjärtat. Min tanke var inte att göra någon upprörd ( det blev fel), utan mer ge hopp. Det är svårt att uttrycka sig i text ibland, det skrivna ordet blir lätt fel. Hur som, jag önskar all lycka till med boken. Den behövs. Det är viktigt att tala och skriva om. Man önskar bara inte någon att gå igenom allt.... // Karin

      Radera
    3. Karin, det är för mig fullständigt uppenbart att din kommentar gjordes i all välmening. Jag häpnar över hur dina ord trashas och ältas av människor som samtidigt själva begär absolut gehör hos kringstående för sina behov eller känsligheter. Inte undra på att folk runtomkring ledsnar på att försöka ha förståelse! Och för att förtydliga: Skälet till att folk nämner att det inte är en dans på rosor att ha barn är självfallet INTE för att man tror att barnlösa inte fattat att bebisar är en 24/7 hour deal. Eller för att såra, om nu någon trodde det. Utan det är just för att försiktigt försöka hitta en common ground av sårbarhet/öppenhet/ärlighet om hur livet är, för bjuda in till medsystraskap istället för att skapa skillnader och utanförskap.

      Radera
    4. Hej Karin, jag förstår absolut att det inte fanns något ont uppsåt eller att du inte ville göra någon upprörd!! Vissa dagar faller en del ord snett hos den som lyssnar utan att den som uttalat sig har haft någon som helst intention i den riktningen. <3 Tack för att du läser!

      Radera
  12. Jag köper med😊 Wiihoooo gott fru infertil😊 ett av mina favvostycken från dig är "på Himalayas höjder bland alpackafåren" den tycker jag du ska ha med rätt upp och ner😊 Åh tänk vad många som du kommer nå ut till, hjälpa och få dom känna sig mindre ensamma! You go Girl!😘😘

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha ok, noterat, det stycket tar jag med rakt av!! ;)

      Radera
  13. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  14. Precis som någon redan skrivit så tycker jag du ska ha med top tio listan på saker man inte ska säga till en ofrivilligt barnlös. Fast det kanske mest är barnlösa som läser en sådan bok och de behöver ju inte den listan :/ Nu kommer jag inte ihåg exakt alla punkter på listan. Men vet en sak jag stör mig mer och mer på. Det är när man berättar för folk om vad man går igenom och att man göra IVF och så får man kommentaren "ååå, vad spännande"... har fått höra det flera gånger. Och visst, det är säker jättespännande för utomstående att "gotta ner sig" i andras IVF process. Men det är inte det minsta spännande för oss som genomgår hela processen. Speciellt inte efter att ha misslyckade försök bakom sig.
    Många kloka tankar har redans skrivits i kommentarer här ovanför. Men precis som andra skriver så borde du ha med den där känslan av att inte veta hur det kommer att bli. Att alla inte lyckas med IVF (vilket flera jag har pratat med tycks tro), om alla tabu lagda känslor man inte vågar prata om -avundsjuka, ilska, känslan av att vara värdelös, det dåliga samvetet. Sjukvården och att inte riktigt bli lyssnad på, att det går efter en enda mall som ska passa alla (åtminstone har det varit så där jag gör IVF men gör ju IVF med PGD så kanske därför), att inte erbjudas någon ordentlig samtalskontakt utan det måste man få sköta själv. Hur relationen med ens partner kan påverkas när man tacklar barnlösheten på olika sätt. Finns mycket att skriva om och tror att du kommer göra det på ett helt fantastiskt sätt :)
    Susse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Susse, stort tack för din feedback, jag tar med mig allt du och andra här skrivit om i mitt fortsatta arbete! Kram

      Radera
  15. Svar
    1. Well. Först ska den skrivas. Sen ska den få ett förlag. Sen ska den släppas :)

      Radera
  16. Började skriva en kommentar tidigare idag, på t-banan på väg till min sjunde återföring efter min sjunde ivf-behandling (A-Ö, hela behandlingen, inga embryon i frysen i den här familjen, nånsin). Sen blev det inte klart där på t-banan. Men..
    Jag tycker (och tror mig i o f sig veta efter att ha läst din blogg) att din bok ska behandla den existentiella krisen som jag tror ofrivillig barnlöshet innebär för alla som sitter i den här skiten. Det verkar omöjligt för andra att förstå hur i grunden den här sjukdomen skakar ens hela existens.
    Sen vill jag, apropå en kommentar om att inte ge upp och att det är värt det när barnet väl kommer, säga så här. Jag är feminist, bisexuell, intellektuell, professionell, 40 + och mamma till ett barn som kom till efter 4 år av behandlingar, varav tre ivf:er bara var slutklämmen på sjukhusturerna. Jag kämpar just nu lika mycket för ett syskon. Ändå vet jag inte om jag i dagsläget skulle säga att det är värt det.. I runda slängar tio år av mitt liv har till stor del handlat om att hantera sjukhusförsök och andra försök och den psykiska och fysiska press som det innebär. Och jag är inte ens en person som tycker att barn är meningen med livet. Jag tror tvärtom att jag är en person som skulle kunnat hitta massa annat meningsfullt att fylla livet med även som barnlös. Vad som fått mig att gå igenom alla dessa behandlingar är för mig nästintill oförklarligt även om jag har teorier som bygger på kombinationer av livserfarenheter, instinkt, stark påverkan av samhället, etc. Men alltså.. Viktigt att poängtera tycker jag är (som någon redan skrivit) att alla inte blir föräldrar, att det kan finnas oövervinneliga hinder eller att en faktiskt kan välja bort behandlingshelvetet till förmån för annat i livet. Existentiellt är det här riktigt spännande, om det bara hade varit i teorin och inte med livet som insats...
    Jag kan betala ett ex, men pussmun etc vill jag gärna ha!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Maya. Oj jag har fått läsa din kommentar flera gånger, jag vet inte riktigt vad jag ska svara eller hur jag ska hantera det. Jag kan själv göra analysen rent intellektuellt att föräldraskapet alls inte måst vara meningen med livet och som feminist ser jag de normer och strukturer som upprätthåller dels idén om föräldraskapet och då ffa den heterosexuella monogama kärnfamiljs-modellen som det enda rätta sättet att framföra sitt liv. Jag kan se att strukturerna är med och skapar driften och kanske också så att det överdunklar andra helt rationella val som du själv är inne på, i ett mindre barnfokuserat samhälle skulle förmodligen inte lika många köra projekt bebis i tio år med smärtsamma behandlingar etc, utan se andra livsmodeller minst lika givande, om inte mer. Jag har tillräckligt många frivilligt barnlösa vänner och har läst tillräckligt mkt om föräldrar som på riktigt ångrar att de blev föräldrar, för att begripa att barn verkligen inte är en "one size fits all" universallösning på hela den existensiella ångesten. För en del personer är det nog det. Jag själv har t ex alltid haft en stark instinkt att jag vill bli förälder dock har det inte varit just den biologiska aspekten som varit primär, vilket gör att det skulle förvåna mig om jag ivf:ade mig till månen de kommande fem åren tills jag fyllt 40 i ett endless pursuit efter biobarn, jag TROR att jag kommer att ge upp bioförsöken efter detta tredje landstingsfinansierade försök, o då gå över helt på adoption (vilket verkligen inte är a walk in the park heller ). Men jag vet förstås inte.

      Måste vara en bisarr upplevelse för dig nu, att å ena sidan känna att det inte riktigt är "värt det", och å andra sidan vara mitt uppe i ytterligare ett bioförsök. Det kan hända att du om en tid kan dra andra slutsatser än du gör idag. Det är svårt att se vad man är i, när man är mitt uppe i det, för dig liksom för mig....

      Radera
    2. Tack för att du försökte förstå något som är mer komplext än vad som ryms i en kommentar och dessutom, precis som du skriver är formulerat "mitt uppe i krisen" (och triggat av en kommentar och inte det som du skrivit).
      Det här är andra gången jag står inför valet att sätta stopp för försök till biobarn. För fem år sedan hade vi bestämt att tredje och sista landstingsfinansierade ivf-försöket skulle vara det sista. Planen var att sedan gå vidare med adoptionsprocessen som vi redan hade påbörjat med föräldrautbildning och kontakt med soc. Det blev ett barn på det försöket så det ställdes aldrig på sin spets. Nu står jag där igen, sista försöket på ett trepack, men med den väsentliga skillnaden att vi har ett barn. Ändå vet jag inte om jag (vi) klarar att sätta stopp, fast jag längtar så efter ett liv som frisk. Det visar sig senare vad vi väljer, att (försöka) leva för stunden är min strategi att klara ovissheten.
      Jag ville problematisera uttryck som att det är värt det när barnet kommer. Jag tycker det är ett grovt förenklat sätt att se på en existensiell kris. Jag ser det som att var och en måste finna sin individuella lösning i krisen och lösningen är inte densamma för alla. Må vi alla finna vår lösning, och gärna dela med oss av den med ödmjukhet inför att vi är olika.
      Lite off topic boktipsmässigt var detta.

      Radera
  17. Åh så bra �� älskar dig fruinfertil och din klokhet ��

    En kommentar/åsik som jag gärna det problematiseras är "ge aldrig upp".. fan vad jag hatar den kommentaren. När jag inte hade barn så tjatade folk som fan om det, även människor som själva hade haft svårt att få barn. "Vi lyckades" efter 15 är, ge aldrig upp" och blablabla... att ge upp är typ det fulaste man kan göra enligt många men enligt mig så är det nog det absolut starkaste beslut man någonsin kan ta. Självklart tycker man att det är värd all kamp och långa år OM man väl slutar upp med ett barn men det är ju ingen jäkla självklarhet att man gör det.. sen när jag väl blev gravid/födde barn så sa dessa människor "ja men se där, jag sa ju att ni inte skulle ge upp".. s om det vore deras jävla förtjänst att jag blev gravid och överlevde en graviditet! Har god lust att klippa till människorna varje gång och nästa gång gör jag nog det ��..
    / Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj jesus, ja den kommentaren har jag ju aldrig fått, av förklarliga skäl då jag inte fått barn, men det låter ju verkligen helt sjukt det du beskriver! En mental slap är på sin plats!!!

      Radera
    2. Det låter som om du råkat ut för klumpiga personer, beklagar det verkligen, men själva budskapet (så som jag tolkar att det var avsett) är väl inte så illa? Jag har åtminstone själv funnit tröst i att det faktiskt tagit 5 år för vissa, för då behövde det inte vara kört för mig bara för att jag försökt i 3 år... Och det har fått mig att orka lite till och till och med tänka att sex inte är helt meningslöst ändå (har i perioder lagt ner sex trots bättre vetande).

      Jag har förstått här på bloggen att alla inte känner som jag på den här punkten, all respekt för att vi alla är olika, men åtminstone för mig måste det inte vara fel att påminna om att allt kan hända (åtminstone för oförklarligt barnlösa) och att sannolikheten för befruktning faktiskt är mer än noll.

      Radera
  18. Ser fram emot din bok! Det viktigaste enligt mig (som nog flera nämnt redan):

    *hur påverkas relationerna: med din partner (jag och min man var under flera år i helt olika faser i vår sorg, vilket gjorde det tufft i vår relation), med dina syskon med barn, dina kompisar med barn osv
    * hur klarar man av att leva sitt vanliga liv medan man är i detta träsk. Att jobba heltid, att umgås med folk. Nej, det har inte gått så bra för mig. Har varit sjukskriven, vilket blev min räddning, höll på att gå under helt.
    * att det är så sjukt svårt att få samtalsstöd. Vi fick besked att min man inte har några spermier, att vårt enda alternativ är donatorbehandling. Detta var en stor chock och en sorg, men aldrig någonsin har vi blivit erbjudna någon kuratorskontakt. Mycket märkligt tycker jag. Det borde vara en självklarhet för alla som genomgår en fertilitetsutredning tycker jag. Fick själv tjata mig till en kurator, som sedan inledde med att säga "jag har själv massor med ungar...". samtalsstöd med en person som har erfarenhet av dessa frågor vore ju fantastiskt.
    * försvarsmekanismer. Kan själv skratta lite åt mina och min mans känslor som brukar komma efter ett misslyckat försök, T.ex. Vi vill ändå inte ha några barn, de är ju SJUKT jobbiga, högljudda, krävande, ocharmiga. Jordens avskum. Haha. Vill ju egentligen bara ha hundar. Vi vill ju egentligen bara resa. Varför håller vi på med det här?!!

    Lycka till med boken!

    SvaraRadera
  19. Jag vill så gärna att du skriver en bok!! Köper direkt.
    -önskar gärna veta vilket bemötande/hjälp du vill ha från vårdpersonal
    varma hälsningar
    Maarit

    SvaraRadera
  20. Tror att du har gott om tips och idéer. Skulle du vilja kolla lite internationell inspiration, skulle jag rekommendera tre skönlitterära (och självbiografiska böcker) om infertila år och IVF med mkt mera:

    Motherhoodwinked av Anne-Marie Scully.
    Waiting for Daisy av Peggy Orenstein
    och Trying, love, loose pants and the quest for a baby av Mark Cossey.

    SvaraRadera