lördag 24 september 2016

Min bästa vän är barnlös och jag fick just barn!

Okej. Nu händer det. Nu ska jag skriva ett av de inlägg som stått så länge på min inläggslista. It has been long a due. Jag har funderat väldigt länge på hur jag ska ta mig an detta, för jag vet att det är många som har denna erfarenhet. Jag ska försöka förklara. Jag vet att jag inte kan tala för alla, på något sätt, folk gör så himla olika, jag talar för mig själv och så får ni andra göra vad ni vill med detta. Skicka inlägget till era vänner som ett exempel på hur ni mår om ni vill, eller skicka det som en motsatt på hur ni mår och avsvär er allt, eller sluta följa mig. Upp till er! Jag är för alltid på er sida, glömmer intet, förnekar intet, förlåter allt. <3

För mig är det så här: Magen kommer. Bebben kanske har kommit. Och jag TROR och verkligen KÄNNER; jag lovar, in i min själ, en vänlig glädje för min vän. Den är inte fejk, den är inte döäkta heller för jag är lite smått avstängd, men jag känner den; i grunden känner jag glädje för min vän. Kollega. Släkting. Vad det nu är. Och kanske nämner vi det. Det onämnbara. Hörru, du har just fått precis allt det jag vill ha och som jag kämpat i flera år för att få och du visste inte ens om du ville det men nu ska du ha bebis och nu ska vi vara vänner på dessa totala motpoler. Hur ska det gå? Vi kanske talar om det. Säger "jag förstår dig". Och jag kanske tänker "Jag vill vara där för dig, i ett annat läge hade jag varit det, men jag måste vara på sjukhus, göra smärtsamma ingrepp, hormonbehandla mig, jag KAN inte vara din bebisbuddy, har du nån annan?" Men jag säger det inte.

För vi skäms som slokörade hundar över dessa känslor. Det mest skamfyllda en kan känna i barnlöshetssvängen är just detta, tror jag; att inte kunna känna den äkta glädjen, eller värre: att rentav känna den svartaste sjukan av dem alla: Avundet. Ren och skär avund. JAG VILL HA DET DU HAR! DET GÖR SÅ ONT ATT INTE HA VAD DU HAR. Och värst: att kanske aldrig få, det du har. De flesta av oss orkar inte ens möta den tanken, att inte få, det gör för ont. Vi behandlar, planerar, förnekar, förtränger, vi gör vad som helst, bara vi slipper den.

Men grejen är; ja. Det har dem. Har nån annan bebisbuddy än oss. De har hela f-ing jävla omvärlden. Alla normer, alla mor- och farföräldrar, alla kollegor, alla tanter på bussen som de retar sig på, de har hela omvärlden till att diskutera sin oro och längtan och planera för framtiden. Livet får lov att ramla på. Men det får det inte för oss. Det kommer de förmodligen aldrig att förstå, den skillnaden, att det inte bara handlar om att "bli gravid" per se, det handlar om att överhuvudtaget kunna gå vidare i sitt liv. Veta att nästa jul blir det si, nästa sommar blir det så. Vi barnlösa, vet aldrig. Hur förklara?

Och hur förklara, att jag vaknar på tisdagen och ska träffa hon med magen på en fika och mår bra, men när eftermiddagen kommer har jag just fått mens. Eller när vi ska ses om två veckor  och bebis kom för fem månader sedan, och jag VILL träffa bebis, men jag är så RÄDD att få en backlash, för fem dagar efter träffen ska jag göra mitt sista försök. Just den veckan finns inga marginaler. Jag KANSKE orkar, men tänk om INTE. Vad händer då? Ska jag behöva gråta framför min vän? Alltså det kanske inte vore det värsta som kan hända att böla framför en min vän, men jag talar om själva orsaken till mina tårar. Jag vill inte utsätta henne, och framför allt MIG, för känslan att gråta på grund av att hon har bebis och inte jag, när vi möts i ett så känsloladdat skede. Ska jag behöva ställa in mitt försök för att jag just fått ett nervous breakdown? Ska jag ta bebisen i min arm och känna min livmoder göra volter? Hur ska jag veta? Min energi är så sårbar, så från dag till dag, och jag har inte oändligt. Jag måste hushålla. Och bara blotta tanken på att inte kunna leverera ett hjärtligt leende till min vän, tanken på att misslyckas, tar över hela min goda intention och hela min goa glada känsla. Så jag ställer in. Och jag är så rädd att hon ska tänka: "Varför är hon så jävla missunnsam, varför kan hon inte se min glädje, träffa min bebis, le vänligt och ge en body?!?!" Den går inte att hejda, för där står ni med det STÖRSTA och vackraste som hänt er, ni är yra av glädje och kärlek, och ni fattar att vi har det tufft men kan vi inte lägga det liiiite åt sidan, och visa liiiite GLÄDJE åt era bebbisar i alla fall, är det för mycket begärt?"

Ja, det är tyvärr för mycket begärt av en del av oss. Förlåt. 

Här kommer sanningen: Vet du, det handlar inte ett skit om dig och ditt barn. I alla fall inte för mig. Det handlar om min egen energinivå den dagen, veckan, månaden. Vad har jag just fått veta, vad kommer jag få veta? Det handlar om att jag inte orkar ladda upp med energi för att klara det jag har framför mig, jag är rädd för att misslyckas och jag är hemskt ledsen, men din glädje för din bebis trumfar inte min oro för att orka hormonerna den dagen. Det låter elakt, jag vet, missunnsamt och elakt, men det handlar om ren och skär självbevarelsedrift. Jag vet inte vad jag måst orka, OM jag måst orka, och blotta tanken på att träffen med dig ska ta mer energi än jag tror gör att jag ställer in. Det är priolistan. Du klarar dig. U´ve got your shit covered. Jag förstår att jag borde, att du förtjänar min närvaro och omtanke, men jag orkar inte.

Mitt vänliga stillsamma råd till er som har barnlösa vänner är just detta. Leave us be. Vi sliter och kämpar och river oss själva dagligen. Om en enda av mina vänner hade sagt "du, jag fattar att du inte orkar träffa min bebis nu, men jag längtar efter dig, kan vi ses?!" så hade jag blivit så lättad. Låt mig vara den som i så fall svarar, vet du, det skulle vara mysigt att träffa Lillen ändå.

Det är viktigt att förstå, vi är inte elaka, och det handlar inte om er. Det handlar om att vi JUST NU (och tro oss, vi vill att nuet inte ska bli så långt!!) inte orkar vara er källa för bekräftelse eller spegling eller vän i lyckan. Vi är redan på noll energimässigt och det är därför vi ställer in med kort varsel, eller drar oss undan, slutar gilla bebisbilder på facebook eller avföljer på instagram. Vi orkar inte möta oss själva. Vi orkar inte ta hand om tårarna. Vi orkar helt enkelt inte vara den människa som inte kan vara glad för sin vän, vem vill vara en sån människa?! Självförnekelse är den bästa medicinen, blunda att hoppas att det går över, det är bättre att undvika att utsätta oss för det än att riskera att misslyckas. Så om du kan, hjälp oss slippa, och försök att inte gå till "jag vet att hon inte kan få barn men FÖR I HELVETE hon kan väl ändå VISA LITE JÄVLA GLÄDJE FÖR MIG allt handlar inte om henne!!"

Försök att inte gå dit. Vi vet. Vi har inte blivit onda människor över natten. Vi försöker bara klara dagen. Och imorgon.Vi kommer tillbaka.


11 kommentarer:

  1. Vem är du fru infertil? Jag fattat inte! Hur kan du skriva så mitt i prick? Hur kan du sätta ord på våra känslor? Återigen tack för att du får mig att känna mig mindre ensam men framför allt mindre skamsen. Det är ju precis så det är. Energi nivån är så låg, vissa dagar ok andra inte. Under den senaste månaden har två av mina vänner fått barn och en är på g. Själv fick man inställt FET och krossades på nytt och jag har sån ångest för att träffa alla bebisar. jag ställde in alla aktiviteter som var inplanerade. Håller mig hemma på säker mark och på jobb. Jag försöker planera, nu är jag i stimulering för IVF 2 och jag tänker att de första ruvardagarna kanske borde vara bra för lite bebishäng. Innan analyseringen börjar och innan det förmodligen skiter sig. då har jag ju liksom fortfarande hoppet. Återigen favvo frugan Stort Tack!!😘😘

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, thanks for all the love dear <3 Extra roligt att skriva när jag får så fint gensvar. Eller "roligt" - ibland är det jobbiga inlägg att skriva och då lättar det när jag får så fina svar.

      Så tråkigt att höra om ditt inställda FET, fy 17 det är så himla tungt! Håller med dig om att bebishäng passar bäst tidigt i behandlingen, då har iaf jag haft lite mer hopp o känt mig "delaktig" - nästan gravid själv, för man är ju liksom så nära på nåt vis. Låter klokt att du ställt in allt nu. Vila. Samla kraft. Du kommer tillbaka. <3

      Radera
  2. Tack för ett fantastiskt inlägg! Åh vad jag önskar att det här inlägget postades på alla sociala medier! Just det där om att få höra:"Du jag fattar att du inte orkar träffa min bebis nu men......." Och att få förståelse för att de inte handlar om just dom. Den som är lycklig och tacksam och har lyckats (oavsett vad det handlar om, barn,relationer, jobb, hälsa osv) borde kunna ha empati för den som är olycklig.... Den som är lycklig borde kunna inse att jobbiga känslor som den olyckliga har inte gör den olyckliga till en dålig vän och den lyckliga borde kunna ha tålamod.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar! Det är så svårt det där, för den som är lycklig har ju såklart sin egen olycka att hantera, allt är ju relativt. Men med förståelse och tålamod kommer man långt, recept till det mesta <3

      Radera
  3. Jag skämdes som en gris när jag inte kunde känna genuin glädje utan det även fanns avundsjuka med när min (yngre) syster berättade att hon var gravid. Jag kände mig som hur fake som helst när jag klämde fram ett stort stelt leende och ett grattis. Var orolig första gången jag skulle se pojken, grät av tacksamhet att jag inte kände avundsjuka när jag säg honom utan bara kärlek. Men rädslan fanns där. Jag och min syster står så jädra nära, ville verkligen inte känna mig missunnsam mot hennes barn. Det är fasen inte lätt att vara barnlös!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vilket starkt inlägg, o vilken skön känsla att bara vara glad för din syster! Förstår rädslan innan dock! <3

      Radera
  4. Tack för ett inlägg MITT I PRICK!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för en dito kommentar! :D

      Radera
    2. Jag och min man hade försökt aktivt i 1,5 år (med typ 7 års längtan i bagaget på att börja försöka, men det skulle ju vara RÄTT TIDPUNKT!) när vi fick beskedet Noll Spermier. Där någonstans bestämde sig min vän, som visste om min längtan och sorg över vårt besked, för att "jaja jag och min kille testar väl, jag är inte så sugen på barn men vi börjar ändå försöka". Fyra månader senare var hon gravid och messade mig konstant ultraljuds-bilder, inköpta bebiskläder och diverse klagande på hur jobbigt det var att vara gravid. Jag dog såklart inombords och drog mig undan från henne. Fick höra häromdagen av en gemensam vän att hon nu efteråt har sagt "Ja man märker ju verkligen vilka som är ens riktiga vänner när man får barn!"

      That mindfuck!!? Behöver jag ens säga att vi har NOLL kontakt nuförtiden?

      Radera