lördag 13 februari 2016

IVF-behandling nummer 2 är avslutad

Vänner, bekanta, smygläsare, maniska googlare, nya som gamla besökare, fellow infertila - vi har ett resultat. 


SPOILER ALERT; det blev inget.


Ja, jag låter lite raljant. Slirar lite på ytan. Börjat lite skojfriskt och glättigt. Varför det? Jag orkar inget annat. Det går bara inte.

En IVF-behandling är en helvetets bergochdalbana med undantag att du får inte njuta av nedförsbackens pirrande glädjetjut, nedförsbacken har liksom precis samma skräckinjagande halsbrytande känsla som uppförsbacken, den går bara åt andra hållet.

Det är som att gå på ett tåg som bara inte går att stoppa. Det kör obarmhärtigt fram och plöjer ner allt som kommer i dess väg. TUUUUUUT TUUUUUUUUUUUUUT vrålar det ibland och någon du inte vet vem det är plöjer i lass efter lass med kol, medan du själv har hängt dig på nödbromsen ända sen Alvesta station, medan skogen husen livet susar förbi utanför fönsterrutorna.

Ungefär så känns det. Och så lägger du till att du inte har någon att prata med, du förstår absolut ingenting alls, du är rädd för allt inklusive dig själv men du måste ändå fungera och vara precis som vanligt, alla andras liv tuffar på i sitt vanliga sakta mak och själv säger du godda godda, grattis till bebisen, jasså har ni bytt värmepanna, vadskanigöraihelgendååååå?!?!?!

Sen vaknar du upp. Brutalt. Med ett resultat.

I mitt fall blev det en sista twist på slutet.


Vi fick vårt livs första plus. Det började på bim -4. Ja, där kom det. Svaaaagt svaaaagt utslag på teststickorna. Det blev inte markant mörkare, men det hängde kvar, dag efter dag, som sniglade sig fram. Tog det denna gång? Det kanske det gjorde? Embryologen satt faktiskt rent av och MÖS när hon berättade om embryokvaliteten denna omgång. Vi fick TIO befruktade fantastiska ägg.  Och de sattte in a golden egg. Så, varför inte?

Det digitala provet sa dock nej. Det sa nej på torsdagen och det sa nej på fredagen och det sa nej på lördagen. Nu var vi så nära bim så vi beslutade att lita på nejet. Strunta i färgstrecken. Spökstreck? Torkad färg? Skitsamma, det är ingen bebis på gång.

Sa vi, men så dagen innan bim stod jag där på toaletten och darrade med ett GRAVID vecka 1-2 i handen klockan 05.00 på morgonen. Jag var i chock och kom inte ut på säkert 20 minuter. Tog kort på testet, snurrade runt, tappade det i golvet, tittade mig i spegeln, jag minns inte. Jag minns verkligen inte. Sen väckte jag mannen.

Och sen FIRADE vi. Vi gjorde sådär som vi alltid sagt att vi ska försöka göra. Inte låta pluset bli något som vi blir så livrädda att förlora så vi inte kan njuta av det vi så länge drömt om. Jag har sett det hända runt mig, i både IVF-kretsar och i spontangravidkretsar och det har varit jättetufft för mig att följa det och vara nära det, även om jag förstår det. Även om jag fattar rädslan och chocken och alla tankar som måste tumla runt i huvudet, så är det jättesvårt för mig att se min bästa vän bli spontant gravid, och bli så orolig över sin graviditet och så ställd över det faktum att hon ska bli mor, så hon får uppsöka psykologhjälp då hon inte kan glädjas alls, slutar sova på nätterna och slutar äta. Jag försöker stötta, men att se någon så nära mig LIDA av det enda jag drömmer om, är fanimig mer än jag kan bära. Och nu menar jag inte lida av en besvärlig graviditet i fysisk bemärkelse, det är ju en sak, utan lida av osäkerhetskänslor, att inte vara redo, att inte kunna hantera graviditeten rent mentalt liksom.

Så, därför var det så skönt att jag själv inte led. Jag ringde mamma. Jag firade.  Det går inte att beskriva känslan. Det kändes så naturligt och rätt. Jag blev inte rädd. Jag kände mig i mitt liksom naturliga habitat, hur sjukt det än kan låta, som att gravid är mitt normaltillstånd och att allt det här andra jävla skitet bara varit en ond dröm, en liten försening av det som ändå en dag komma skulle, det var som att jag andades ut och jag insåg då att jag aldrig ens tvivlat på att det skulle hända. Det kändes SÅ självklart. SÅ rätt.

Kanske som det känns när man hittar the love of your life, you know? Har ni känt den känslan någon gång? När man bara liksom "Jahaaaaaaa. Det var SÅ det skulle kännas! Det var SÅHÄR det skulle va! Ja men SÅKLART!!" Och så är det som att man plötsligt vet någonting man inser att man alltid vetat djupt inom sig. Så kändes det för mig att vara gravid.


Sen var jag inte gravid längre.

Det var en sk kemisk graviditet om om man vill vara teknisk, eller ett missfall om man vill vara rak.

Jag började blöda först i torsdags, men jag har vetat om minuset sen i måndags. Gravid bim -1. Inte gravid på bim. No you know kids, don't try this at home.


Jag har inte börjat sörja riktigt än. Jag är i någon form av chock tror jag. Jag hann vara gravid i 24 timmar. Det var de mest fantastiska timmarna i mitt liv. Sen rycktes det ifrån mig. Nu känns det mest som en dröm. Något som hänt någon annan.

Men det hände mig.






16 kommentarer:

  1. Usch vill bara gråta, jag hatar just nu detta jävla "liv" mer än vanligt. Jag hatar att vi alla måste kämpa arslet av oss för att få vara gravid i ett dygn. Idag är jag bitter för din skull och för min skull. Kärlek från en syster!

    SvaraRadera
  2. Hej, jag vågar inte skriva något efter listorna om saker man inte ska säga, av rädsla för att det tas det emot på ett helt annat sätt en menat. (För peppig i sorgen... för deppig när det behövs pepp... för oförstående och dryg.) Men skickar lite omtanke.

    SvaraRadera
  3. Jag är så SÅ ledsen för din skull.

    SvaraRadera
  4. Nej, nej va hemskt :( känner så mycket igen den där lyckan över att vara gravid. Jag blev helt tom när det rycktes ifrån mig, ville inte tro på det men visste samtidigt. Sänder massa kramar och hoppas att du känner dig lite mindre ensam.

    SvaraRadera
  5. Blir så ledsen för er skull. Jag har varit med om det några gånger. Denna gång har jag bestämt mig för att inte tjuvtesta.
    En stor kram!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror tjuvtestandets dagar är över för vår del åxå.. Hua... Hur har du det?

      Radera
  6. Åh. Vilken sorg. Lider med dig. Svårt det där med att tillåta sig våga fira/bli glad eller inte. Frågade sambon nu när jag läser det här om vi ska våga bli glada eller inte om vi får plus denna gång. Det ska vi ändå våga. Skickar massor med styrkekramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det glädjer mig att mitt inlägg fick er att ta en viktig diskussion. Jag kommer bli lika glad nästa gång, om det händer igen. (Sen reagerar man ju som man reagerar...) Jag gör detta för att nå fram, och ämnar vänta barn, inte ett missfall. Mantra.. Kram och stort lycka till!

      Radera
  7. Har inga goda råd, ingen pepp, men massa medkänsla. När en gör ivf blir en så smärtsamt påmind om hur jävla många moment som ska klaffa för att en ska få lyckan att bli förälder.
    <3 <3 <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Massa medkänsla är precis rätta medicinen... Ditt inlägg värmde gott... Tack...

      Radera
  8. Beklagar verkligen. Jag är övertygad att drömmen kommer bli sann och din igen, inte bara någon annans

    SvaraRadera